Marit Paulsen

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså, som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, ”tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – ”att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, ”föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)