Close
Enter your
text here

livsmedelsstrategi

Det är kanske nu det börjar?
 Det är kanske nu det börjar? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva. Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder. Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande ”animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje – det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas – Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?

Forget the gamla miljömålen, det är roligare med nya!
 Forget the gamla miljömålen, det är roligare med nya! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ni vet väl om att om tre år ska nämligen allt vara fixat? Det är nämligen då vi ska lämna över ett betydligt bättre land till nästa generation, ett Sverige där alla de stora miljöproblemen är lösta.

Det handlar om generationsmålet. Om det nu är någon som kommer ihåg det? Vi har ju fått så många mål efter det – Fossilfritt Sverige 2030, 1,5-gradersmålet till 2050, FNs globala mål och Agenda 2030 – för att nämna några. Men för det svenska miljöarbetet hade vi klarat oss gott och väl med generationsmålet.

Målet är både pedagogiskt tydligt och omfattande. Hade vi skött vår läxa och vetat att vi skulle klara av det till 2020 hade vi inte behövt oroa oss så mycket för våra växthusgasutsläpp, förlust av biologisk mångfald eller gifter i miljön. Så här lyder nämligen generationsmålet:

”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”

Tydligare än så kan det liksom inte bli. Och tydligheten gör också att vi förstår att vi inte alls är på väg åt det här hållet.

Kopplat till generationsmålet finns också en beskrivning av den samhällsförändring som behöver ske för att målet ska bli uppfyllt. Naturvårdsverket skriver bland annat att miljöpolitiken ska fokusera på följande:

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och att energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Även här blir det tydligt för de flesta människor som inte har till uppgift att vara positiva hållbarhetskonsulter att vi är ganska långt borta från det här arbetet.

Tittar man också på de 16 miljökvalitetsmålen som är kopplade till generationsmålet, blir inte bilden särskilt mycket ljusare. Bara ett av målen tror man kommer att uppnås till 2020, nämligen målet för ”skyddande ozonskikt”. Eventuellt kanske man också klarar av målet ”strålningsfri miljö”. Men för många av de andra miljömålen går det inte särskilt bra, det är till och med svårt att uppfylla etappmålen och då får vi ändå erkänna att etappmålen ligger rätt långt ifrån själva målen.

Många av miljömålen påverkas av hur vi bedriver vårt skogs- och lantbruk. I regeringens föreslagna livsmedelsstrategi som ska forma jordbruket fram till 2030, väljer man dock att inte diskutera miljömålen. Man säger visserligen att miljömålen ska uppfyllas, men tar inte upp hur detta ska gå till. Framför allt så duckar man för den konflikt som en fortsatt intensifiering av jordbruket innebär. Regeringens resonemang går ut på att ökad effektivitet och högre produktion också är mer miljövänligt. Eller som man skriver: ”En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.” Och visst, räknat per kg livsmedel förhåller det sig säkert så, men bara för att man kan “späda ut” slitaget på miljön genom att producera fler grejer, så innebär det ju inte att själva miljöpåverkan blir mindre och miljön mår bättre.

Livsmedelsstrategin, vår framtida matpolitik fram till 2030, hade varit ett utmärkt instrument för att skärpa upp arbetet med att lämna över ett bättre Sverige till nästa generation. I stället verkar det som om allt fler nu försöker sopa generationsmålet under mattan.

Det är inte lika kul att uppfylla gamla mål som att formulera nya.

Krönika finns i senaste numret av Tiden.

Rädda världen? Easy peasy!
 Rädda världen? Easy peasy! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Har du klimatångest? Sluta upp med det. Det är hur enkelt som helst att göra något åt det hela, du behöver bara köpa 6 flaskor av flaskvattnet ”Tree in a bottle” så har du kompenserat för hela ditt årliga utsläpp av växthusgaser. Låter det för bra för att vara sant? Det är det också.

I lite mer piffiga butiker så hittar man vattenflaskan Tree in a bottle. Det är vanligt kranvatten i en snygg förpackning, men enligt marknadsföringen är vattnet mycket mer än så. Det är lösningen på hela din klimatpåverkan. Företaget planterar nämligen ett träd i Etiopien för varje flaska du köper och eftersom träd binder kol så har man räknat ut att det räcker med 6 flaskor och 6 träd för att klimatkompensera för ett helt års utsläpp av växthusgaser.

Nu kanske du undrar varför ingen har berättat detta förut, för om det vore så enkelt skulle vi ju inte alls behöva ha all denna diskussion om att fasa ut de fossila bränslena och ändra livsstil. Just det. Det var just det. OM det vore så enkelt. För det stämmer givetvis inte. Det finns en rad fel i hela resonemanget och då tänker jag inte i första hand på att företaget i fråga inte har koll på att utsläppen ligger på 11 ton per person enligt Naturvårdsverket, utan tror att det handlar om knappt 5 ton. Nej det verkligt magstarka är ju att man anser att det räcker med 6 träd för att klimatkompensera hela mitt årliga utsläpp.

Men varför lägga energi på detta? Vad spelar det för roll om ännu ett företag går in och försöker tjäna lite kulor i hållbarhetssvängen? Det drabbar ju sällan någon fattig och om en och annan av oss miljömuppar kommer att sova lite bättre om natten därför att vi tror att vi har shoppat oss loss från klimatångesten, so what?

Självfallet finns det inte så stor anledning att hetsa upp sig över det enskilda företaget, tids nog lär nog marknadsdomstolen se till att de hyfsar till sin marknadsföring ändå. Men Tree in a bottle är inget enstaka undantag, utan snarare tidstypiska för mycket av det som sker inom hållbarhetsgeschäftet just nu. Det går ut på att du ska lösa klimatpåverkan, inte genom att försöka påverka politiken eller förändra din livsstil, utan genom att konsumera. (Tillväxten och klimatarbetet går hand i hand, skrev ju nyligen Isabella Lövin och Hagainitiativets Nina Ekelund i en debattartikel i Huffington Post och lyckades framställa det som att Sveriges utsläpp har minskat när de i själva verket har ökat.)

En annan gemensam nämnare för kranvattensföretaget och den övriga rädda-världen-industrin är att du ska köpa dig fri. Du ska dessutom göra det genom att ta någon annans plats i anspråk, nämligen mark i ett utvecklingsland där visserligen träd kan vara av godo, men där du faktiskt låser upp marken i åtminstone hundra år om det ska ha någon som helst effekt. Det handlar om flera generationers bönder som kanske just nu välkomnar idén med träd på sin mark men om redan 20 år kanske vill ha marken till någon annat. Även om viljan och intentionerna är goda så är det trots allt frågan om ett slags landgrabbing.

Att försöka kompensera utsläpp av växthusgaser med hjälp av trädplantering är en vanlig metod, men inte desto mindre tveksamt på flera sätt. Det här inslaget från Sveriges Radio Kaliber har några år på nacken men ger ändå en snabb och översiktlig bild av de invändningar som finns. Träd binder förstås kol, men om de huggs ner, brinner upp, ruttnar, äts upp av termiter så frigörs koldioxiden igen. Här pratar forskarna om att träden måste stå i minst hundra år för att det ska ha någon som helst effekt, men även detta är ifrågasatt av andra forskare. Det är nämligen inte självklart att det går att kompensera fossilt kol som har byggts upp under en oerhört lång tid med det kol som har en betydligt kortare omloppstid i form av träd och andra växter.

Men varför låta vetenskapliga rön förstöra en bra affärsidé?

Låt korna äta gräs!
 Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: ”Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk ”sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.

 

 

Kolla aldrig en bra story
 Kolla aldrig en bra story 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som vill köpa ekologisk mat, säljer ut det svenska lantbruket. Det är budskapet från den klagokör inom lantbruket som alltid har sett rött så fort man hört ordet eko nämnas. I och med regeringens ekomål har nu klagokören växt till grekisk dramastyrka.

Visserligen kan man säga att regeringen till viss del har sig själv att skylla. Hela det politiska förhandlingsspelet har skötts taffligt. Landsbygdsminister Bucht lät vid ett tillfälle undslippa till lantbrukspressen att det var enklare med politiskt arbete på kommunnivå, för där kunde man ”gena lite i kurvorna”. Och så gick det som det gick med ekomålen – regeringen lyckades inte förankra detta bland de övriga partierna som var med och fattade beslut om de övergripande målen för livsmedelsstrategin – i stället dunkande regeringen in ekomålen sista stund, i handlingsplanen. Självklart gick allianspartierna i taket. Och delar av lantbruksetablissemanget, med LRFs ordförande Helena Jonsson i spetsen, (se förra blogginlägget) var snabbt ute och kritiserade regeringens mål om att 30 procent av arealen och 60 procent av livsmedelskonsumtionen i offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.

Kritikerna menar att ökad ekologisk konsumtion med automatik innebär ökad ekologisk import och därmed slår undan benen för det svenska lantbruket. Problemet är att detta inte är sant, men varför kolla en bra story om den ändå kan tjäna ett syfte, i det här fallet att kritisera eko?

En sak som har underlättat för spridarna av alternativa fakta har varit att det saknas statistik som delar upp livsmedelsimporten i ekologisk och konventionella livsmedel. Ekoweb, som under fler år har följt den ekologiska livsmedelsmarknaden, har vid flera tillfällen försökt påtala att importen främst handlar om sådant som vi ändå inte kan producera i Sverige och att den konsument som bryr sig om att köpa ekologiskt, också ofta bryr sig om ursprunget. Men ingen har lyssnat.

Den som någon gång har satt sin fot inne i en matbutik, har ändå kunnat lista ut ett och annat. Bland annat att Ekowebs påstående verkar stämma. Då kan man se att den ekologiska importen främst finns inom produktkategorier som barnmat, kakao, kaffe, te, torkade bönor och ärtor, olivoljor, fröer, nötter, torkade bär, godis, bananer och annan exotisk frukt. Besöker man dessutom en annan affär, Systembolaget, så hittar man Sveriges näst största ekoaktör. Här är 16 procent av utbudet ekologiskt. Var femte vinflaska var eko.

Nej just det, odlingen av svenska viner är fortfarande också väldigt begränsad.

Sammantaget rör det sig alltså mest om livsmedel som är svåra att odla klimatmässigt i Sverige. Undantaget är grönsaker där marknaden skulle kunna svälja en större ekologisk odling i Sverige. Tittar vi på animalier som ägg, mejeri, kyckling, gris, lamm och nötkött så kommer det allra mesta från Sverige. Det är en stor skillnad mot det konventionella utbudet. För importen av icke-ekologiska animalier ser det ut på ett helt annat sätt. Där kommer mer än hälften av nötköttet från ett annat land, 30 procent av grisen, 70 procent av lammet och 33 procent av kycklingen.

Eller ta hårdosten, denna produkt som en gång var ett svenskt paradnummer, i dag importerar vi mer än hälften av hårdosten från ett annat land. Räknar vi om importen av framför allt ost men även en del andra mejeriprodukter till mjölkråvara, kommer en fjärdedel av mjölken från ett annat land.

Men hur är det då med de offentliga köken, det kanske är de som står för Den Stora Ekoimporten? Nej, inte heller det påståendet finns det fog för. Till att börja med utgör maten hos förskolor, skolor, äldreboende, sjukhus osv för enbart 4 procent av matmarknaden i Sverige. Nyligen gjorde också Ekomatcentrum en undersökning bland 120 olika kommuner för att ta reda på hur stor importen av eko är.I genomsnitt var 32 procent av kommunernas inköp ekologiska, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet. Hela 20 procent av maten var både ekologisk och svensk. Den totala andelen mat med svenskt ursprung var dessutom högre än genomsnittet, nämligen 60 procent mot 50 procent.

Ja just det, hälften av all mat som konsumeras i Sverige, är importerad. Så var finns egentligen matimporten?