Close
Enter your
text here

sårbarhet

Globalisering – ett vackert-väder-projekt
 Globalisering – ett vackert-väder-projekt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

En sak borde stå klart för alla i dessa Coronatider – globaliseringen och marknadsekonomin ger inga marginaler när det kommer grus i maskineriet. Kommer vi dra lärdom av detta, när krisen är över och bygga ett mer robust och mindre sårbart samhälle? Ett samhälle där vi människor har tagit tillbaka den makt som vi förlorade till marknaden? Kanske. Men det kommer inte att ske utan politisk strid.

För några dagar sedan såg jag dem för första gången själv, de tomma livsmedelshyllorna. I den stora Coop-butiken i Uppsala. Det fanns ett enda paket jäst kvar, var datum för länge sedan var passerat. Mjölhyllorna gapade nästa lika tomma och hyllorna med ris, torra bönor, linser, pasta och potatismos var mer eller mindre länsade. Det som framför allt slog mig var att man inte lyckas få fram varor till en stor butik i Sveriges fjärde största stad, trots att det har varit känt att många oroliga människor nu hamstrar och trots att en butik av den kalibern får leveranser fem av veckans sju dagar.

Och där någonstans, framför de tomma hyllorna, blir det väldigt tydligt att marknaden som lösning i kristider, inte fungerar.

Nästa dag hör jag med ett halvt öra en på en debatt i radion. Kerstin Hessius, chef för tredje AP-fonden, har skrivit en debattartikel där hon menar att man inte kan köra ekonomin i botten på det sätt som man gör nu, trots viruset. En kraschad ekonomi kommer nämligen också få stora negativa konsekvenser för oss alla. En annan expert menar upprört att man inte kan väga ekonomin mot hälsan, men samtidigt är det ju precis detta vi har gjort, redan innan viruset slog till. Det är ju en medveten politik som har bestämt att det inte behövs ha så många respiratorer eller intensivvårdsplatser som backup, att både tillverkning och upphandling av sjukvårdsmaterial är utlagda på entreprenad, att just-in-time har ersatt lager och framför allt, beredskapslager av olika slag.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att Sverige i och med EU-medlemskapet bytte strategi när det gäller beredskapen inför en kris eller ett krig. Under många år var det i princip tabu att prata om självförsörjningsgrad inom jordbrukssammanhang. Ibland kunder det hända att någon, ofta äldre man, i någon jordbruksdebatt dristade sig till att prata om självförsörjningsgrad och blev då snudd på idiotförklarad. Självförsörjning var det gamla Regleringssverige, inte bara gammeldags utan också med en dammig doft av beredskapstid och DDR. Nu hade vi kastat allt sådant överbord och i stället tagit det sista steget i vår modernitetsresa – vi skulle äntligen bli européer! Eller i alla fall EU-medlemmar. Och medlemskapet och frihandelsavtal med övriga världen, skulle borga för mat, trygghet och tillväxt. Därför fanns det ingen anledning att ha några beredskapslager och absolut ingen anledning att ha en hög självförsörjningsgrad av de livsmedel som vi kan producera i Sverige. Det viktigaste var att öka konkurrenstrycket, vilket skedde med automatik när marknaden vidgades från Sverige till EU, för att få billig mat.

Under senare år har det långsamt börjat gå upp för allt att vårt samhälle är väldigt sårbart. Att dagens samhälle bygger på att det alltid är bra väder (fast inte för ”bra”), att alla är friska, att det inte förekommer några krig eller konflikter och att tillväxten är evig. Sårbarheten har seglat upp som en viktig fråga, väckt från Civilförsvaret, inte från lantbruket. Särskilt mycket har dock inte hänt.  Även om regeringen i sista stund plockade in en skrivning om minskad sårbarhet och ökad självförsörjningsgrad i livsmedelsstrategin, svensk matpolitik fram till 2030, så skrev man ingenting om hur detta skulle åstadkommas. Det finns fortfarande ingen siffra satt för hur stor självförsörjningsgraden bör vara. Och som Jesper Broberg förbundsdirektör hos Hushållningssällskapens Förbund nyligen skrev i en krönika i ATL: ”Det finns fortfarande ingen myndighet som är helt ansvarig för livsmedelsförsörjningen.”

Däremot har regeringen satt ett mål för exporten av svenska livsmedel. Målet är att hälften av livsmedelsproduktionen ska gå på export 2030. Fortsätter lantbruket att krympa i samma takt som nu, så lär det snart vara i hamn. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till och med fått i uppdrag att främja exporten, men inte ökad självförsörjningsgrad.

Det finns mycket som är väldigt väldigt konstigt när det gäller jordbrukspolitik, men detta är något av det konstigaste.

Den pågående krisen borde bli en rejäl tankeställare för våra politiker. På flera sätt. Till att börja med så borde man göra en helomvändning när det gäller sin frihandelsvänliga linje, något som gäller för i princip alla partier. Sverige hör till de länder som verkligen utmärker sig när det gäller frihandel, även på matens område. När nuvarande utrikesminister Ann Linde tillträdde som handelsminister, var bland det första hon sa, att frihandel inte var ett ämne som ens skulle diskuteras. Det är ett intressant uttalande av en minister i ett land som ändå får anses vara en demokrati. Varför ska vi inte diskutera frihandeln och dess konsekvenser, både negativa och positiva?

Sverige hör också till de länder som vill minska EUs jordbruksbudget. I takt med att de flesta svenska politiker vet allt mindre om jordbruk och om jordbrukspolitik, blir man allt mer enig om en sak – jordbruksbudgeten ska minskas. Man får nästan intrycket att det är viktigare att minska budgeten än att förändra själva jordbrukspolitiken och stödsystemet, som sannerligen skulle behöva förändras. Om man fortfarande tror på EU som projekt efter att virus-krisen är över, så borde svenska politiker tillsammans med sina utländska kollegor, driva en politik som ökar självförsörjningen, både inom de olika länder och inom EU. Det skulle både europeiska konsumenter och lantbrukare tjäna på.

Det borde också bli en tankeställare för alla bönder som har blivit allt mer beroende av insatsmedel i form av drivmedel, gödning, foder, bekämpningsmedel, maskiner, avelsmaterial och arbetskraft som kommer någon annanstans ifrån. ”Köp svenskt!” är något som böndernas organisationer gärna uppmanar oss konsumenter att göra, men borde inte bönderna själva göra likadant?

Innan någon drar Nordkorea-kortet så vill jag säga att det handlar inte om att upphöra med all handel. Det handlar inte om att stänga gränserna. Vi har alltid handlat från andra länder och vi kommer att fortsätta med det. På samma sätt som vi alltid har behövt kunskap och arbetskraft från andra länder. Men det är ingen tvekan om att en globaliserad livsmedelskedja som alltmer har förvandlats till en komponentindustri, utsträckt över hela världen, är oerhört sårbar. Och detta gäller inte bara i kristider, sårbarheten finns där även, starkt påtaglig, i goda tider. För vad annat än sårbar är en livsmedelskedja där urbefolkning trängs undan, lantarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, bönder får cancer av sina bekämpningsmedel, kulturlandskap försvinner, djur behandlas illa, flora och fauna utrotas och orsakar värmeslag på hela planeten, för att nämna något? Det är en livsmedelskedja som är sårbar – för oss alla som lever här på jorden.

Spelplanen är helt förändrad. Den gamla idén om globalisering och internationell konkurrens har visat sig inte fungera. Nu måste också politiken förändras. Och ”nu” är kanske den bästa chansen vi har haft på mycket länge att genomföra den förändringen.

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)
 När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet) 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Dags för ett uthålligt lantbruk!
 Dags för ett uthålligt lantbruk! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer. Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är. Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren – det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare

Maten, sårbarheten, Putin & vardagen
 Maten, sårbarheten, Putin & vardagen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I söndags hade jag äran att få vara en av talarna på Skördefesten i Dalarnas stora galakväll för den regionala maten. Uppdraget var att prata om mat, makt och sårbarhet. Ungefär så här sa jag:

”Jag bygger inte mina möbler, jag syr inte mina kläder så varför ska jag laga min mat?” Han var ung, framgångsrik inredningsarkitekt som bodde tjusigt i centrala London. Det var i början av 2000-talet. Vi gjorde reportage om trenden färdigmat. Matlagning hade han slutat med för länge sedan. Det var omodernt.

Sedan dess har jag hört det här resonemanget i olika varianter många gånger.

Varför ska man egentligen laga sin mat?

Varför ska man odla sin jord?

Jo, för att annars är det någon annan som bestämmer vad du ska äta.

Mat är makt. Det har härskarna alltid vetat. Det är bara vi som har glömt bort det.

Det var inte för inte som romarna talade om ”bröd & skådespel”. De visste att en förutsättning för att behålla makten, var att förse folket med mat och även underhållning.

Mat är makt och den som inte har makt över maten är sårbar.

Det har till och med Sveriges politiker så smått börjat inse. Försvarsberedningen pratar om vikten att bygga upp en livsmedelsberedskap. Det pratas om Självförsörjningsgrad. Sårbarhet.

Allt sådant snack var ju tabu för bara några år sedan. Det hörde till DDR-tiden inom svensk matförsörjning. I stället skulle EU-medlemskap och frihandelspolitik bokstavligen fixa biffen. Det var inte längre nödvändigt med vare sig egen matproduktion eller beredskapslager av livsmedel. Mat kan köpas från hela världen och ingen behöver laga den själv, inte ens militären. Det är Fazer och Samhall som kokar ärtsoppan åt dagens svenska försvar.

Sårbarhet förknippas ofta med krig och kris, men jag vill tala om den vardagliga sårbarheten. Den som finns där oavsett Putin eller Trump, oavsett om det lobbas för NATO-inträde eller inte.

Den vardagliga sårbarheten som i den globaliserade matens tidevarv ökar avståndet till maten, både geografiskt och mentalt.

Det geografiska avståndet gör att vi inte ser hur det växer ute på åkrarna, hur djuren föds upp, vilka arbetsförhållanden som lantbrukarna och lantarbetarna har och hur den vilda naturen mår. Vi försöker kompensera avståndet med certifieringar, uppförandekoder, kvalitetssäkringar för att försäkra oss om att maten produceras på ett juste sätt. Det funkar så där. Det går ett tag. Sedan är det alltid någon som mal ner några hästar i köttfärslasagnen eller någon annan skandal som briserar.

Ofta ser vi inte resultaten förrän det är försent. När plantagerna av oljepalm och soja har brett ut sig i länder som Indonesien och Brasilien, samtidigt som ödemarken och skogen breder ut sig i Sverige. Det är två sidor av exakt samma mynt.

När jag åkte hit i kväll, såg jag mjölkbilen och jag undrade: Hur länge till kommer den att köra i Dalarna? Vet ni hur många mjölkgårdar som finns kvar här? I september var det 78 stycken. Det är inte många, i det som en gång var ryggraden i lantbruket. Så länge som jag har skrivit om lantbruk, och det är länge, så har man alltid pratat om att ”kapa svansarna”, den där fjärdedelen mjölkproducenter som inte hänger med i utvecklingen. Som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Bara man får bort den fjärdedelen, kapar den svansen, så kommer branschen att må bra. Men det kommer alltid nya svansar. Det finns alltid några bönder som inte har tillräckligt många kor, tillräckligt stora traktorer, tillräckligt stora åkrar, som inte anses hänga med i utvecklingen. Och frågan är – hur få kan man bli innan hela näringen imploderar? Hur få gårdar kan det finnas kvar för att det ska finnas något underlag för veterinärer, rådgivare, avel osv?

Det geografiska avståndet hänger ihop med det mentala. När vi inte ser maten produceras, begriper vi allt mindre av hur det går till. Det finns i dag en växande grupp människor som tror att framtidens mat, den växer inte ute på åkern, på betesmarkerna eller inne i stallarna utan i den finns i laboratorierna inne i staden. Det är labbköttet och labbodlingarna som ska föda världen. Och eftersom bristen på kunskap är så stor, även hos mina kollegor som skriver om fenomenet, så är det ingen som ställer frågan om hur mycket inomhusodlad basilika man måste äta för att bli mätt. Svaret är – mellan 8 och 11 kilo basilika per person. Och det är heller ingen som undrar varför cannabis är den gröda som har drivit utvecklingen inom den vertikala inomhusodlingen, helt enkelt för att det är en av få grödor som lönar sig att odla på detta energislukande och kostsamma sätt.

När maten swischar runt i världshandelns blodomlopp, då sker en förvandling. Maten blir i första hand produkter som kan köpas och säljas. Djuren blir produktionsenheter. Bönderna och livsmedelsförädlarna blir producenter, maten som vilken annan industri som helst.

Och en industri ska strukturrationaliseras, effektiviseras, konkurrensutsättas. Allt färre och större enheter ska producera allt mera, allt snabbare till ett allt lägre pris. Det är så svensk jordbrukspolitik har sett ut under de senaste 70 åren. Och det är på samma spår som den nuvarande politiken fortsätter. Inget får stoppa den nödvändiga strukturrationaliseringen, det har landsbygdsministern själv sagt. Men strukturrationaliseringen känner ingen gränser och det finns alltid någon annan som kan göra det billigare. Någon annanstans.

Jordbruk är inte en industri, det är människans sätt att sköta om vår plats på jorden. Djur är inte enbart produktionsenheter, det är levande kännande varelser som i samarbete med människan fyller en viktig roll matens kretslopp. Och mat är inte enbart något vi köper och säljer. Det är grunden för vår överlevnad. Och att dela en måltid tillsammans är en av våra viktigaste kulturella handlingar, kanske rent av det som gör oss till människor.

Det finns en motståndsrörelse. Över hela landet försöker bönder och förädlare och konsumenter att korta avstånden mellan varandra och samma sak sker här, i Dalarna. Det handlar om er som startar gårdsbutiker, andelsjordbruk eller annan direktförsäljning till konsumenterna som exempelvis REKO-ringar som verkar vara på gång lite varstans i Dalarna. Det handlar om de inköpare inom de offentliga köken som på olika sätt försöker hitta vägar förbi de krångliga upphandlingsreglerna för att köpa lokal mat och där just Dalarna har vågat ta striden vid ett flertal tillfällen.

Och alla ni som är här inne är en del av motståndsrörelsen. Det är ni som trots strukturrationaliseringens piska finns här i Dalarna och brukar, föder upp, förädlar och säljer vår mat. Som fortfarande finns här.

Det är lokalt som möjligheterna finns att fortsätta förändringen. Det är lokalt som kraften finns. Förvänta er ingen hjälp från ovan. Det är ni som får göra jobbet. Det är här som konsumenterna kan se poängen med en aktiv matproduktionen.

Ett regionalt starkt matland är motsatsen till sårbarhet.

Den som har makt över sin tallrik och sitt skafferi har makt över en stor del av sin tillvaro.

Mat är makt. Tro inget annat.

  • 1
  • 2