pandemi

Livsmedelsstrategin – en folkfest?
Livsmedelsstrategin – en folkfest? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under december hölls en nationell konferens om livsmedelsstrategin, dvs Sveriges matpolitik fram till 2030. Om du inte har hört talas om den eller vet vad den innebär, gråt inte, du är långt ifrån ensam. De allra flesta har nämligen inte en aning om vad livsmedelsstrategin är för något.

Livsmedelsstrategin handlar nämligen inte om mat eller om alla oss som äter maten. Den handlar heller inte om hälsa, kvalitet, miljö, naturvård, landskapsvård, biologisk mångfald, gastronomi, kultur eller alla de andra områden som maten berör.

Livsmedelsstrategin är klassisk industripolitik som råkar handla om livsmedelsproduktion. Konkurrenskraften ska stärkas så att svenska bönder och livsmedelsproducenter kan tävla med den allra billigast producerade maten inom EU och, i takt med att allt fler frihandelsavtal skrivs, i omvärlden. Nu kanske vän av ordning säger att billigast sällan är bäst och att Sverige kanske inte riktigt borde vara med i den lågpriskampen som det trots allt handlar om? Och ja, det är ju förstås en tanke, men den verkar inte riktigt ha slagit våra folkvalda. I stället är det mindre regler, mer export, mer teknik och fortsatt strukturrationalisering och effektivisering som ska fixa det hela. Det är med andra exakt samma recept på framgång som har ordinerats under de senaste 70 åren. Problemet är bara att det främst har lett till nedläggning av bönder och andra matproducenter.

Jag har tidigare kritiserat livsmedelsstrategin, bl a i det här inlägget. Jag har även tillsammans med Gunnar Rundgren skrivit ett förslag till en alternativ strategi.

Under decemberkonferensen pratades det mycket om “möjligheter”. Jordbruksverkets blogg “Den svenska maten” sammanfattade det hela med: “…framför allt att vi tillsammans har världens bästa möjligheter att skapa bättre förutsättningar för alla aktörer i livsmedelskedjan.”

Jag vet inte hur många gånger man sa att nu skulle man “göra verkstad” av livsmedelsstrategin. Kanske har man ledsnat på det och pratar nu i stället om “möjligheter”.

Jordbruksverkets Christina Nordin pratade om hur pandemin gjort det tydligt att det är viktigt att producera mer mat i Sverige. Det är en klok och ganska självklar slutsats. Tyvärr har den insikten inte satt några avtryck i budget eller handlingsplan. Fortfarande finns inget mål för ökad självförsörjning eller strategi för minskad sårbarhet.

Därför var det lite rörande när kocken Tareq Taylor brast ut i en lovsång till livsmedelsstrategin och menade att den kan bli en folkfest om man bara jobbar mer publikt. Det var vackert sagt, men någon borde ha upplyst honom om att livsmedelsstrategin vare sig handlar om folk, fest eller mat. Tareq Taylor menade också att det gällde att få med svenska folket på noterna så att man förstår den svenska matens fantastiska mervärden. Men pandemin har ju snarare visat att konsumenterna redan har förstått det. Svenskt nötkött, gris och kyckling har ökat sina marknadsandelar när importen har minskat och det stora skälet till detta är att vi under pandemin har gått betydligt mer sällan på krogen. Jag har stor sympati för alla krögare som har drabbats hårt av pandemin, men kanske är det bland sina kollegor som Tareq Taylor borde missionera om de svenska råvarornas förträfflighet?

Den sårbara maten
Den sårbara maten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan medverkade jag i ett webinarium om livsmedelssystemets sårbarhet, anordnat av v ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Maria Gardfjell. Här är länken:

Här är mitt föredrag, med ett litet tillägg.

Vi var nog många som drabbades av lite skrämselhicka när vi såg de tomma hyllorna i matbutikerna i början av epidemin. Skulle maten ta slut? Vi som är vana vid att allt ska finnas alltid.

Nu tog inte maten slut, den här gången, men det blev en väckarklocka för många om hur sårbara vi är.

Vi har verkligen byggt ett matsystem som är sårbart på många sätt. Vi saknar marginaler, buffertar och förråd. Det handlar inte bara om vi har låg självförsörjningsgrad på flera av de livsmedel som vi kan producera i Sverige, vi har också koncentrerat produktionen av dem till vissa regioner.

Vårt jordbruk är beroende en rad olika produkter och tjänster från andra länder. Det gäller utsäde, avelsmaterial, fossila bränslen, konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner, tekniska system, rådgivning och arbetskraft. Det här gör att svenskt lantbruk bidrar allt mindre till sysselsättningen och ekonomin. Samma sak gäller flera stora livsmedelsföretag som blir allt mer beroende av utländsk livsmedelsråvara och där hela eller delar av produktionen förläggs till andra länder.

Den nationella livsmedelsstrategin är vår matpolitik som ska gälla fram till 2030 och den säger att ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”, men den säger inget om hur detta ska gå till. Självförsörjningsgraden nämns, men det finns inget mål för ökad självförsörjning, däremot finns det ett mål för livsmedelsexporten. Den ska fördubblas fram till 2030. Men ökad livsmedelsexport har inget med minskad sårbarhet att göra, tvärtom. Länder som är mycket beroende av import eller export av livsmedel, är mycket sårbara och får svårare att återhämta sig efter en kris. Det var bland annat FAOs slutsats efter den stora finanskrisen. Man kan också se hur det stora jordbrukslandet och livsmedelsexportören USA nu tvingas att hälla ut mjölk, slakta grisar och elda upp spannmål.

Sårbarheten gör sig gällande på flera sätt i livsmedelskedjan och vill man minska den, så räcker det inte med att enbart bygga upp beredskapslager. Man måste också sprida på riskerna och bygga in mer marginaler i systemet.

Det räcker inte heller med att generellt ”öka produktionen”, som egentligen är ett av få skarpa mål i livsmedelsstrategin. Vi har en koncentration och specialisering av matproduktionen i olika delar av landet som gör oss mycket sårbara. Fyra av tio spannmålsåkrar, räknat i hektar, finns i Skåne eller Västra Götaland. Mer än hälften av alla slaktkycklingar finns i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Fler än hälften av alla grisar finns i Skåne, Västra Götaland och Halland. En tomatodlare i Trelleborg odlar hälften av alla svenska tomater. Ökar vi produktionen inom den befintliga strukturen med allt färre och större gårdar, koncentrerade till vissa regioner, ökar vi snarare sårbarheten.

Stora, specialiserade gårdar är i sig känsliga för en rad olika störningar som sjukdomar, insektsangrepp, prisförändringar, avbrott i datatrafiken eller elnätet, störningar i distributionen osv.

Att sprida på riskerna innebär i stället att sprida matproduktionen över hela landet. Att planera för regional självförsörjning, så långt som det är möjligt. (Alla regioner kan inte producera allt, det kommer bli skillnader i kosten, men det också så som regionala matkulturer växer fram.)

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag och butikskedjor i stället för ett fåtal stora. Att mer än hälften av all mat som säljs i butik i Sverige går genom en enda kedja, Ica, är i sig ett mycket sårbart förhållande. På samma sätt är det ett stort problem att Arla har en så dominerande ställning på mejerimarknaden.

Flera av de regionala livsmedelsstrategierna tar fasta på det här och det finns all anledning att stärka de som jobbar regionalt och som vet vad som behöver göras för att få till en mer positiv utveckling. Det är förmodligen betydligt bättre använda skattemedel att slussa ut livsmedelsstrategi-pengarna direkt till regionerna.

Vill man minska sårbarheten bör man också i större utsträckning utgå från platsens resurser. Ta exempelvis konstgödseln. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, efter mulljordarna. Att sluta kretsloppet när det gäller näringsämnen och fasa ut konstgödseln minskar inte bara sårbarheten, utan är den viktigaste insatsen för att minska matens klimatpåverkan. Då handlar det bland annat om att investera i nya avlopp så att man kan återföra näringen till åkrarna. Det är en dyrbar investering som vi har vetat i decennier att den måste genomföras, utan att så mycket har hänt.

Jordbruket är teknikintensivt och är också ett av flera skäl till att så få människor kan producera så mycket mat, men det finns en baksida på tekniken, den gör lantbruket sårbart. Förutom att den kan gå sönder, innebär ofta investeringen i tekniken oerhört stora kostnader för lantbruken. En annan nackdel med tekniken är att den ersätter bondens tidigare kunskap och skulle tekniken fallera, är det inte säkert att bonden vet hur hen ska lösa problemen som uppstår. Om gårdagens traktorer lagades med svets, spett och slägga, är det i princip omöjligt för en lantbrukare att själv reparera vissa komponenter, inte minst datasystemen, i dagens traktorer. Det finns alltså anledning att inte okritiskt anamma allt mer ny teknik och därmed en allt mer komplex och sårbar infrastruktur inom lantbruket. Detta kan också gälla myndigheter och företag som servar lantbruket. Jordbruksverket har under flera år inte fått sitt nya IT-system att fungera och därmed inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Ett nästan övertydligt exempel på sårbarhet.

Vi behöver bygga in marginaler i livsmedelskedjan. Vi har ett system som är allt mer specialiserat och som baseras på att alla länkar i kedjan hela tiden ska topp-prestera. Det finns inga buffertar. Torkan 2018 visade hur lite marginaler som jordbruket har, det fanns inget sparat i ladorna, vare sig i form av pengar eller djurfoder. Med facit i hand slog torkan hårdast mot växtodlarna, inte djurägarna, vilket också visar på sårbarheten att bara ha en enda produktion på gården. Att sprida riskerna innebär också att blanda olika typer av produktion.

Ska man minska sårbarheten måste man också jobba med flera politiska områden – lantbruk, landsbygd, miljö, naturvård, näringsliv osv och inte se dessa frågor som separata. Att på allvar minska sårbarheten i hela livsmedelskedjan innebär ju till exempel också att öka den biologiska mångfalden ute i landskapet, att blanda olika naturtyper i större utsträckning än vad som sker i dag, att blanda växtodling med djurhållning mera och att främja en levande landsbygd med fler människor. Den sociala utarmningen är också en viktig sårbarhetsfråga.

Ökad självförsörjning och minskad sårbarhet är inte bara en fråga för kristider, utan även för de tider när det råder någon slags vanlig vardag. För även då har vi hela tiden lågintensiva matkriser som visar på den globaliserade matkedjans sårbarhet. Är det inte regnskogar som skövlas för att ge plats åt palmolja och soja, så är det döende landsbygd och överbefolkade städer, usla arbetsförhållanden i frukt- och grönsaksodlingar, överanvändning av antibiotika i animalier, rester av bekämpningsmedel i mark vatten och mat – ja listan kan göras lång.

Att producera en större del av maten i närheten av dem som äter den innebär att vi som äter maten får en större kontroll och förståelse för hur maten produceras. När maten finns i landskapet där vi bor, ökar vårt engagemang och vår omsorg om den.

Diskussionen efteråt mitt och andra medverkandes föredrag innehöll som vanligt en varning mot att bedriva en protektionistisk politik. Protektionism betyder att skydda eller beskydda och personligen har jag mycket svårt att se vad det skulle vara för fel med att skydda vår matförsörjning? På samma sätt som jag anser att andra länder har rätt att skydda sin matproduktion. (Handla med varandra har vi alltid gjort och det kommer vi fortsätta med också. Men att Europas bönder ska fortsätta att slå ihjäl varandra, är något helt annat än ett stimulerande handelsutbyte.) Jordbruk är inte vilken näringsgren som helst. Under denna kris har till och med regeringen slagit fast att jordbruk och matproduktion är ”samhällsviktigt”. Och ett samhälle som inte vill skydda en av sina viktigaste näringar, vad är det egentligen för samhälle?

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag i stället för ett fåtal stora.