Close
Enter your
text here

mat

Det handlar ju bara om maten
 Det handlar ju bara om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk ”dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat ”innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar ”under juni” , så börjar det bli lite bråttom.

Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1.
 Jag är ledsen, men detta med kor, det är inte så enkelt. Del 1. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi har fått en ny typ av klimatförnekare, de som tror att korna är orsaken till alla världens miljöproblem. Fokuseringen på kossan gör att vi tappar bort det som är vårt egentliga klimatproblem – de fossila bränslena – men också att vi missar att diskutera hur vårt jordbruk ska bedrivas. Och det är riktigt bekymmersamt. Därför tänker jag i ett antal blogginlägg ta upp frågan ur en rad olika perspektiv. Exemplet med kossan handlar för mig inte om det är rätt att äta kött eller inte, det handlar om hur fel vi kan hamna när vi duckar för att sätta oss in i en komplicerad helhet och i stället klamrar oss fast vid enkla populistiska budskap.

Igår hade SVT återigen ett inslag om den skadliga köttkonsumtionen som handlade om att de politiska partierna är oense ifall det är ett problem att äta kött eller inte. Där lät man bland annat Chalmersforskaren David Bryngelsson uttala sig och som återigen slog fast att konsumtionen av nötkött och även mejeriprodukter, måste minska. Anledningen var att man hänvisade till ny forskning från Chalmers som hade kommit fram till att det inte räcker med teknisk utveckling för att minska jordbrukets klimatpåverkan, det måste till någon annat, minskad köttkonsumtion.

Nu är denna forskning inte särskilt ny, rapporten skrevs 2013, och intressant nog har den heller aldrig publicerats i en någon vetenskaplig tidskrift, vilket i forskarvärlden är det samma som att den egentligen inte finns och därmed inte kan kallas för ”forskning”. Tittar man på listan över Bryngelssons publiceringar, ser man att det på senare tid har handlat mest om olika debattartiklar, inte så mycket om publicering av rapporter i vetenskapliga tidskrifter.

(Efter att jag skrev detta blogginlägg, visar det sig att den rapport som SVT hänvisar till faktiskt publicerades nyligen i vetenskaplig tidskrift. Denna fanns dock inte med på Bryngelssons lista över publiceringar och jag hittade den heller inte på nätet vid mitt skrivande. Jag återkommer till den i en senare bloggpost. Det som framkom i SVT-inslaget var dock samma typ av resonemang som skrivits om tidigare.)

Chalmers interna rapport har ingått i ett arbete om hur Göteborg stad ska bli mer hållbar. Den jämför klimatpåverkan från olika typer av kost och då hamnar den veganska kosten bäst. Det brukar bli så eftersom man nästan alltid när man gör livscykelanalyser av livsmedel eller hela koster, enbart utgår från de utsläpp som sker inom jordbruket, men cirka hälften av växthusgasutsläppen ligger efter gården, i form av förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn osv. Det här gör att bilden för animalier blir skev eftersom merparten av deras påverkan ligger just inom jordbruket.

Givetvis måste man någonstans dra gränsen för hur man ska räkna, det gäller alla typer av beräkningar. Problemet uppstår när siffrorna framställs som ”sanningen” fast de egentligen bara täcker en liten del av den. Det här problemet är inte unikt för Chalmers, det gäller som sagt de allra flesta beräkningar av livsmedlens klimatpåverkan. Det är därför som morötter alltid är klimatsmartare än mjölk, eftersom man utgår från moroten och inte från exempelvis en morotspuré. Skulle man göra det skulle klimatpåverkan vara större än för mjölken. Visst har animalier generellt en större miljöbelastning, men om vi skulle räkna på livsmedlets hela påverkan och dessutom inte bara på råvaror utan på den form som vi faktiskt äter maten i, så skulle skillnaden inte bli lika stor som den framställs i dag. Då skulle vi bland annat se att quorn har en större påverkan än kyckling.

Nåväl, det här resonemanget är som sagt inte unikt för Chalmers, men vad som är anmärkningsvärt är de vidare uträkningar som man sedan ägnar sig åt. I det scenario som innebär att dagens situation är oförändrad fram till 2050, räknar man med att köttkonsumtionen ökar hela 50 procent! Det är en siffra som inte kan karaktäriseras som något annat än en gissning. Lika mycket gissning är det att jordbruket kan minska sin påverkan med 50 procent genom att bli fossilfritt och ”övriga tekniska åtgärder”. Vill man vara snäll kan man säga att det visar på jordbrukets potential, men som sagt, det rymmer många antaganden och gissningar. Men det som närmar sig ett närmast bedrägligt beteende är att Bryngelsson jämför detta högkonsumtionsscenario, (som det alltså inte finns någon som helst grund för), med en vegankost där jordbruket både har genomgått oanad teknisk utveckling och blivit fossilfritt. Det hela skulle bara framstå som larvigt om det inte vore för att folk går på det.

Men det som är det verkliga problemet i den här historien är inte att enskilda forskare ägnar sig åt mer eller mindre väl underbyggda teorier, utan när media plockar upp enstaka fragment och gör dem till ”fakta”. Som gårdagens nyhet i SVT.

Vetenskapen är en stor källa till kunskap men samtidigt måste vi komma ihåg att vetenskapen ofta studerar en sak i taget och sällan målar upp en större bild. Forskare är också människor och utgår ifrån sina värderingar och sin världsbild, svårt vore det annars. Det är därför som vi hela tiden lär oss nya saker av vetenskapen, det som var sant i går är inte nödvändigtvis sant idag. Vill man åtminstone försöka att se på frågor ur ett något större vetenskapligt perspektiv, får man även som journalist bemöda sig med att läsa några fler forskningsrapporter.

SLU-slir på sanningen
 SLU-slir på sanningen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Knappt har nyheten om att den ekologiska marknaden växte hela 39 procent under förra året och nu står för 7,7 procent av livsmedelsmarknaden hunnit svalna, förrän En Av De Bittra på SLU går ut och beskyller hela det ekologiska lantbruket för att vara kommersiellt hittepå.

”En dröm, en känsla utan verklighetsförankring som framför allt handeln tjänar stora pengar på”, säger Lars Bergström i DN . (Artikeln kommer ursprungligen från TT och har publicerats i fler tidningar).

Lars Bergström är en av fyra SLU-professorerna som under åtminstone 20 års tid ständigt har attackerat det ekologiska lantbruket med i princip samma argument. Det må stå honom fritt att kritisera det ekologiska lantbruket, men det bedrägliga är att han i artikeln stöder sig på dansk forskning som han menar kommer fram till samma slutsats som han själv, nämligen att ”det varken finns hälsomässiga eller miljömässiga vinster med ekomat.”

Men detta är inte sant. Den som bemödar sig att läsa forskningen från danska ICROFS ser att slutsatsen tvärtom är att det ekologiska lantbruket bidrar till med många nyttigheter för samhället. Eller som man skriver: ”Som helhed bidrager økologisk landbrug positivt til de fælles samfundsgoder”. Och konstaterar samtidgt att det behövs mer ekologiskt lantbruk för att utnyttja ekologiska fulla potential som samhällsnytta.

Och vidare skriver man: ”Økologien har langt overvejende en positiv indvirkning på natur og biodiversitet, herunder bier og andre bestøvere og jordens frugtbarhed, samt på husdyrsundhed og -velfærd. Det skyldes bl.a., at dyrene har mere plads, adgang til udearealer, græsning og daglig adgang til grovfoder. Effekten på human sundhed og velfærd vurderes også at være positiv på grund af de økologiske fødevarers lavere indhold af pesticider, tilsætningsstoffer og medicinrester, ikke mindst antibiotika, der ikke bruges i samme omfang i den økologiske husdyrproduktion som i den konventionelle. Desuden har det betydning, at de økologiske forbrugere generelt har en sundere kostsammensætning i forhold til de officielle kostanbefalinger.”

Slutsatserna i rapporten är alltså att ekologiskt lantbruk gör mycket samhällsnytta och man pekar även på att de ekologiska lantbrukarna ofta går före och experimenterar och utvecklar det ekologiska lantbruket på ett sätt som gynnar hela lantbruket.

Rapporten är också intressant för att den visar också på de problem som ekologiskt lantbruk har och som behöver lösas. I flera fall handlar det om att intentionerna i det ekologiska lantbruket krockar med den pågående strukturrationaliseringen och konkurrensen på marknaden, något som drabbar hela jordbruket. (Strukturrationaliseringen gynnar exempelvis vare sig landsbygdsutveckling, mindre gårdar eller en spridning av gårdarna över landet, min slutsats.)

Rapporten är med andra ord ett mycket relevant och intressant underlag för en fortsatt diskussion om jordbrukets förhållande gentemot det övriga samhället. (Något som Gunnar Rundgren och jag tog upp i vår senaste debattartikel på Land Lantbruk.)

Det vore intressant om vi någon gång kunde komma dithän i Sverige att vi kunde diskutera hur vi ska utveckla lantbruket, hela lantbruket. Och det är väl en sak att en professor på SLU inte gitter att läsa igenom den forskning som han hänvisar till. Men det är en helt annan sak att den allmänna debatten så sällan lyckas lyfta sig liiite högre än det eviga ”för och emot eko”. Och det finns gott om nyttiga idioter som är budbärare.

 

 

Samma marknad, samma problem
 Samma marknad, samma problem 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– En matrevolution? Nej jag ser inte att det kommer att hända i vare sig Europa eller USA, säger Miquel Altieri. Han är en av världens mest namnkunniga forskare inom ekologiskt lantbruk men han börjar bli allt mer uppgiven när det gäller möjligheterna att utveckla en verkligt hållbar matproduktion inom det rådande ekonomiska systemet.
– Marknadsekonomin har blivit en succé, men samtidigt är det en tragedi som pressar livet ur människor och naturen. Om vi inte förändrar sakernas tillstånd så ser jag inte mycket hopp, säger han.
Miguel Altieri är pessimistisk, även om han som person inte ger intrycket av att vara någon dysterkvist. Tvärtom har han nära till skrattet och till galghumorn. Men när det gäller möjligheterna att förändra vår matproduktion och göra den hållbar för både människor och miljö, är han som sagt svartsynt. Med rötter i Chile arbetar han sedan drygt 30 år tillbaka som professor i agroekologi på universitetet i Berkley och är en de mest framstående på området. Hans böcker läses av den ekologiska lantbruksrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Med tiden har han sett hur det ekologiska lantbruket, precis som det konventionella, blir allt mer specialiserat. Marknadens ständiga krav på billigare mat drabbar även det ekologiska lantbruket. Små familjejordbruk slås ut, gårdarna blir allt större, allt färre och allt mer intensiva.
– Det ekologiska jordbruket blir också allt mer intensivt, precis som det konventionella. Även ekojordbruket använder mer och mer insatsmedel i form av foder, gödning, bekämpningsmedel och så vidare, i och för sig ekologiska sådana men ändå.
Jag träffar honom i italienska Vignola utanför Bologna i samband med att ekorörelsen i Medelhavsregionen har samlats för att fira 25 år och blicka framåt. Flera av föredragshållarna ställer just frågan vart ekojordbruket egentligen är på väg och hur framtiden ser ut. Efter ett par decennier har eko inte bara etablerat sig som en del av lantbruket och livsmedelsindustrin, utan även blivit en framgång på marknaden. Ändå har man inte lyckats med det som var ursprungstanken – att förändra livsmedelssystemet i grunden och vara ett verkligt alternativ. Frågan som allt fler ställer sig är om det är möjligt att förändra inom det ekonomiska systemet. Eller om det är systemet som måste förändras först.
Jag frågar Miguel Altieri hur han ser på de kraftiga protester som kommer från Europas mjölkbönder som ett svar på mjölkkrisen. Kan det vara början till en större politisk förändring? Nej han tror på det norra halvklotet, ljuset kommer istället från Latinamerika. Där tycker han sig se en växande politisk rörelse kring maten och pekar bland annat på Via Campesina, den radikala jordbruksrörelsen som strider för småbönder och matsuveränitet.
– I Europa pratar vi om konsumentmakt i stället för politisk kamp. Hur ser du på det?
– Vilka konsumenter? Jag ser inga svarta, inga fattiga på Bondens marknad, även om de är väldigt populära. Det handlar om 20 procent av befolkningen som engagerar sig i detta. Det är en medelklassrörelse där man främst bryr sig om sin egen hälsa, medan de fattiga äter skit. För att nå alla människor måste det finnas andra mötesplatser, samarbeten mellan konsumenter och producenter.
Han efterlyser också en social rörelse som även omfattar de fattigas rätt till bra mat och en politik som stöder detta.
– Det har alltid varit sociala rörelser bakom alla rättigheter, oavsett om det har gällt rättigheter för svarta, kvinnor eller arbetare och en del av dessa rörelser har varit våldsamma. Det är därför som Via Campesina säger att de befinner sig i krig med livsmedelsindustrin för det är så de ser det.
Men om man inte är lagd åt det revolutionära hållet, vad gör man då? Ja enligt Altieri är lösningen att försöka hitta ”luckor” i systemet där det är möjligt att bedriva ett så ekologiskt lantbruk som möjligt. I grunden anser han dock att dagens ekonomiska system på sikt måste förändras.
Vilka råd har du till en ung, engagerad konsument i Europa?
– Jag får hänvisa till påven Franciskus som har sagt att vi behöver ett nytt paradigm för det nuvarande leder till vår undergång. Och då måste vi förändra oss själva, inte bara andligt utan också hitta nya sätt att konsumera.

 

Makten över matkassen
 Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen