matpolitik

Det handlar ju bara om maten
Det handlar ju bara om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk “dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat “innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar “under juni” , så börjar det bli lite bråttom.

På god väg mot vadå?
På god väg mot vadå? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är alldeles strax val och det kan vara på sin plats att påminna om att politiken i allmänhet och under valår i synnerhet, har en förmåga att bolla lite med statistik. Det är precis vad landsbygdsminister Eskil Erlandsson just nu ägnar sig åt när han i olika media påstår att Matlandet har skapat nästan hälften av de utlovade 20 000 nya jobben. Men tittar man på jordbruket och livsmedelsindustrin ser man tvärtom att jobben har minskat. Inom jordbruket har det försvunnit 8 000 heltidsjobb, om man jämför med hur sysselsättningen såg ut 2007, året innan Matlandet startade. Inom livsmedelsindustrin har man i år haft sin sämsta notering på 4-5 år när det gäller sysselsättningen.

Den bransch där jobben har blivit fler, dock lite oklart hur många, är krogbranschen, men det har med stor sannolikhet inget att göra med Matlandet utan hänger mer ihop med andra faktorer som sänkt krogmoms och arbetsgivareavgifter.

Självklart har ett antal matjournalister, PR-människor och andra konsulter fått uppdrag, finansierade av Matlandet. Det är ingen överkvalificerad gissning att tro att det är inom de branscherna som Matlandet har haft störst effekt på sysselsättningen, men förutom att det knappast kan räknas som arbetstillfällen inom matproduktionen, så lär det inte motsvara några dryga 9 000 jobb, som Erlandsson pratar om.

Men som sagt, det är valår i år och då gäller det att få sina satsningar att framstå i ett fördelaktigt ljus, även om strukturrationaliseringens hjul snurrar mycket snabbare och sopar bort arbetstillfällen både inom lantbruket och livsmedelsindustrin. Det är detta som är den bistra sanningen och som regeringen har valt att inte låtsas om. I slutet av förra året kom regeringen med sin egna utvärdering av Matlandet som man kallade “På god väg”. Politiker som väljer att så kraftigt blunda för den pågående utvecklingen och i stället ägnar sig åt bollfranspolitik, borde kanske få syssla med det på heltid? Men intei närheten av ett departement.

Det lackar mot val
Det lackar mot val 150 150 Ann-Helen von Bremen

(Krönikan har nyligen publicerats i Allt om Mat. Den skrevs i juli, då jag var betydligt mer hoppfull när det gällde politikens intresse för jordbrukspolitiken. Den optimismen har jag tappat, men mer om det senare.)

Dålig djurhållning inom EU blev lite otippat en av de stora frågorna i vårens EU-valrörelse och därmed kan det vara bäddat för att matpolitiken blir viktig även i riksdagsvalet. Det började så smått redan förra valet och i princip alla partier har sagt att de vill se en bred utredning om lantbrukets framtid och en långsiktig livsmedelstrategi. Just detta, en uttalad politisk vilja att bedriva någon form av jordbruks- och matpolitik är kanske det som kommer att betyda mest. Under lång tid har i stället politiken handlat om att inte vilja bedriva någon politik. Moderaternas och folkpartiets linje, att successivt ta bort bidragen och politiken och i stället successivt låta marknaden styra jordbruket och maten, har länge varit den rådande idén. För att inte centerpartiet helt skulle tappa ansiktet gentemot sina kärnväljare, gjorde man en Kejsarens nya kläder och hittade på Matlandet-programmet. Ett genialt PR-arbete där redan befintliga pengar och till stor del befintliga verksamheter fick nytt namn och utlovades göra Sverige till Europas ledande gastronomi. Idag tror nog inte ens de mest inbitna centerpartister att Matlandet kommer att åstadkomma någon större förändring. Däremot kan vi nog vara säkra på att mycket av pengarna, som kommer från EUs landsbygdsprogram, och verksamheterna kommer att vara kvar även efter valet, oavsett regering. Vid regeringsbyte är det säkert läge för ett nytt namnbyte.

Missnöjet med bristen på jordbrukspolitik har drabbat centern hårt, som nu famlar efter nya initiativ för att framstå som jordbrukets sanne vän. Det är inte helt enkelt eftersom man sitter i en regering som domineras av ett parti som inte ser någon framtid för livsmedelsindustrin, vilket Anders Borg sa tidigare i våras. Samma brist på tydlighet gäller även för folkpartiet och kristdemokraterna. Å ena sidan pratar i princip alla partier om att de vill arbeta för ett hållbart jordbruk, men å andra sidan vill vare sig moderaterna eller kristdemokraterna sätta upp några mål för ekologisk mat och folkpartiets Marit Paulsen gör upprepade attacker just mot ekojordbruket. Generellt får man känslan att för Alliansen så är ett hållbart jordbruk i första hand ett svenskt, inte nödvändigtvis ekologiskt jordbruk.

Sverigedemokraterna hyllar givetvis också det svenska lantbruket, vilket betalat sig. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Land Lantbruk skulle var femte bonde rösta på Sverigedemokraterna idag. Partiet var tidigare stor vän av ekologiskt, men har på sistone tonat ner det och propagerar nu för svenskt, småskaligt och mycket stöd till landsbygden. Däremot vill man avskaffa EUs jordbruksstöd, eftersom det ger för mycket pengar till europeiska bönder.

Oppositionen, dvs miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet är dock väldigt tydliga med att de vill gynna det ekologiska lantbruket. Alla tre partierna vill exempelvis höja målet för ekologisk mat i skola, dagis och äldreomsorg, även om procentsatserna skiljer sig åt. Alla tre pratar också om lokal och småskalig produktion, men om man synar utspelen närmare så ser man att det även här, som hos Alliansen, saknas djupare kunskap vilket gör argumenten spretiga.

Det vi kan hoppas på är en fortsatt intensiv debatt om vår mat och jordbruk som då lockar till sig skarpa tänkare, för om vi ska vara ärliga har inte vår jordbrukspolitik haft överskott på sådana under en längre tid och det är en förutsättning för en klok politik.

Höger eller vänster i grytan?
Höger eller vänster i grytan? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Finns det höger och vänster i matpolitiken? Det är en av frågorna som ikväll ska diskuteras hos “Skafferiet” på Berns i Stockholm, en ny debattscen för mat.

Frågan är bra och inte särskilt lätt att svara på. Tittar man längst ut på kanterna, hittar man en liten högergrupp som tycker att man bara ska lasta av hela batteriet av GMO, tillväxthormoner och antibiotika så att det äntligen går att producera livsmedel på lika villkor i det här landet. Blickar man i stället åt motsatt håll, så långt vänster ut det går att komma, hittar vi människor som vill stoppa all djurhållning, pläderar för vegansk kost och som dessutom tycker att all livsmedelshandel med andra länder är av ondo. En åsikt som de för övrigt delar med den yttersta högern också.

Men annars får man nog lov att säga att skillnaderna inte är så stora. Mp, S och V är mer positiva till ekologiskt lantbruk och värderar miljöfrågor tyngre, medan man är mer skeptisk till GMO. Alliansregeringen vill generellt se mindre politik och det gäller även inom lantbruk, livsmedel och miljöområdet. Men i det stora hela så finns en tyst överenskommelse om att Sverige inte riktigt lämpar sig för någon industriproduktion enligt exempelvis dansk modell.

Problemet är kanske snarare inte skillnaderna mellan de politiska partierna, utan att så få politiker överhuvudtaget visar något intresse för lantbruket och matproduktionen. Undantagen är väl egentligen bara landsbygdsministern själv, Eskil Erlandsson (c), och Jens Holm (v) i jordbruksutskottet.

Inte ens Miljöpartiet, som verkligen borde vara på tå när det gäller jordbruket eftersom det påverkar så många miljöfrågor, har någon politiker på riksnivå som är riktigt slipad. Att företrädare för andra partier kan sitta och humma år ut och år in i jordbruksutskottet utan att förstå särskilt mycket, det må vara en hänt, men för Miljöpartiet borde detta vara en hjärtefråga.

Kanske är det för mycket begärt att det ska finnas tydliga höger-vänster-skillnader inom matpolitiken när Moderaterna i dag är vårt nya “arbetarparti” och allt flyter.

Men lite intresse för en av våra viktigaste frågor – maten – kanske inte vore för mycket begärt?