Världens ensammaste jobb
Världens ensammaste jobb https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=g- Ann-Helen von Bremen
- no comments
– Vi har alla möjligheter här i Illinois att bedriva jordbruk i framtiden. Vi har bra jordar, bra klimat och inga problem med vattenbrist och jorderosionen kan vi hantera, säger Bob Stewart, spannmålsodlare i Yorkville.
Och visst, det är svårt att inte hålla med honom. Åker man bil genom Illinois verkar varenda jordplätt vara uppodlad, där det inte finns bebyggelse. De få skogsområdena är sannerligen få.
Det är ett mäktigt landskap där man mil efter mil åker på spikraka vägar, hela tiden med åkrar på ömse sidor om vägen, men det är också samtidigt något väldigt ödsligt och ensamt. Här odlas i princip bara två grödor – majs och soja. Bara någon enstaka gång ser man ett fält med vete eller korn.
För bara några decennier sedan ingick Illinois i Mellanvästerns vetebälte, men så är det inte längre. Majsen och sojan har tagit över och spannmålen har flyttat till andra delstater, liksom nötkreaturen, som numera främst finns i feedlots i stater som Texas. När vi vid något tillfälle ser köttdjur ute på fälten blir vi lika entusiastiska som vilka bondgårdssemestrande stadsbor.
Efter ett antal mil börjar landskapet kännas monotont, trots en spektakulär himmel med dramatiska moln. Det är så ensamt här. Mellan Yorkville och Pana i södra Illinois, en sträcka på knappt 30 mil, syns inga människor annat än i städerna och samhällena. Trafiken är obefintlig. Här och var finns övergivna hus i olika stadier av förfall, en tydlig effekt av rationaliseringen inom jordbruket.
– Det är som ett pacman-spel, vi bönder äter upp varandra för att bli större och större, säger Jack Erisman, ekologisk spannmålsodlare och köttdjursuppfödare i Pana
Jag tänker på vad Bob Stewart sa, att de måste utöka sina 4 000 hektar om hans och brodern Davids barn ska kunna ta över gården. Dagens lönsamhet är det inga problem med, men framtiden kommer kräva ännu mera mark, ännu högre skördar.
Vi kör vidare genom det lätt spöklika landskapet. ”Adopt a highway” står det på återkommande skyltar under resan, vilket är lätt att förstå när man kör på många av dessa rätt usla vägar.
Kanske skulle det stå ”Adopt a farmer”.
(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)
- Post Tags:
- Jorden vi äter
- Posted In:
- jorden vi äter
Ann-Helen von Bremen
Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen
All stories by: Ann-Helen von Bremen
Leave a Reply