Close
Enter your
text here

mjölk

Konsten att resa till Indien utan att se en ko
 Konsten att resa till Indien utan att se en ko 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alltför mycket av debatten som rör mat, jordbruk och miljö präglas av förenklingar som ibland nästan gränsar till dumhet. Ett av flera exempel var DNs artikel innan jul, som lyfte fram indiernas vegetariska kost som klimatsmart. Problemet var bara att man inte nämnde att landet samtidigt är världens största exportör av nötkött, världens största mjölkproducent och har flest kor i världen.

Alla som någon gång har besökt eller på något annat sätt har intresserat sig för Indien, vet att det är ett land fullt av motsägelser. Och detta gäller även ko-frågan. Indien är det land som har flest vegetarianer i världen. Köttkonsumtionen ligger på blygsamma 5 kilo om året och hör till en av de absolut lägsta i världen. Men alla som någon gång har stiftat bekantskap med Indien vet också att det finns kor nästan överallt i detta världens korikaste land. Så hur går detta ihop – alla dess kor som inte äts upp av indierna själva, trots att landet har flest hungriga människor i världen, cirka 200 miljoner?

Det enkla svaret är Indiens gamla religiösa tabu mot att äta den heliga kon. Även i dag är det i stora delar av Indien förbjudet att slakta kor. I vissa delstater är det även förbjudet att servera eller ens ”inneha” nötkött. Men det religiösa tabut har troligen rätt praktiska orsaker, eller rättare sagt, det handlar om en ekologiska anpassning. I ett land som länge har varit mycket fattigt och rymt en stor hungrig befolkning skulle köttätande inte ha fungerat. I stället för att äta upp henne, har man i stället sett till att använda henne under längre tid och på en rad olika sätt. Hon har använts som dragdjur, hennes gödsel som bränsle och byggnadsmaterial och framför allt har man sett till att ta hand om hennes mjölk. Att vara vegetarian i Indien är nämligen att dricka mjölk och äta andra mejerivaror, rätt mycket dessutom. Kon har spelat och spelar fortfarande en mycket stor roll i det indiska samhället, inte minst för de fattiga. Den indiska kossan är nämligen slitstark, minst sagt. Hon är tåligt mot sjukdomar och kan överleva både på sophögar och halmstubben ute på åkrarna.

För inte så länge sedan såg även vi i Sverige till att utnyttja kossans resurser mera än i dag och det finns mycket av det indiska synsättet som vi kan lära av. Men att lyfta fram Indien som en klimatsmart nation därför att det inte äter kött, blir i det indiska fallet minst sagt löjligt. Ännu mer absurt blir det om man vet att Indien dessutom är världens största exportör av av nötkött, landet körde om Brasilien för några år sedan. ( För även om indierna inte själva anser sig kunna äta köttet, så är det okej att exportera det till andra köttätare.)

Hur man kan resa till Indien utan att träffa på en ko, är minst sagt förbryllande. Hur man kan äta indisk mat utan att fundera över om det kan vara en ko inblandad i mjölken i chai-teet, färskosten paneer, yoghurten i lassi eller den klarade smöret ghee, är en ännu större gåta.

 

Business as usual
 Business as usual 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När mjölkbönderna nu återigen får känna på hur det är att tävla ute på världsmarknaden, beskrivs den ekonomiska pressen och de låga priserna som ett undantagstillstånd. Även de som säger sig vurma allra mest för marknad och fri konkurrens, ropar nu på att staten eller EU ska gripa in eftersom man hävdar att dagens situation är ett onaturligt tillstånd på marknaden. Men inget kunde vara mera fel. Det vi ser hända just nu är precis så som marknaden fungerar. Det är business as usual.

Det har under många år pratats om att Sveriges bönder kommer att tvingas vänja sig vid dagens situation med snabba prissvängningar på marknaden vilket också innebär, kraftigt låga priser, precis det som sker just nu. Och nu är den verkligheten här sedan ett antal år tillbaka. Man kan naturligtvis ifrågasätta om detta verkligen är vad svenskt lantbruk och mjölkproduktion behöver, en ständig press och konkurrens från sina kollegor världen över där endast den som är billigast kammar hem vinsten, men det är i alla fall så här marknaden fungerar.

Därför är det nu intressant att höra marknadsivrare ropa på bidrag och statligt ingripande, ofta med argumentet att svenska mjölkbönder inte ska behöva betala för EUs politiska gruff med Ryssland. Men återigen, är man ute på världsmarknaden då kommer också politiska skeenden i världen att påverka, även in i mjölkstallen i Östergötland eller Närkeslätten.

Återigen, det finns all anledning att fundera på om världsmarknaden verkligen är rätt plats för svensk mjölkproduktion. Men så länge man låtsas som att marknaden är en plats där solen bara skiner och vägrar att se hur den verkligen fungerar, lär aldrig den diskussionen starta på allvar.

Särskilt inte som den nye landsbygdsministern ägnar sig åt samma sak som den förra, nämligen att prata om svenskt lantbruks förträffliga exportmöjligheter, samtidigt som sotdöden når allt fler företag. Det borde vara slut med skygglappspolitiken nu!

 

Brev från verkligheten
 Brev från verkligheten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Anders Munters, tidigare ekologisk mjölkproducent, har reagerat på kritiken om att ekologiskt lantbruk inte är tillräckligt produktivt. Här skriver han om sina praktiska erfarenheter:

Staffan Danielsson säger att han värnar Sveriges jordbruk. Jag undrar på vilket sätt?

Jag och min familj har varit lantbrukare under femtio år, de flesta år som konventionella och de sista tio åren som ekologiska. Anledningen till att vi bestämde oss för att lägga om vårt jordbruk var att dåvarande Svensk Mjölk gjorde en utredning som hette ”Kostnader för att producera Ekologisk mjölk”. Det var två gårdar som ingick, vår och en till samt dessutom en fiktiv gård. I samtliga fall visade det sig att omläggningen till ekologiskt inte innebar någon kostnad utan det förbättrade lönsamheten och röda siffror i bokslutet blev svarta. Detta redan efter att vi avstod från att inhandla konstgödsel och giftiga bekämpningsmedel . (Idag kallas de växtskyddsmedel, konstig benämning på gift som dödar vissa växter.)

Staffan Danielsson har förmodligen aldrig odlat ekologiskt men ändå vet han, liksom en del forskare som saknar praktisk erfarenhet, att skördarna minskar med 30-40%.

Visst blir skörden kanske lite mindre, för vår del ca 5-15% lägre, beroende på årsmånsvariationer. Det som överraskade mest var dock att grödorna och inte minst djuren blev mycket friskare. Ungefär 40-50% av veterinärkostnaderna försvann. Mjölkproduktionen blev 3-5% lägre, men med högre halter av fett och protein.

Att Staffan Danielsson tror att vi måste öka produktionen i världen är kanske sant men man måste hålla i minnet att det största problemet är att vi måste använda den mat vi producerar. Idag är det ju känt att mer än 30% av maten aldrig når dit där den avsedd, till att ätas.

Ekologiskt jordbruk använder inte konstgödsel. Sedan 1950-talet har den industriella användningen av luftkväve ökat explosionsartat, genom billig fossil (olja) energi. Det har bidragit till stora problem med övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa har beräknats kosta samhället 20-150 miljarder € per år enligt ”The European Nitrogen Assessment” som genomörts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de 10-100 miljarder € som lantbrukarna beräknas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar.

Jag tror inte att man behöver vara speciellt kunnig för att räkna ut vilket sätt att odla som är det smartaste för människor och natur. Det visar också konsumenterna med allt större tydlighet genom de siffror handeln redovisar. Konsumenterna är smartare än både forskare och en del politiker. De verkar sakna baskunskaper om hur vår natur med biologisk mångfald fungerar.

Anders Munters, Dala-Järna

Ökad konkurrenskraft är inte svaret
 Ökad konkurrenskraft är inte svaret 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Debattartikel i dagens Svenskan på Brännpunkt

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren. En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

 

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

 

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

 

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

 

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig? Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

 

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

 

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

 

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

 

– Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

– Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

– Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

– Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

– Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

 

Ko på vägen
 Ko på vägen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det står en ko och betar lugnt i den grönskande refugen, samtidigt som bilarna dånar förbi på ömse sidor på den nya motorvägen mellan Delhi och Mumbai.

Hon är inte ensam, det är fler kor som har kommit på samma idé för i Indien och i delstaten Gujarat som vi kör igenom, måste en ko vara ett födgeni. Det är nämligen ont om mark och därmed också ont om mat för korna. Och även om den indiska mjölkproduktionen genomgår en strukturrationalisering precis som i den övriga världen, är det ändå fortfarande så att de flesta mjölkbönder bara har en eller två kor/ bufflar och oftast väldigt lite eller ingen mark alls.

Småbönder utan mark tvingas i stället ofta köpa färdigt foder av restprodukter från åkrarna, eller så betalar de för att få slå lite gräs hos grannen. Men finns inte ens de pengarna handlar det om att hitta gräs, åkerstubb eller löv som är gratis. Eller så släpper man helt enkelt ut kon och låter henne hitta sin mat själv under dagen. Det kan bli en sophög, lite dikesbetning eller så vill någon göra en god andlig gärning och ger kon lite mat. Det har sina poänger med att vara en helig ko.

Men kon på den grönskande refugen har givetvis gjort en riktig fullträff.

Indien är världens största mjölkproducent och nu skruvar man upp farten ytterligare ett snäpp, precis som den nya motorvägen har fått bilarna att höja hastigheten rejält. Om tio är det tänkt att Indien nästan ska ha fördubblat sin mjölkproduktion och Gujarat, som är en av de riktigt stora mjölkstaterna, väntas stå för en stor del av mjölkfloden. Besättningarna växer, de marklösa bönderna kommer tvingas sluta. Här i Gujarat har också de traditionella koraserna blivit allt färre. I stället har den indiska kon korsats med antingen Holstein eller Jesey, koraser som mjölkar mera, men som är betydligt känsligare mot sjukdomar, det tropiska klimatet och som kräver mer och bättre foder, från mark som inte finns.

Bilisterna på motorvägen verkar uppenbarligen njuta av den nya motorvägen och möjligheten till höga hastigheter. Trafikreglerna kommer dock i andra hand. Kan man inte köra om på rätt sida, gör man det på fel sida. Slalomåkning är vad som gäller, men korna aktar man sig för att köra på.

Nu återstår att se om den indiska mjölkproduktionen och bönderna blir lika fartblinda som bilisterna. Kossan gillar i alla fall motorvägen. Där finns ju fullt med mat att äta.

(Resan till Indien ingår i arbetet med Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)