Close
Enter your
text here

miljö

Det är vår relation till naturen som behöver restaureras
 Det är vår relation till naturen som behöver restaureras 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation.

Strax doftar skvattram och nattviol, snart skymtar jungfru Marie nycklar och ängsullens lysande vita tussar dansar fram över mossen. Det här är en av de platser som vi tycker gör vår lilla gård extra värdefull, men ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är den värdelös. Den duger inte till att producera vare sig barrskog eller veteåkrar. Precis som kärr, berghällar och kalfjäll räknas den till det som kallas för impediment vars betydelse är hinder. Hinder för produktion. 

Besatt av produktion

Vårt samhälle är besatt av produktion. I skogarna ska det produceras träd, det vill säga fibrer som blir pappersmassa, bränsle och ibland virke. På åkrarna ska det produceras mat, i praktiken framför allt vete eller ensilage (gräs). Ingen bit av den produktiva marken får förfaras, den täta granskogen går hela vägen fram till den minst lika täta veteåkern. 

Skogsbrynen, den glesare skogskorridoren närmast åkrarna, är numera så sällsynta att Skogsstyrelsen ger naturvårdsersättning för att skapa sådana. På samma sätt har en rad andra viktiga platser för mångfald försvunnit. Stenrösen med träd och buskar på åkrarna har röjts bort, kärr torrlagts, diken lagts igen, åkrar har slagits samman, kurvor har rätats ut– allt som hindrar de allt större maskinerna från att sköta marken så rationellt som möjligt och producera så mycket som möjligt.

Ju mer marken ska avkasta, och ju billigare det skall bli, oavsett om det handlar om mat, skogsråvara, mineraler, energi eller utrymme för vägar, byggnader och infrastruktur, desto mindre utrymme för andra levande varelser. Detta är en av orsakerna till EU:s naturrestaureringslag, där det övergripande målet är att restaurera minst 20 procent av EU:s land- och havsområden senast 2030 och alla ekosystem som behöver återställas senast 2050. 

Siffersatta mål

Det är en stor uppgift och hur löser vi då den? Risken är överhängande att det blir på samma ingenjörsmässigt fyrkantiga sätt som vi hanterat stora delar av naturen under de senaste hundra åren, genom att producera. Fast den här gången naturvård. 

Sedan länge har miljö- och klimatpolitiken blivit detsamma som siffersatta mål. I det förslag som berörda myndigheter har lagt fram för hur Sverige ska genomföra lagstiftningen, flödar siffrorna. Cirka 200 åtgärder föreslås. För jordbruksmarken finns mål för 33 olika naturtyper som antingen ska återskapas eller restaureras. Exempelvis ska 340 hektar saltängar och 208,4 hektar enbuskmarker återskapas till 2030. Indikatorer i form av fjärilar, fåglar och biotoper ska räknas och kollager i marken mätas. 

Viljan är givetvis god, men det finns en risk att de instrumentella detaljerna tar överhanden från grundfrågan – att människan behöver förändra sitt brukande av naturen för att ge plats åt fler arter.  För att åstadkomma det krävs ett annat förhållningssätt från vår sida. 

Naturen är dynamisk

Ordet restaurera betyder ”återställa i sitt ursprungliga skick”. Men vilket ursprung då? Förvirringen märktes tydligt i den tidigare diskussionen om vilket årtal som skulle gälla som riktmärke för restaureringen. Var det som landskapet och den biologiska mångfalden såg ut innan industrialiseringen tog fart? I så fall handlar det om att restaurera 2,2 miljoner hektar hagmarker (sju gånger större areal än idag) ansåg Artdatabanken på Sveriges Lantbruksuniversitet. 

Eller räckte det med att utgå från hur naturen såg ut vid Sveriges EU-inträde? I så fall skulle det räcka med bara 43 000 hektar. Detta stora spann säger något om problematiken och svarar fortfarande inte på frågan – till vilket ursprung ska naturen återställas?

Själva tanken, att naturen är statisk, leder också fel. Naturen är i stället dynamisk, precis som alla levande organismer som den består av, och där ingår även människan. En stor del av den natur som ska restaureras är formad eller i bland rent av skapad av människan. 

Vår gård är, liksom så många andra gårdar, ett tydligt exempel. Här har vi med statligt stöd, våra kor och vårt eget arbete restaurerat tio hektar strandängar. Det var så marken användes för sextio-sjuttio år sedan, som strandängar som betades av kor. När korna försvann för cirka femtio år sedan, började markerna växa igen, tills vi började restaureringen 2016. 

Kan inte återskapa

Hade vi backat hundra år tillbaka, så hade vår restaurering handlat om att återskapa åkrar, för då brukades delar av ängarna som det. Och för två hundra år sedan var marken sjöbotten.  Precis som med så många andra sjöar, sänktes Strandsjön genom utdikning för att få mer bördig odlingsmark. Ironiskt nog sjönk den mullrika åkermarken ihop av brukandet och marken blev stegvis för sank för att odla spannmål på, utan blev i stället betesmark. 

Kanske kommer sjön på sikt att ta tillbaka sin mark som den en gång förlorade och betesmarkerna flytta in i skogen? Det vet vi inte. Men vi vet att naturen är föränderlig, även av egen kraft och inte bara mänsklig.

I skogarna är det ännu svårare att se vad restaurering innebär. På 1800-talet brukades skogarna på helt andra sätt än vad de gör idag, det kolades, det togs ved, virke och material för olika typer av bruk. Så gott som all skog i södra Sverige betades av kor, får och getter, längst i syd också av grisar. Viltstammarna var helt annorlunda, älg och rådjur var nästan utrotade, vildsvin fanns inte. 

Den mångsidiga användningen gav en varierad skog. Vi kan inte återskapa dessa landskap annat än genom att sköta dem på samma sätt, men det finns det idag inga förutsättningar för. Vårt rika samhälle anser sig inte ha råd med det.

Naturen som partner

Om naturen ska restaureras kommer det att kosta pengar och det kommer att krocka med vår dominerande idé om naturen som producent av produkter som vi kan köpa och sälja. Vårt ekonomiska välstånd är byggt på kalhyggen, gruvhål, uppdämda älvar, nedlagd landsbygd, gifter i grundvattnet och utrotade arter. Det är detta som händer när vi omvandlar en allt större del av naturen till produkter och pengar. Någon gång måste vi börja inse detta och på allvar starta ett etiskt samtal om det.

Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som den omnipotenta ekosystemingenjören människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation. 

Då förändras perspektivet från 200 åtgärder med indikatorer, budgetar och utvärderingar, till mer grundläggande frågor om hur vi skall relatera till naturen. Då blir fokus inte bara på att restaurera natur, utan också på att ta större hänsyn till det övriga livet i vårt brukande av naturen. Då kommer vi också se att nyckelordet är mångfald. Då kommer lokalbefolkning och naturbrukare att kunna bli medskapare istället för verktyg för att uppnå statliga mål som styrs av omfattande byråkrati. 

Naturen är inget som finns någonstans där borta. Naturen är vårt hem. Naturen är också vi och vi är natur. 

Essän är skriven av mig och Gunnar Rundgren och har tidigare publicerats hos Dagens Arena.

Dags att gräva ner stridsyxorna
 Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Kor i stället för antidepressiva
 Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.

Vikten av att fira
 Vikten av att fira 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om några dagar är det jul och det finns all anledning att fira och det utan att ha dåligt samvete. Problemet är inte att det är julafton en gång om året, utan om alla dagar är som julafton.

Snart är det dags för årets längsta firande, alla helger som ryms inom julen. Och innan vi ens hunnit tända det första adventsljuset har förmaningarna börjat hagla om att vi inte ska köpa, äta, pynta eller stressa för mycket. Att fira jul är inte bra för vare sig planeten, midjemåtten, nerverna eller plånboken. Det bästa är om vi inte firar den alls, utan jobbar på som vanligt.

Även om jag inte vill uppmuntra till en massa jul-måsten som helt kör slut på oss, så skulle jag ändå vilja slå ett slag för firandet. Problemet är ju inte att vi firar ibland, problemet är snarare att många av oss lever som om nästan varje dag vore julafton. Och kanske framför allt, att vi har ett samhälle som uppmuntrar oss att göra just detta, producera en massa prylar som vi sedan också måste konsumera. Det är detta vi borde börja diskutera, hur vi ska förändra samhället så att vi inte fortsätter att tära så hårt på jordens resurser, men samtidigt kan ha drägliga liv. Klimatomställningen beskrivs ofta som en fråga om teknik, när det i själva verket är ett socialt projekt.

Men också i ett mer hållbart samhälle kommer festen att spela en viktig roll, kanske ännu viktigare. Människor behöver högtider, ritualer och ceremonier. Kanske är festen lika gammal som människan?

Festen blir viktig när resurserna är knappa. Historikern Annika Sandén som nyligen kommit med en bok om svensk vardagsliv under 1600-talet, sa i en intervju i Svenska Dagbladet att hon blev förvånad över hur mycket det firades under detta århundrande. Människor firade sådd, skörd, bröllop, dop och alla religiösa högtider. Och även om man inte direkt ”firade” begravningar, så var det också ett tillfälle för fest. Trots att folk i allmänhet inte hade något överflöd, slet hårt, blev sjuka och ofta dog i förtid, inte minst barnen, så firades det ordentligt.

På samma sätt kan man idag se hur viktig festen är även för fattiga människor i andra länder. Det sparas i åratal inför storslagna bröllop. Jag fick se en liten glimt av detta i Estland innan landet blev självständigt och brödköerna var långa. Vi var en grupp svenskar som på besök och därmed fanns det anledning att fira. Jag minns särskilt ett tillfälle hemma hos en familj där det var knapert. Ändå fylldes middagsbordet med fantastisk husmanskost som både vänner och familj bidrog med.

”Vi klagar ofta över att vi har det tufft, men när det är fest, då dignar bordet av mat”, sa en kvinna som jag lärde känna.

Det blev en kväll att minnas och det är precis så som en bra fest ska vara, ett avbrott från vardagen med riktigt god och mycket mat i goda vänners lag.

Så ha inget dåligt samvete för att fira julen, inte ens om det innebär några julklappar och ett julbord. Det är alla de andra dagarna, vardagarna, då vi kan sträva efter att konsumera och producera mindre.

Den klimatsmarta biffen
 Den klimatsmarta biffen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.

  • 1
  • 2