Djur som dekoration

• december 13, 2019
• Ann-Helen von Bremen
• 2 comments

För ett tag sedan föreslog en forskare att natur­betesmarkerna ska vårdas av så kallade ”fadderfår”. Fåren skulle inte slaktas utan istället hanteras som sällskapsdjur, det vill säga leva tills de dör av sig själva eller få hjälp att ”somna in”. Begränsar man döden, måste också födseln begränsas och därför ska heller inte fåren lamma. Forskaren menade att detta skulle vara en modell för de konsumenter som inte vill att djur ska dödas, men som samtidigt vill stödja naturvården av hagmarkerna och ­därmed den biologiska mångfalden. Dessa konsumenter skulle då betala bönderna för att sköta om fåren. Tidigare under sommaren var det en annan forskare som argumenterade för att det inte behövs djur för att vårda naturbetesmarkerna. Det kunde räcka med att slå med lie för att hävda marken och att plocka lupiner.

Båda de här utspelen handlar om att främja biologisk mångfald utan att behöva döda djur, i det ena fallet att inte behöva involvera djur överhuvudtaget. Jag har respekt för åsikten att inte vilja döda djur, men är kritisk mot idén att plocka bort djuren. De är viktiga resurser i både ekosystemet och livsmedelssystemet, särskilt om vi låter dem utöva sina naturliga ­beteenden och inte enbart ser dem som varor som ska köpas och säljas.

I fallet med att vårda naturbetesmarker blir det extra tydligt. Det är inte enbart arbetsmässigt omöjligt att hävda 400 000 hektar naturbetes­marker med lie, vi människor kan ­heller inte kopiera djurens trampande, betande och gödslande. Att dessutom inte skörda en del av de djur som blir resultatet av betet på naturbetes­marker och gräsvallar, skulle vara ett resursslöseri. Det är lika logiskt som att odla morötter för att man tycker att blasten är snygg och sedan aldrig dra upp dem.
I sin senaste framtidsprognos framhöll FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation, att vi måste hushålla mycket bättre med våra resurser. Klimatkris, övergödning, förlust av biologisk mångfald, utarmning av mat­­jorden – allt detta är egentligen symtom på vår resurskris. Vi slösar helt enkelt, och lever över våra tillgångar.

Att hushålla med resurserna innebär att vi måste ta hand om våra ­marker och ta vara på den mat de ger. I Sverige har vi istället lagt ner 1 ­miljon hektar åkermark och många miljoner gräsmarker. Naturvårds­verket uppskattar att det fanns drygt 12 miljoner gräsmarker för drygt 150 år sedan mot dagens dryga 400 000 hektar! Det blev möjligt genom att förlägga en stor del av vår matproduktion till andra länder. Det är billigare att utnyttja andra länders ekosystem än att sköta om våra egna.
Gräsätande djur kan livnära sig på sådant som inte vi kan äta. De kan dessutom hämta sin mat själva under nästan halva året, samtidigt som de vårdar kulturlandskapet och den ­biologiska mångfalden. Att inte ta vara på en sådan resurs är en form av matsvinn.