omställning

Dags att gräva ner stridsyxorna
Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Kor i stället för antidepressiva
Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.

Globalisering – ett vackert-väder-projekt
Globalisering – ett vackert-väder-projekt 150 150 Ann-Helen von Bremen

En sak borde stå klart för alla i dessa Coronatider – globaliseringen och marknadsekonomin ger inga marginaler när det kommer grus i maskineriet. Kommer vi dra lärdom av detta, när krisen är över och bygga ett mer robust och mindre sårbart samhälle? Ett samhälle där vi människor har tagit tillbaka den makt som vi förlorade till marknaden? Kanske. Men det kommer inte att ske utan politisk strid.

För några dagar sedan såg jag dem för första gången själv, de tomma livsmedelshyllorna. I den stora Coop-butiken i Uppsala. Det fanns ett enda paket jäst kvar, var datum för länge sedan var passerat. Mjölhyllorna gapade nästa lika tomma och hyllorna med ris, torra bönor, linser, pasta och potatismos var mer eller mindre länsade. Det som framför allt slog mig var att man inte lyckas få fram varor till en stor butik i Sveriges fjärde största stad, trots att det har varit känt att många oroliga människor nu hamstrar och trots att en butik av den kalibern får leveranser fem av veckans sju dagar.

Och där någonstans, framför de tomma hyllorna, blir det väldigt tydligt att marknaden som lösning i kristider, inte fungerar.

Nästa dag hör jag med ett halvt öra en på en debatt i radion. Kerstin Hessius, chef för tredje AP-fonden, har skrivit en debattartikel där hon menar att man inte kan köra ekonomin i botten på det sätt som man gör nu, trots viruset. En kraschad ekonomi kommer nämligen också få stora negativa konsekvenser för oss alla. En annan expert menar upprört att man inte kan väga ekonomin mot hälsan, men samtidigt är det ju precis detta vi har gjort, redan innan viruset slog till. Det är ju en medveten politik som har bestämt att det inte behövs ha så många respiratorer eller intensivvårdsplatser som backup, att både tillverkning och upphandling av sjukvårdsmaterial är utlagda på entreprenad, att just-in-time har ersatt lager och framför allt, beredskapslager av olika slag.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sverige i och med EU-medlemskapet bytte strategi när det gäller beredskapen inför en kris eller ett krig. Under många år var det i princip tabu att prata om självförsörjningsgrad inom jordbrukssammanhang. Ibland kunder det hända att någon, ofta äldre man, i någon jordbruksdebatt dristade sig till att prata om självförsörjningsgrad och blev då snudd på idiotförklarad. Självförsörjning var det gamla Regleringssverige, inte bara gammeldags utan också med en dammig doft av beredskapstid och DDR. Nu hade vi kastat allt sådant överbord och i stället tagit det sista steget i vår modernitetsresa – vi skulle äntligen bli européer! Eller i alla fall EU-medlemmar. Och medlemskapet och frihandelsavtal med övriga världen, skulle borga för mat, trygghet och tillväxt. Därför fanns det ingen anledning att ha några beredskapslager och absolut ingen anledning att ha en hög självförsörjningsgrad av de livsmedel som vi kan producera i Sverige. Det viktigaste var att öka konkurrenstrycket, vilket skedde med automatik när marknaden vidgades från Sverige till EU, för att få billig mat.

Under senare år har det långsamt börjat gå upp för allt att vårt samhälle är väldigt sårbart. Att dagens samhälle bygger på att det alltid är bra väder (fast inte för ”bra”), att alla är friska, att det inte förekommer några krig eller konflikter och att tillväxten är evig. Sårbarheten har seglat upp som en viktig fråga, väckt från Civilförsvaret, inte från lantbruket. Särskilt mycket har dock inte hänt.  Även om regeringen i sista stund plockade in en skrivning om minskad sårbarhet och ökad självförsörjningsgrad i livsmedelsstrategin, svensk matpolitik fram till 2030, så skrev man ingenting om hur detta skulle åstadkommas. Det finns fortfarande ingen siffra satt för hur stor självförsörjningsgraden bör vara. Och som Jesper Broberg förbundsdirektör hos Hushållningssällskapens Förbund nyligen skrev i en krönika i ATL: ”Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen.”

Däremot har regeringen satt ett mål för exporten av svenska livsmedel. Målet är att hälften av livsmedelsproduktionen ska gå på export 2030. Fortsätter lantbruket att krympa i samma takt som nu, så lär det snart vara i hamn. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till och med fått i uppdrag att främja exporten, men inte ökad självförsörjningsgrad.

Det finns mycket som är väldigt väldigt konstigt när det gäller jordbrukspolitik, men detta är något av det konstigaste.

Den pågående krisen borde bli en rejäl tankeställare för våra politiker. På flera sätt. Till att börja med så borde man göra en helomvändning när det gäller sin frihandelsvänliga linje, något som gäller för i princip alla partier. Sverige hör till de länder som verkligen utmärker sig när det gäller frihandel, även på matens område. När nuvarande utrikesminister Ann Linde tillträdde som handelsminister, var bland det första hon sa, att frihandel inte var ett ämne som ens skulle diskuteras. Det är ett intressant uttalande av en minister i ett land som ändå får anses vara en demokrati. Varför ska vi inte diskutera frihandeln och dess konsekvenser, både negativa och positiva?

Sverige hör också till de länder som vill minska EUs jordbruksbudget. I takt med att de flesta svenska politiker vet allt mindre om jordbruk och om jordbrukspolitik, blir man allt mer enig om en sak – jordbruksbudgeten ska minskas. Man får nästan intrycket att det är viktigare att minska budgeten än att förändra själva jordbrukspolitiken och stödsystemet, som sannerligen skulle behöva förändras. Om man fortfarande tror på EU som projekt efter att virus-krisen är över, så borde svenska politiker tillsammans med sina utländska kollegor, driva en politik som ökar självförsörjningen, både inom de olika länder och inom EU. Det skulle både europeiska konsumenter och lantbrukare tjäna på.

Det borde också bli en tankeställare för alla bönder som har blivit allt mer beroende av insatsmedel i form av drivmedel, gödning, foder, bekämpningsmedel, maskiner, avelsmaterial och arbetskraft som kommer någon annanstans ifrån. ”Köp svenskt!” är något som böndernas organisationer gärna uppmanar oss konsumenter att göra, men borde inte bönderna själva göra likadant?

Innan någon drar Nordkorea-kortet så vill jag säga att det handlar inte om att upphöra med all handel. Det handlar inte om att stänga gränserna. Vi har alltid handlat från andra länder och vi kommer att fortsätta med det. På samma sätt som vi alltid har behövt kunskap och arbetskraft från andra länder. Men det är ingen tvekan om att en globaliserad livsmedelskedja som alltmer har förvandlats till en komponentindustri, utsträckt över hela världen, är oerhört sårbar. Och detta gäller inte bara i kristider, sårbarheten finns där även, starkt påtaglig, i goda tider. För vad annat än sårbar är en livsmedelskedja där urbefolkning trängs undan, lantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, bönder får cancer av sina bekämpningsmedel, kulturlandskap försvinner, djur behandlas illa, flora och fauna utrotas och orsakar värmeslag på hela planeten, för att nämna något? Det är en livsmedelskedja som är sårbar – för oss alla som lever här på jorden.

Spelplanen är helt förändrad. Den gamla idén om globalisering och internationell konkurrens har visat sig inte fungera. Nu måste också politiken förändras. Och ”nu” är kanske den bästa chansen vi har haft på mycket länge att genomföra den förändringen.