skog

Arbetets njutning
Arbetets njutning 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Jag älskar arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det flera timmar.”

Citatet är från mannen som skrev Tre män i en båt, Jerome K Jerome och har drygt hundra år på nacken. Ändå känns det minst sagt aktuellt i dag. Att titta på eller läsa om andras arbete har blivit en trend. Och vem vet, kanske tar några av oss också steget till att ägna oss åt lite eget kroppsarbete? Jag skriver en krönika om detta i Ekolådans senaste veckobrev.

”Det finns också något märkligt och fascinerande i att läsa om fysiskt ­arbete.” Så står det i en recension av Axel Lindéns senaste bok Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Av någon anledning verkar rätt många tycka just det, att det är intressant att läsa om, eller titta på när andra kroppsarbetar. I Lindéns roman handlar det om att jobba i skogen, medan det i hans tidigare Fårdagboken var fårskötsel som stod i fokus. I Ekolådans veckobrev 21/2018 skrev jag också om en norsk bok i närliggande genre, Ole Thorsten­sens En snickares dagbok. När han be­skriver det svåra, tunga och mödosamma arbetet med att renovera en vind resulterar det i en lovsång till hant­verket, i motsats till massproduktion och prefab. Jag som inte är intresserad av snickeriarbete och inte ens förstod allt han pratade om, sträckläste ändå boken med – just det – fascination.

En annat arbetskrävande syssla är ved, vilket också är namnet på en annan norsk bok. Ved kom i början av decenniet och vem kunde ana då, att en bok om något så konkret och praktiskt på bara ett par år skulle sälja ett par hundra­tusen exemplar i Sverige och Norge.

Men det är inte bara i böckernas värld som vi fascineras av andra människors arbete. Filmklipp från primitiva byggare som bygger hus med bara händerna eller med mycket enkla hjälpmedel, har blivit ett fenomen. En del menar att det är den ultimata lyxen – att välja att slösa med tid. För det tar onekligen mycket längre tid att bygga en pool med en pinne som enda verktyg, än att hyra in en grävskopa och smacka dit en färdig poolinsats. Men är det slöseri med tid? Eller handlar det om något helt annat?

Den kinesiska videobloggaren Li Ziqi har nästan 30 miljoner följare på olika kanaler. Hennes filmer är också starka kärleksförklaringar till hant­verket, oavsett om det handlar om mat, möbler, kosmetika eller kläder, och hon jobbar verkligen från grunden. Hon kläcker kycklingarna som ska bli hennes höns som värper äggen till den sås hon lagar. När hon bakar bröd, bygger hon sin egen ugn och blandar till och med bruk och lera själv. Silkes­maskarna spinner hennes silke som hon gör kläder av. Och allt är oerhört vackert – även Li Ziqi själv, som inte tycks få minsta lilla smutsfläck under arbetet. I debattprogram hör jag ­senare en professor säga att orsaken till Li Ziqis popularitet är hennes ­kärlek till mat, till hantverket, och att ­intresset för hennes filmer är ett uttryck för den stress och oro många lider av i en ”överurbaniserad” tillvaro – människor som längtar efter ett enklare, lugnare liv.

Kommer dessa tittare och läsare att omsätta sina drömmar i praktiken? Ja, en del gör det redan. Vi har sedan ett antal år tillbaka en ny grön våg med människor som flyttar till landsbygden för ett enklare liv och som strävar mot olika grad av självförsörjning. Hur många de blir återstår att se.

Skogen, miljörörelsens nya vargfråga?
Skogen, miljörörelsens nya vargfråga? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Naturskyddsföreningen driver just nu en kampanj för ett skogsbruk som tar större hänsyn till en biologiska mångfalden. Kampanjen har fått många att skriva på organisationens upprop att ställa krav på statligt ägda Sveaskog. Men den har också väckt mycket protester.

Diskussionerna kring skogen blir allt hetare. I ena ringhörnan finns miljörörelsen och naturvården som anklagar skogsägarna för att de ägnar sig åt plantage i stället för skogsskötsel. I den andra finns skogsbolagen och skogsägarna som anser att beskyllningarna är grundlösa och att staten, ivrigt påhejade av miljörörelsen, i stället vill konfiskera deras mark.

Sällan pratar man om det som är grunden till problemet, nämligen det skogsbruk som vi har byggt upp i Sverige för att skogsindustrin ska få billig råvara. Sedan 1950-talet har ersättningen för virke mer än halverats, enligt Skogsstyrelsen. Då fick man 700 kronor per kubikmeter, idag får skogsägaren 300 kronor, räknat i 2016 års penningvärde. Vi känner igen det från jordbruket där bonden fick cirka 5 kronor för en liter mjölk för 50 år sedan, medan ersättningen i dag pendlar mellan 3 och 3,50 kronor.

Prispressen har precis som inom jordbruket lett till en industrialisering av skogsbruket – täta plantage av barrträd, kalhyggen och stor förlust av biologisk mångfald. Skogsindustrin brukar försvara sig med att det inte på mycket länge har funnits så mycket träd som det finns i dag i de svenska skogarna och det är sant, men många träd är inte detsamma som en rik och varierad skog. Igenväxning och igenplantering är fortfarande de främsta hoten mot den biologiska mångfalden.

Precis som inom jordbruket gör också industrialiseringen det mycket svårt för den enskilda skogsägaren att sköta sin skog på ett alternativt sätt, i alla fall om man inte vill betala för att avverka skogen. Jag ser det mycket tydligt på vår egen lilla gård. Här har vi 40 hektar skog och en stor del av beståndet är träd som är över hundra år gamla. Det är en varierad och vacker skog att ströva i, rik på växter, djur och fåglar och så vill vi också att den ska fortsätta att vara. Men precis som vi brukar jorden, vill vi också göra det samma med skogen. Med andra ord så vill vi kunna hugga lite träd och få betalt för detta. Det har visat sig vara en svår ekvation att förena naturvård med skogsbruk.

Dagens industriella skogsskötsel bygger på stordrift och enorma maskiner. Först kommer skördaren som kapar och kvistar stora träd som om de vore tändstickor. Den klarar av att avverka hela 2 000 träd på en dag, om de inte är alltför grova. Sen kommer skotaren, stor långtradare med kran och vinsch som släpar ut virket till högar och slutligen är det dags för lastbilarna med släp att lasta allting. Maskinerna sköts av entreprenörer som alla jobbar järnet, dag som natt. Prispressen och arbetstempot är högt.

Vi tillämpar det som kallas för hyggesfritt skogsbruk. Det innebär att man gör kalhyggen utan i stället väljer ut enskilda träd som man anser mogna för avverkning. För två år sedan bestämde vi oss för att avverka lite skog. Vi märkte ut träden men anlitade sedan ett skogsbolag. Och även om skogsbolaget gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar, så såg vi mycket tydligt att de stora maskinerna verkligen inte fungerar med det skogsbruk som vi vill bedriva. Körskadorna blir så stora att vi tvingades avbryta.

I år provar vi i stället en ny metod och anlitar en mycket duktig skogshuggare med motorsåg som också kör ut virket med en liten skogstraktor. Resultatet är naturvårdsmässigt fantastiskt och skadorna är i princip obefintliga. Det är bara en hake, ersättningen vi får från virket äts upp av ersättningen vi betalar skogshuggaren, trots att han är mycket snabb och effektiv. För oavsett hur snabb och skicklig han är, några 2000 träd per dag, det fäller han inte.

Det förs sällan några diskussioner utifrån de här ekonomiska förutsättningarna. I Naturskyddsföreningens rapport om läget i skogen tar man inte heller upp ekonomin. Man nämner inte med ett ord att en stor del av Sveriges rikedom och välfärd är byggd av billig skogsråvara. Vi har gjort precis samma sak som vi nu kritiserar länder som Indonesien och Malaysia för, vi har skövlat våra skogar och ersatt dem med plantage. I vårt fall handlar det om gran. För Indonesien och Malaysia är det förstås fråga om oljepalmen.

Jag delar också uppfattningen om det svenska skogsbruket måste förändras radikalt så att vi främjar den biologiska mångfalden, men miljörörelsen kan inte låtsas att ekonomin inte spelar roll. Det gör den alltid. Och vill man på allvar förändra skogsbruket, måste man också förändra de ekonomiska förutsättningarna. Billig skogsråvara och billig jordbruksråvara har hittills varit viktiga förutsättningar för vårt överflöd. Om vi ändrar på detta, så kommer det att innebära stora förändringar av vårt samhälle, det behöver inte vara ett sämre samhälle, men det kommer vara annorlunda.

Att föra den typen av resonemang är naturligtvis lite jobbigare än att skälla på skogsbolagen och skogsägarna, men det är nödvändigt om man verkligen vill åstadkomma en förändring av hur skogarna sköts.

Kalhyggen? Jajamen!
Kalhyggen? Jajamen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie ”Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för ”förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller ”trakthyggesbruk”, som han använder som term. ”Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”