Monthly Archives :

juni 2012

Komponenter till en biff
Komponenter till en biff 150 150 Ann-Helen von Bremen

– Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost. Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna, en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Världens ensammaste jobb
Världens ensammaste jobb 150 150 Ann-Helen von Bremen

– Vi har alla möjligheter här i Illinois att bedriva jordbruk i framtiden. Vi har bra jordar, bra klimat och inga problem med vattenbrist och jorderosionen kan vi hantera, säger Bob Stewart, spannmålsodlare i Yorkville.

Och visst, det är svårt att inte hålla med honom. Åker man bil genom Illinois verkar varenda jordplätt vara uppodlad, där det inte finns bebyggelse. De få skogsområdena är sannerligen få.

Det är ett mäktigt landskap där man mil efter mil åker på spikraka vägar, hela tiden med åkrar på ömse sidor om vägen, men det är också samtidigt något väldigt ödsligt och ensamt. Här odlas i princip bara två grödor – majs och soja. Bara någon enstaka gång ser man ett fält med vete eller korn.

För bara några decennier sedan ingick Illinois i Mellanvästerns vetebälte, men så är det inte längre. Majsen och sojan har tagit över och spannmålen har flyttat till andra delstater, liksom nötkreaturen, som numera främst finns i feedlots i stater som Texas. När vi vid något tillfälle ser köttdjur ute på fälten blir vi lika entusiastiska som vilka bondgårdssemestrande stadsbor.

Efter ett antal mil börjar landskapet kännas monotont, trots en spektakulär himmel med dramatiska moln. Det är så ensamt här. Mellan Yorkville och Pana i södra Illinois, en sträcka på knappt 30 mil, syns inga människor annat än i städerna och samhällena. Trafiken är obefintlig. Här och var finns övergivna hus i olika stadier av förfall, en tydlig effekt av rationaliseringen inom jordbruket.

– Det är som ett pacman-spel, vi bönder äter upp varandra för att bli större och större, säger Jack Erisman, ekologisk spannmålsodlare och köttdjursuppfödare i Pana

Jag tänker på vad Bob Stewart sa, att de måste utöka sina 4 000 hektar om hans och brodern Davids barn ska kunna ta över gården. Dagens lönsamhet är det inga problem med, men framtiden kommer kräva ännu mera mark, ännu högre skördar.

Vi kör vidare genom det lätt spöklika landskapet. ”Adopt a highway” står det på återkommande skyltar under resan, vilket är lätt att förstå när man kör på många av dessa rätt usla vägar.

Kanske skulle det stå ”Adopt a farmer”.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)