Close
Enter your
text here

mjölkproduktion

Det vita guldet
 Det vita guldet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det var jävlar i mig skönt. Man börjar nästan att gråta.”

Peder Mouritsen, dansk mjölk på Jylland har precis fått besked om att Arla höjer mjölkpriset med 15,1 öre. Han är märkbart skakad. Nu vet han att hans mjölkföretag kommer att kunna visa svarta siffror på nedersta raden i bokslutet, men det var nätt och jämnt.

Mouritsens replik är den sista i den alldeles utmärkta tyska dokumentären ”Det vita guldet” som visar hur fokuseringen på billig och mycket mjölk, slår ut både de europeiska mjölkbönderna och deras kor. Repliken är talande. Mouritsen är ett typexempel av den förebild som ofta lyfts fram av mejerier, jordbruksverk och LRF, nämligen företagaren och entreprenören som hela tiden förmår att effektivisera och vara konkurrenskraftig. Det är han som ska klara sig på den europeiska marknaden. Mouritsen ser sig inte som bonde utan just som företagare. Han berättar att han hela tiden ”optimerar”, oavsett om det gäller avel, mjölkavkastning, fodersammansättning eller om personalen sköter de 750 korna på rätt sätt. Och han berättar också för sonen att de ”är i krig med alla”, vilket är en bra bild av konkurrensen på marknaden.

Inom svensk mjölkproduktion har man alltid pratat om att ”kapa svansarna” och ”svansarna” är den fjärdedel mjölkbönder som inte anses affärsmässiga. De producerar för lite mjölk, har för få kor, för små traktorer, för låg lönsamhet eller något annat som gör att de inte riktigt ”hänger med”. Problemet med svansarna är dock att när de väl är kapade, vilket sker hela tiden, så kommer det alltid en ny svans. Det finns alltid en grupp bönder som inte är riktigt lika kostnadseffektiv som den övriga gruppen.

Det är tydligt att Mourtisen har bestämt sig för att aldrig tillhöra svansen. Ändå, trots att han gjort allting ”rätt”, så börjar han nästan gråta när han får beskedet om öreshöjningen från Arla. Det visar hur skoningslös dagens matpolitik är.

-Man jobbar för storföretagen och foderfirmorna. Själv slås man ut, säger den tyska mjölkbonden Martin Geiger som också finns med i programmet.

Familjen har 250 mjölkkor och är alltså inget litet jordbruk, men han är tveksam till om de kommer att klara sig. Ändå försöker de spara på alla kostnaderna. Korna får exempelvis inte längre gå ut på bete.

Kravet på ökad produktion till samma låga, gärna lägre pris, slår ut både kor och bönder. Och inte bara här. I mjölköverskottets Europa växer nu återigen bergen av mjölkpulver som måste finna nya marknader. Från mjölkföretagen pratar man helst om den växande medelklassen i Kina som vill äta mer mejeriprodukter, men inte så mycket om exporten till utvecklingsländer som där slår ut den gryende inhemska produktionen. Filmen visar exemplet Senegal där billig mjölk från bland annat Arla konkurrerar hårt med de inhemska småbönderna. Bocar Diaw, ordförande i den senegalesiska mejeriorganisationen FENAFILS, går in i en vanlig matbutik och visar färgglada förpackningar med europeiska mjölkpulverprodukter som har betydligt lägre priser än den senegalesiska färskmjölken som Diaw och hans kollegor jobbar med.

– EUs politik som är avsedd att stödja det europeiska jordbruket leder alltså till att vår ekonomi utsätts för dumping, säger han.

Finns det inget alternativ då? Jo Alexander Agethle, liten mjölkproducent i Sydtyrolen hålls fram som ett alternativ. Hans stiliga, behornade kor betar ett svindlande vackert alplandskap. Det är den här idyllen som gärna framhålls i Bregottreklamen. Eller som i filmens besök hos världens största anläggning för dryckesmjölk i kinesiska Hohhot där man har en ”europeisk gata”, en vägg med idylliska målningar på kor, bönder och blommande ängar. Agethle framhåller till skillnad mot Mouritsen att hans arbete är en livsstil. Gården producerar också ost och han har alltså tagit steget till att själva ta hand om vidareförädling, försäljning och därmed en större del av kakan.

Det är inte svårt att avundas Agethles val av liv och även om jag personligen hejar på alla bönder som vågar ta detta steg, så vet jag att det är ett beslut som inte alla vare sig vågar eller kan ta. Det är en stor förändring, ett annat yrke och faktiskt, precis som Agethle säger, ett annat liv.

Ett annat alternativ som lyfts fram i filmen är den danska ekologiska storbonden Kjartan Poulsen. Trots att han har hela 1 500 kor, ser han till att de får beta grönt gräs varje dag under säsong, något som är ovanligt bland danska mjölkbönder. Han odlar också sitt eget foder själv. Men trots de positiva delarna är det ju uppenbart att även Poulsen känner av kraven på strukturrationalisering, effektivisering och högre produktion. Annars skulle han näppeligen ha 1500 kor.

Det här är en film för alla de som fortfarande tror att ökad produktion och lägre priser är något som gynnar bönderna. Det borde vara obligatorisk visning av den för regeringen och de övriga partier som fortfarande sjunger konkurrensens och strukturrationaliseringens lov. Den visar tydligt att om inte jordbrukspolitiken förändras i grunden, kommer förlorarna att ständigt bli flera, oavsett om de bor i Sverige, Danmark, Tyskland eller Senegal.

Filmen finns på svtplay. Tipsa din lokala politiker om den.

 

Bregott-retorik
 Bregott-retorik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter, inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag. De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag. Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.