Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

december 2012

Inte ett år till!
 Inte ett år till! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jag vet inte om jag klarar ett år till med det här mjölkpriset.”

Vi sitter vid köksbordet och jag tänker att det så ofta är här, över kaffekoppen, när intervjun är slut, som de viktiga sakerna sägs.

För några år sedan byggde familjen ny lagård. Det var antingen det eller lägga ner som gällde. Det handlade inte om någon storsatsning, drygt hundra kor, ungefär vad som krävs för att hänga med i dagens Mjölksverige.

Första året såg bra ut ekonomiskt. Andra året med. Men sedan sänktes mjölkpriset kraftigt, samtidigt som foderpriserna steg och nu sitter han alltså här och bävar inför det nya året. Han vet att om mjölkpriset ligger kvar på samma låga nivå, så kommer flera av hans kollegor att få kasta in handduken. Men kanske också han själv. Då skulle traktens enda mjölkgård vara borta.

Ute är det rejäl vinter, dagarna innan nyår. Här känns det långt till Nya Zeeland, men ändå är avståndet kort när det gäller marknaden. Det är nämligen på auktionerna på mjölkpulver hos mejeriföretaget Fonterra, Nya Zeeland, som världsmarknadspriset i praktiken sätts. Och det är det priset som påverkar vad alla världens mjölkbönder får betalt, även detta familjeföretag. Trots att världshandeln av mejeriprodukter är liten, bara 6 procent av produktionen, och att Sveriges import av mejerivaror fortfarande är liten, så är det ändå priset på världsmarknaden som styr.

Billigast vinner alltid och i den matchen kommer Sverige aldrig att vara vinnare. För det krävs nya regler – en utmaning för politiken under nästa år och ett nyårslöfte som väntar på att infrias.

 

Ettöringens diktatur, julversionen
 Ettöringens diktatur, julversionen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit ”försäljningsrekord” och ”hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite ”lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka. Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!

 

Hundra år på fem minuter
 Hundra år på fem minuter 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sista bloggen om Jorden vi äter hos Naturskyddsföreningen. Läs alla bloggtexter och lyssna på poddarna här!

Bland månglare och dystergökar
 Bland månglare och dystergökar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland känns det lite svårt att fira jul. Tittar på TV en kväll och slås av den imbecilla reklamen som verkar ha reducerats till ett enda skrikande av prislappar. Har alla reklamfirmor drabbats av kollektiv skrumphjärna?

I andra ringhörnan står alla de som vill få mig att få dåligt samvete, för att människor svälter på jorden och för att vår miljö går under. Jag uppmanas att skänka pengar och i vissa fall, inte heller fira så mycket jul alls. Och även om jag blir mer trött på köphysterin, så blir jag också lite matt av de rättfärdiga dystergökarna.

Förstå mig rätt. Vi måste självklart bli bättre på att dela med oss av våra pengar och resurser till dem som har några. Vi vet alla att vi måste dra ner på konsumtionen för att den stora ekvationen ska gå ihop, både när det gäller miljöfrågan och rättvisan i välden. Vi vet också att det aldrig går att shoppa sig lycklig och att när vi fyller det där hålet inom oss med ständigt nya saker, så hinner vi inte riktigt med att fundera över vad som egentligen skulle kunna stilla vår längtan. Så visst, vi har alla anledningar att inte gå på den kommersiella julmyten om att en riktig jul förutsätter ett glödhett kreditkort som vi sedan kommer få ägna hela våren åt att kyla ner.

Så långt är jag med.

Men ibland kan jag tycka att delar av miljörörelsen är som den festförstörande grannen som vill att det ska vara tyst i huset efter kl nio och som ändå ingen lyssnar på, när man uppmanar till alternativ jul. Varför är det just vid de tillfällen när vi har anledning att fira som vi ska dra ner på konsumtionen? Vore det inte vettigare om vi i stället gjorde det under resten av året? Problemet är väl kanske snarare att vi beter oss som om nästan varje dag vore julafton?

Det är bra om vi genomskådar krämarnas lockrop och verkligen inser att inte lyckan sitter i en resa till Thailand eller en ny läsplatta. Men det finns faktiskt ingen anledning att skämmas för om vi några gånger om året bestämmer oss för att fira lite grann. Jul till exempel.

Det är nu det börjar
 Det är nu det börjar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I kvällens program av Historieätarna på SVT har jag förmånen att vara en av de medverkande. Det handlar det om beredskapstiden och egentligen är nu allting börjar, eller kanske snarare, tiden efter kriget. Det är då som startskottet för industrijordbrukets framväxt i Sverige fyras av. Sverige, som klarade sig undan kriget, har äntligen muskler nog att ta ur svälten och armodet. Nu ska det produceras mat till alla, till lågt pris och av livsmedelshygienisk kvalitet. Politiken ska se till att de olönsamma smågårdarna försvinner och i stället sätter fart på industrins hjul. Likaså ska alla de lokala spannmålssorter och djurslag bort och ersättas med andra som ger högre avkastning och lönsamhet. Mekanisering, bekämpningsmedel och konstgödsel är tidens moderna melodi.

Det är ingen slump att konstgödselanvändningen tar fart på allvar efter kriget. Krut innehåller bland annat ammoniumnitrat, som också ingår i konstgödsel, och när kriget var över, gällde det att göra av med överskottet på någon annan marknad. Den enes död, den andres bröd är ett talesätt som passar bra in här.

I dag vet vi hur det gick. Vi fick bort svälten, vi fick en uppsjö av billiga, hygieniska livsmedel, ja vi gjorde maten till den största slit-och-släng-varan som vi har i dag. Vore inte maten för billig skulle vi självklart inte slänga så mycket. Och vi fick också en rad miljöproblem och en så stor framgång i strukturomvandlingen att lantbruket i dag har krympt ihop till en marginell verksamhet. Räknat i heltidstjänster sysselsätter jordbruket drygt en procent av Sveriges befolkning i produktiv ålder. Och med det fick vi också en döende landsbygd.

Den storskaliga planen lyckades. Över förväntan.

 

 

  • 1
  • 2