riksrevisionen

Landsbygdens motor
Landsbygdens motor 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om “hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också i många fall varit viktigare att “göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.