mervärden

Pravda enligt LRF?
Pravda enligt LRF? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Böndernas organisation, LRF, verkar ha drabbats av något slags oförklarligt storhetsvansinne och kräver nu en så kallad ”tillitskommission” för att få tyst på journalister som inte skriver saker som man gillar. Få saker är så farliga för en organisation som att försöka tysta de kritiska, granskande rösterna.

Det är snart riksstämma motionerna från de regionala förbunden strömmar in. Till stor sorg ser jag att LRF i mitt gamla hemlän Värmland har gjort ett stämmouttalande med krav på en ”tillitskommission” som ska ta itu med både besvärliga tjänstemän och journalister. Rubriken är ”100 bondeledare kräver tillitskommission”.

Jag kan förstå att kritiken växer mot myndigheternas hantering av jordbruket. Trots att åtminstone två landsbygdsministrar har lovat regelförenklingar finns det många exempel på byråkrati in absurdum och godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstemän. Alla som sitter och brottas med SAM-ansökan till Jordbruksverket, dvs den årliga ansökan om jordbruksstöd, vet vad jag talar om, för att nämna ett av många exempel. Men jag tänker inte denna gång diskutera kritiken mot myndighetsutövarna utan mot den som handlar om min egen kår, journalisterna.

Visst kan jag förstå att det finns en frustration över att media inte så sällan väljer att ge en rätt förenklad eller hårdvinklad bild av jordbruket, ja även ibland rent av okunnig och felaktig. Jag kan själv känna en irritation över detta ibland och tar då och då upp en del sådana exempel här på min blogg. Men hur värmlänningarna ens har kunnat komma på tanken på att kräva kommission” för att komma till rätta med ”osann och partisk rapportering”, är rätt ofattbart. Någon kommunikationsansvarig borde ha sagt något i stil med: ”Hörrni, skit i det där, det luktar för mycket stalinistisk politbyrå. Ta en grogg till i stället. ”

Men det gjorde ingen.

Något har alltså hänt med den tidigare så opinionsmässigt skickliga organisation att man alldeles har tappat känslan för feeling. Här kommer därför några råd när det gäller ”detta med media”:

Sätt er i skolbänken, både när det gäller kommunikationsarbetet och sakkunskapen. Klimatdebatten är ett av flera exempel där LRF inte riktigt har klarat av diskussionen, alternativt inte släppt fram de personer som har en djupare kunskap. Detta har resulterat i otaliga skrik-debatter i sociala medier och pinsamma utspel som att grilla hamburgare utanför skolor som valt att ha en köttfri dag. LRF har också haft svårt att argumentera för djurens viktiga roll i jordbruket i externa media, men varit desto flitigare i de egna tidningarna, men ursäkta, de läsarna är ju faktiskt redan med på noterna och behöver inte övertygas om att det är okej att äta kött och dricka mjölk.

Sluta upp att vara prinsessor på ärten. Visst får lantbruket sig en känga då och då, men samtidigt var det länge sedan som media gullade så mycket och så ihållande som man gör med bönderna i dag. TV-tablåerna fortsätter att fyllas med härliga bonna- program och tidningarna med reportage, men det finns också ett djupare engagemang utbrett bland konsumenterna som yttrar sig i en stark vilja att köpa svenskt och betala mer för detta. Det är en vilja som inte har uppstått ur tomma intet. En stor anledning till detta är medias bevakning av svenskt lantbruk.

Kritik är jobbigt, men nyttigt. LRF borde komma ihåg sin egen historia. Tidigare ordföranden Bo Dockered har beskrivit den massiva kritiken mot jordbruket under 1970- och 80-talen som ledde fram till ett stort förändringsarbete när det gäller främst djurskydd och miljö. Här lades grunden för de mervärden som svensk gris- och -nötproduktion äntligen kan skörda. På samma sätt kan man nog hävda att medias hårda bevakning av grisproducenterna i form av ”grisskandaler” för sju-åtta år sedan, fick upp intresset för grisarnas väl och ve. Det var inte en slump att alla politiker ville stå med en griskulting i famnen inför valet till EU-parlamentet några år senare och att svansklippningen i övriga Europa blev en stor fråga som gagnade svenska grisproducenter.

 

Viktig verksamhet bör bevakas. Inse att lantbruket åker gräddfil när det gäller mediabevakningen. Här har vi några av Sveriges största företag, vars verksamhet flyger rätt mycket under medias radar. Lantbruk är heller inte det samma som att tillverka muttrar eller bildäck, det är mycket viktigare än så. Det är en verksamhet som på omfattande sätt griper in i våra liv och i vårt samhälle och som följaktligen ska bevakas och borde bevakas ännu mer än vad som sker i dag.

Inget företag kan i dag räkna med att få jobba på ostört utan att media granskar dem. För lantbruk gäller den sanningen ännu mera. Lantbruk ägnar sig åt livsviktig verksamhet genom att producera vår mat och andra varor, men också genom att sköta om eller missköta, vår plats på jorden. Samhällsintresset är alltså mycket stort och det är något som lantbruket kan ta vara på och se som en tillgång.

Det handlar om pengar
Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.