matproduktion

Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse?
Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Intresset för att sätta upp solpaneler på jordbruksmark har ökat kraftigt under de senaste åren. Och fler anläggningar lär det sannolikt bli. Att hyra ut sin mark för elproduktion innebär flera gånger mer lönsamt än att odla spannmål på den, även om det rör sig om den bördigaste marken.

I veckans Land Lantbruk har man kartlagt de senaste årens utveckling när det gäller solcellsanläggningar på mark. Sammanställningen visar att intresset har ”exploderat”, som man själv skriver. Och det är ingen överdrift. Land Lantbruk har tittat på de anmälningar om samråd gällande solcellsparker som kommit in till länsstyrelserna mellan 2020 och 2023, en ökning med nästa 1 400 procent. Samråd krävs enligt miljöbalken eftersom en solcellsanläggning innebär en” väsentlig förändring av naturmiljön”.

Totalt handlar det om nästan 27 000 hektar mark, varav 39 procent är på jordbruksmark, 44 procent på skogsmark och 17 procent är ”övrig mark” som kan vara grustäkter, nedlagda flygfält, golfbanor, torvtäkter, industrimark mm.

Tidningen intervjuar också en lantbrukare utanför Kristianstad som hyr ut 50 hektar av sin mark under 50 år till ett solenergiföretag. Han har medvetet valt att hyra ut sin mest lågproducerande mark.

– Jag har inte räknat på det men det här är bra mycket bättre eftersom det här är lågproducerande mark så för min del känns det bra, säger han till tidningen.

Nej, man behöver nog inte sätta sig ner och räkna för att se att det här är en oerhört bra affär.  Byggs anläggningen kommer han att få minst 17 000 kronor per hektar (avtalet följer hela tiden KPI, Konsumentprisindex). Plus rörlig ränta. Det finns ingen spannmålsodling som kan konkurrera med det, inte ens på de bördigaste markerna och inte ens när vetepriserna är höga.

 Med sådana intäkter är det inte så konstigt att intresset för solcellsanläggningar hittills har varit störst i södra Sverige, främst bördiga län som Skåne, Kalmar, Västra Götaland men även Kronoberg. Nu börjar även intresset sprida sig till mellersta och norra Sverige.

Med tanke på att lönsamheten i lantbruket är fortsatt usel så är sannolikt detta bara början på en fortsatt kraftig expansion av att producera energi i stället för mat på åkrarna och solel i stället för gran i skogarna.

Är det bra eller dåligt? Givetvis är det positivt att produktionen av fossilfri energi ökar, men när solcellsanläggningarna flyttar från taken till mark, så finns det anledning att inte öppna stora famnen för utvecklingen. Allra minst bland lantbrukarna själva. 

Att hyra ut sin mark under 50 år är en mycket lång tid och under den tiden kan saker förändras radikalt. Mark som tidigare ansågs olönsam kan komma att ses som värdefull för matproduktion av olika slag eller för naturvård. För att inte tala om den estetiska förändring av landskapet som en solcellspark innebär. Redan i dag finns det gott om protester mot sådana av olika skäl och de lär sannolikt inte bli färre i takt med att anläggningarna breder ut sig.

Missunnar jag då lantbrukarna att äntligen tjäna lite pengar? Nej, det gör jag verkligen inte, men man ska komma ihåg att det inte är lantbrukaren i första hand som får intäkten, det är markägaren och det är inte alltid samma personer. I dag är cirka 40 procent av jordbruksmarken arrenderad. Det här kan innebära att den arrenderande lantbrukaren helt enkelt blir av med sitt arrende om markägaren vill öka sin avkastning på marken. Ökade intäkter för marken kommer givetvis också att ytterligare driva upp kapitaliseringen i markpriser och arrenden. Det blir ännu dyrare att bruka marken och att genomföra generationsskiften.

Hittills är det främst frågan om minskad mark för matproduktion och den estetiska påverkan på landskapet som har diskuterats, men utvecklingen av markpriser och arrendepriser borde kanske stå ännu högre på agendan. I alla fall inom lantbruket. Från LRFs sida är man positiv till solcellsanläggningar så länge det inte rör sig om att matjorden schaktas bort. Däremot nämner man inte alls frågan om höjda markpriser i sin rapport om solcellsanläggningar.

Enstaka lantbrukare, som Peter Borring, har varnat för att lantbruket behöver följa frågan betydligt mer noggrant. Han skriver bland annat att det är ”synd och skam att matproduktion avkastar så lite jämförelsevis, men å andra sidan om livsmedelsproduktion kunde avkasta så mycket som solenergikalkylerna skulle jag inte våga tänka på hur mycket vi bönder då skulle behöva betala för marken…” Han pekar också på att solenergin håller på att gå åt samma håll som vindkraften, nämligen att enskilda mindre anläggningar som tidigare kunde ses som ett bra komplement på gården, inte längre är konkurrenskraftiga. I stället handlar det om stora internationella företag som anlägger mycket stora anläggningar som påverkar hela bygden. ”Där LRFs medlemmar inte sällan är de som påverkas negativt.”

Istället för att lägga ner jordbruket
Istället för att lägga ner jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vid det här laget borde det stå klart för mina läsare att jag inte tror att livsmedelsstrategin kommer att vare sig utveckla eller ens rädda lantbruket. Livsmedelsstrategin är egentligen bara en fortsättning på samma gamla jordbrukspolitik som gällt under mycket lång tid. Vad ska man då göra i stället? Hur skulle en annan politik kunna se ut? Till att börja med så tror jag att det är möjligt att göra en hel del förändringar, bara intresset och viljan finns, men jag tror att man ska vara medveten om att även små förändringar kan få stora effekter.

Vill man se en utveckling som innebär att det odlas, föds upp och produceras mat på många ställen och över hela landet, då kommer detta också innebära förändringar på en rad olika områden som även sträcker sig utanför livsmedelsområdet. I den här texten tänker jag inte gå in på vad detta kommer att innebära på områden som handel, EU, miljön, energiområdet, näringspolitik osv, utan nöjer mig med att konstatera att ja, det kommer att bli förändringar på alla dessa områden också och fler därtill.

Jag och Gunnar Rundgren har tidigare skrivit ett alternativ till en annan livsmedelsstrategi. Ni hittar länken här: Där skrev vi bland annat att det övergripande målet för livsmedelsproduktionen skulle kunna vara:

En livskraftig matproduktion som försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Okej, det låter väl fint, kanske ni tänker, men vad ska man då göra? Jag tänkte denna gång gå in på några konkreta, korta punkter om åtgärder som skulle kunna göras redan i dag.

Låt oss börja med de enkla grejerna.

  • Sätt som mål att Sverige ska producera god och hälsosam mat.
  • Öka grundavdraget till 150 000 kronor för den som etablerar lantbruk eller annan matproduktion på landsbygden. Vi behöver bli fler människor, inte färre i lantbruket och på landsbygden.
  • Utnyttja de stöd som finns inom EUs jordbrukspolitik och som är tänkta för små gårdar och sluta att som nu, försöka mygla undan dem. Vill man ha fler nya gårdar måste man börja någonstans.
  • Stimulera utveckling och etablering av slakterier, mejerier, kvarnar, bagerier och andra livsmedelsföretag i HELA landet.
  • Ta en del av de pengar som satsas på innovation av nya produkter och teknik till att i stället utveckla och etablera alternativa sätt att sälja och distribuera livsmedel.
  • Kommuner, regioner och stat – ta ansvar för den mark ni äger och bruka den på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Var lysande exempel! Använd era marker för att lära upp och vidareutbilda nya bönder. Och bygg inte på åkermark!
  • Kommuner och regioner – välj i största möjliga utsträckning att köpa er mat inom närområdet och som är producerat på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt.
  • Sätt mål för fler antal gårdar i hela Sverige.
  • Ge livsmedelsverket i uppdraget att främja svensk matproduktion och gastronomi.
  • Integrera naturvård och brukande av marken på ett bättre sätt än i dag. Ett enkelt sätt är att satsa på betande djur som betar fler platser i landet.

Sedan går vi in på de lite svårare sakerna:

  • Sätt som övergripande mål:.
  • Kommuner och regioner – börja bygga regionala livsmedelskedjor. Det är ett omfattande arbete som kommer kräva förändringar på många områden och är långt ifrån enbart en fråga om hur själva upphandlingen av mat ska gå till.
  • Regionala livsmedelskedjor kommer att innebära att stad och land måste kopplas ihop. Det handlar om att återcirkulera matavfallet tillbaka till åkrarna. Det kommer bland annat krävas en dyrbar investering i ett annat avloppssystem som gör det möjligt att få fram ett mindre förorenat rötslam.
  • Satsa på praktisk folkbildning på bred front när det gäller odling, matlagning och livsmedelsberedning – för alla åldrar! Teori och information i all ära, men det är i det praktiska arbete som vi verkligen förstår det biologiska systemet som ändå matproduktionen är. Att kunna laga god och hälsosam mat är dessutom bra för folkhälsan, både den kroppsliga och den mentala.

Självklart kan man göra betydligt mera, men jag tror att om man åtminstone kom igång med de här punkterna, så skulle utvecklingen börja gå åt ett annat håll. Du kanske vill komplettera listan med egna förslag?

Kom in i klimatmatchen!
Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Dags för ett uthålligt lantbruk!
Dags för ett uthålligt lantbruk! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer. Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är. Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren – det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare

Tekno-Jesus
Tekno-Jesus 150 150 Ann-Helen von Bremen

Artikeln har publicerats i magasinet Tiden

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för »Plantagonen«, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som del-ägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DN:s gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen.

I slutet av förra året delade också Stockholms stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: »Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.« Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva.

Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära att det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler.

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. »Gräs« är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100–150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, det vill säga i näringslösning. Det är en gammal teknik som av tidningen Time redan under 1930-talet omnämndes som »framtidens odling«. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten nått även Sverige. Så här skriver man: »Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.« I samma artikel skriver man också om användandet av »konstgjort ljus«. Inget nytt under solen alltså. Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis, majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera »mat för staden«, ännu mindre att »föda världen«.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visste något om växtförädling, visste också att det inte finns någon »hög-skörd-gen« som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar och så vidare är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden.Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens »Det Gyllene Riset«, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring gmo var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå »så där«. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om »åtminstone ett par decennier till«, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling.

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det ska gå till. Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som »gör som de alltid har gjort«.

Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än 1 procent i dag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser.

Ett stort språng i livsmedels-försörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution.

Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik – förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt.

Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation i stället för att förändra vår livsstil. De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt – de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att »tillverka« mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna – det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

De flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakens natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakel-mediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren