Close
Enter your
text here

Naturskyddsföreningen

Okunskapens välsignelse
 Okunskapens välsignelse 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland är okunskap en förutsättning för att det ska bli något gjort överhuvudtaget. Jag tänker på det när vi kör i mörkret på dammiga, smala grusvägar med stora hål i vägen och får möte med dånande timmerbilar som tvingar ut oss på den yttersta bräckliga vägkanten som ser ut att kunna rasa samman och också har gjort det på några ställen. Hade jag innan resan till Brasilien vetat att vi skulle köra Sveriges längd och lite till i snudd på väglöst land och att jag skulle sitta bakom ratten den mesta tiden av denna resa, då hade jag nog helt enkelt backat ur.

Frågan är vad Maria och Luiz i Nova Esperanza, norr om Juruena i Mato Grosso, hade gjort om de hade vetat vad som väntade dem när de flydde fattigdomen i nordöstra Brasilien för drygt 20 år sedan för ett nytt liv? Hade de verkligen gjort den långa resan?

Jag tänker på det när jag ser Maria, hon är 56 år gammal men ser ut att vara minst 20 år äldre. Hon lider av diabetes och har ett otäckt sår på benet som ser ut dra mot blodförgiftning och i munnen finns bara tre tänder kvar. Nio barn har hon fött, tre har dött. På det andra benet finns ett kraftigt ärr, ett minne av skogsavverkningen när de kom till Nova Esperanza och började röja sin mark. Hon berättar att hon fick hjälp av några indianer att stilla blodflödet med växter. Det var långt till läkaren, då som nu. Under den värsta delen är man fortfarande isolerad från omvärlden. Då förvandlas den usla vägen till gyttja.

När Maria, Luiz och de andra första nybyggarna slog sig ner här för drygt 20 år sedan fanns här i princip bara skog och indianer. De hade hörsammat regeringens erbjudande om att få ta mark i besittning, det var politiskt enklare än att genomföra en jordreform och hamna i konflikt med de mäktiga jordägarna. Samtidigt kunde en gammal politisk dröm förverkligas, nämligen att erövra inlandet.

Maria och Luiz var några av pionjärerna och de överlevde. Flertalet av de andra 200 familjerna som anlände samtidigt, dog i malaria. Fortfarande är livet hårt och fattigt, men i dag har de ett enkelt hus, lite strömförsörjning i form av solpanel, köttdjur, fiskodling och ett skogsjordbruk med en blandning av träd och buskar som bär frukt som mango, papaya, bananer, kaffe och kakao och träd som kan säljas som timmer. De har åstadkommit mycket under sina två decennier, men priset har varit högt.

Vårt pris för att skumpa på dåliga vägar är däremot lågt. En kraschad rygg, nerver på helspänn, trötthet, damm, en tappad registreringsskylt och en lös kofångare. Löjliga bagateller jämfört med nybyggarnas umbärande, men ändå en viss tur att vi inte visste vad som väntade oss för då kanske vi aldrig hade mött Maria och Luiz.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Komponenter till en biff
 Komponenter till en biff 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost. Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna, en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Olika kylskåp
 Olika kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

Mitt eget skafferi och kylskåp bågnar av mat från olika delar av Sverige och världen. Mitt problem är snarare att hinna äta upp all mat innan den blir för gammal. Nej, det ska erkännas, jag lyckas långt ifrån alltid.

Susan och hennes familj, man och fyra barn, äter samma sak varje dag, lunch som middag, – Nsima – en slags kompakt majsgröt. Till frukost blir det också majs, då i form av majsvälling. Majsen odlar de själva. Oljan, saltet köper de och ibland om de har råd, även lite socker och te. Jag vill inte tänka på vad de skulle säga om de såg mitt kylskåp.

Jag får rapporten idag från Gunnar Rundgren på telefon, som har besökt Susan och hennes familj. Anledningen är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är sannerligen inte stora. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att äta samma sak, dag ut och dag in? Känner man någon glädje över måltiden, bortsett från det basala behovet av att bli mätt?

Jag inser att jag aldrig skulle våga fråga, det är en lyxfråga, men ändå kan jag inte låta bli att undra vad det gör med människor, hur det påverkar deras liv.

En sak vet jag dock genom telefonrapporten, för Susan och hennes man är det oerhört viktigt att kunna tjäna ihop pengar till skolavgiften för barnen. De ska nämligen inte behöva bli bönder som sina föräldrar.

  • 1
  • 2