matfusk

Makten över matkassen
Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen

Priset på en hästlasagne
Priset på en hästlasagne 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så var det dags igen för nästa matskandal – hästlasagnen har fått hela Europa att falla i vilt sken, om ordvitsen tillåts. I kväll håller Eskil Erlandsson och de andra europeiska jordbruksministrarna ett extramöte i Bryssel. Här i Sverige ska Livsmedelsverket ut och DNA-testa färdigmat som påstås innehålla nötkött och det ropas på kontroll och strängare straff för matfuskare. Det är säkert så att det behövs en starkare kontroll, precis som Annika Ström Melin skriver på ledarsidan i dagens DN och vi kommer säkert också att få se fler kontrollprogram av olika slag, men detta är egentligen inte grundproblemet. Det ironiska är till exempel att alla inblandade företag redan är kvalitetssäkrade enligt ISO 9001, som Gunnar Rundgren skriver på sin blogg Trädgården Jorden.

Alla dessa certifieringar som ska borga för redlighet och kvalitet har en tyngd som väger lättare än ett hästtagel. Inga kontrollprogram i världen kommer att kunna uppväga vad det egentligen handlar om – prisjakten. Det är den enögda fokusering på pris som gör att det pumpades ut minst 70 ton rödfärgad fläskfilé under namnet “oxifilé” under ett antal år. Det är samma mekanism som gör att en färdig lasagne från Findus kan kosta 23,50 eller 18,50 under Icas märke, tacka tusan för att man måste blanda i en billigare råvara! Det är samma orsak som gör att Coop numera använder tyska grisar för sitt Änglamarksbacon. Inget fel på tyska grisar, men i det här fallet är det en tydlig kvalitetsskillnad i form av ett bacon som släpper i från sig mer vätska och vitt protein när det steks. Vad spelar det då för roll att Coop en gång stöttade de ekologiska grisproducenterna, när man sedan väljer bort dem av prisskäl? Det senare är visserligen inget brott eller fusk, men det är en konsekvens av precis samma system där det enbart går ut på att pressa priset på bekostnad av matens kvalitet. Och den logiska slutstationen i den kedjan heter fiffel och båg, eller hästlasagne och fuskfilé.

När det pratas om pris brukar alltid konsumenten få bära hundhuvudet, den snåla konsumenten som säger sig vilja betala för bra mat, men sedan väljer det billigaste. Och visst, vi har ett ansvar. Varje dag har vi ett ansvar när vi handlar vår mat att ställa frågan – hur kan det här vara så billigt? Vad är egentligen skälet till det? Men det är sannerligen inte enbart konsumenternas ansvar. Största ansvaret har livsmedelsindustrin och handeln som verkligen borde fråga sig varför priset är så lågt?

Och i stället för att ägna tid åt kvalitetssäkringar så borde alla aktörer få en rejäl grundkurs i hemkunskap. Så att man förstår att det inte är muttrar och skruvar som man säljer, utan faktiskt något av det viktigaste som finns, nämligen vår mat!