Zambia

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

Mitt eget skafferi och kylskåp bågnar av mat från olika delar av Sverige och världen. Mitt problem är snarare att hinna äta upp all mat innan den blir för gammal. Nej, det ska erkännas, jag lyckas långt ifrån alltid.

Susan och hennes familj, man och fyra barn, äter samma sak varje dag, lunch som middag, – Nsima – en slags kompakt majsgröt. Till frukost blir det också majs, då i form av majsvälling. Majsen odlar de själva. Oljan, saltet köper de och ibland om de har råd, även lite socker och te. Jag vill inte tänka på vad de skulle säga om de såg mitt kylskåp.

Jag får rapporten idag från Gunnar Rundgren på telefon, som har besökt Susan och hennes familj. Anledningen är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är sannerligen inte stora. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att äta samma sak, dag ut och dag in? Känner man någon glädje över måltiden, bortsett från det basala behovet av att bli mätt?

Jag inser att jag aldrig skulle våga fråga, det är en lyxfråga, men ändå kan jag inte låta bli att undra vad det gör med människor, hur det påverkar deras liv.

En sak vet jag dock genom telefonrapporten, för Susan och hennes man är det oerhört viktigt att kunna tjäna ihop pengar till skolavgiften för barnen. De ska nämligen inte behöva bli bönder som sina föräldrar.