livmedel

Att kunna men inte vilja
Att kunna men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns olika strategier för företag att inte bedriva något egentligt hållbarhetsarbete. Ett vanligt spår är att hänvisa till sin maktlöshet och antingen peka på att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan göra något eller också hänvisa till att det egentligen är konsumenterna som har makten, men som väljer ”fel”. En annan strategi är att lyfta perifera ämnen som för ögonblicket är trendiga. Pratar vi livsmedelsföretag brukar samtalet komma in på insekter, syntetiskt kött, vertikala odlingsväggar eller något annat som anses hett. Eller så kör man den gamla vanliga taktiken – hänvisar till att man byter glödlampor, följer importlandets lagar, ägnar sig åt ecodriving och hoppas på att folk ska köpa ”hållbarhetsarbetet” än en gång.

I gårdagens debatt på Skafferiet på Berns i Stockholm fick vi exempel på alla dessa strategier. Utgångsläget för debatten var min debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv där jag kritiserade livsmedelskedjans arbete för ett framtida hållbart matsystem i samarbete med IVA. Jag menade att målen var ambitiösa men att de föreslagna åtgärderna var så futtiga att jag var tveksam till om man hade förstått vilka radikala omvälvande mål man egentligen hade satt upp.

Men låt oss börja med några positiva saker. I debatten och även i den rapport som arbetet resulterade i, efterlyser man flera gånger politiska styrmedel. Det är intressant att man verkar inse att det finns en del problem som inte marknaden klarar av att lösa, utan där det istället behövs politik. Det är däremot problematiskt att politikerna verkar vara så ovilliga till detta och i stället stöder fortsatt frihandel, konkurrens på världsmarknad och en minskad politisk inblandning, både nationellt och internationellt. Det märks kanske allra tydligast i att regeringen inte vill leverera den eftertraktade livsmedelsstrategin, men också i att man värnat frihandeln som snudd på helig.

Det är också positivt att livsmedelskedjan har satt upp så radikala mål som att livsmedelskonsumtionen och produktionen ska hålla sig inom de planetära gränserna 2050 och att livsmedelsproduktionen ska vara fossilt oberoende 2030. Hade man nöjt sig med att sätta dessa mål och sedan inte börjat punkta ner några förslag på åtgärder, då hade man förmodligen framstått som hållbarhetshjältar. Men nu gjorde man inte det. I stället så ägnade man sig åt att föreslå glödlampsbyte, insekter som alternativt protein och andra insatser på marginalen.

Under gårdagens debatt stärktes också min uppfattning att man kanske egentligen inte förstår vilka mål man har satt upp. När det gäller just målet om att svensk livsmedelskonsumtion ska hålla sig inom de planetära gränserna så föreslår man tre saker: 1. Att handeln ska utveckla ett bonussystem vid köp av mer hållbar mat. (Något som Coop redan tillämpar till viss del). 2. Bättre märkning så att konsumenterna lättare väljer hållbara livsmedel. 3. Styrmedel som verkar för en ökad svensk självförsörjningsgrad. Av de här tre förslagen så är det bara det sista som verkligen kan påverka vår livsmedelskonsumtion radikalt. De två första förslagen är visserligen bra men med tanke på deras marginella betydelse förstår man inte varför de listas överhuvudtaget. Det tredje förslaget är däremot intressant, men en politisk krutladdning – öka andelen svensk mat. Vad man föreslår får stora konsekvenser, på EU-medlemskapet och handelspolitiken. Jag ställde frågan igår till panelen om man förstod sprängstoffet i vad man föreslagit, men fick inget egentligt svar på detta.

Gårdagens debatt stärkte också min uppfattning att man har satt upp storstilade mål, men inte tänker göra så mycket åt att uppfylla dem. Allra tydligaste blev det när Åsa Domeij från Axfood sa att hållbarhet är något relativt, att människan alltid har strävat efter hållbarhet, men att synen på vad som är hållbart är något som förändrar sig under historien. Och det är givetvis sant, men problemet är dock att man valt att relatera till planetens gränser och de är inte alls relativa.

Jag tror nog att Axfood och flera av de andra företagen inom livsmedelskedjan egentligen vet mycket väl vad de skulle kunna göra för att på allvar bedriva ett hållbart arbete. Axfood har på senare tid visat framfötterna när det gäller antibiotika där man ställer krav på att importerat kött inom de egna varumärkena inte ska komma från djur som medicinerats förebyggande med antibiotika. På samma sätt skulle man kunna gå före när det gäller att rensa upp bland bekämpningsmedlen eller att helt enkelt sätta som mål att alla varor ska vara ekologiska och på det viset ta ett ordentligt kliv på hållbarhetsstegen. För om sanningen ska fram, borde det inte vara dags för åtminstone någon livsmedelskedja att våga börja göra något, på riktigt? Då kan de andra stå där med sina glödlampsbyten.