Aug 9 2017

Den klimatsmarta biffen

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.


Jul 21 2017

Lite sommarläsning

Dagens blogg blir lite längre, lite sommarläsning helt enkelt.

Temperaturen stiger när det gäller en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten. Hur ska framtidens matproduktion se ut om den ska vara hälsosam, räcka till alla och samtidigt inte begå rovdrift på naturen?

 

En bättre jord?

”Tre säckar jord för en hundring”. Det är en hisnande summa för själva förutsättningen för vår existens, matjorden. Den tunna hinnan över jordklotet, för svensk del cirka 3-5 decimeter tjock, är helt enkelt ovärderlig.

Jordförsäljarna har givetvis inte skapat jorden, de har grävt upp den och kanske tillsatt lite torv, sand, gödsel och mineraler. Att skapa jord är ett helt annat arbete. Beroende på förutsättningarna tar det mellan 60 och 1 500 år att återskapa en enda centimeter matjord.

Ironiskt nog kan den svepas bort på ett ögonblick, genom vind, vatten eller helt enkelt asfalteras över när vägarna och städerna breder ut sig. Sällan tar man då hänsyn till markens bördighet och matjordens värde.

Projektet Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, finansierat av FNs miljöprogram UNEP, uppskattade att nästan 2 miljarder hektar av världens mark (här ingår även betesmark) är mer eller mindre utsatta för erosion, orsakad av människan. En del av den här marken är så förstörd att den inte längre används för odling. Den eroderade arealen är större än världens samlade åkerareal. De områden på jorden där problemen med erosion är som värst, är framför allt torra regioner eller områden med kraftiga regnar och stormar, allra värst blir förstås effekten om man har en kombination av alla tre faktorerna. Områden med mycket förstörd mark hittar vi bland annat i Indien, Centralasien, flera afrikanska länder och på den amerikanska prärien. I Sverige har vi förhållandevis små problem med erosion, men därmed inte sagt att vi alltid ger vår matjord den omsorg vi behöver.

 

Matjorden är ett eget universum med en omfattande flora och fauna som vi fortfarande inte riktigt förstår. Däremot vet vi att vissa saker vårdar jorden bättre än andra. Långa försök visar att gårdar som enbart odlar spannmål förlorar sin mullhalt och tappar i skörd, till skillnad mot gårdar som också har djur på gården och odlar vall.  Vi vet att tunga maskiner som packar jorden och kraftig jordbearbetning skadar markstrukturen, liksom kemiska bekämpningsmedel kan skada nyttiga jordorganismer. Vi vet också att stallgödsel gynnar vissa mikronäringsämnen i grödorna.

Vår nonchalanta behandling av jorden märks redan på tallriken. Näringsinnehållet i grönsaker och spannmål har minskat, en kombination av hur vi odlar men också en växtförädling som prioriterat hög skörd framför näring.

Vi vet hur vi ska göra för att vårda och återskapa jorden, men vi kanske först måste inse att den är värd mera än tre säckar för en hundring.

 Kan alla bli mätta?

Om 30 år är vi nio miljarder människor på jorden som också ska kunna äta sig mätta. Är det möjligt och framför allt, kan vi föda världen på ett mer resurssnålt sätt än dagens industriella jordbruk som sliter hårt på planeten? Låt oss titta på dagens matsystem: I dag är cirka 800 miljoner människor hungriga, samtidigt som drygt 2 miljarder lider av övervikt. Redan där ser vi att något är skevt. Till det kommer att vi slänger mycket mat, globalt räknar man med att en tredjedel av all mat slängs.  Och ju rikare länder, desto mera svinn. Vi i Europa slänger mer än tio gånger så mycket som människorna i Afrika söder om Sahara och då har vi stor tillgång till kylskåp och frysar. Kunde vi bara minska det globala matsvinnet med en fjärdedel, skulle det mätta alla de som är hungriga idag, enligt FAO.  Redan i dag produceras det tillräckligt mycket kalorier för att mätta en nästan dubbelt så stor befolkning. Anledningen till att nästan en miljard människor är hungriga beror alltså inte på brist på mat, utan att maten inte fördelas rättvist. De hungriga har helt enkelt inte råd att äta mat och vi som är rika, har i stället råd att slänga.

Så frågan om det går att mätta en växande befolkning handlar minst lika mycket, om inte mer, om ekonomi och politik än om jordbruksteknik.

Men kan då ekologiskt jordbruk föda världen? Svaret är väl snarare att det redan gör det. Merparten av matproduktionen står världens småbönder för och de har ofta inte råd att köpa in sådant som konstgödsel eller bekämpningsmedel.

 

 

Har vi nått peak meat?

Vi är redan där. Tillsammans med övriga Europa och USA har vår totala köttkonsumtion bromsat in. Nu är det i andra regioner som köttkonsumtionen kommer att öka något. Kanske är det snarare dags att fråga sig när peak chicken inträffar, för när de andra köttslagen backar, fortsätter kycklingen att öka. Kycklingen i Sverige har ökat med 1 100 procent under de senaste 50 åren, nötköttet bara med 25 procent. Ändå har diskussionen handlat mest om kossan.

Allt fler vill äta mer vegetariskt och gör det också, samtidigt som det pågår en kraftig proteinhype, starkt kopplad till träning. Vi köper proteinpulver (vassle) för dryga miljarden kronor varje år och kvarg och andra animaliska proteinprodukter går som tåget. Med tanke på att vi redan hör till de länder som äter mest protein i världen, (drygt 100 gram) så har vi marginal att dra ner på vårt proteinintag till de rekommenderade 70-90 grammen.

Vad är framtiden – insekter, labbodlat kött, mer baljväxter? Kanske är  det att äta mat som utgår från geografins möjligheter. Det finns ett geografiska och klimatmässiga skäl till att mongolerna äter enorma mängder kött och mejeriprodukter, medan Indien är världens största vegetariska nation. Båda länder har en ekologisk anpassning av sin kost och det skulle vara förödande om de bytte kost med varandra.

Och kanske bör vi också fråga oss när peak spannmål inträder, för det är en överproduktion av spannmål som har fått uppfödningen av kyckling, gris och i viss mån nöt att öka så kraftigt. Och i botten handlar allt om peak oil. Det är billig olja som driver dagens matsystem, som gör det möjligt att frakta mat i stora mängder över jorden. Men den ligger också bakom konstgödseln som gjort det möjligt bryta kretsloppet och inte behöva föra tillbaka näringen till jordbruket. Det har gett oss specialiserade djur- och växtodlingsgårdar. Och ett överflöd av spannmålsuppfött animaliskt protein.

 

 

Har vi råd med billig mat?

Vår mat har blivit allt billigare På 1950-talet la svenskarna halva sin disponibla inkomst på livsmedel, idag handlar det om cirka en åttondel. Jordbruket har lyckats rationalisera och effektivisera som få andra branscher. För 150 år sedan tog det 250 timmar att skörda och torka ett ton korn. I dag går det på 5-10 minuter. Omfattande mekanisering, billig olja och konstgödsel är huvudorsakerna till detta. Djuren har också blivit allt mer effektiva.  Dagens ko mjölkar dubbelt så mycket som 1970-talets kossa.

Den andra förklaringen till de låga matpriserna är att kostnaderna läggs någon annanstans. De läggs på djur, natur och människor. På senare tid har forskare intresserat sig alltmera för att titta på dessa kostnader. Huvudorsaken till övergödningen och de döda bottnarna i Östersjön är näringsläckage från jordbruket. Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.En rapport från FN:s miljöprogram UNEP värderade enbart hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU till hela 127 miljarder euro per år, cirka en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet och olika beteendestörningar som ADHD. FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture  uppskattade de globala miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar, vilket innebär att grödorna borde vara nästan tre gånger dyrare på gårdsnivå

Men det finns närmare och mer konkreta exempel. Som när Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon. Eller saneringen av Sveriges största miljöskandal, BT Kemis nergrävda tunnor med bekämpningsmedel som upptäcktes på 1970-talet. Ett arbete som fortfarande pågår och uppskattas kosta en halv miljard kronor.

Och så finns det kostnader som vi inte har en aning om hur stora de blir, som den ökade antibiotikaresistensen, vilket till stor del beror på övermedicinering av antibiotika till lantbrukets djur.

Så i stället för att ställa frågan ifall vi har råd att betala för en mer miljövänlig mat, kanske vi skulle fråga oss – har vi råd med den billiga maten? För betala får vi göra, antingen på skattsedeln eller i framtiden.

Tillbaka till landet?

Samtidigt som det pratas om att vi behöver mätta betydligt fler människor i framtiden, försvinner gårdar och åkermark i Sverige. De senaste hundra åren har en miljon hektar åkermark och nio tiondelar av våra ängar och betesmarker, våra mest artrika naturtyper, lagts ner. För 30 år sedan fanns det 35 000 mjölkgårdar, i dag är de knappt 4 000.

Maten produceras någon annanstans, därför att det blir billigare så. Att vi importerar soja till våra djur och palmolja till våra kex och dammsugare beror inte på att vi inte kan producera proteinfoder och fett i Sverige, utan på priset.

Jordbruket sysselsätter mindre än två procent av den arbetsföra befolkningen. Bönderna är en åldrande skara och ingen verkar vara sig vilja eller ha råd att ta över. Det handlar om stora investeringar, tio miljoner kronor för en vanlig mjölkgård.

Det verkar rätt kört. Om det inte vore för att en växande grupp människor bestämmer sig för att gå åt ett annat håll och tar saken i egna händer.  Det kallas för relationsmat och handlar om att upprätta relationen till maten, djuren och naturen och mellan konsumenter och producenter. Här finns gårdsbutiker, kött- och grönsakslådor, inköpskooperativ av mat, stadsodlingar, andelsjordbruk eller REKO-ringar där producenter och konsumenter säljer och köper mat direkt. Samma utveckling sker i stora delar av västvärlden.

Flera av producenterna kommer inte från det traditionella lantbruket, en del av dem kommer inte ens från landsbygden. Bara under de senaste åren har det startats över 700 nya små livsmedelsföretag  Sverige av människor som drivs av en passion av mat, men där många har annan erfarenhet och bakgrund.

Det finns också ett nyväckt intresse för självförsörjning som både grundar sig i känslan av en osäkrare värld, men också är en protest mot den alltmer anonyma maten.  Ett livsmedelssystem som bygger på just-in-time och där inte bara livsmedelshandelns lager töms på bara några dagar utan även jordbruket snabbt får problem, har visat på sårbarheten. Därför har regeringen sagt att självförsörjningen måste öka, men inte något om hur det ska gå till. Det pågår en utredning.

Det verkar som om en växande grupp människor tror på lantbruket. Marken finns där, möjligheterna och kunskapen.  Det är bara att sätta igång. Ta med dig spaden och kom!

Texten är ursprungligen skriven för ett magasin som tyvärr redigerade och vinklade om texten på ett sätt som jag inte kunde stå för.  Artikeln är publicerad, men utan min signatur.


May 17 2017

Bregott-retorik

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter,  inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att  odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag.  De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer  resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag.  Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi  som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 


May 16 2017

Du har inte en chans! Ta den!

“Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig  är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig  och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

När är man egentligen beredd att göra stora förändringar i sitt eget liv, trots att de känns svåra,  jobbiga och rent av skrämmande? Ja, min egen erfarenhet är att det inte direkt sker om jag tror att allt kommer att bli bra och lösa sig, tvärtom är det först när man inser motsatsen. Men när det gäller stora framtidsfrågor som klimatet, miljön och  god och hälsosam mat till alla då är det många som trycker på vuxencurling-knappen direkt. Då ska vi invaggas i tro, hopp och falsk trygghet. Det är då vi ska tro att de magiska orden “ny teknik & innovation” kommer att lösa allt. I morgon. Eller en annan dag. Och att hållbarhet är en fantastisk affärsmöjlighet som kommer att öka tillväxten ännu mera och att det hela är lika smärtfritt som att ta på sig ett par gröna byxor i stället för bruna. Inget ska behöva ändras, inget ska behöva bli ansträngande.

Framför allt är hållbarhet ROLIGT! Det är ett budskap som har trumpetats ut av flera av landets alltför många hållbarhetsprofeter. Och visst tusan är det kul att köra en Tesla, något som också alltid brukar hyllas av samma hållbarhetskonsulter, men sorry, Tesla är inte lösningen på våra problem.

För en vecka sedan kom nyheten om att Sveriges klimatutsläpp står still. Det borde ha lett till visst ramaskri, men i stället pratar Isabella Lövin om att EUs utsläppshandelssystem bör reformeras ” så att det blir tydligt hur industrins utsläpp ska minska”. Och sedan kom mantrat om “mer forskning och innovationer” för att minska utsläppen från industrin.

Med ett sådant lamt besked från klimatministern kan man tro att vi har all tid i världen på oss. Att detta med klimatet är under kontroll och att det bara är frågan om lite finlir när det gäller utsläppshandeln. Så är det självfallet inne, men klimatcurlingen har fungerat. Vi har invaggats i tron att Parisöverenskommelsen på 1,5 grader innebär att det hela är fixat och löst.Att det sedan inte finns vare sig någon plan eller några pengar för att realisera målet, är en annan sak.

Om vi inte hade blivit så positivitetsbombade så hade det nu varit demonstrationer på Sergels Torg för att regering och riksdag ska göra något på allvar. Men det är det som bekant inte. I bästa fall hoppas vi att det ska räcka med att vi äter lite mer vegetariskt och att nyteknikochforskning tar hand om resten. Någon gång. I framtiden.

Alltför många år av optimism har inte lett oss någonstans. Jag tror i stället det är dags för pessimismen –  att faktiskt se sanningen i vitögat och inse att vi sitter riktigt ordentligt i klistret och att det krävs stora förändring. Ja, det är svårt och nej det kommer inte att bli enkelt och den som säger att lösningen är att köpa kyckling i stället för biff får kvarsittning!

Ungefär så. För det är först när vi på inser det stora allvaret som vi kommer att börja göra något.

Optimisterna och lallarna kommer aldrig att rädda världen, men däremot kan pessimisterna få ett och annat gjort och är heller inte lika lättlurade.

Eller för att citera punkens gamla devis: “Du har inte en chans! Ta den!

 

 


May 12 2017

Sunnansjö The Movie!


Apr 19 2017

Pravda enligt LRF?

Böndernas organisation, LRF, verkar ha drabbats av något slags oförklarligt storhetsvansinne och kräver nu en så kallad ”tillitskommission” för att få tyst på journalister som inte skriver saker som man gillar. Få saker är så farliga för en organisation som att försöka tysta de kritiska, granskande rösterna.

Det är snart riksstämma motionerna från de regionala förbunden strömmar in. Till stor sorg ser jag att LRF i mitt gamla hemlän Värmland har gjort ett stämmouttalande med krav på en ”tillitskommission” som ska ta itu med både besvärliga tjänstemän och journalister. Rubriken är “100 bondeledare kräver tillitskommission”.

Jag kan förstå att kritiken växer mot myndigheternas hantering av jordbruket. Trots att åtminstone två landsbygdsministrar har lovat regelförenklingar finns det många exempel på byråkrati in absurdum och godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstemän. Alla som sitter och brottas med SAM-ansökan till Jordbruksverket, dvs den årliga ansökan om jordbruksstöd, vet vad jag talar om, för att nämna ett av många exempel. Men jag tänker inte denna gång diskutera kritiken mot myndighetsutövarna utan mot den som handlar om min egen kår, journalisterna.

Visst kan jag förstå att det finns en frustration över att media inte så sällan väljer att ge en rätt förenklad eller hårdvinklad bild av jordbruket, ja även ibland rent av okunnig och felaktig. Jag kan själv känna en irritation över detta ibland och tar då och då upp en del sådana exempel här på min blogg.  Men hur värmlänningarna ens har kunnat komma på tanken på att kräva kommission” för att komma till rätta med “osann och partisk rapportering”,  är rätt ofattbart. Någon kommunikationsansvarig borde ha sagt  något i stil med: “Hörrni, skit i det där, det luktar för mycket stalinistisk politbyrå. Ta en grogg till i stället. ”

Men det gjorde ingen.

Något har alltså hänt med den tidigare så opinionsmässigt skickliga organisation att man alldeles har tappat känslan för feeling. Här kommer därför några råd när det gäller “detta med media”:

Sätt er i skolbänken, både när det gäller kommunikationsarbetet och sakkunskapen. Klimatdebatten är ett av flera exempel där LRF inte riktigt har klarat av diskussionen, alternativt  inte släppt fram de personer som har en djupare kunskap. Detta har resulterat i otaliga skrik-debatter i sociala medier och pinsamma utspel som att grilla hamburgare utanför skolor som valt att ha en köttfri dag.  LRF har också haft svårt att argumentera för djurens viktiga roll i jordbruket i externa media, men varit desto flitigare i de egna tidningarna, men ursäkta, de läsarna är ju faktiskt redan med på noterna och behöver inte övertygas om att det är okej att äta kött och dricka mjölk.

Sluta upp att vara prinsessor på ärten. Visst får lantbruket sig en känga då och då, men samtidigt var det länge sedan som media gullade så mycket och så ihållande som man gör med bönderna i dag. TV-tablåerna fortsätter att fyllas med härliga bonna- program och tidningarna med reportage, men det finns också ett djupare engagemang utbrett bland konsumenterna som yttrar sig i en stark vilja att köpa svenskt och betala mer för detta. Det är en vilja som inte har uppstått ur tomma intet. En stor anledning till detta är medias bevakning av svenskt lantbruk.

Kritik är jobbigt, men nyttigt. LRF borde komma ihåg sin egen historia. Tidigare ordföranden Bo Dockered har beskrivit den massiva kritiken mot jordbruket under 1970- och 80-talen som ledde fram till ett stort förändringsarbete när det gäller främst djurskydd och miljö. Här lades grunden för de mervärden som svensk gris- och -nötproduktion äntligen kan skörda.  På samma sätt kan man nog hävda att medias hårda bevakning av grisproducenterna i form av “grisskandaler” för sju-åtta år sedan, fick upp intresset för grisarnas väl och ve. Det var inte en slump att alla politiker ville stå med en griskulting i famnen inför valet till EU-parlamentet några år senare och att svansklippningen i övriga Europa blev en stor fråga som gagnade svenska grisproducenter.

 

Viktig verksamhet bör bevakas. Inse att lantbruket åker gräddfil när det gäller mediabevakningen. Här har vi några av Sveriges största företag, vars verksamhet flyger rätt mycket under medias radar. Lantbruk är heller inte det samma som att tillverka muttrar eller bildäck, det är mycket viktigare än så. Det är en verksamhet som på omfattande sätt griper in i våra liv och i vårt samhälle och som följaktligen ska bevakas och borde bevakas ännu mer än vad som sker i dag.

Inget företag kan i dag räkna med att få jobba på ostört utan att media granskar dem. För lantbruk gäller den sanningen ännu mera. Lantbruk ägnar sig åt livsviktig verksamhet genom att producera vår mat och andra varor, men också genom att sköta om eller missköta, vår plats på jorden. Samhällsintresset är alltså mycket stort och det är något som lantbruket kan ta vara på och se som en tillgång.


Feb 15 2017

Livsmedelsstrategin eller betong-rövarnas återkomst

Regeringens förslag till en ny framtida matpolitik är, med några få undantag, ett betonggrått eko av 1960- och 70-talens stenhårda strukturrationalisering. Det är ett återtåg för allt vad svenska mervärden heter. För miljö, klimatpolitik,  gastronomi, landsbygd, djuromsorg och folkhälsa. Och för lantbruket självt.

Så har alla dokumenten landat – de sju partiernas mål för livsmedelsstrategin, själva livsmedelsstrategin i form av av regeringens proposition och regeringens handlingsplan. För alla som vill se ett livskraftigt svenskt lantbruk är resultatet en stor besvikelse. Det är detta som ska forma politiken kring en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten – fram till 2030. Det är dessa dokument som ska ge hela livsmedelskedjan långsiktiga politiska spelregler och som ska försöka vända den nedåtgående spiralen med nedläggning av lantbruk och livsmedelsindustri. Det här är politiken som verka för att vår mat ska vara god, hälsosam och produceras på ett sådant sätt att det inte sliter på vare sig människor, djur eller natur. Den ska forma vårt lantbruk till den gröna näring, som inte bara LRF utan väldigt många av oss vill att det ska vara, ett lantbruk som spelar en viktig roll inte bara för den lokala ekonomin utan även för att förvalta platsens resurser och gastronomi.

Och så får vi detta! Och det är inte ens första april.

Det är svårt att veta vad som egentligen är värst, själva innehållet, den felaktiga analysen eller det intellektuella moras som uppenbarar sig när man läser texterna.  För den som vill göda sitt politiker- och statstjänstemannaförakt så finns här oanade möjligheter. En del skrivningar är av det slaget att man tyvärr inte kan göra något annat än att ställföreträdande skämmas.

“Livsmedelsproduktionen bidrar med både positiv och negativ miljöpåverkan under förutsättning att tillväxten sker på ett hållbart och resurseffektivt sätt.”

Åååååkej?

Men låt oss strunta i alla grodor och titta istället på det väsentliga.  Livsmedelsstrategin bygger i grunden på en felaktig analys av både jordbruket och dess omvärld. (Ja, denna strategi handlar, namnet till trots, nästan enbart om jordbruket. Livsmedelsbranschens Marie Söderqvist har all anledning att klaga över detta. ) Det övergripande målet för strategin är att öka sysselsättningen och för att åstadkomma det är receptet strukturrationalisering, effektivisering och produktivitet. Det är exakt samma medicin som man har rekommenderat jordbruket sedan 1947 års jordbrukspolitiska beslut. (Här kan man läsa mer om det.) Kortfattat innebar det att socialdemokraterna övergav sin tidigare vurm för småbönderna och bestämde sig för att jordbruket måste rationaliseras och effektiviseras. Ett jordbruk fick inte vara hur litet som helst, det var tvungen att ge en viss intäkt och här startar utvecklingen med allt större och allt färre gårdar, den som brukar kallas för strukturrationalisering och som bland annat resulterat i färre än 4 000 mjölkgårdar i landet.  Efterkrigsbeslutet drevs av flera politiska idéer, men en stark sådan var behovet av arbetskraft till industrin. Med ett allt mer effektivt och rationellt jordbruk blev det en massa bönder “över”. De fick i stället flytta in till stan.

Jordbruket lydde statsmakterna och har som få andra branscher genomgått en mycket kraftig strukturrationalisering och effektivisering. Det här har sedan accelererat ytterligare i och med konkurrensen från främst övriga EU.

Det finns några hakar med den här utvecklingen. En är att det leder till minskad sysselsättning. Nedanstående bild ur Mikael Malmaeus bok “Tillväxt till varje pris” visar tydligt vad som har hänt:

Microsoft Word - Grafer_Tillväxt_till_varje_pris.docx

Och nu var ju poängen med hela livsmedelsstrategin att den skulle leda till mer sysselsättning, inte mindre.

Så här skriver regeringen själv i propositionen:

” Förbättrad produktivitet är också en förutsättning för sysselsättningen inom branschen. En högre arbetsproduktivitet leder visserligen till minskat antal sysselsatta för en viss produktion. Samtidigt leder lägre produktivitet till att  produktionen blir olönsam, vilket kan ge en ännu större minskning av antalet sysselsatta”

Och på ett annat ställe konstaterar man att antalet arbetstimmar inom jordbruket och serviceföretag till jordbruket har minskat med 55 procent mellan 1980 och 2013.

Precis som det finns grader i helvetet så kan man ju hålla med om att det är bättre med krympande sysselsättning än ingen sysselsättning alls, men det låter kanske inte som den mest progressiva sysselsättningspolitiken.

Det verkar väldigt svårt att tänka nytt.

Regeringen skriver också att de nya jobben skapas i de små livsmedelsföretagen, som för det mesta inte alls är med i konkurrensracet på världsmarknaden utan snarare säljer på andra mervärden. En uppfattning som regeringen verkar dela:

“De mindre företagen erbjuder också en variation av produkter, produktions- och processmetoder, ger arbetstillfällen med geografisk spridning, ökar möjligheter till förädling av lokal råvara, bidrar till besöksnäringen och har möjlighet att skapa egna nischer, vilket t.ex kan vara framgångsrikt vid export.”

Ändå sätter inte detta något nämnvärt avtryck i dokumentet, trots att detta är en sysselsättningspolitik i första hand, trots att det är i de små företagen som jobben anses komma. Det finns en logik i detta, de svenska mervärdena i form av högre djuromsorg och miljökrav är inte intressanta. De har inte konkurrenskraften som första prioritet och det är konkurrenskraften som är mantrat. Propositionen baseras mycket på den konkurrenskraftsutredning som gjordes tidigare.

Regeringen och de övriga inblandade partierna har heller inget förslag på vad man ska göra för att åtgärda alla de miljöproblem som dagens industrijordbruk orsakar. I stället kommer man dragande med samma patentlösning –  konkurrenskraft, produktivitet och effektivitet.

“Åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen. En resurseffektivare produktion innebär ofta mindre miljöbelastning per producerad enhet.”

Det är  givetvis ett sätt att se på saken, att man kan “späda ut” slitaget på djur, människor och natur genom att tillverka större volymer. Men det innebär inte att slitaget eller skadan minskar. Tittar vi på vad som har hänt inom jordbruket ser vi att en ökad produktivitet och effektivitet till stor del har inneburit ett utbyte av mänsklig arbetskraft mot fossil energi och maskiner. Det har också skett på bekostnad av naturen (övergödning, bekämpningsmedelsrester i vatten och jord, förlorad biologisk mångfald, igenväxning av hagmarker och ängar mm) och djuren. Som ett exempel kan nämnas att den moderna svenska grisproduktionen i dag är 50 gånger mer effektiv än gårdagens. Det innebär att en grisproducent enbart lägger ner endast 50 minuter i tillsyn och skötsel under en gris hela liv.

Ett riktigt oroande förslag i propositionen är att Jordbruksverk, Naturvårdsverk, Kemikalieinspektion och andra inblandade myndigheter gång på gång uppmanas att ta större  hänsyn till jordbruksföretagens konkurrenskraft.

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Detta i kombination med att man vill att regelverken ska utformas för att mer gynna konkurrenskraften, kan inte tolkas som något annat än att man tänker smygvägen göra sig av med de svenska mervärdena.

”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

Regeringen slår visserligen fast att djurskyddslagen inte ska ändras (det vore nämligen politiskt självmord) men det finns mycket som kan ske lite mer diskret genom att ändra föreskrifter och tillämpning.

Konkurrenskraft betyder i lantbruksvärlden aldrig att man konkurrerar med kvalitet av olika slag, utan enbart om att minska kostnaderna.  Och det ÄR en kostnad att släppa ut mjölkkorna på sommarbete, ge djur djuren GMO-fritt foder, inte stänga in grissuggan i burar när hon har småkultingar, satsa på förebyggande djurhälsa och bra djurstallar i stället för att proppa i djuren antibiotika.

Det finns en stark utveckling i Matsverige som handlar om något annat. Allt fler människor vill veta varifrån maten kommer, vem som har producerat den, ja man vill känna förtroende för maten och till och med ha en relation till den.  Det är ett slags positivt matuppror där konsumenter och producenter försöker närma sig varandra och hitta nya roller och en närmare relation till maten. Det handlar om gårdsbutiker, livsmedelsförädlare på gårdar, andelsjordbruk, köttlådor och grönsakskassar, stadsodling och mycket mera. Här finns även kommuner och landsting som på olika sätt försöker ta makten över den mat som serveras i deras kök. Svenskt kött har en starkare ställning än på mycket länge, just på grund av de mervärden som förknippas med svensk produktion.

I det läget drämmer regeringen, med stark support av alliansen och vänsterpartiet, till med en 70 år gammal politisk idé som har bidragit till att ge oss mat som allt fler av oss inte vill ha och som har avfolkat landsbygden. Fast den här gången är det inte industrin som behöver arbetskraft, den här gången heter ursäkten “marknaden”.

Vilka är marknaden? Eller rättare sagt, vilka har makten på marknaden? Ja, en sak är säker, det är inte konsumenten. Till och med regeringen oroar sig över att handeln och livsmedelsindustrin har en “betydande köpar- och säljarmakt gentemot tidigare (bönderna, min anmärkning) och senare (konsumenter, restauranger, storhushåll, min anmärkning) led i livsmedelskedjan.” Därför ska också Konkurrensverket få i uppdrag att analysera det hela.

Ändå är det konsumenten som ska ta ansvar och försöka justera för alla de besvärliga sidorna av industrijordbruket. Miljö- och klimatproblemen, kvalitén, hälsan, antibiotikaresistensen, öppna landskap, levande landsbygd – ja det är uppenbarligen inte frågor som ska avgöras i regering och riksdag, utan i matbutiken av konsumenterna.

“Konsumenter ska känna sig trygga, ha förtroende för både myndigheter och företag och kunna lita på att alla livsmedel och måltider på  marknaden är säkra. Regeringen instämmer med Konkurrenskraftsutredningen och remissinstanserna och gör därför bedömningen att berörda myndigheter har en fortsatt viktig roll i att presentera information om livsmedel, bra matvanor och fakta om produktionsförhållandena på ett enkelt och lättillgängligt sätt.”

Och om inte det hjälper så ska man ge konsumenterna en liten puff. Jodå, regeringen har minsann snappat upp att “nudging” är på modet och skriver så här:

“Ett sätt att påverka konsumenten till smarta val är s.k. nudging, dvs att vägleda individen till bättre alternativ utan att begränsa bredden av valmöjligheter…”

Visserligen förstår man av denna skrivning att alla val inte är riktigt smarta och man kan ju undra varför man inte plockar bort en del av de osmarta valen? Men sedan får vi förklaringen – bredden av valmöjligheter får inte begränsas, även om det innebär att det finns delar av utbudet som är allt annat än kloka.

Tydligare än så kan det inte sägas – våra folkvalda tänker inte göra sitt jobb.

PS. Vill du läsa en ännu grundligare genomgång av livsmedelsstrategin rekommenderas läsning på Gunnar Rundgrens blogg.

PS igen. Det finns några positiva saker i strategin: Regeringens satsning på eko, att man vill stimulera upphandling av lokal mat samt en satsning på växtförädling. Men vad det blir av detta, återstår att se.

PS ännu en gång. Livsmedelsstrategin kommer behandlas under våren. Tycker du att det är viktigt med bra mat så är det utmärkt läge att påverka detta nu. När mailade du din politiker senast?


Jan 25 2017

Återvinningsjournalistik

Idag är vi 270 journalister, fotografer, illustratörer, formgivare, stylister, matkreatörer, receptmakare, kockar, redaktörer med flera som skriver en gemensam debattartikel på SVT Opinon. Vi protesterar mot den återvinningsjournalistik som flera av de stora tidningsförlagen ägnar sig åt och det är något som inte bara drabbar oss som jobbar med media, utan också intervjupersoner och konsumenter. Och i längden urholkar det även trovärdigheten för förlagen, för media och för det offentliga samtalet.

Gå in på SVT Opinion och se namnen på alla oss som har skrivit under.

Här är debattartikeln:

Kändes resereportaget bekant? Hade du redan läst stjärnkockens bästa kökstips på flera andra ställen, liksom det ”exklusiva personporträttet”? Återvinning är miljösmart, men inte som publicistisk idé.

De tre mediejättarnas satsning på klipp-och-klistra-journalistik innebär att färre röster hörs och urholkar på sikt kunskapssamhället.

Det pratas regelbundet om tidningsbranschens och medias förestående död, men sanningen är att mediaföretagen själva ivrigt bidrar till att gräva sina egna gravar.

Vi som på olika sätt arbetar med media, som bidrar med text, foto, illustrationer, recept, styling, form och så vidare har länge märkt hur viljan att betala för kvalitet minskar i takt med att den publicistiska idén urvattnas.

Fokus ligger allt mer på kortsiktiga vinster.

De tre förlagen – Bonnier Tidskrifter, Egmont Publishing och Aller Media, som tillsammans står för drygt 60 procent av tidskriftsmarknaden, gjorde vid sina senast redovisade bokslut vinster för sammanlagt 500 miljoner kronor.

Vi har inget problem med att bolagen tjänar pengar, men vi oroar oss över att det kvartalsekonomiska tänkande som just nu härskar inom mediabranschen påverkar det publicistiska och demokratiska uppdraget negativt.

Bonnier AB skriver i sin senaste årsberättelse att man vill ”bidra till ett inkluderande kunskapssamhälle”. Men det man gör är något helt annat.

Kapplöpningen om marknadsandelarna på mediamarknaden har skruvats upp ytterligare när de tre förlagen konkurrerar om att leverera allt mer material till andra mediaföretag, så kallad ”content” eller ”innehållsproduktion”.

I dag producerar exempelvis Bonnier Tidskrifter innehåll till flera av Aftonbladets bilagor som bil, heminredning och mat. Förlagen jobbar också med kundtidningar.

Aller Media gör material för Cubus, Glitter och Max Factor. Bonnier Tidskrifter producerar kundtidningar för Lundby och Happy Homes.

Nu vill förlagen satsa ytterligare och vill då inte konkurrera med kvalitet, utan genom att återanvända redan inköpt material till en billig peng, ett slags skåpmatsjournalistik. Det innebär att läsarna riskerar att läsa samma sak i flera olika tidningar och även annan media.

Minsta gemensamma nämnare kommer att styra innehållet eftersom det viktigaste blir att kunna återanvända material i flera olika publikationer.

Det som gör en text, ett foto, ett recept eller en formgivning unik och bygger en tidnings varumärke, blir inte längre intressant. Det intressanta blir i stället det slätstrukna, att ett reportage ska kunna passa hos Amelia såväl som i exempelvis Allt om mat, Lantliv och Vecko-Revyn, om förlaget heter Bonnier Tidskrifter.

För att kunna ägna sig åt återvinningsjournalistik behöver de tre förlagen få tillgång till extra billigt material. Därför vill de nu skriva avtal med sina frilansande medarbetare där journalisten, fotografen och illustratören avsäger sig den lagstadgade upphovsrätten.

I stället får förlagen möjlighet att använda materialet hur de vill – som redaktionellt material eller i marknadsföring – och i vilket skick de vill, i all evighet.

Det innebär att både texter och bilder kan bearbetas om efter förlagens godtycke. Dessutom kan förlagen sälja materialet vidare till sina kunder mot en symbolisk summa för frilansaren.

Reportage kan hamna i publikationer och sammanhang där varken frilansaren eller intervjupersonen vill figurera. Frilansaren förlorar möjligheten att använda sitt eget material. För alltid.

Men det allvarligaste är att trovärdigheten för journalistiken – och för de medverkande yrkesmänniskorna – riskerar att urholkas när samma material dyker upp på flera ställen, när material får göras om för att passa ”rätt” målgrupp, när gränsen mellan publicistiska och kommersiella publikationer suddas ut.

Ytterst är detta ett allvarligt hot mot demokratin som angår oss alla.


Dec 25 2016

Att få julen om bakfoten

Det blir lätt svajigt när borgerliga ledarskribenter ska försöker vara lite julkristna mitt uppe i sin vanliga lovsång till marknaden. Som när Per Gudmundsson i julaftonens  ledare i Svenska Dagbladet menar att det finns ett samband mellan välstånd, tålamod och kapitalism. Men förmågan att vänta är snarare döden för kapitalismen.

Vänstern brukar med jämna mellanrum anklagas för tes-tuggande och slagordsflosklande och nog finns det fog för den kritiken, men även på den motsatta politiska sida är det gott om förkunnelser som går på repeat. Och det verkar alltid finnas ett tillfälle när man kan passa på att slå ett slag för sin dogm.För några år sedan ansåg Gudmundsson i en annan ledare att rovdriftskapitalismen i Kina var ett utmärkt exempel på “radikal fattigdomsbekämpning”. Denna gång handlar det om att blanda slå ett slag för kapitalismen med hjälp av kristendomen.

“Viktigt att vänta med julklapparna” är rubriken på ledaren. Gudmundsson hänvisar till det gamla mashmallowexperimentet vid Stanford på 1970-talet där en grupp barn fick välja mellan att äta en mashmallow nu eller att vänta en stund och då i stället får två stycken godbitar. De barn som kunde vänta fick inte bara  belöning i form av godis, det visade sig också att det gick bättre för dem senare i livet. Gudmundsson pekar också på en  ny tysk studie som visar att sambandet mellan förmågan att vänta och framgång och välstånd även gäller för länder och regioner. Sverige är ett av de länder som har mest tålamod.

Så långt är Gudmundssons text intressant, men när han sedan, sin vana trogen, kopplar ihop tålamodet med kapitalismen, då spricker allt. För är det något som rimmar illa med kapitalismen och kamraten kommersialismen så är det tålamodet och förmågan att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse.

Gudmundsson skriver: ” Man kan lätt få intrycket att julen handlar om VR-glasögon, Star Wars-merchandise och frosseri. Men julens ritualer handlar till stor del om väntan.” Uppenbarligen ser han själv motsättningarna mellan kommersialismen och julen, men verkar trots allt inte förstå.

Den kommersiella julen hatar att vänta. Den vill ha ut skumtomtarna, julmusten, lussebullarna och juldekorationerna så fort det bara går, så att vi hinner handla riktigt mycket. Den pyntar sig redan i oktober och lyckas dra med oss så att vi slänger ut granen redan på Annandagen och inte har en susning om vad vi egentligen ska ha trettondagshelgen till.

Ledaren slutar som den börjar, med en antydan om att julen handlar om något annat än att överhetta kreditkorten. Gudmundsson skriver att det finns ytterligare en anledning att ta julfirandet på högsta allvar, nämligen att det verkar finnas ett samband mellan inte bara tålamod och välstånd, utan även protestantism. Ju fler protestanter, desto mer tålamod och välstånd. Och sen knyter han ihop säcken med att hänvisa till Max Weber som menade att kapitalismens genombrott gynnades av den protestantiska arbetsetiken.

Och det är där som julmusten börjar smaka riktigt fadd och man undrar vilken människosyn det här egentligen handlar om? Är slutsatsen att alla hinduer, buddister, muslimer, judar, katoliker och andra troende egentligen är lite lata, lite mindre kontrollerade och strävsamma?

Hur ska vi då göra med det faktum att själva huvudpersonen för julen faktiskt råkade vara jude?

Ska Gudmundsson fortsätta leka pastor, råder vi honom till lite kvarsittning i söndagsskolan. Där kommer han med stor sannolikhet att få sjunga en sång som kommer att göra honom gott. Nämligen: “Jesus älskar alla barnen, ALLA barnen på vår jord!”

 

 

 

 


Dec 24 2016

Tomteparaden

Nu är det sannerligen hög tid att bestämma vem som egentligen ska gå ut och köpa tidningen.  Vi har i år ett antal lämpliga kandidater som har gemensamt att de sitter på inflytelserika stolar när det gäller matpolitiken, men som inte riktigt har förstått, kunnat eller velat göra sitt jobb. Ett miljöombyte i form av tomte-vikariat kan vara precis det som behövs för en nytändning på jobbet.

Vi föreslår därför att följande kandidater gör bot och bättring genom att ta fram skägg, luva och säck för att dela ut klappar och på det viset komma i något bättre dager. Och kanske visar det sig att några av dem passar bättre på loftet än i maktens korridorer?

Kandidat nummer 1 är Jordbruksverkets generaldirektör Leif Denneberg. Myndigheten har lyckats med konststycket att investera dryga halva miljarden i ett nytt IT-system. Som inte fungerar. För någon månad sedan hade jordbruksstöd på 300 miljoner kronor inte betalats ut till landets lantbrukare och en del av de pengarna gällde för 2015. Och detta under en period när många bönder, särskilt mjölkbönderna, har haft det oerhört tufft ekonomiskt. Nu har visserligen myndigheten lovat att få ut pengarna innan årets slut, men det känns naturligt att föreslå att Denneberg spänner för renarna och inte bara levererar pengarna utan en fet ursäkt.

Kandidat 2 är  Sven-Erik Bucht, landsbygdsministern som både är lantis och norrlänning, så vad kunde egentligen gå fel? Svar – allt! Bucht har upprepade gånger sagt att han tror på svensk livsmedelsproduktion, men även om tron lär försätta berg, så gäller inte riktigt samma för jordbruket. Bucht har fortsatt den tidigare borgerliga regeringens inställning, att inte ägna sig åt någon nationell jordbrukspolitik alls utan enbart hänvisa till den heliga marknaden. Och de storstilade löftena i  regeringsförklaringen om att satsa på ett mer hållbart lantbruk, verkar hela regeringen har glömt bort.

Så på med luva och skägg och dela äntligen ut livsmedelsstrategin i julklapp. Även om alla kommer att vilja byta den på Annandagen.

Kandidat 3. Helena Jonsson, LRF.

Istället för att ta matchen med regeringens politiska handlingsförlamning och Bucht i örat, har i stället ordföranden försökt lansera organisationen som “Den Nya Miljörörelsen”. Det har inte gått så bra. LRF och Jonsson har protesterat högljutt varje gång ett farligt kemiskt bekämpningsmedel har förbjudits. Nu har man visserligen sluppit rubriken – “Bönderna vill döda bina”, men det har förmodligen bara varit ren tur och berott på att allmänmedia inte hajat galoppen när det gäller neonikotinoider och bidöd.

Om nu  LRF ändå vill gör allvar i sina miljöambitioner, kommer det att krävas utdelning av rätt rejäla klappar, typ två vargvalpar som skänkes till den största konkurrenten Naturskyddsföreningen. Det om något borde göra susen!
Kandidat 4 är Gustav Fridolin. Som ett av Miljöpartiets språkrör borde det vara självklart för Fridolin att plocka upp en av de viktigaste framtidsfrågorna som inget av de andra partierna bryr sig om – nämligen maten och jordbruket.  Men icke. Av någon obegriplig anledning tävlar han med Major Björklund om vem som kan dela ut mest betyg, läxor, prov och kadaver, förlåt, katederdisciplin. Likt två undulater på extacy betygstwittrar de båda herrarna i kapp.

Fridolin behöver sadla renarna och snabbast möjligt bege sig iväg ut i landet på intensivutbildning hos några av de miljöpartister som begriper att jordbruket är en miljöpartist viktigaste fråga. Men han får skynda sig innan alla medlemmar har förvandlats till tes- och sojatuggande veganer som tror att kossan är roten till allt ont på jorden.

Kandidat 5. Jordbruksutskottet. Alla verksamheter har ett litet undanskymt rum längst in i korridoren, gärna med ett flimrande lysrör, där man placerar de personer som man inte riktigt vet vad man ska göra av. I riksdagen heter den platsen Miljö- och jordbruksutskottet. Med några få lysande undantag är detta stället för den som inte är särskilt intresserad av att få någonting gjort. För några år sedan kom till och med en uppsats som visade att ledamöterna själva inte trodde att de hade någon makt.

Därmed borde det hela vara uppenbart – släpp ut hela utskottet i skogen och låt dem få tomta runt bäst de kan. Det fåtal som fortfarande har någon politisk idé kommer att återvända till riksdagen och troligen göra ett bättre jobb, utan den tidigare barlasten.