mat

Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen
Låt landskapsmodellen ersätta tallriksmodellen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Landskapsmodellen – ät där du bor

Förra söndagen skrev Elin Rydström, jag och Gunnar Rundgren en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi förde fram idén om äta enligt landskapsmodellen. Det handlar helt enkelt om att så mycket som möjligt utgå från platsens resurser och möjligheter.

Här är en lite längre version av artikeln.

Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe. Matens sammanhang bryts när avståndet till maten ökar, inte bara geografiskt utan även mentalt. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Vad vi lägger på vår tallrik formar landskapen, men vad som sker ute på åkrarna och betesmarkerna, styr också vad som hamnar i vår matkasse. Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter.  

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det som kännetecknar landskapsmodellen är att den utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Det kommer leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta lokalt och i säsong är inget som klistras på som ytterligare ett krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen.

Så funkar landskapsmodellen

  • Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir samtidigt betydligt mer varierad än i dag. Potatis och andra rotfrukter och kål av olika slag blir viktiga grönsaker under vinterhalvåret.
  • Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
  • För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
  • Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.

Kom in i klimatmatchen!
Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Vattvälling & lervälling
Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.

Det nya hållbara
Det nya hållbara 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det nya hållbara är inte ekologiskt lantbruk. Det är industrijordbruket. Det är så mycket avkastning det bara går att få ut. Per hektar, per ko, gris, höna och kyckling. Och per bonde.

Det nya hållbara är monokulturer. Oavsett om de ligger på Söderslätt, i Mato Grosso, Sumatra eller Illinois. Det är inte biologisk mångfald. Det är inte kulturlandskap. Det är absolut inte levande landsbygd.

Det nya hållbara är fossila bränslen, i alla dess former. Det är ändliga resurser. Det är utarmning av jordar, förgiftade vattendrag, klimatpåverkan och övergödda hav. Inte bara här utan lite överallt.

Det nya hållbara är kemijordbruket. Det är ogräsmedel, insektsmedel, stråförkortningsmedel och svampskyddsmedel. Det är glyfosat och neonikotinoider och ett antal hundra andra kemikalier som varje år används inom det svenska jordbruket. Men det är också atrazin, paraquat och difokol – förbjudna inom EU, men tillåtna i liten mängd i livsmedel. Kemikalier känner inga gränser. Inte Livsmedelsverket heller.

Det nya hållbara är gränslös mat. Det är transporter. Det är soja, palmolja, majs, ris och socker, utanför våra gränser. Från ett jordbruk där man tänjer mer på gränserna, där det tillåts fler bekämpningsmedel, mer konstgödsel, genmodifierat utsäde, mer utsugning av djuren och människorna.

Det nya hållbara är så gränslöst att det spräcker själva planetens gränser.

Det nya hållbara är klimat. Fast inte när det gäller fossila bränslen och koldioxid. Eller annan resursförbrukning. Det måste ju trots allt pågå. Hallå, vi snackar väl ändå inte artonhundratal eller Nordkorea, va!?

Det nya hållbara är inte djur, vare sig på gårdarna eller i landskapet. Och är det några djur så är de ordentligt inlåsta. Produktiva. Högavkastande. Snabbväxande. För det nya hållbara är också tillväxtantibiotika och hormoner.

Det nya hållbara är konstgödsel. Det är fortsatta gigantiska kväveutsläpp som snart kommer att slå våra hav med häpnad, igen. Och som jobbar på växthuseffekten.

Det nya hållbara är Bayer, DowDupont, Ica, Unilever, Nestlé, Coca-Cola, Syngenta, Mars, JBS, Cargill, Tyson Foods, Arla, Danone.

Den nya hållbara är granplantage. Ännu fler. Gärna på beteshagar, gärna på åkrar. Det är mark som vi har ”sparat” genom att odla mat så intensivt som möjligt så att vi kan odla gran, så intensivt som möjligt.

Det nya hållbara är staden. Det är teknik och laboratorieodling. Det är ännu mer asfalt och betong. Det nya hållbara är inte landsbygden och inte lantbruket. Den är inte marken, mullen eller fotosyntesen.

Det nya hållbara är påhittade globala dieter där hela världen ska äta den rika medelklassens mat i form av nötter, frukt, grönsaker och skaldjur. Det är inte lokala matkulturer, inte terroir och absolut inte gastronomisk mångfald.

Det nya hållbara är räknenissarna, ingenjörerna och åsiktsforskarna. Det är inte biologerna, ekologerna eller jordbrukarna.

Det nya hållbara är foodtech. Det är appar som ska utrota svälten och inomhusodlad basilika och fisk som ska föda världen. Det är odlingsakvarium kopplat till en dator som ska ge oss tomater som smakar exakt likadant som de gjorde när vi var i Toscana. Det är 3D-skrivare och odlat kött. Det är inte odling eller matlagning. VERKLIGEN INTE!

Det nya hållbara är inte livsmedelssäkerhet, inte självförsörjning, inte kretslopp, inte ekologisk anpassning. För detta kan inte konsumeras och regel ett för den nya hållbarheten är att det ska kunna säljas.

Det nya hållbara är okunskapen och dumheten.

Det nya hållbara är det gamla ohållbara.

Kritiken mot klimat-matten
Kritiken mot klimat-matten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text är början på en längre artikel i tidningen White Paper som kritiskt granskar den räknemodell som ligger till grund för många påståenden kring matens klimatpåverkan. Vill du läsa hela artikeln, så köp tidningen eller ännu hellre, prenumerera! Då får du inte bara läsa mig utan också en många andra duktiga skribenter.

”Rädda klimatet och bli vegan.” ”Skippa köttet och kör dubbelt så mycket bil” De senaste årens diskussioner om matens påverkan på klimatet har varit fulla av förenklingar och en stor anledning till detta är sättet att räkna ut klimatpåverkan – livscykelanalysen. Men nu är det flera forskare som ifrågasätter metoden, just för att den grumlar sikten.

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake med det hela, den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffa, så kommer jag ändå ligga 3-400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl och visst, då kan vi visserligen tala om en radikal sänkning av klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan, som vad det innebär att min kycklingdiet leder till att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo, vilket är nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande. Och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet? Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvarorna släpper ut per kilo vara, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser. En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

(Artikeln fortsätter i nummer 3 av White Paper som du hittar i välsorterade kiosker, eller beställer direkt hos White Guide, se länk ovan.)