riskkapital

Det skulle handla om nyckelfrågor för utvecklingen av en mindre sårbar svensk livsmedelsindustri i kristider, men det hela utvecklade sig till ett milt sagt oblygt tiggande av pengar från Farbror Staten. Livsmedelsindustrin verkar inte längre lita på marknadskrafterna.

Det hör till vanligheterna att alla pratar för sin döende mormor och tigger om pengar till ”medicinen” när ministrar eller tjänstemän från departementen är ute i det som brukar kallas för verkligheten, men det kan ske mer eller mindre diskret och elegant. När företrädare för livsmedelsindustrin diskuterade ”nyckelfrågor för utvecklingen av svensk livsmedelsindustri” med statssekreterare Dan Ericsson, var det ingetdera. Där satt tre män i en soffa och tiggde pengar av en fjärde man, statssekreteraren, på ett sätt som gränsade till det desperation.

Tanken var att programpunkten skulle inleda ett heldagsseminarium med namnet ”Rusta livsmedelssystemet – hållbara matsystem i en osäker tid”, arrangerat av Matlust i Södertälje. Frågorna var stora och många – hur ska livsmedelssystemet utvecklas för att blir mindre sårbart och klara av påfrestningar i form av kriser, men även ställa om så att det blir mera hållbart. Riktigt stora, rent av existentiella spörsmål alltså, men där tre män i en båt, förlåt, i en soffa, i princip inte alls berörde ämnet. Tur var kanske det för nu behövde ju ingen fundera på varför det energislukande inomhusodlingsföretaget Swegreen fanns på plats i panelen när det skulle handla om hållbarhet och minskad sårbarhet.

Istället kom det som sagt att nästan enbart handla om en enda sak – pengar. Per Arfvidsson, vice VD för Lantmännen och verksamhetsledare för Sweden Food Arena ville se en uppdatering av livsmedelsstrategin (ett arbete som startade under veckan som gick) vilket innebär – pengar. Sepehr Mousavi, Innovationschef på Swegreen, pratade om att ”titta utanför boxen” eller kanske snarare inuti odlingslådorna, när han propagerade för att man inte behöver ha mark för att odla. Han tyckte också att det lät trevligare med venture capital än riskkapital, kanske en signal om att pengakranarna börjar dras åt för mer vidlyftiga projekt. Han ville med andra ord också ha pengar. Och Mikael Kraft som inte kommer från livsmedelsbranschen utan är chef för automation och digitalisering hos Siemens, upprepade ”digitalisering” så många gånger som enbart en djupt tech-troende kan göra, i väntan på att tjäna storkovan.

Men svar på några nyckelfrågor för framtidens livsmedelsindustri, fick vi alltså inte. Inte ens frågorna ställdes. Det mest intressanta var kanske att hoppet inte längre verkar stå till Marknaden utan till Farbror Staten. Och detta trots att statliga pengar alltid innebär kontroll och byråkrati, vilket inte minst alla lantbrukare kan berätta en hel del om. Detta verkar dock inte vara avskräckande, kanske för att just riskkapitalet inte längre har så stor lust förlora mer pengar när de ekonomiska tiderna blir lite tuffare?