skyddad geografisk beteckning

Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp
Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om jag säger lappländsk fjällröding, vad tänker du på då? Ser du framför dig den vackert rödmagade fisken som lever i små fjällbäckar och djupa sjöar uppe i norr? Eller tänker du snarare på fiskar som trängs i kassodling, föds upp på fiskfoder och som smakar sådär som odlad fisk brukar smaka – lite mindre, lite tråkigare? Att just den sistnämnda har fått EUs skyddade geografiska beteckning under namnet ”Lappländsk fjällröding” är ett riktigt bottennapp, både för fjällrödingen och för märkningen.

EUs skyddade beteckningar skyddad ursprungsmärkning och skyddad geografisk beteckning har länge haft ett högt gastronomiskt anseende. Något av matens ”Hall of fame”. Jag minns hur jag avundsjukt studerade listan under 1990-talet: Roquefort, Munster, Comté, Camembert de Normandie, Reblochon, Gorgonzola Parmigiano Reggiano, Stilton, Pecorino – alla var de där! (Ja, jag skriver ostarnas namn med versaler, trots att det bryter mot svenska skrivregler, för nu pratar vi trots allt om De Stora Ostarna!)

I Sverige hade vi på matsidan i samband med EU-inträdet enbart lyckats registrera hushållsost*, svecia och falukorv, inte för att dessa ansågs gastronomiskt framstående, utan för att de var volymprodukter och man oroade sig för att något annat EU-land skulle ta upp tillverkningen och konkurrera ut den inhemska produktionen.  På dryckessidan höll man den kulinariska fanan lite högre och lyckades tidigt registrera punsch och akvavit.

Trots att svensk gastronomi, från åkern till fine-dining-bordet, utvecklades starkt under de följande decennierna och det nordiska köket blev ett begrepp på den internationella scenen, gick det trögt med att registrera några geografiska specialiteter. För tio år sedan fick därför jordbruksverket i uppdrag att öka antalet livsmedel med skyddad beteckning, vilket gjorde susen. I dag hittar vi Kalix löjrom, Grebbestadsostron, värmländskt skrädmjöl, öländska bruna bönor, Wrångebäcksost, polkagrisar från Gränna och en rad andra matvaror som det finns anledning att känna sig lite stolt över.

Men så kom beskedet för några veckor sedan att EU-kommissionen har godkänt att den så kallade ”Lappländska fjällrödingen” får skyddad geografisk beteckning. Man undrar hur det överhuvudtaget var möjligt.

Vad innebär då skyddet? Grundtanken är protektionistisk. Enbart mejeriföretag inom ett visst område i Italien kan exempelvis tillverka parmesanost. Andra mejerier kan givetvis också tillverka en hårdost som i princip är exakt likadan, men den får inte säljas som en parmesan. Äkta parmesanost görs enbart inom den definierade italienska regionen.

Men det krävs att det är något särskilt med livsmedlet, det går inte att skydda bulkprodukter. Så här beskrivs de skyddade beteckningarna på en av EUs officiella sidor:

Om din produkt har ett specifikt geografiskt ursprung och anseende – en särskild kvalitet eller andra egenskaper som är kopplade till ursprunget – kan du skydda den med en geografisk beteckning.

Det handlar alltså både om kvalitet och om geografi och ofta pratar man också om traditionellt hantverk. Så vad har då den så kallade lappländska fjällrödingen med detta att göra? Väldigt litet om sanningen ska fram. Fiskodlingars koppling till den geografiska platsen är ungefär lika stark som ett vanligt svensk kycklingstall, det vill säga nästan ingen alls och det gäller även om den råkar ligga i Norrland. Fiskarna lever sina liv i kassar tillsammans med väldigt många andra fiskar** och kan inte vandra upp i fjällbäckar som många andra rödingar. De äter fiskfoder som innehåller 50 procent vegetabilier (främst baljväxter, vete, solros och raps som är odlat någon annanstans), resten fisk i olika former. I ansökan till EU är det mycket information om bergarter, vattentemperaturer, vattenflöde och älvars avvattningsområden men väldigt lite info om själva odlingen och rödingen själv. Det känns som ett krampaktigt försöka att ge fisken geografisk härkomst.

Frågan är om det ens kan anses vara en fjällröding (Salvelinus alpinus). Det man odlar är nämligen Arctic Superior, en framavlad stam av en fjällröding från Hornavan. En rapport från SLU beskriver att det pågått ett intensivt avelsarbete på för att få fram Arctic Superior sedan 1980 och 30 år senare, när rapporten skrivs, har avelsarbetet inneburit att Arctic Superior har tre gånger snabbare tillväxt än den ursprungliga fjällrödingen. Den klassas nu som en domesticerad stam. Naturvårdsverket skriver i en rapport från 2008, Effekter av spridning av genetiskt främmande populationer: ”Det måste betraktas som ytterst olyckligt att denna stam även används för utsättningar i naturen.”

Nej, uppenbarligen är inte Arctic Superior vilken fjällröding som helst.

Det kanske allra mest ironiska är att det från och med nu är förbjudet att sälja den äkta varan, dvs fjällröding som verkligen är fjällröding och som dessutom är fiskad i Lappland, om du kallar den för dess rätta namn – nämligen lappländsk fjällröding. Det namnet är nu enbart skyddad för den odlade fisken.

På Livsmedelsverkets hemsida skriver man:

”Syftet med skyddade beteckningar är att hjälpa producenter av jordbruksprodukter och livsmedel att lyfta fram produkternas kvalitet. De skyddade beteckningarna ska också ge konsumenten trovärdig information om produktens mervärden och kvalitet.”

Den tanken känns väldigt långt ifrån skyddet av den odlade rödingen, även om det var just Livsmedelsverket som godkände ansökan och skickade den vidare till kommissionen för slutgiltig bedömning och registrering.

Jag kommer att tänka på Groucho Marx och hans berömda citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som skulle acceptera mig som medlem.” Det är synd att inte fler tänker på det viset.

*Skyddet för hushållsosten var det svagaste, GTS (Garanterad Traditionell Specialitet) och innebar att alla, oavsett geografi, fick tillverka hushållsost så länge man följde ett angivet recept. Något som danska Arla tagit fasta på, som numera står för den största andelen av hushållsost i Sverige. GTS försvann för något år sedan, kanske för att den nivån var alltför svag.

** Det är väldigt svårt att få fram information om hur mycket kilo fisk som det odlas per kubikmeter vatten. En siffra är 15-25 kilo röding, men det är en gammal uppgift och kan alltså vara i underkant.