miljörörelsen

Dags att gräva ner stridsyxorna
Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Majros under attack
Majros under attack 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?