strukturrationalisering

Det vita guldet
Det vita guldet 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det var jävlar i mig skönt. Man börjar nästan att gråta.”

Peder Mouritsen, dansk mjölk på Jylland har precis fått besked om att Arla höjer mjölkpriset med 15,1 öre. Han är märkbart skakad. Nu vet han att hans mjölkföretag kommer att kunna visa svarta siffror på nedersta raden i bokslutet, men det var nätt och jämnt.

Mouritsens replik är den sista i den alldeles utmärkta tyska dokumentären ”Det vita guldet” som visar hur fokuseringen på billig och mycket mjölk, slår ut både de europeiska mjölkbönderna och deras kor. Repliken är talande. Mouritsen är ett typexempel av den förebild som ofta lyfts fram av mejerier, jordbruksverk och LRF, nämligen företagaren och entreprenören som hela tiden förmår att effektivisera och vara konkurrenskraftig. Det är han som ska klara sig på den europeiska marknaden. Mouritsen ser sig inte som bonde utan just som företagare. Han berättar att han hela tiden ”optimerar”, oavsett om det gäller avel, mjölkavkastning, fodersammansättning eller om personalen sköter de 750 korna på rätt sätt. Och han berättar också för sonen att de ”är i krig med alla”, vilket är en bra bild av konkurrensen på marknaden.

Inom svensk mjölkproduktion har man alltid pratat om att ”kapa svansarna” och ”svansarna” är den fjärdedel mjölkbönder som inte anses affärsmässiga. De producerar för lite mjölk, har för få kor, för små traktorer, för låg lönsamhet eller något annat som gör att de inte riktigt ”hänger med”. Problemet med svansarna är dock att när de väl är kapade, vilket sker hela tiden, så kommer det alltid en ny svans. Det finns alltid en grupp bönder som inte är riktigt lika kostnadseffektiv som den övriga gruppen.

Det är tydligt att Mourtisen har bestämt sig för att aldrig tillhöra svansen. Ändå, trots att han gjort allting ”rätt”, så börjar han nästan gråta när han får beskedet om öreshöjningen från Arla. Det visar hur skoningslös dagens matpolitik är.

-Man jobbar för storföretagen och foderfirmorna. Själv slås man ut, säger den tyska mjölkbonden Martin Geiger som också finns med i programmet.

Familjen har 250 mjölkkor och är alltså inget litet jordbruk, men han är tveksam till om de kommer att klara sig. Ändå försöker de spara på alla kostnaderna. Korna får exempelvis inte längre gå ut på bete.

Kravet på ökad produktion till samma låga, gärna lägre pris, slår ut både kor och bönder. Och inte bara här. I mjölköverskottets Europa växer nu återigen bergen av mjölkpulver som måste finna nya marknader. Från mjölkföretagen pratar man helst om den växande medelklassen i Kina som vill äta mer mejeriprodukter, men inte så mycket om exporten till utvecklingsländer som där slår ut den gryende inhemska produktionen. Filmen visar exemplet Senegal där billig mjölk från bland annat Arla konkurrerar hårt med de inhemska småbönderna. Bocar Diaw, ordförande i den senegalesiska mejeriorganisationen FENAFILS, går in i en vanlig matbutik och visar färgglada förpackningar med europeiska mjölkpulverprodukter som har betydligt lägre priser än den senegalesiska färskmjölken som Diaw och hans kollegor jobbar med.

– EUs politik som är avsedd att stödja det europeiska jordbruket leder alltså till att vår ekonomi utsätts för dumping, säger han.

Finns det inget alternativ då? Jo Alexander Agethle, liten mjölkproducent i Sydtyrolen hålls fram som ett alternativ. Hans stiliga, behornade kor betar ett svindlande vackert alplandskap. Det är den här idyllen som gärna framhålls i Bregottreklamen. Eller som i filmens besök hos världens största anläggning för dryckesmjölk i kinesiska Hohhot där man har en ”europeisk gata”, en vägg med idylliska målningar på kor, bönder och blommande ängar. Agethle framhåller till skillnad mot Mouritsen att hans arbete är en livsstil. Gården producerar också ost och han har alltså tagit steget till att själva ta hand om vidareförädling, försäljning och därmed en större del av kakan.

Det är inte svårt att avundas Agethles val av liv och även om jag personligen hejar på alla bönder som vågar ta detta steg, så vet jag att det är ett beslut som inte alla vare sig vågar eller kan ta. Det är en stor förändring, ett annat yrke och faktiskt, precis som Agethle säger, ett annat liv.

Ett annat alternativ som lyfts fram i filmen är den danska ekologiska storbonden Kjartan Poulsen. Trots att han har hela 1 500 kor, ser han till att de får beta grönt gräs varje dag under säsong, något som är ovanligt bland danska mjölkbönder. Han odlar också sitt eget foder själv. Men trots de positiva delarna är det ju uppenbart att även Poulsen känner av kraven på strukturrationalisering, effektivisering och högre produktion. Annars skulle han näppeligen ha 1500 kor.

Det här är en film för alla de som fortfarande tror att ökad produktion och lägre priser är något som gynnar bönderna. Det borde vara obligatorisk visning av den för regeringen och de övriga partier som fortfarande sjunger konkurrensens och strukturrationaliseringens lov. Den visar tydligt att om inte jordbrukspolitiken förändras i grunden, kommer förlorarna att ständigt bli flera, oavsett om de bor i Sverige, Danmark, Tyskland eller Senegal.

Filmen finns på svtplay. Tipsa din lokala politiker om den.

 

Megatrenden inom maten som ingen pratar om
Megatrenden inom maten som ingen pratar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så här i januari brukar det sias en del om vilka som kommer att bli årets mattrender. Vad gäller 2018 är en sak säker, trendspanarna kommer inte att andas ett ord om den trend som verkligen sätter avtryck – strukturrationaliseringen.

För nästan exakt ett år sedan presenterade regeringen sin livsmedelsstrategi, det vill säga den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Då stod det klart att fokus framöver inte kommer att ligga på att utveckla Sveriges gastronomi, minska matens miljöpåverkan eller satsa på mer hälsosam mat. Istället är det strukturomvandling, effektivisering och kostnadsjakt för att kunna konkurrera internationellt som gäller.

Denna utveckling är ifrågasatt i många länder. EU:s jordbrukskommissionär Phil Hogan har därför föreslagit att det ska finnas en gräns för hur mycket pengar en gård kan få i jordbruksstöd, detta för att bromsa utvecklingen av allt färre och större gårdar. Men det är inget som den svenska regeringen gillar. Landsbygdsminister Buchts besked innan jul var glasklart: ”Vi säger nej, eftersom det skulle motverka en strukturomvandling”.

Den 70 år gamla politiska idé, där gårdarna hela tiden ska bli större, mer effektiva och producera mer och billigare mat, har förändrat Sverige i grunden. Tusentals gårdar har lagt ner för gott. Bara under de senaste 40 åren har antalet gårdar halverats, från 140 000 till 70 000. Knappt sju procent av 1970-talets mjölkgårdar finns kvar. Åkerareal motsvarande storleken av Dalsland har försvunnit. Ängs- och hagmarkerna, våra rikaste naturtyper, är nu så hotade att regeringen gör extra insatser för att de marker som är kvar inte också ska gå förlorade.

Den ständiga jakten på lägre kostnader har drastiskt förändrat landskapen i stora delar av Sverige. Det varierade och artrika landskapet där små åkrar varvades med betesmarker, skog, ängar och vattendrag har antingen blivit enbart skog eller också stora, ensidiga spannmålsfält. Djuren har koncentrerats till vissa områden och växtodlingen till andra, vilket gett oss olika miljöproblem.

Inte bara bönderna, deras gårdar och markerna har blivit mer ”effektiva” och ”rationella”, så har även djuren och skötseln av dessa. Idag mjölkar en ko 80 procent mer mjölk än för 40 år sedan. En sugga ger 600 kilo mer kött.

Svensk mat förknippas ofta med särskilda värden som hälsa, djur- och miljöomsorg. En politik som främst prioriterar låga priser och effektivisering, riskerar att slarva bort dessa värden. Om fokus endast är låga kostnader, finns det alltid någon annan som kan producera billigare. Vi importerar exempelvis soja som foder och mat, inte därför att det är omöjligt att odla protein i Sverige, utan för att det är billigare. I en global konkurrens känner strukturrationaliseringen inga gränser. Någonstans finns det alltid någon som kan producera mat till ett lägre pris.

Texten har publicerats som krönika i Ekolådans nyhetsbrev

  • 1
  • 2