Landsbygden är inte en ”resurs”!
Landsbygden är inte en ”resurs”! https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=gDen här texten skrevs som en krönika för Axfoods publikation ”Mat 2030. Axfoods förslag till en hållbar livsmedelsstrategi för Sverige.” Rapporten publiceras i morgon. Jag fick fria händer att skriva på temat ”landsbygden är en resurs”. Och så här blev det:
Temat för denna krönika är ”landsbygden är en resurs”. Det är ett bra tema som föder många tankar, bland annat hur dominerande den urbana normen är. Det är staden, framför allt Stockholm, som är alltings mått. Jag var själv en stockholmare under 30 år och märkte på omgivningens reaktioner när jag återvände till landsbygden igen, att tio mil från Stockholm är ett betydligt större steg än att flytta till London, New York eller Berlin.
Den urbana normen innebär också att man ser på landsbygden som något det är synd om. Det är inte bara ont om barer, klubbar och rejvställen, det är också dåligt med matbutiker, skolor och sjukhus. Vägarna är usla och något bredband ska vi inte ens tala om. Det är knappt några som bor där heller och de som trots allt gör det, tja, är det ändå inte mest folk som ”blev över”, som inte riktigt duger till att bo i stan? Men landsbygden är lite som utvecklingsländer, vi måste bry oss om, en smula, om inte annat för att vi ska kunna åka dit på semester ibland. Ungefär så går de urbana tankarna och ibland sägs de rakt ut också.
När det ska ömmas för landsbygden, då börjar det pratas om en ”resurs”. Men landsbygden är allt annat än en resurs, den är allt! Det är nämligen på ”landet” som den där naturen finns och som är grunden för all mänsklig verksamhet. Det är inte bara där som maten odlas och föds upp, det är också där som energin produceras och alla råvaror hämtas för att tillverka allt som vi behöver och inte behöver. Vi ser kanske inte alltid att det förhåller sig på det viset, eftersom vi lätt invaggas i att vi lever i en så modern och från naturen bortkopplad värld. Nya företag dyker upp och hävdar att naturen inte behövs, framtidens mat kan odlas i staden, inomhus och i laboratorier. Allt detta är tekniskt möjligt, men kostnaderna och resursanvändningen för ett sådant urbant matsystem är enorma och därför inte genomförbara.
Återstår alltså att använda den gamla vanliga resursen – landsbygden och naturen. Eller? Finns det inte en stor fara i att se naturen som främst en resurs, som en leverantör av råvaror? Vad skulle hända om vi i stället skulle se naturen med alla dess fantastiska varelser och komplicerade samband som gör livet på jorden möjligt, som något annat än enbart framtida produkter som vi kan sälja och köpa? Vad skulle hända om vi skulle börja inse att vi ingår i denna livets väv och är helt beroende av den? Skulle vi då i första hand tänka på landsbygden, på naturen och därmed också på oss själva, som en resurs?