prispress

Våra bönder har med rätta kunnat skryta över att man har en högre djuromsorg än omvärlden. Nu verkar dock grisbönderna vara beredda på att ta ett kraftigt steg tillbaka, pressade av den hårda konkurrensen från omvärlden.

Det är lätt att förstå varför grisbönderna nu lanserar ett pilotprojekt för en mer intensiv grisuppfödning. Miljö- och djurskyddslagsstiftning innebär utan tvekan högre kostnader för svenska grisproducenter, jämfört med kollegorna i exempelvis Danmark och Tyskland, som är de största konkurrenterna. På en marknad där enbart pris och volym premieras, blir djusomsorg bara en fördyrande kostnad, såvida man inte lyckas nischa sig ordentligt och skapa ett starkt varumärke.

Men för alla övriga är det volym och pris som gäller. Och det är också bakgrunden till att tolv gårdar nu under en försöksperiod testar en ny uppfödningsmodell för att suggorna ska leva längre och producera fler kultingar. Ja producera, för det är produktion det handlar om. I dag får en svensk sugga igenomsnitt 24 levande kultingar, medan de danska suggorna producerar ytterligare fyra kultingar.

För att lyckas med detta vill man tumma på djuromsorgen: Fler grisar i samma box, fler grisar i samma stall, tidigare avvänjning av smågrisarna och det kanske mest kontroversiella – fixering av suggorna. Nu väljer man visserligen inte att prata om fixering, utan i stället om ”skyddsgrindar”, även om det är samma sak, suggan stängs in bakom ett galler så att hon inte kan röra sig och kultingarna kan dia utan att riskera att suggorna ligger ihjäl dem.

Fixering av sugga är vanligt inom övriga EU och har varit ett starkt argument till varför man ska välja svenska fläskkotletter. Nu hävdar visserligen producenterna att det bara handlar om att fixera suggan under några dagar, medan det i övriga Europa rör sig om betydligt längre tid. Det må så vara, men den dagen när bilder på fixerade svenska suggor börjar publiceras, då spelar det nog ingen roll om det bara handlade om några dagar, en vecka eller månader. I det fallet kommer en bild att säga mer än tusen ord – en gris i bur är ingen vacker syn.

Och det ironiska är att även om detta pilotförsök resulterar i en förändrad grisproduktion så kommer ändå inte de svenska grisproducenterna att få samma kostnadsläge som konkurrenterna, det medger även grisproducenterna själva, byggkostnaderna är till exempel för höga.

Det är som sagt lätt att förstå varför grisbönderna känner sig tvingade att göra detta, men någon framtidsväg är det tyvärr inte, inte för bonden och sannerligen inte för grisen eller oss konsumenter.

Var det egentligen det här vi drömde om när vi drömde om ett avreglerat jordbruk och en fri matmarknad?