I tider när allt fler röster höjs mot djurskyddslagen kan det vara intressant att titta på den mest infekterade striden som lagen hittills har orsakat: Förbudet mot att hålla värphöns i bur.

Att korna skulle ut på bete och hönsen släppas ut ur sina burar var de två riktigt stora symbolfrågorna när nuvarande djurskyddslag trädde i kraft 1988.  Det skulle dröja ändå tills 2003 innan burförbudet trädde i kraft fullt ut och krävas en stor kompromiss – att höns fick sitta kvar i buren om de hade pinne, sandbad och värprede. Men oavsett kompromiss, så skedde ändå en stor förändring. I dag är det bara cirka 35 procent av hönsen som sitter i de sk “inredda” burarna, drygt 50 procent går fritt inomhus och cirka 12-13 procent är ekohöns och får även gå utomhus. Det kan tyckas som fnuttigt, men tro mig, det har varit en revolution.

Jag följde utvecklingen under många år och kunde inte annat än häpna över den energi som lades ner på att stoppa burhönsförbudet. Motståndet var benhårt och argumentationen allt annat än nedtonad. Alla skulle nämligen dö – hönsen skulle hacka ihjäl varandra om de fick frihet, konsumenterna skulle bli sjuka eftersom livsmedelskvalitén skulle bli sämre och djurägaren själv skulle gå en för tidig död till mötes på grund av damm och höga ammoniakhalter i de frigående systemen.

Och framför allt skulle svensk äggproduktion bara vara ett minne blott. Ägg från Det Stora Stygga Utlandet, som inte hade infört burförbud, skulle helt ta över den svenska marknaden. Sverige skulle genom sitt burförbud importera ett ännu sämre djurskydd.

Striden var bitvis oerhört hätsk och de producenter eller företag som försökte följa lagen, blev mer eller mindre idiotförklarade.

Men i dag har vi facit. Den svenska äggproduktionen har inte minskat, utan tvärtom ökat med drygt en miljon ägg sedan 2003, vilket tyder på en rätt bra lönsamhet.

Riktigt intressanta är ekoäggen, som är mer än dubbelt så dyra som andra ägg, men som ändå har kunnat öka riktigt snabbt och nu alltså har 12-13 procent av marknaden. En sådan tanke – att det skulle gå att sälja ägg dyrt, baserat på ännu högre djurskyddskrav än vad lagen kräver, den tanken ansågs som ren utopi när lagförslaget kom i slutet av 1980-talet.

Köttfri måndag är budskapet som sprids allt mer. Vi ska rädda världen, djuren, oss själva och minska världssvälten genom att en dag i veckan avstå från biffen eller köttbullarna. Så vem vill vara en dålig människa och säga nej till allt detta goda som kan åstadkommas med en så enkel handling?
Hur många gånger har jag inte under det senaste året hört människor be om ursäkt för att de har för mycket kött på sin lunchtallrik? Eller omvänt, fälla beundrande kommentarer om bordsgrannens sallad. För vi har vetat det länge nu, kött är helt enkelt ett tecken på dålig karaktär, grönsaker däremot bevisar att vi är en sund själ i en sund kropp. Inte undra på att Stockholm under senaste året har fått ett antal nya köttkrogar som formligen frossar i välhängt raskött -  köttet är det nya svarta.
Därför har också kampanjen för en köttfri måndag tagit fart på allvar under det gångna året. Kampanjen smögs igång försiktigt redan 2003, men det var först 2009 som det började hända saker, när två av världens mest kända vegetarianer, Paul och Stella Mc Cartney, ställde upp som frontfigurer.
Här hemma tog Jonas Paulsson, kommunalpolitiker för Miljöpartiet i Täby, tag i frågan och utsågs till Årets Miljöhjälte av WWF. Flera kommuner och även en del företag har hörsammat uppropet, däribland flygbolaget Malmö Aviation,  en åtgärd som den elaka skulle kunna kalla hyckleri på hög höjd.
För även om vi är många som skulle må bra av att dra ner på köttet, så finns det utan tvekan en irriterande förenkling och ett visst mått av dubbelmoral i den här typen av kampanjer. Allt kött dras över samma kam, när vi i stället borde ställa oss frågan vad är det för kött vi egentligen äter?
Den stora miljö- och klimatbelastningen hittar vi i djurens foder. Ta kossan, som har målats ut som den stora klimatboven, en ekologiskt uppfödd ko som får äta mycket gräs, dessutom hämta sitt gräs själv genom att gå ute en längre period och beta, ger inte alls samma miljöbelastning som en ko som äter mycket spannmål som odlats med konstgödsel. Äter hon dessutom importerad soja och palmkärna, som ofta odlats på skogsmark som bränts ner, då blir ekvationen ännu sämre. Däremot gör kon en del nytta, dels som naturvårdare av den biologiska mångfalden, dels binder hennes beten koldioxid.
Bryr vi oss dessutom om djurens välfärd, ska vi också välja ett kött där vi kan garanteras någon slags nivå på djurskydd.
Men Köttfri Måndag tar inga sådana hänsyn. Likaså använder man sig av ett klassiskt, men tyvärr felaktigt argument, nämligen att om vi inte äter djur så frigörs en massa åkermark som används för att odla djurfoder, mark som skulle kunna föda världens svältande. Men ett sådant samband finns inte – mindre köttätande hos den rika världen innebär inte att den fattiga världen får mer att äta. Moderna tiders svält har hittills inte berott på matbrist, utan på brist på vettig politik.
Att inte vilja döda djur är fortfarande det starkaste argumentet mot att äta kött, och hälsan – forskning visar på ett samband mellan hög köttkonsumtion och hjärt- och kärlsjukdom/cancer. I Sverige äter vi idag 1,5 kg kött i veckan. Enligt Världscancerfonden bör vi halvera detta.
Att skippa kött en dag i veckan är givetvis enkelt. Svårare är det att skaffa sig kunskap och i stället välja vilket kött vi ska äta, men det är den läxan vi borde göra. V skulle åtminstone kunna börja med att äta ekologiskt kött och därmed få en bättre miljökalkyl. Då kommer vi troligen minska vår köttkonsumtion också, eftersom ekoköttet helt enkelt är dyrare.

I regeringens satsning på Matlandet Sverige utlovas 20 000 nya jobb, men  under den period som satsningen har pågått har i stället antalet arbetstillfällen inom lantbruket och livsmedelsindustrin minskat med cirka 10 000 jobb. Matlandet har alltså ännu inte rått på den pågående strukturrationaliseringen.

Exporten har visserligen under samma period ökat rätt kraftigt, men importen fortsätter samtidigt att stiga. Förra året exporterade vi livsmedel till ett värde av 54 miljarder kronor och importerade för 95 miljarder.

Så hur ska landsbygdsdepartementet egentligen vända trenden? När kommer de utlovade jobben? Och är verkligen Matlandet-satsningen rätt verktyg, eller borde regeringen i stället ägna sig åt att bedriva jordbrukspolitik på allvar?

Det är några av de saker som i dag ska diskuteras på Hushållningssällskapets Framtidsforum i Skara. Förutom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, kommer även LRFs ordförande Helena Jonsson att delta i debatten och hon har all anledning att vara bekymrad, böndernas del av matmarknaden krymper allt mer.  Hon har tidigare kritiserat Matlandet för att mest handla om export och turism och tycker även man borde satsa mer på bredden och inte bara på eliten inom krogvärlden.

I debatten deltar även Peter Svensson, landsbygdsdirektör på Länsstyrelsen i Västra Götaland och Anna-Lena Brage som driver ett eget knäckebrödsbageri.

Mitt uppdrag är att som moderator försöka få lite fyr under debattgrytan. Återstår att se hur det går. I Matlandet Sverige sitter vi alla i knäet på varandra.

Det brukar kallas för greenwashing men är bara ett finare namn för lurendrejeri med gröna förtecken.  Fenomenet märks tydligt inom den glödheta matkassebranschen. Här används ekologi flitigt som lockrop men vad som verkligen hamnar i kassen är en helt annan femma.

På kort tid har näthandeln seglat upp som en mindre variant av IT-bubblan. Riskkapitalisterna har klivit in på scenen, media har skrivit spaltmeter och matkasseföretagen har växt som svampar. Det finns nu ett 50-tal matkasseföretag.

Fortfarande rör det sig dock om mycket skrik för lite ull. Näthandeln av mat motsvarade under förra året mindre än en halv procent av den totala dagligvaruhandeln, enligt Svensk Handel. Försäljningen ökade dock 40 procent och prognosen är att ökningstakten håller i sig även under detta år.

Tidsbesparing, gott och näringsriktigt är givetvis huvudargumenten i marknadsföringen men ekologi i är ett ord som förekommer överraskande ofta, ja överraskande eftersom det är lite si och så med hur mycket eko som verkligen kassen rymmer när den landar utanför dörren.

”Middagsfrid”, Sveriges näststörsta matkasseföretag med en omsättning på 100 miljoner kronor, säger i sin marknadsföring att de har ”ett starkt ekologiskt fokus”. I praktiken innebär det 25 procent eko i kassarna.

Företaget Matkassen.se skriver på sin hemsida:  ”Vår mat är naturlig, ekologisk när det är möjligt och rakt igenom bra för hälsan.” Det innebär i verkligheten en ”ambition” att ligga på 50 procent eko, men ännu har man inte nått upp dit.

Just den här typen av formuleringar som att välja eko ”när det är möjligt” används flitigt. Men med tanke på hur snabbt utbudet har växt i de vanliga livsmedelsbutikerna och att vi vanliga dödliga klarar av att proppa kassarna fulla med eko, om vi verkligen vill, framstår det som lite märkligt att dessa professionella matshoppare har så svårt för det.

”Middagskorgen strävar efter att handla så ekologiskt som möjligt men vi styrs så klart också av tillgång och pris.” Så står det på Middagskorgens hemsida och det innebär 30 procent ekologiskt i kassen.

Framtidens Mat arbetar för att ”ge naturliga smaker i maten. En annan aspekt till varför vi väljer många ekologiska livsmedel är den näring som närodlade varor ger ”. Här är halva kassen ekologisk.

Ännu mer absurt blir det när företag eller deras produkter heter eko-någonting, men sedan inte är det. Coops Ekokasse skulle man kunna tro är 100 procent eko och inget annat, men den innehåller bara 78 procent, enligt dem själva.

Ecoviva, som har fått en rad olika utmärkelser, ”levererar prima ekologisk mat till din dörr”. Fast det gäller inte allt i kassen.  Målet är ”minst 75 procent” även om man under det senaste halvåret har kommit upp i 90 procent, enligt företaget.

Man skulle önska att fler företag gjorde som exempelvis Gomiddag.nu, helt enkelt talade om hur stor andel eko som finns i påsen, utan att försöka göra sig grönare än vad man är.

Det vurmas mycket för den småskaliga matproduktionen. Korvmakare, gårdsostar, lokala bryggerier och vinproducenter – alla håller vi på att nästan krama ihjäl dem.  Men ute på den stora motorvägen i  Matlandet Sverige är det ”business as usual ” som gäller och där fortsätter stor att bli större.

För bara några år sedan drabbades mejeriindustrin av den småskaliga och lokala trenden. Ett antal grupper av bönder lanserade sin egen mjölkportföljer, ofta legotillverkade hos några av de etablerade mejerierna. Även stora mejeriföretagen följde efter. Milko lanserade sin landskapsmjölk, Skånemejerier kom med en hel bukett lokala mjölklinjer och även Arla hakade på tåget.

Alldeles innan sommaren kom så beskedet om att mejeriföretagen Milko och Arla vill gå samman. Anledningen är Milkos dåliga ekonomi. Går affären igenom innebär det att Arla tar cirka 60 procent av den svenska mjölkmarknaden. Man kan tycka vad man vill om detta, för Milkos bönder handlar en fusion troligen om att överleva, men särskilt småskaligt är det inte.

Och det här exemplet är bara ett av flera. När det gäller den svenska köttbranschen är det Scan som står för drygt 40 procent av allt kött som slaktas i Sverige. På kyckling är det Kronfågel som har en marknadsandel på drygt 50 procent och åtta av tio av de mest köpta bröden kommer från Pågens, som har en marknadsandel på 35 procent. Coca-Cola står för hälften av vår läsk. När vi köper öl på  Systembolaget väljer vi  ofta ett öl från antingen Carlsberg eller Spendrups – de båda koncernerna står för cirka 46 procent av ölförsäljningen. Först på trettonde plats på Systembolagets lista hittar vi ett av de så i media omhuldade mikrobryggerierna, Jämtlands Bryggeri, som bara har 0,2 procent av ölförsäljningen.

Vidgar vi perspektivet ytterligare och tittar på själva matförsäljningen så vet vi att ca har nästan hälften (48,7 procent) av hela dagligvaruhandeln. Räknar vi även med Coop och Axfood, står dessa block för mer än 85 procent av livsmedelshandeln. Och i det sammanhanget kan det vara intressant att veta att trots att försäljningen av färdiga matkassar, ekolådor och annan mathandel på nätet har ökat mycket kraftigt de senaste åren, så utgör de bara 0,5 procent av hela marknaden. Gårdsbutiker och Bondens Marknad är naturligtvis också marginella företeelser.

När det gäller matförsäljningen till restauranger och storhushåll visar en liknande bild upp sig. Om Servera och Martin Olssons föreslagna fusion går igenom, kommer detta bolag att stå för cirka 50 procent av alla matleveranser.

Jakten på skalfördelar är med andra ord precis lika rådande inom matbranschen som inom vilka andra branscher som helst. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt, men en sak är säker – småskaligt är sannerligen inte det svenska matlandet.

Ibland står de en upp i halsen, alla dessa Solsidan-människor som under de senaste åren har omfamnat hembakat, hemstickat, hemstoppat och naturligt. I sin jakt på ständiga livsstilsmarkörer, hovrar de just nu över det ekologiska.

Jag har skurit tänder varenda gång jag har gått in i en typisk ”tjej-lurar-butik” där det är så där härligt ekologiskt, med mycket gröna små skott och mysig inredning i trä och kvinnorna (det är mest kvinnor som är kunder i den typen av butiker) står där och kuttrar och utan att blinka plockar på sig varor för en mindre förmögenhet.

Som om de förstod något. Som om inte det enda skälet till att de är där, är för att shoppa vidare på sina egna personliga varumärken och det just nu råkar omfatta ekologin.

Likt en drake har min näsa börjat ryka så fort jag har sett Renée Voltaires  gryn och nötter, bulkprodukter som i hennes små fina förpackningar får hutlösa priser.”Golddigger”, har jag tänkt,  även om jag inte kunnat låta bli att imponeras över hennes lysande affärsidé.

Eller kockarna, som plötsligt har blivit miljö-omvända och stammande av upphetsning  över sina biodynamiska viner försöker framstå som miljöaktivister, fast vi egentligen vet att det bara handlar om att hänga med TRENDEN.

Eller bönderna, som bara har ställt om av krassa ekonomiska skäl, inte för att de tror att eko egentligen är ett bättre sätt att bruka jorden.

Men jag tar tillbaka allting nu. För även om det handlar om lycksökare som surfar på ekovågen, även om det finns en grupp köpstarka konsumenter som bara ser eko som ett av många blingbling som de  MÅSTE HA, så har de drivit en ekologiska utvecklingen framåt.  Bara det faktum att pengastarka, röststarka personer och företag har gjort entré på ekoscenen har fått media att tok-rapportera om eko. Dessutom har både produktionen och marknaden växt betydligt.

Innan eko blev trend var det inte alltid så lätt att välja grönt.  Förutom hos Coop var det rätt skralt i hyllorna och ute på krogarna var det bara ett fåtal entusiaster som kunde servera något ekologiskt.  Framför allt ansågs eko som något trist, brunt, alternativt som gärna krävde både partibok och ideologisk skolning.

Jag kanske inte sympatiserar med livsstilskonsumenterna, men denna grupp bidrar också till att göra världen lite bättre.  Det har blivit lite mindre bekämpningsmedel, lite mindre konstgödsel (som är en stor faktor när det gäller jordbrukets klimatpåverkan), lite mindre tillsatser och lite bättre för djuren. Och för fattiga småbönder i utvecklingsländerna har Västvärldens efterfrågan på eko inneburit ett bättre liv.

Vad händer när trenden klingar av och det i stället är andra attribut som är mer attraktiva för statusjägarna? Förmodligen surrar en del vidare till de nya blommorna, men långt ifrån alla.  Jag tror nämligen att det händer något med oss när vi väljer eko.  Vi börjar fundera på hur livsmedelsproduktionen ser ut och vad som är viktigt.

Jag har mött många bönder som klev in i ekologin enbart för pengarnas skull, men som växt i kunskap och engagemang.  De har sett hur jorden börjat leva av insekter och mikroorganismer, hur fåglar och växter återvänt och hur sjukdomarna har minskat bland gårdens djur. Och de har känt en oerhörd lättnad över att slippa åka ut med bekämpningsmedelssprutan. Efter en sådan upplevelse går det inte att backa.

I senaste numret av Filter levereras svidande kritik mot KRAV och den ekologiska matproduktionen. Det är en välskriven och intressant artikel eftersom man väljer att inte enbart rada upp kända ekohatares argument. I stället tar man fasta på KRAVS, men även till viss del ekolantbrukets akilleshälar, en debatt som förts under många år inom Ekologiska Lantbrukarna och övriga ekorörelsen.

Kritiken handlar främst om KRAV som har utvecklats från en ideell organisation som ville förändra världen till en byråkratisk koloss med ett regelverk som blir allt mer detaljerat och allt mer obegripligt. En organisation som verkar ha tappat sin inre ideologiska kompass och inte längre vågar lita på att de grundläggande mervärdena bär och därför väljer att i stället för att utveckla dessa, lägga till nya regler som egentligen mest framstår som kosmetika. För hur ska man annars  förklara KRAVs förtvivlade arbetet att hänga på klimatsnålevågen vilket bland annat resulterat i konstigheter som ett regelförslag som skulle innebära en mer intensiv uppfödning av kor, något som ledde till starka protester från Ekologiska Lantbrukarna. I stället för att lyfta fram den klimatfördelar som man faktiskt har, och utveckla dem mera.

KRAV är en kompromiss, precis som det ekologiska jordbruket. Målet är att jordbruket ska vara mer miljövänligt, djurvänligt och även människovänligt, men samtidigt ska även en ekolantbrukare kunna försörja sig. Det innebär ständiga kompromisser. Kalven skulle exempelvis må bra av att stanna längre hos sin mor än de 3-4 dagarna som KRAVs regler föreskriver, det visar forskningen,  men samtidigt anser man att det ekonomiska bortfallet i form av mindre såld mjölk, blir så stort att det skulle vara omöjligt att ställa ett mer radikalt krav.

Och detta är bara ett exempel.

Men det handlar inte bara om kompromisser, den som har följt ekologiska lantbrukets framväxt i modern tid, inser också hur svårt det är för alternativen att utvecklas, när den gängse normen är så förhärskande. Det finns exempelvis ingen ekologisk växtförädling, utan ekobönderna får hålla till godo med de sorter som verkar passa ekojordbruket bäst.  På samma sätt förhåller det sig med de flesta djurraser som används.

Men artikeln visar också med all tydlighet det som många av oss har hävdat länge – ekolantbruket måste utvecklas vidare. I stället för fler eftergifter när det gäller djuromsorgen, krävs det en ordentlig skärpning som gör skillnaden tydligare för konsumenten.  Fortsatt energieffektivitet och cirkulation av näringsämnen, inte minst mellan stad och land, är en annan stor fråga. Vi kanske också måste diskutera vilken roll som storleken spelar? Hur stor kan en gård bli för att den verkligen ska  anses vara ekologisk, även ur en konsuments ögon?

Ekologiskt lantbruk har stora fördelar gentemot det konventionella lantbruket, där delar jag inte Filters slutsats som låter en ekobonde som slutkläm konstatera att KRAV mest handlar om att lura 08-or, inte om något väsentligt värde. Men det ekologiska lantbruket måste vidare och fortsätta att arbeta med den ursprungliga idén – att utveckla ett lantbruk som gör världen bättre, inte sämre.

Gårdagens LRF-debatt i Almedalen blev mer än fullsatt, men om vi blev så mycket klokare är väl rätt oklart. Uppenbarligen är det en fråga som intresserar många – “Ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer  lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt.  Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att “förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv “mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.

Behöver Sverige en egen livsmedelsproduktion? Det är rubriken på den debatt som LRF anordnar i Almedalen nästa vecka. Och jag misstänker att vi som deltar i debatten – Helena Jonsson (LRF), Eskil Erlandsson (Landsbygdsminister), Anders Svensson (ICA), Åsa Romson (Miljöpartiet) och jag kommer att svara ett lika rungande ja som ett frireligiöst tältmöte skulle svara på frågan om Gud finns.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

- Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

- Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

- Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?

Den skallige, Nosferatu-liknande slaktaren böjer sig hotfullt över den lilla rara griskultingen med ett väsande, tyskt “Jaaaa!”. Och vi förstår direkt att grisen är illa ute. De är inte bara slaver, de är tyskar också. De är inte bara slaktare, de är vampyr-nazister. Eller något ännu värre. Hemska är de, de där utlänningarna.

Tur att det bara är på film, rättare sagt reklamfilm från City Gross.

City Gross vill så väl, men så fel det blir. I sin stora kampanj går man nu ut och betalar en krona per kg griskött till bonden, utan att det ska kosta konsumenterna något mera. Ett hjältedåd? Ja det beror naturligtvis på hur man ser på saken. Uppenbarligen fanns det utrymme för ett högre pris till bonden. Borde då inte grisföretagen själva, eller deras företrädare, ha kunnat förhandla fram det priset redan från start? City Gross må ha vissa ambitioner när det gäller matkvalitet och en viss etisk hög svansföring, men butikskedjor drivs sällan för att de vill förändra världen, utan för att de vill tjäna pengar.

Höjningen skulle aldrig skett om inte det fanns ekonomiskt utrymme för den.

Men visst, kampanjen är smart och skulle säkert blivit en succé. Om det inte varit för den olycksaliga reklamfilmen. Det spelar ingen roll att man försöker skämta till det med vägskyltar hämtade ur Tintin-landet Bordurien. Budskapet går hem ändå. Polen eller det “öststatliga utlandet” är grishelvetet på jorden, där står det övergivna bilvrak på landet och i slakterierna jobbar det tyska Dracula-typer. Endast i Sverige kan en liten gris vara trygg. Här springer lillgrisen frivilligt in i all den gosiga halmen i ladan. Och några stygga slaktare, eller ens slakteri, syns givetvis inte till.

Personligen måste jag stanna filmen flera gånger för att titta in i den borduriska slakteributiken, där en bastant dam, ägarinnan eller expediten, tittar ut genom fönstret när lillgrisen flyr förbi. Ett sådant vackert skyltfönster, med ett så fint griskött. Och en sådan förtroendeingivande Madame. Där skulle jag verkligen vilja köpa mitt griskött.

Men något sådant finns inte i Sverige.

Vilken tur att jag ska till Krakow i höst!