ny teknik

Ormtjusarnas årtionde
Ormtjusarnas årtionde 150 150 Ann-Helen von Bremen


”Människor som tror på en högteknologisk ark ska inte ha ansvar för den globala ekologin, av samma skäl som människor som tror på ett liv efter detta, inte ska ha kärnvapen”. 

Yuval Noah Harari i Homo Deus

Det gångna årtiondet blev inte bara charlatanernas årtionde, utan även räknenissarnas, månglarnas och individualismens decennium. Under 2010-talet verkade vi helt tappa tron på politiken. Vi ville inte förändra världen, vi ville köpa en ny. Det här var också årtiondet där vi bestämde oss för att överge naturen. Vi fortsatte precis som tidigare att strunta i alla larm om att vårt nuvarande samhällsbygge leder till miljökatastrofer och mänskligt lidande, men en alltmer högljudd grupp propagerade också för att lösningen på de här problemen var att helt enkelt lämna naturen. Människan hör inte hemma i naturen, står över den och hennes framtid finns i staden, i laboratoriet, i algoritmen eller möjligen på en avlägsen planet. Långt borta från skogen, åkrarna, mullen, djuren och därmed från oss själva. Inte bara Elon Musk utan även Ica började prata om att den hållbara framtiden låg på – mars!

De som gick i bräschen för avpolitiseringen var ironiskt nog, politikerna själva. De uppmanade oss konsumenter att ”göra medvetna val” för att lösa många av de stora politiska frågorna. Politik var inte att tänka på. Sällan har väl Palmes ”politik är att vilja”, känts så avlägset som under detta årtionde.

Den andra vita kaninen som drogs fram ur hatten hette ”ny teknik”. Det är nya tekniska landvinningar som ska lösa problemen i morgon så att ingen behöver göra något åt dem i dag. Såvitt jag vet har fortfarande inte klimatprokastinera utsetts till något nyord, men det var i alla fall det som vi ägnade oss åt intensivt under det gångna årtiondet. Björn Lomborg visade i återkommande texter på Svenska Dagbladets ledarsida att han behärskade klimatprokastinerandets konst till fullo.

Båda de här kaninerna, medvetna konsumenter och ny teknik, var givetvis en gyllene kombination för näringslivet. Hållbarhet sålde som bara den och det bästa av allt – precis allting var hållbart, även sådant som alldeles nytt hade varit helt ohållbart. Konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, GMO, djurfabriker, kyckling, fiskodling, sötningsmedel, näringslösningar, syntetiska kosttillskott ja till och med kärnkraften seglade upp som den finaste och renaste energin som mänskligheten har skådat. Och med en skruvad omvänd logik blev allt som var hållbart på riktigt, motsatsen. Ekologisk mat hann både ropas ut som klimathot och orsak till världssvälten innan decenniet var över.

En viktig pusselbit för att sätta tonen var FAOs framtidsprognos för 2050 som kom 2009 och vars slutsats var att matproduktionen måste öka med 70 procent om den växande befolkningen skulle kunna mättas. Det var ett eko från den så kallade ”gröna” revolutionen från 1960-talet som ledde till en allt annat än grön utveckling. Rapporten blev manna från himlen för alla de företag som förespråkar en fortsatt industrialisering av jordbruket. Under några decennier hade man fått ta skit från miljörörelse, konsumenter och politiker, inte bara för att man orsakade miljömässiga och sociala katastrofer, utan också för att man inte ens kunde klara av att producera god och hälsosam mat till den nuvarande befolkningen. Trots ett enormt överskott av mat – främst spannmål – som resulterat i matsvinn, övervikt, tillverkning av biobränslen och en allt större andel spannmål inom djuruppfödningen så är det ändå nästan en miljard människor som inte kan äta sig mätta.  

Med föda-världen-argumentet skulle det äntligen bli slut på miljögnället och i stället fritt fram för gifter, långa transporter, fossila bränslen, genteknik, monokulturer, regnskogsskövling, fortsatt industrialisering och intensifiering av jordbruket, bortträngning av urbefolkningar osv osv. Allt enligt parollen – ska man göra omelett måste man knäcka ägg. Ju mer högljutt som ett företag trumpetade ut att just deras produkt eller tjänst behövdes för att föda världen, desto mer säker kunde man vara på att det handlade om en lunch som var allt annat än gratis. Resurssnåla jordbruk och livsmedelsproducenter hade inget att hämta och allt som ens andades ekologisk produktion, hamnade i skamvrån.  Egentligen var det helt ofattbart att det några år senare under decenniet uppstod en ekoboom, men kanske berodde det snarare på en eftersläpning från den tidigare debatten. Likaså sopades den tidigare diskussionen om matfusk helt bort. När decenniet gick mot sitt slut hade livsmedelshyllorna i stället fyllts på med ett antal nya produkter som mycket få konsumenter visste var de kom ifrån, än mindre vad de egentligen innehöll. Vem hade trott att pressad genmodifierad soja och jästsvamp skulle lanseras som ”truly sustainable” och dessutom komma undan med det? Och inte nog med det, denna burgare med den tvivelaktigt långa innehållsförteckningen lyftes även fram som ”mänsklighetens bästa sätt att” – tadaaa! – ”RÄDDA VÄRLDEN!” Japp, där satt det mitt i krysset igen, räddavärldenskottet.

Bara några år tidigare hade konsumenterna stått där med andan i halsen och läst innehållsförteckningarna med förstoringsglas på jakt efter E-nummer, inspirerade av journalisten Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken. Nu var det ingen som brydde sig om vad maten innehöll. Innehållsförteckningarna kunde vara hur långa som helst och innehålla hur mycket tillsatser som helst, bara inte animalier och framför allt, inget som ens andades ko.

En förklaring till den här handbromsvändningen är att industrins företrädare genom att vinna första ronden (föda världen) hade krattat manegen för rond 2 (klimatdebatten). Att producera så mycket som möjligt, så snabbt, så billigt och på så liten yta som möjligt funkade lika bra i båda fallen. Kyckling, soja, palmolja, majs, vete och socker blev vinnare oavsett om det räknades koldioxidekvivalenter eller billiga kalorier per kilo råvara. (Det gällde visserligen att ingen räknade på något annat sätt, för då sprack kalkylen, men det var det å andra sidan nästan ingen som gjorde heller.)

Det är svårt att veta ifall det var för mycket eller för lite grönsaker som låg bakom den stundtals väldigt enfaldiga och enkelspåriga matdebatten under 10-talet. Eller om det bara var ett utslag för att vi i vår iver att träna våra kroppar glömde bort ett av våra viktigaste organ, hjärnan.

Det hade inte alls behövt bli så här. I stället hade vi kunnat diskutera de svåra, men nödvändiga frågor som döljer sig bakom båda debatterna – hur bygger vi en mer rättvis värld där inte ett fåtal människor använder alltför mycket resurser på bekostnad av den övriga planeten? Hur skapar vi inte bara ett livsmedelssystem utan även ett samhälle som är hälsosamt för människor, djur och natur?

Men det blev inte så. Istället fick vi en låtsasdebatt mellan kött och vegetabilier som helt skymde sikten från det som var och fortfarande är, viktigt. Inte ens matens stora inslag av energi och då främst fossil energi, klarade vi av att diskutera. Ett av de riktiga bottennappen var EAT-Lancet-rapporten som i sina uträkningar av globala dieter ner till gram-nivå, inte ens kommunicerade att man helt sonika hade lyft bort de fossila bränslena i sina uträkningar eftersom man utgick från att samhället 2050 hade ställt om till fossilfritt. Därmed var också koldioxiden borta ur räkenskaperna när det gäller livsmedlens utsläpp av växthusgaser. Kvar fanns bara lustgasen och metanet, vilket i sin tur gjorde att fokus i rapporten kom att handla om att minska animalierna, inte den stora användningen av fossila bränslena inom livsmedelskedjan. Det var ett bedrägligt sätt att räkna och ett arbete som mera får anses som opinionsforskning (ett område som ökade mycket kraftigt under dessa år) än strikt vetenskap. Plockar man bort dagens fossila bränslen, vilket givetvis är nödvändigt, kommer detta också att förändra livsmedelssystemet totalt. Det skulle innebära kraftigt höjda energipriser som i sin tur skulle förändra transportmönster, handel, användning av insatsmedel, förpackningar – ja allt! EAT-Lancetrapporten hade kunnat bli ett intressant teoretisk diskussionsunderlag där man resonerade kring vilka konsekvenser och utmaningar som detta skulle innebära för vårt nuvarande livsmedelssystem, men forskarna själva insåg inte alls vilken stor roll som dagens billiga energi spelar i vårt matsystem. I deras scenario skulle allt vara ungefär som i dag, med fortsatt globalisering, fortsatt hög användning av insatsmedel. Den egentliga skillnaden var enbart en lägre köttkonsumtion. Rapporten blev tyvärr ett mycket tydligt exempel på hur galet det kan gå när räknenissar utan någon förståelse av jordbruk, ekonomi, kultur, biologiska system, handelspolitik eller energifrågor ger sig på att diktera vad människor över hela världen ska äta. Rapporten var typisk för 10-talets debatt.

En annan sak som kännetecknade debatten var att det inte längre krävdes någon kunskap för att ha tvärsäkra åsikter om i princip allting. Det var mycket tydligt när det gällde jordbruk och mat, ju större okunskap, desto högre röster. Är man positivt lagd kan man säga att det var fantastiskt med detta överväldigande intresse för en näringsgren som så länge hade ansetts så gammaldags att vi egentligen hade lämnat den bakom oss. Men detta var också problemet, att alltför många av oss i vår iver att vara moderna hade kastat alla förtöjningar till det där gamla, hopplöst mossiga jordbruket som vi absolut inte ville ha något med att göra. För när charlatanerna sedan dök upp så stod vi alla med gapande munnar, som statister i en halvdan västernfilm och lät oss förtjusas när allehanda hälsobringande dekokter och magiska preparat visades upp.

Det gick nämligen att påstå precis vad som helst, bara det kryddades med de rätta orden. Food tech-profeterna kunde stå på föreläsningsscenerna och påstå att jordbruket tekniskt sett befann sig på stenåldersnivå, men med hjälp av lite appar så skulle det inte bara bli snurr på affärerna, utan även hållbarheten. Och eftersom väldigt få i publiken hade en aning om att få branscher är så högteknologiska som jordbruket, var det heller ingen som sa emot food tech-grabbarna när de stod där och vippade med sina skägg.

En av de första skojarna i sammanhanget var Plantagon som skulle rädda världen med att odla pak choi i ett 19-våningars höghus i Linköping. Tio år höll man på utan att ens klara av att gjuta betongplattan. När konkursen var ett faktum hade man skulder på minst 120 miljoner kronor och man hade dessutom fått Linköpings kommun att satsa tio miljoner på infrastruktur till det område där man skulle etablera sig. Under de här tio åren var det ingen ställde frågor till Plantagon om energiåtgången, hur man skulle kunna konkurrera med de redan etablerade växthusföretagen som var betydligt mer resurseffektiva eller om det ens var så att någon kunde överleva på pak choi (man skulle ju trots allt föda världen). Det enda man lyckades åstadkomma var en 400 kvadratmeter stor inomhusodling av basilika i DN-skrapan i Stockholm. Anläggningen drogs också med i konkursen.

Bland alla lycksökare och bondfångare under den här perioden, och de var många, måste man ändå nämna Caleb Harper. När jag första gången såg honom demonstrera sitt växtakvarium, kopplad till en dator, så kom jag att tänka på en något ballare variant av den tecknade figuren professor Balthazar.  Men jag borde ha tänkt på Macchiarini, för jag vill minnas att Balthazars uppfinningar för det mesta trots allt fungerade. Harpers idé var att genom att programmera växtlådan med rätt näringslösning, bevattning, ljusförhållanden, koldioxidhalt, fröer etc så skulle man kunna odla tomater som smakade exakt likadant som de som man hade ätit på sin semester i Toscana. När jag såg detta så tänkte jag att här, precis här måste ju ändå gränsen gå för vilka stolligheter som man kan påstå inom foodtech-världen. Men icke. Caleb Harper var talare hos det pretentiösa EAT-forum både 2017 och 2018. Han gjorde TED-talk, intervjuades av Wall Street Journal, National Geographic, satt med i Annenbergstiftelsen, World Economic Forum, höll tal för Nobelstiftelsen, FAO med mera.

Flera av debatterna rann ut i industrialismens lilla ankdamm. Även många djurrättsaktivister,  veganer och miljöaktivister landade märkligt nog i slutsatsen att bästa var att intensifiera lantbruket. Lösningen framställdes som det artificiella, medan naturen var det farliga. Tiotalet var också årtiondet då vi ansåg att vi inte längre skulle vårda naturen, vi skulle lämna den. Det var det bästa som vi människor kunde göra för naturen. Jorden, myllan, djuren – allt det där påminner oss om de jobbiga sidorna av att vara människor. Att vi också är en del av mullen och en gång ska bli mull igen. Att vi blir sjuka och skröpliga och att vi ingår i ett kretslopp. Att vi är beroende så mycket annat levande, inte bara av andra människor. Bättre då att vara övermänniskor, gudar. Men eftersom vi inte längre tror på så mycket gudar, får vi satsa på att bli odödliga på andra vis.

Det fanns förstås mottrender. Under den här tiden växte återigen alternativa sätt fram när det gällde att sälja och köpa sin mat. REKO-ringar, andelsjordbruk, stadsodlingar, gårdsbutiker, bondemarknader och andra former av mathandel där relationen mellan konsument och producent betonades, tog större plats. Småskaliga livsmedelsföretag etablerades. En ny gröna vågen kunde skönjas. Unga människor flyttade ut på landet för att skapa sig ett annat liv eller så drömde de åtminstone om en alternativ vardag. Många pratade om downsizing, minimalism och självförsörjning och en del gjorde också verklighet av pratet. Men jag väljer medvetet att inte skriva särskilt mycket om detta. Jag gör det främst av därför att jag hoppas att vi ska gå in i ett nytt årtionde med lite mera kritiska ögon och inte vara lika enkla offer för rädda-världen-charlatanerna. För när allt kommer omkring så tar de här skojarna både pengar och tid som skulle kunna användas till det som egentligen borde göras.

Blir nästa årtionde bättre? Jag vet inte. När det här året går mot sitt slut är det en skrift från en självutnämnd tankesmedja som hävdar att framtidens mat är fermenterade proteiner. Skriften får förvånansvärt stort genomslag. Självklart ska detta också rädda världen. Och där, i labben, i ståltankarna av näringslösningar, smälter allt samman. Oavsett om man tillhör köttindustrin, spannmålsindustrin, kemiindustrin, fossilindustrin, vegoindustrin eller tillhör vissa grupper inom djurrätt eller miljörörelsen, så blir slutstationen samma ståltankar av näringslösning. Det är det här samspelet mellan så vitt skilda grupper som gör det hela så kraftfullt.

Flera av de som var inblandade i Plantagon, har startat om igen under namnet Standsbondens och Swegreen och fortsätter med inomhusodling av örter i DN-skrapan. Och man har verkligen inte lärt sig någonting. På sin hemsida påstår man att företaget har positiv påverkan på inte mindre än 6 av FNs globala hållbarhetsmål. Ett av hållbarhetsmålen är ”ingen hunger” och där skriver företaget att man genom sin odling bidrar till detta genom att man försörjer Stockholm med 3-4 procent av stadens förbrukning av gröna blad. Magstarkt? Inte enligt Swegreen själva. Inte nog med det, man lyckas också framställa sin oerhört stora energiförbrukning som något positivt. Den 400 kvadratmeter stora odlingen ger spillvärme på hela 700 000 kWh, eller årsuppvärmningen av 30 normalstora villor och detta lyckas man framställa som en fördel, inte som den akilleshäl det är.

Hur länge det dröjer innan Harper dyker upp som gubben i lådan, eller kanske snarare med lådan, återstår att se. Just nu slickar han förmodligen såren efter att han och MIT Media Lab fick brallorna nerdragna under hösten i ett antal avslöjande reportage. Växtodlingslådorna funkar förstås inte och anställda fick i stället fuska sig fram när eventuella finansiärer var i antågande. Man fick helt enkelt shoppa plantor som stoppades in i växtakvarierna. Harpers verksamhet stängs ner, hans TED-talk plockas bort och Harper själv håller för det mesta tyst. I något fall säger han att han pratat om en framtida vision och aldrig gjort gällande att detta var möjligt att genomföra idag.

En annan ormtjusare, Elon Musk, har visserligen fått sin gloria lite svärtad under de senaste åren, men fortsatte ivrigt under slutet av 2019 att prata om sina visioner för att bygga en hållbar värld på Mars. Han har både låtit bygga en rymdraket, samt agiterat för att atombomba mars för att göra planeten bebolig. NASA har inte varit med på noterna, om man säger så.

Blir världen bättre nästa årtionde? Svårt att veta. En sak är dock säker, ska världen bli bättre så är det hög tid att sluta hoppas på en högteknologisk ark, även om den är byggd i glänsande stål, som Elon Musks rymdskepp.

Tekno-Jesus
Tekno-Jesus 150 150 Ann-Helen von Bremen

Artikeln har publicerats i magasinet Tiden

Labbodlat kött, GMO, 3D-mat, vertikala odlingsväggar, insektsmjöl – många äro teknofrälsarna som ska rädda vår planet från klimathot, miljöförstöring och svält. Problemet är att de ofta lovar mer än de kan hålla, men framför allt, att de drar resurser och fokus från de förändringar av vår matproduktion och livsstil som är nödvändiga att göra.

Inomhusodling i näringslösning med konstljus, gärna i flera lager, är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. I Linköping pågår sedan ett antal år tillbaka förberedelser för »Plantagonen«, ett 19 våningar kombinerat växt- och kontorshus där det ska odlas 5000 ton pak choi årligen. Nyligen gick ett företag från Dubai in som del-ägare och fortfarande återstår att se om byggstarten verkligen kommer att ske under 2018. Under tiden ska företaget starta inomhusodling i DN:s gamla tidningsarkiv i en källare på Kungsholmen.

I slutet av förra året delade också Stockholms stad ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: »Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.« Det låter kanske imponerande, men odlingssystemet är inte alls så revolutionerande som kommunen och företaget påstår. Tvärtom håller de vertikala hydroponiska odlingssystemen inte alls vad de lovar. De är vare sig energisnåla, klimatsmarta eller yteffektiva.

Att odla grönsaker inomhus med LED-lampor slukar minst tio gånger mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om man odlar på friland. Den höga energiförbrukningen gör också att systemet kräver mer yta jämfört med att odla i ett vanligt växthus eller ute på åkern, trots att man odlar i hyllsystem. För att odla en kvadratmeter bladgrönsaker med konstljus går det åt mer än 1000 kWh per år, medan den genomsnittliga energiförbrukningen i ett vanligt växthus ligger på 158 kWh, enligt Jordbruksverket. Lågt räknat skulle det här innebära att det för varje hyllplan grönsaksodling krävs tio gånger större yta med solpaneler.

Om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att marijuana är en av få växter som är ekonomiskt försvarbart att odla på detta sätt. »Gräs« är helt enkelt tillräckligt dyrt, priset ligger någonstans på 100–150 kronor grammet.

Hade någon från juryn för innovationspriset besökt några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, det vill säga i näringslösning. Det är en gammal teknik som av tidningen Time redan under 1930-talet omnämndes som »framtidens odling«. Med hjälp av trädgårdsforskaren Inger Olausson får vi tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1950 som blickar tillbaka på det gångna året. Där förstår vi att nyheten nått även Sverige. Så här skriver man: »Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.« I samma artikel skriver man också om användandet av »konstgjort ljus«. Inget nytt under solen alltså. Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis, majs eller några andra av de grödor som faktisk mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Växthusodling (med eller utan konstljus) är alltså inte alls ett sätt att producera »mat för staden«, ännu mindre att »föda världen«.

Så varför slukar så många, inte minst media, okritiskt alla dessa luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar, samtidigt som allt fler hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt jobbigare åtgärder som att åstadkomma en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en föreställning om att detta är framtidens matproduktion. Alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser.

Ett annat sådant exempel är gentekniken där kemiföretagen och förespråkarna först lovade att detta var lösningen på i stort sett alla framtidens matproblem. Med hjälp av den nya tekniken skulle man kunna öka skördarna i ett nafs, ta fram grödor som skulle kunna växa i öknen och innehålla mer näringsämnen. Svält och undernäring skulle vara historia. Men alla som visste något om växtförädling, visste också att det inte finns någon »hög-skörd-gen« som det bara är att skruva lite på. Att öka skörden och samtidigt inte få negativa resultat som minskat näringsinnehåll, känslighet för sjukdomar och så vidare är ett komplicerat arbete där inte bara flera olika gener samverkar utan också myllan, klimatet, nederbörden med mera. Inom växtförädling och odling får man sällan något gratis, ett uttag på ett ställe ska betalas någon annanstans.

Med facit i hand har gentekniken inte heller visat sig vara fullt så potent som det påstods. De flesta tillämpningar som hittills har gjorts handlar om att göra växterna tåliga mot ogräsmedlet glyfosat (mest känt under varumärket RoundUp) så att den växande grödan kan sprutas med bekämpningsmedlet utan att själva grödan dör. Den näst vanligaste applikationen är att man har gjort några växter tåliga mot vissa insektsangrepp. I båda fallen handlar det om att spara några hundralappar per hektar för bonden.Fortfarande har man inte fått fram några av de utlovade underverken. Inte ens »Det Gyllene Riset«, ett A-vitaminberikat ris som ska minska näringsbrist hos fattiga i Asien, har blivit verklighet efter trettio år av forskning. Förespråkarna skyller på aktioner från Greenpeace, men sanningen är snarare att riset inte fungerar som det var tänkt.

Gentekniken är ett bra exempel på hur det går när man fokuserar på fel fråga. Samtidigt som striden kring gmo var som hetast i Sverige och övriga Europa, lades det mesta av den svenska växtförädlingen ner. Sverige och Norden ansågs vara för liten marknad för att ha kvar en växtförädling som utgår från vårt klimat och jordmån.

Under stort ståhej presenterades den första lilla labbodlade burgaren inför världspress och kändisar för ett par år sedan. Hundrafyrtiogrammaren hade kostat 2,8 miljoner kronor att tillverka men smakade ändå »så där«. I dag hävdar en av forskarna bakom tekniken, Mark Post, att kostnaderna har sjunkit kraftigt till elva dollar per burgare, men att det handlar om »åtminstone ett par decennier till«, innan metoden kan skalas upp och bli kommersiellt gångbar. Post och hans team har stora hinder på vägen, milt sagt. Köttet måste odlas med hjälp av serum från kalvfoster, något som inte är så tilltalande för den målgrupp som anser att köttuppfödning kan likställas med mord. Det odlade köttet kommer vare sig smakmässigt eller näringsmässigt i närheten av nötkött. Att cellodlingarna behöver bada i antibiotika är inte heller riktigt bra storytelling.

Vill man lansera något nytt och trendigt finns det några ingredienser som brukar återkomma. Det är en fördel om de som presenterar idén inte har någon som helst bakgrund i lantbruk eller livsmedelsproduktion utan kommer från reklamsvängen, IT-branschen eller har gått på Handelshögskolan. Inspirationen ska gärna komma från New York eller om det handlar om något vegetariskt – Kalifornien. Givetvis använder man Ny Teknik, helst digital, open source, cirkulär, disruptiv, innovativ och revolutionerande. Hållbart och lönsamt är så självklart att den karismatiska entreprenören inte behöver förklara hur det ska gå till. Denna innovationscocktail ska dessutom kombineras med en vanlig fördom, nämligen att lantbruket är lite efter när det gäller teknik, att bönder är sega traditionsbundna surgubbar som »gör som de alltid har gjort«.

Lantbruket är dock en av de branscher som har effektiviserat och rationaliserat sig själv som få andra. Det är trots allt bara hundra år sedan halva befolkningen jobbade i jordbruket, jämfört med mindre än 1 procent i dag. En lantbrukare försörjer i dag cirka 200 personer med mat. Automatiseringen är omfattande och en vanlig gård har maskininvesteringar för många miljoner. Mjölkrobotar, automatisk utfodring och utgödsling, GPS-styrda och/eller självkörande traktorer och andra maskiner, drönare, ständig uppkoppling på börserna för att följa prisutveckling på jordbruksråvaror – allt detta är redan verklighet.

Samtidigt är vår livsmedelsförsörjning fortfarande helt beroende av ett fåtal grödor som domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De stora skördeökningarna beror på att vi tagit en större del av naturens årliga produktion och inte på att vi har lyckats effektivisera den grundläggande processen, fotosyntesen. Urval av växter och djur, utveckling av växtföljder och integration av växtodling och djurhållning har varit nyckelprocesser.

Ett stort språng i livsmedels-försörjningen kom till av en slump. När Columbus julen 1492 steg i land i Västindien var det startskottet för ett intensivt utbyte av växter mellan den nya och den gamla världen som motsvarade tusentals års utveckling på bara ett århundrade. Den gamla världen fick majs, potatis och tomater medan den nya fick vete, soja och tamdjur. Nästa stora språng var mekaniseringen som påbörjades på artonhundratalet men fick sitt genombrott efter andra världskriget. Processen att tillverka konstgödsel kan nog också räknas som en revolution.

Den så kallade Gröna revolutionen är ett bra exempel på hur mångfacetterat jordbrukets utveckling är. Den handlade inte om någon enskild ny innovation och var egentligen ingen revolution. Den handlade om ett paket av redan känd teknik – förbättrade utsäden, bevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel – som kombinerades med avsevärda insatser av forskning och kapital.

På senare tid har ökad kontroll och styrning blivit centrala för jordbruket och inomhusodlingar och odlat kött ses som en logisk fortsättning eller extrema uttryck av detta. Men total kontroll är också sårbart och svårt eftersom det bygger på total kunskap eller lärande system. Detta demonstrerades minnesvärt i början av 1990-talet av Biosphere 2-experimentet i Arizona där man försökte skapa ett ekosystem i ett 13000 kvadratmeter stort växthus. Försöket fick avbrytas eftersom det blev brist på syre för de åtta människor som bodde i detta 200-miljoners projekt. Försöket övertygade NASA att befolkning av andra planeter inte är realistiskt.

Kolonisation av rymden, ny teknik för obegränsad tillgång till ren och billig energi, infångandet av koldioxid eller annan teknik för att begränsa växthuseffekten är andra uttryck för vår önskan att lösa stora och komplexa problem med teknisk innovation i stället för att förändra vår livsstil. De nya frälsarteknikerna utspelar sig alltid långt borta från landsbygden och framför allt – de har inget med åkern och marken att göra – eller djur. Labbodlat kött symboliserar kanske starkast önskan om att »tillverka« mat, utan att behöva få smutsig jord under naglarna, tvingas utsätta sig för vädrets makter eller levande varelser som djur. Där finns förmodligen också förklaringen till fascinationen över frälsarteknologierna – det vetenskapliga, rena, kliniska sättet att betrakta och hantera världen: Där odling handlar om tillförsel av exakta kvantiteter näringsämnen till ett dött substrat. Där mat bryts ner i protein, kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och kalorier. Och där hälsa blir en fråga om stegräknare, BMI-mått, blodtryck och kolesterolvärde. Allt långt borta från andra aspekter som odling som skötsel av vår plats på jorden, måltiden som en social gemenskap och hälsa som välmående.

De flesta innovationer kommer att misslyckas, det ligger i sakens natur. En del av dem är fungerande teknik, men faller ändå ifrån av rent praktiska eller ekonomiska skäl. Men utan tvekan kommer en del av innovationerna att överleva även om det oftast tar lång tid innan de kan skalas upp och spridas. Någon av dem kommer till och med visa sig vara betydelsefull så vi ska givetvis inte avfärda alla nyheter, men vi ska heller inte bete oss som statister i en dålig västernfilm och flockas runt den kringresande charlatanens påstådda mirakel-mediciner. I stället ska vi använda vår kunskap och förmåga till kritisk granskning och analys. Det är trots allt ändå det som kännetecknar ett seriöst förhållningssätt till forskning och utveckling.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren