Jan 15 2018

Jobba mindre och rädda världen

Skippa flyget och ta tåget i stället? Välja ekologiskt? Dra ner på köttet? Köpa en ny elbil eller köra med den gamla bensindrivna tills den har gjort sitt? Det finns många frågor att ta ställning till om vi vill minska vår klimatpåverkan och ytterst handlar det om att ändra vår livsstil. Men vad innebär det egentligen?

Ofta blir svaret på en hållbar livsstil att vi ska handla begagnat, välja miljömärkt, reparera i stället för att köpa nytt och koppla upp oss på den cirkulära ekonomin. Allt detta är givetvis bra, men det räcker inte. Vi måste också konsumera mindre. Betydligt mindre. Sverige är ett av de länder som behöver minska sin konsumtion allra mest eftersom vi hör till dem som kraftigt lever över våra tillgångar.

Enligt WWF skulle det behövas drygt 4,2 jordklot om alla skulle leva som vi gör i Sverige. Det är en ökning från 3,7 jordklot på bara några år, trots den stora medvetenheten om klimathot och miljöpåverkan. Varför har svenskarnas livsstil en så stor påverkan? Svaret är att vi är rika och det finns inget samband som är så starkt som det mellan inkomst och klimatpåverkan. Ju rikare ett land är, desto större klimatpåverkan.

Världen är inte rättvis och det gäller även växthusgasutsläppen. Om vi fördelar de globala växthusgasutsläppen på alla jordens människor hamnar vi på 5 ton koldioxidekvivalenter. Det är drygt dubbelt så mycket som det borde vara, utsläppsutrymmet kanske är cirka 2 ton per person. Sverige släpper ut hela 11 ton växthusgaser om vi tittar på konsumtionssiffrorna. Ett land som Indien ligger under 2 ton och en del afrikanska länder söder om Sahara på drygt 1 ton.  Liknande siffror hittar vi om vi tittar på matsvinn. Trots brist på kylkedja slänger fattiga afrikanska länder bara en tiondel av maten jämfört med oss svenskar. Ju rikare, desto mera svinn alltså.

Det är inte bara skillnad mellan fattiga och rika länder utan också mellan fattiga och rika människor. Den rikaste tiondelen i Sverige står för knappt 20 procent av utsläppen, medan den tiondel som har lägst disponibel inkomst bara orsakar fem procent av utsläppen. Förenklat kan man säga att de rikaste släpper ut fyra gånger mer växthusgasutsläpp än de fattigaste.

Det här är egentligen enkel matematik – den som har mer pengar, konsumerar också mera och gör därmed av med mer resurser. Därför räcker det inte att enbart göra klimatsmarta och miljövänliga val, själva konsumtionen måste också minska och det enklaste sättet att åstadkomma det, är att minska inkomsterna, särskilt för de som tjänar mest. Det här är besk medicin att svälja för ett rikt land som Sverige och inget budskap som någon politiker vågar gå till val på. Men om vi verkligen vill minska vår klimatpåverkan så är det där vi landar.

En mer hållbar livsstil skulle innebära att vi ägnade mindre tid åt lönearbete och mera tid åt sysslor som vi har börjat köpa allt mer, som matlagning, städning, reparationer och odling, men också åt umgänge med andra människor och sådana verksamheter som vi i dag klassar som fritid. Det skulle vara ett annat liv och kanske skulle det rent av vara bättre.

Texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.


Dec 11 2017

Känsla för djur

Artikeln publiceras i senaste numret av White Paper, Sveriges enda intellektuella gastronomiska tidskrift.  Senaste numret innehåller, även denna gång, en rad intressanta artiklar. Temat är känslor och känslighet. Och få saker är så känsliga som kött och djur.

Processat växtprotein från andra sidan jorden hellre än ett rådjur skjutet runt knuten? När det gäller att äta kött styrs diskussionerna ofta av känslor. Men ytterst sett kanske frågan handlar mindre om djuren och mer om oss själva. Vad är egentligen människans plats i naturen? Utanför den eller mitt i?

 

DET BLEV EN NYHET NÄR MILJÖPARTIETS Gustaf Fridolin på en direkt fråga berättade att han åt kött fyra-fem gånger i veckan. Lite senare under hösten sa Stefan Löfven i en partiledardebatt att han numera äter mindre kött och nye moderatledaren Ulf Kristersson har även han fått redogöra för sitt köttätande. Köttfrågan verkar ha utvecklats till en lika obligatorisk, moralisk och känslig fråga som drogfrågan är för amerikanska politiker.
Ett annat exempel: Under nästan två år ägnade sig ansvariga politiker åt att tillsammans med aktörerna i livsmedelskedjan ta fram en livsmedelsstrategi som sedan klubbades i riksdagen. Det är den första nationella matpolitiken som Sverige har haft sedan vi gick med i EU för drygt 20 år sedan och den ska gälla fram till 2030. En rätt stor politisk händelse som borde ha lett till viss mediabevakning, särskilt som det handlar om mat, miljö och hälsa, frågor som ofta engagerar många. Men så blev det inte alls, livsmedelsstrategin är fortfarande en hemlighet för de flesta som äter mat i Sverige. Bara en enda fråga under arbetet gav uppmärksamhet, nämligen när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht under förra året sa nej till att införa köttskatt.

DEN SOM FÖRST FÖRSTOD ATT KÖTTET på tallriken höll på att utveckla sig till en laddad politisk och moralisk fråga var Göran Persson. För drygt 15 år sedan sa han i en intervju innan jul att han funderade på att dra ner på köttet, vilket fick LRF att gå i taket. Uttalandet kom i svallvågorna av nittiotalets veganer och djurrättsaktivister. Lantbruket skakades om ordentligt och förstod inte alls vad det var frågan om. Jag vet för jag hade precis börjat frilansa för lantbrukstidningen ATL och fick för tidningens räkning möjlighet att göra en av de första intervjuerna med några av veganerna. Vi satt i köket hemma hos David Sandström, som då var trummis i hardcorebandet Refused som inte bara predikade marxism och djurens rättigheter utan även en livsstil som man kallade ”straight edge”. Det innebar att man inte skulle använda alkohol, droger eller äta kött. Med i samtalet fanns också några vänner till David Sandström och hans mamma, som jag vill minnas bjöd på te eller kaffe. De unga männen var verbala, genomtänkta och pålästa när det gällde djurrättsfilosofin. Enligt deras synsätt var det helt fel att nyttja djuren på något som helst sätt. Det var inte bara köttätande och jakt som de tyckte illa om, utan även ulltröjor, läderskor och sällskapsdjur. Det var ett budskap som nog fick en och annan lantbrukare att sätta förmiddagskaffet i vrångstrupen.
Kontrasten var stor mellan det intellektuella, stundtals filosofiska samtalet i Sandströms ombonade kök och det faktum att unga människor med samma åsikter samtidigt brände slakteribilar och förstörde mejeribilar. Tidningarna talade om terrorism.
Jag var inte ensam om att under nittiotalet få bekanta mig med begreppet ”djurrätt” och den mest tongivande djurrättsfilosofen, Peter Singer, som besökte Sverige för första gången. Hans böcker översattes till svenska och det kom även svenska böcker om veganism och djurens rättigheter av författare som Lisa Gålmark och Magnus Linton. Peter Singer talar om ”artism”, diskriminering av andra arter (jämför med sexism och rasism) och skriver i sin bok Djurens frigörelse:
”Kärnan i denna bok är tesen att diskriminering av varelser enbart i kraft av deras arttillhörighet är en slags fördom, omoralisk och oförsvarbar på samma sätt som diskriminering på grund av rastillhörighet är omoraliskt och oförsvarbart.”

PETER SINGER TILLHÖR EN GREN av filosofin som kallas för utilitarism – det vill säga största möjliga lycka till största möjliga antal varelser. Han menar att alla medvetna varelser har ett intresse av att undvika lidande och uppleva lust och att vi måste ta hänsyn till detta, även om vi människor tillhör en annan art.
Singer har kritiserats för att inte göra någon skillnad mellan djur och människor, vilket inte är riktigt sant eftersom han anser att människan har en förmåga att välja, och därefter reflektera över sina val, en förmåga djuren saknar. Just eftersom att människan kan välja huruvida det är rätt att äta andra djur, vilket inte djur kan, så har vi också ett ansvar att avstå från att nyttja djur.
Däremot så skiljer Singer mellan medvetna och icke-medvetna varelser och bland de medvetna varelserna, eller personer som han också kallar dem, är de flesta människor och ryggradsdjur. Icke medvetna varelser är spädbarn, gravt utvecklingsstörda människor och foster. Han förespråkar därför aktiv dödshjälp i en del fall, exempelvis när det gäller svårt utvecklingsstörda spädbarn.
Sveriges kanske mest kända utilitarist, filosofen Torbjörn Tännsjö, tycker också att det är viktigt att ge djuren ett så bra liv som möjligt. Han menar att det är omoraliskt att utsätta djuren för lidande bara för att vi själva ska få ”smörja kråset”. Men han kommer dock till en annan slutsats när det gäller synen på kött. Han sa bland annat följande i en intervju i tidningen Fokus för några år sedan:

”NEJ, JAG TYCKER INTE DET ÄR FEL att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits.”
Med tanke på hur många djur som Torbjörn Tännsjö anser har ett dåligt liv så kan en konsekvens av detta vara att bli vegetarian, men själv har han valt att istället försöka ta reda på hur djuren har levt.
Djurrättsrörelsen och Peter Singer har kritiserats från religiöst håll, främst kristna, för upphävandet av gränserna mellan djur och människor. (Peter Singer är dessutom aktiv ateist, vilket ytterligare har spätt på konflikten.) Men här finns en intressant paradox. Pratar man med människor som är eller har varit veganer är det inte ovanligt att de använder termer eller beskrivningar som ger associationer till religiositet – ja, nästan väckelse.
Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, menar att det finns starka religiösa inslag i djurrättsrörelsen. I artikeln ”Elementary Forms of Religious Life in Animal Rights Activism” menar hon att djurrättsaktivism kan ses som en sekulär religion. Anhängarna pratar om att ”leva enligt sin tro” vilket kan innebära att försaka karriär och familj, men även att man ibland bryter mot ”denna världens” lagar eftersom man har ett ”högre” syfte. Här finns också en uppdelning av världen mellan heligt och världsligt, vilket bland annat innebär att de heliga (djuren) måste skyddas från de otrogna, (till exempel köttätande människor). Djurrättsaktivisterna har dessutom som alla religioner särskilda kostregler och ritualer (demonstrationer och andra kollektiva handlingar som gör att man upplever sig vara del av ”något större”. Kerstin Jacobsson skriver i sin sammanfattning att detta är inslag som man delar med många rörelser, men att djurrättsrörelsen är särskilt intressant eftersom man drar nya gränser för vad som är heligt och världsligt/oheligt genom att förändra gränserna mellan djur och människa.

UPPDELNINGEN MELLAN ”REN” OCH ”OREN” mat kännervi igen från flera religioner. Muslimer vill äta mat som är halal och judar vill ha kosher mat. Hinduerna har en rad matförbud beroende på inriktning, men generellt har man tabut mot nötkött. Strikta buddhister väljer vegetarisk mat. Jainister undviker inte bara animaliska livsmedel utan även till exempel rotfrukter och lök, eftersom man då äter (och dödar) hela plantan och inte bara tar plantans frukter. Dessutom riskerar man skada de bakterier och smådjur som lever i marken när man skördar rotfrukter.
Kristendomen är den religion som har minst regler kring maten. Jesus säger i Matt 15:11-20: ”Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.”
Eftersom Sverige är ett sekulariserat samhälle med kristna traditioner, som alltså inte har några religiösa tabun kring olika livsmedel, så borde det rent logiskt inte finnas så mycket åsikter om vad som ska ätas och inte ätas. Men så är det alltså inte, vilket veganismen är ett tydligt exempel på. Ett annat exempel är de hätska debatter som med jämna mellanrum utbryter kring halalslaktat kött, trots att den slakten i Sverige rent tekniskt inte skiljer sig från annan slakt. Jonas Svensson, professor i religionsvetenskap med inriktning på islamologi vid Linnéuniversitetet, har tittat närmare på detta i sin studie ”Att äta en religion. Halalkyckling, essentialism och äcklets psykologi.” Han menar att de starka reaktionerna mot halal-kött bottnar i samma äckelkänsla som troende muslimer har inför mat som är haram, alltså oren. Det halal-slaktade köttet har ”smittats” med islam. Det här är en uppfattning som kan ha sin grund i rasism eller islamofobi, men det behöver inte alls vara så, menar Jonas Svensson i en intervju i tidningen ”Hela Hälsingland”. Inte heller behöver det finnas en koppling till en annan religion, ”även sekulariserade människor kan uppleva detta.”
”Men det intressanta är att de som upplever äckel på sätt och vis har accepterat religionen och tror också, precis som muslimerna, på dess inverkan på köttet”, säger han i intervjun.

ETIKEN, MORALEN OCH KÄNSLORNA har på senare tid inte lyfts fram på samma sätt inom djurrättsrörelsen. Man har bytt kommunikationsstrategi och väljer istället att främst kritisera djuruppfödningens påverkan på miljön och klimatet. Det här har gjort att argumentationen handlar mer om siffror och hänvisningar till vetenskap, även om känslorna och etiken fortfarande är det som bär rörelsen.
Filmen Cowspiracy, som kom för några år sedan, är ett intressant exempel på detta. Den vill ge ett mycket vetenskapligt intryck och är fylld av siffror och faktagrafik, men de ”experter” som intervjuas är människor som på ett eller annat sätt stöder djurrättsrörelsen och många av de så kallade fakta som presenteras är antingen felaktiga eller kraftigt vinklade för att passa budskapet. Frågan om det är rätt eller fel att föda upp djur och döda dem tas nästan inte alls upp, med undantag för någon enstaka scen. En sådan är när filmarna besöker en småskalig uppfödare av ankor där både uppfödning och slakt verkar skötas på ett bra sätt, åtminstone i mina ögon. Filmarna är däremot djupt skakade över att bonden säger sig gilla sina djur och ändå väljer att slakta dem. Och det är här som filmen blir intressant på riktigt – hur balanserar man mellan att å ena sidan ta hand om sina djur väl, å andra sidan ändå använda dem och i slutänden slakta dem? Hur behåller man sin känsla för djuren, utan att börja se dem som produktionsenheter?Och hur ska vi egentligen förhålla oss till djuren? Jag ställer frågan till fyra bönder som har tänkt mycket på de här frågorna.
”Det är inte så lätt alltid och jag känner ofta att vi misslyckas”, säger Thomas Berglund, ägare till Almnäs Gård utanför Hjo. Gården är stor, har drygt 400 ekologiska mjölkkor och producerar bland annat några av Sveriges bästa hårdostar. Thomas Berglund menar att volymen spelar roll.
”Ju färre djur desto större identitet har djuren. Ju fler djur, desto mer grå massa”, säger han.
Det här är ingenting som man egentligen vill prata om inom lantbruket, att storleken faktiskt spelar roll och då sällan på ett positivt sätt. Thomas Berglund menar att man inte kan göra något åt problemet om man inte erkänner att det finns där. Han anser att djuromsorgen måste utvecklas och han och hans medarbetare har ägnat rätt mycket tanke och praktiskt arbete åt detta. Inte minst håller han på att fundera på det nu när man eventuellt ska bygga en ny lagård. Vad kommer framtidens konsumenter att ställa för krav? Och då är det inte båsplatscentimetrar som han tänker på i första hand, utan andra sätt att öka djurvälfärden i lagården.
”Jag anser att veganerna har rätt i vissa saker, frågan är bara hur man ska ta till sig det? Vi lever alla i en ekonomisk realitet som de slipper, samtidigt som jag inte har rätt att gömma mig bakom ekonomin, men det är svårt.”
Vad har de rätt i?
”Vi borde sluta äta så mycket kött och inte använda så stor del av jordens areal till foder, utan i stället frigöra mark för ekosystemstjänster. Det finns också berättigad kritik mot hur vi behandlar djuren inom lantbruket. Man använder djuren som maskiner för att producera en vara man säljer och samtidigt är det ett liv det är frågan om.”
Men han ser också en idémässigt skarp skiljelinje.
”Urbaniseringen avlägsnar oss från de processer som sker i naturen, där djur föds, lever och dör på det ena eller andra sättet. Ett problem med veganismen är att man inte accepterar att vi alla lever och dör och att det ofta är något annat som tar livet av det levande i naturen. Man har rätt att anse att vi inte ska hålla eller döda djur, men en konsekvens av det kan bli att förespråka att vi ska odla mat i provrör eller äta kompo komponentmat av soja, majs och palmolja, vilket jag anser orsakar ännu större miljömässiga problem.”

ELIN RYDSTRÖM DRIVER TILLSAMMANS med sin familj Lovö Prästgård vid Drottningholm, Stockholms närmaste bondgård som tusentals skolbarn har besökt och där klappat lamm, kor, katter och höns.
”Att ha djur är att leva med generationer av djur och det är jag som människa som blir den som reglerar beståndet. De vilda djuren här på gården regleras av rovdjur, sjukdomar, svält, trafiken och jakt. Vi skyddar våra djur mot det. Vi övervakar förlossningen så att den ska gå bra, ser till att de får den mat de behöver för att växa och hålla sig friska, skyddar dem mot parasiter, sjukdomar och rovdjur. Sedan slaktar vi ett antal djur som blir till mat, medan beståndet hålls på en jämn nivå i balans med vad gården avkastar.”
Just nu säljer hon höstens lamm-lådor och får från en del konsumenter frågan om det inte ”känns hemskt” att ha slaktat de gulliga lammen.
”Jag ser det inte så. Det här är mat och det har jag haft siktet inställt på hela tiden. Jag känner en stolthet när de föds, att de får leva ett bra liv men också över att de är fina när de ska slaktas”, säger hon.
Men visst kan hon också känna sorg, särskilt när det är dags att skicka vissa tackor och kor på slakt som har funnits länge på gården.
”Det är priset man får betala för att ha djur. Det är jobbiga känslor, men att få leva nära naturen och följa det cykliska som innebär både liv och död, det gör jobbet som bonde fantastiskt.”

GUSTAF SÖDERFELDT I ÅMMEBERG utanför Askersund är en ovanlig lantbrukare. Han födde upp grisar i liten skala under några år och sålde köttet i egen köttbutik och till krogar. En dag fick han nog, blev vegan, sålde grisarna och odlar numera bara grönsaker.
”Jag insåg att jag inte måste äta kött och det kändes som en befrielse, att inte längre behöva göra detta hemska. När jag fattat beslutet så öppnade det upp en annan sida i mig, en mer empatisk sida”, säger han.
Han berättar att det tog ett tag innan det sjönk in i honom, att han hade medverkat till att döda djur och att det är något som han inte känner sig särskilt stolt över.
”Jag insåg samtidigt hur stor förmåga vi människor har att stänga av våra känslor. Jag tror att det är många inom lantbruket och livsmedelsindustrin som lider av det här men som inte kan verbalisera varför.”
Samtidigt säger Gustaf Söderfeldt att han inte är fundamentalist, han har exempelvis ulltröjor.
”Man dödar ju saker hela tiden, bara man går på gatan, så jag är ju inte helt jainistisk. När jag harvar och plöjer dör det också djur, men det är stor skillnad på en groda och en gris.”
Som vegan har han mött en hel del hat, men han säger också att han var naiv i början, lite nyfrälst och aggressiv och att han efter ett tag insåg att den attityden inte fungerade.
”Man kan inte säga till folk att de är idioter för att man tycker att de gör fel, och sedan tro att de ska lyssna på en”, säger han med ett litet skratt.
Idag får han och hans tjej respekt på ett helt annat sätt, dels beroende på att de har blivit duktiga på att odla grönsaker och deras lantbrukande grannar vet hur svårt det är att odla grönsaker. Dels har Gustav ändrat attityd. Allt är inte lika svart-vitt som tidigare. Han tror inte på en helt vegansk värld, i alla fall inte inom överskådlig tid, och han säger också att man ska vara försiktig i sin veganska strävan och inte kasta ut allt det gamla, för då finns risken att man även gör sig av med bra saker.
”Men man skulle ju kunna börja med att lägga ner kycklingfabrikerna.”
Han är också kritisk till bilden av att djuren är nödvändiga för kretsloppet och är inte alls säker på att djuren är den mest ”effektiva teknologin”, som han säger.
”Sedan kanske det finns betesmarker som bara kan hävdas med betande djur och det kanske även finns gårdar där djuren är de mest effektiva. Naturbeteskött kanske innebär att man orsakar mindre död och lidande eftersom det också dör en massa djur när man plöjer och harvar. Man måste se på detta med öppet sinnelag.”

FÖRFATTAREN OCH JOURNALISTEN David Jonstad har gjort en motsatt resa. Han var vegetarian under tio år med målet att bli vegan. I stället blev han jägare och småskalig uppfödare som slaktar sina djur själv på gården i byn Arkhyttan, i Säters kommun.
”Det har varit en mycket stor omställning. För femton år sedan ville jag inte ens att en köttbit skulle nudda vid min quornfilé. Jag ansåg att kött var mord och allt det där, jag kunde djurrättsfilosofin på mina fem fingrar och den här hösten har jag bokstavligen stått med blod upp till mina armar. Jag har jagat, slaktat och styckat”, säger David Jonstad.
För honom handlade det om ett antal episoder som fungerade som ”ögonöppnare”, som han själv formulerar det. Ett sådant tillfälle var hemma hos hans morbror i Norrbotten som bjöd på en buffé med älg, ripa, öring – allt fiskat eller jagat av morbrorn själv.
”Och där låg två sorgliga quornfiléer som hade fraktats från Storbritannien när det naturliga borde vara att äta det som fanns runt knuten.”
Han mötte också lantbrukare där han med egna ögon såg att djuren hade det bra. Det fick honom att fundera på om han verkligen var inne på rätt spår.
”Jag tycker det är en sund reaktion mot djurindustrin när folk blir veganer, men alla djur ingår inte i djurindustrin. Jag ser det som en falsk motsättning när man ställer kött och vegetariskt emot varandra, när den egentliga konflikten är mellan det småskaliga, ekologiska och hållbara å ena sidan och det industriella, storskaliga å andra sidan.”
Han berättar att han som vegetarian aldrig var särskilt intresserad av naturen och att han tycker att veganismen i sig innebär ett fjärmande från naturen, trots att den är sprungen ur en empati för djuren.
”Paradoxalt nog så manifesterar veganismen en separation från naturen, det som jag tror är grundorsak till alla av våra ekologiska kriser. Vi anser att vi står över naturen och det har gett oss en rad problem. I och med att jag blev alltmer intresserad av systemkriser så ökade också mitt intresse för naturen och för att få vara en del av den.”
Han tog jägarexamen för att han ville komma närmare naturen och också ansluta till den längsta traditionen som människan har – jakten, fisket och samlandet. Nu har familjen även tama djur – får, höns och katt.
”Jag får vara med i alla delar i djurens liv, från födsel till död, och det är något jag uppskattar.”
Men hur kan man tycka om att vara med när djur dör? För många människor, inte bara veganer, skulle det vara oerhört jobbigt?
”Jag tror att det säger något om hur fjärmade vi har blivit från naturen, att vi ser detta som något brutalt och onaturligt. Skulle vi fråga någon som lever i ett mindre urbant och industrialiserat samhälle så se de det inte alls på samma sätt.”
Och han har givetvis rätt. Jag har varit på restauranger i andra länder där det avbrutna kacklet från en höna har avslöjat att den har nackats för att sedan serveras vid vårt bord. Eller där getter burits över axeln för att slaktas i slaktgropen, mitt i byn, utan att någon mer än vi, utsocknes, har höjt på ögonbrynen.
Därför är han mån om att hans barn ska förstå att de lamm som föds på våren kommer att bli köttgryta på hösten och barnen är även med i hagen när lammen slaktas.
”Vi har egentligen inget val, särskilt inte om vi ska överleva på våra breddgrader. Det vanliga i vår civilisation är att vi lejer ut arbetet till någon annan. Vi ser inte dem som syr våra kläder, tillverkar våra mobiler eller slaktar våra djur. Men jag vill själv ta ansvar för den mat jag äter, även om avlivningen i sig kan vara jobbig.”
Han vill inte banalisera dödandet.
”Det finns naturligtvis något svårt i det här, att ta en annans liv, och det ska finnas ett motstånd i det. Det gör att man visar respekt för djuret, även det döda djuret så att man tar vara på allt från det. Vi brukar faktiskt tacka lammet för att vi får äta det när vi äter den första måltiden av det. Att säga ’ska man äta kött så ska man själv döda djuret’, låter klyschigt, men det vore nog inte så dumt, det skulle leda till mer djurrespekt och mindre köttätande.”
Han upplever inte att han blev ifrågasatt för att han ”bytte sida”, för precis som när han blev vegetarian var detta ett medvetet beslut och han har fortfarande stor förståelse för att veganer kan tycka att kött är obehagligt.
”Problemet med veganismen är att den tenderar att bli lite religiös och har svårt att sätta in saker i ett större sammanhang. Skulle man lyfta blicken skulle man se att det är systemet som är problemet, snarare än djuren.”

VARIFRÅN KOMMER ALLA KÄNSLORNA kring köttet, och i förlängningen maten? Sanningen är att de alltid har funnits där, men kanske mer integrerade än vad de är nu. Mat är något mer än överlevnad och nutrition. Det sätter spår i vårt landskap, men också i vår civilisation och kultur, i våra dagliga liv såväl som i våra viktigaste ritualer. Den industrialisering som har skett av vårt jordbruk och matproduktion tar inte hänsyn till detta, utan strävar snarare mot anonymisering och att befria sig från känslorna, precis som vilken annan industri som helst. Att betrakta mat enbart som varor som kan köpas eller säljas eller som en grundläggande mänsklig rättighet och en hörnsten i vår kultur, ger två helt olika världar. Precis som det är ett bråddjup mellan att behandla djuren i första hand som produktionsenheter och inte som levande, kännande varelser i ett ömsesidigt beroende och samspel. ■


Nov 20 2017

Markens och magens mysterier

I senaste numret av White Paper, denna fantastiska tidningen som jag har äran att få skriva i, är temat terroir. Ett begrepp som dyrkas av somliga och avfärdas av andra. Den här artikeln handlar om att det kanske finns fog för påståendet om att geografin spelar roll, i alla fall när det gäller bakterierna.

Jordtransplantation kan vara ett självklart begrepp om några år. Parallellt med att medicinarna kartlägger vår inre mikrobiologiska flora studerar biologerna nämligen jordens myllrande, mikroskopiska liv och vad det betyder för odling, växternas trivsel och i förlängningen: vår hälsa.

DJÄVULEN FINNS I DETALJERNA, brukar det heta, men kan det också förhålla sig precis tvärtom?
Hur som helst är spaningen efter terroiren nere på bakterienivå. Och där öppnar sig ett nytt och intressant landskap, inte minst inne i oss själva.
Varje gårdsmejerist eller korvmakare vet att vårda sin mikroflora. Det är den som inte bara gör själva processen möjlig utan även sätter sin särskilda prägel. Den läxan fick till och med stora Arla lära sig. Det hundraåriga ysteriet i Kvibille var under många år nedläggningshotat av ekonomiska skäl men har hittills klarat sig kvar, tack vare bakterierna, eftersom det finns en stor risk att blåmögelosten förändras ifall tillverkningen flyttas till ett ysteri med en annan bakteriekultur.
Bakterierna och mikroorganismerna finns som bekant överallt och har därmed gett nytt hopp till dem som hävdar att terroir inte bara är vackert försäljningsprat utan att platsen faktiskt präglar karaktären på vin och andra livsmedel. Därför kan man nu säga att jakten på terroir sker, kanske inte med ljus och lykta, men däremot med mikroskop.
Forskningen intresserar sig mycket för mikrofloran i jorden men också för den inne i vårt matsmältningssystem – och därmed också för sambanden mellan dessa två. Återigen verkar det finnas substans i påståendet att du är vad du äter.

TILLBAKA TILL VINETS VÄRLD där det pågår en hel del intressanta studier, och inte undra på, terroir-begreppet har ju trots allt sitt ursprung i vinodlingarna och behovet av att kunna visa något substantiellt är förstås enormt. I den senaste upplagan av The Oxford Companion of Wine av Jancis Robinson är ett nytt kapitel tillagt, ”Mikroflorans terroir”. På Robinsons hemsida listas en rad av de olika forskningsprojekt som nyligen genomförts eller pågår och det märks att intresset är stort.
För två år sedan skedde något av ett genombrott när Goddard Lab på universitetet i Auckland i en studie som publicerades i den vetenskapliga tidningen Nature kunde visa på ett samband mellan mikroflora och vinets karaktär. Tidigare var det känt att olika geografiska platser också har olika mikroflora. Däremot så har det inte gått att fastställa att detta också har påverkan på vinets egenskaper, vilket man alltså kunde göra i denna studie. Forskarna studerade regionala och genetiskt olika populationer av jästsvampen Saccharomyces cerevisiae och kunde då visa att dessa påverkade vinerna på olika sätt och drog slutsatsen att detta även gäller för andra jordbruksvaror.
”These findings reveal the importance of microbial populations for the regional identity of wine, and potentially extend to other important agricultural commodities”, skrev forskarna i Nature, vilket ungefär kan översättas med ”Dessa upptäckter avslöjar vikten av mikrobiella populationer för vinets regionala identitet, och sträcker sig potentiellt även till andra viktiga jordbruksprodukter”.
En senare studie från 2016, gjord i Frankrike (på Sauternes), kom dock fram till motsatsen; där kunde man inte alls hitta någon koppling mellan jästsvampkulturer och de olika vingårdarna. En teori från Michael Brajkovich, som även var involverad i studien på Nya Zeeland, är att druvorna som används i det söta vinet hänger kvar så länge på rankorna att insekterna hinner överföra jästsvampen mellan de olika vingårdarna. Sambandet mellan skötsel, mikroflora och påverkan på vinet har också studerats av Goddard Lab. I år kom studien ”Fungal communities are differentially affected by conventional and biodynamic agricultural management approaches in vineyard ecosystems” där man tittade på hur jästsvamparna påverkas av konventionell och biodynamisk odling. Det man såg var att den biodynamiska odlingen hade signifikant påverkan på mikrofloran i jorden, barken och frukten men trots att den biodynamiska skötseln påverkade biodiversiteten så påverkades inte själva slutresultatet – vinet.
Även en tidigare studie, utförd på Steenwerth Lab på UC Davis, kom bland annat fram till att konventionella, ekologiska och biodynamiska odlingsmetoder påverkade mikrofloran kraftigt. Där tittade man dock inte på effekten på vinet.
Så vad säger de olika resultaten? Ja, förmodligen att det fortfarande återstår en hel del forskning i ämnet och att det kommer att bli en spännande resa framöver. Terroir kanske inte längre går att avfärda som något hittepå, men vi vet fortfarande väldigt lite om vad det innebär.

TIDIGARE TRODDE MAN ATT MIKROFLORAN i jorden såg ut ungefär på samma sätt i hela världen. Numera är det väl belagt att det finns tydliga genetiska skillnader beroende på var vi befinner oss. Avstånden behöver inte vara stora, snarare är mikrofloran ”hyperlokal”, säger mikrobiologen Vanessa Bailey på Pacific Northwest National Labs i en artikel i den vetenskapliga tidningen Smithsonian. I artikeln redogörs också för ett lyckat försök med jordtransplantation, eller kanske snarare transplantation av jordbakterier för att restaurera skadad jord. Det hela utspelar sig i Nederländerna där man under ett par decennier har försökt att restaurera skadade jordar, utan att lyckas särskilt väl. Biologen Martijn Bezmer på Nederländernas Ekologiska Institut testade att använda samma metod som när man behandlar patienter med rubbningar i tarmfloran, att transplantera mikroflora. Det fungerade, inte bara i laboratorium utan också i stor skala. Det visade sig också att olika typer av donatorsjord gav olika resultat. Jord från gräsmarker var mer gynnsam för att skapa gräsmark och jord från hedar gav hedar, därför att de olika jordarnas mikroflora också gynnade de växter som var typiska för just den naturtypen.
Donatorsjorden gjorde inte bara att de sådda växterna trivdes, den förhindrade också att ogräs och andra oönskade växter etablerade sig innan de växter som är karaktäristiska för jordtypen hade etablerat sig. Det här visar att obalans i jordens mikroflora kan vara en orsak till att växter inte trivs och frodas, vilket också berättar något mycket allvarligt – nämligen vad vi riskerar om vi genom vårt sätt att bruka jorden skadar mikrofloran.
Flera forskare som jobbar med ämnet varnar för just detta, att vi precis som vi har utrotat vissa arter ovan jord ägnar oss åt samma förödande verksamhet under markytan och att det kan få mycket stora konsekvenser. Sanningen att säga så vet vi väldigt lite om markens mikroflora och förstår därför heller inte alla dess funktioner, men ju mer det forskas om ämnet, desto tydligare träder bilden fram av en mycket mångfacetterad livsväv.
Man vet att bakterierna, svamparna och alla andra organismer förser växterna med näring och vatten på en rad olika sätt. Exempelvis är kvävets kretslopp i marken helt beroende av mikroorganismer och biologisk kvävefixering med hjälp av jordbakterier spelar stor roll för att ge jorden mer näring och öka skörden.
Mikrofloran spelar också en stor roll i många andra typer av ekosystemstjänster som nedbrytning av djur- och växtdelar och skapande av ny mull, klimatreglering bland annat i form av kolinlagring, reglering av vatten med mera. Inte minst är den biologiska mångfalden i jorden en förutsättning för mångfalden ovanför den. Forskningen har börjat nosa lite på betydelsen av mykorrhiza, detta fina nät av svampmycel som kopplar upp sig på växtens rötter och där lever i symbios. Sedan tidigare vet man att mykorrhizan hjälper växten att ta upp näringssalter och vätska, samtidigt som den själv får organiska föreningar i utbyte av växten. I senare studier har man dock sett att svampmycelet har betydligt fler talanger. Bland annat verkar det fungera som kommunikationslänk mellan olika växter och kan varna om det sker något skadeangrepp. Ett brittiskt försök visade att när en bönplanta attackerades av bladlöss sände den ut varningar via mykorrhizan till övriga bönplantor som då kunde börja tillverka en försvarskemikalie som bladlöss inte tycker om och samtidigt locka till sig getingar som äter bladlöss.
JORDENS MIKROSKOPISKA MYLLERLIV hänger också ihop med vår egen mikroflora. Inte minst är en biologisk mångfald i jorden en förutsättning för mångfalden ovanför den, även för oss människor. Hur vi brukar jorden påverkar jordens hälsa. Plöjning och annan kraftig bearbetning, jordpackning, kemiska bekämpningsmedel och brist på organiskt material är sådant som man vet är skadligt för jordens mikroflora och som i sin tur minskar skördar och även näringsvärde i de odlade grödorna. ”Probiotika” för att förbättra jordens bördighet är därför en växande miljardindustri, sedan länge säljs exempelvis planteringsjord med tillsatt mykorrhiza. På samma sätt är probiotika för oss människor en kraftigt växande marknad.
Intresset för vår tarmflora har ökat explosionsartat, för att uttrycka det milt. För några år sedan lyckades man kartlägga mikrofloran hos en frisk människa och upptäckte då att tarmarnas samling av bakterier, svampar och andra organismer väger någonstans mellan 1 och 2 kilo, ungefär lika mycket som en hjärna. Tillsammans är mikroorganismerna tio gånger fler än våra celler, en uppgift som är lika hisnande varje gång man läser den och är på lite filosofiskt humör – om större delen av mig består av några andra, vem är jag egentligen då?
Men man kan också se det som ännu ett bevis för att människan, precis som alla andra varelser, ingår i ekosystemet och inte kan ställa sig utanför det, trots våra ivriga försök till just detta. Ja en del forskare benämner just vår tarmflora som ett ekosystem och det finns flera intressanta likheter mellan vår inre flora och jordens. I studien Gut and Root Microbiota Commonalities jämförs just likheterna och de är överväldigande många. I slutsatsen skriver man att magens och växternas rotbakterier har stor påverkan på sina ”värdars” hälsa, kondition och utveckling och att de verkar dela samma utvecklingsmässiga trender.
Den senare tidens forskning om vad en tarmfloras obalans kan innebära för vår hälsa har fått stor uppmärksamhet. Det finns nu resultat som tyder på att en störd mikroflora kan orsaka en rad olika sjukdomar som diabetes och övervikt, men även allergier och autism. Man har också sett att den västerländska livsstilen ger lägre biodiversitet i tarmfloran än hos människor som lever i mindre industrialiserade länder.
Man vet inte riktigt om detta beror på att vi har en högre användning av antibiotika, att vår mat är mer processad och vår livsmiljö är mer bakteriefri, kanske är det en blandning av alltsammans. Men en sak vet man dock, att en förlorad biologisk mångfald alltid innebär ett system som är mindre motståndskraftigt och anpassningsbart gentemot nya påfrestningar. Det kanske med andra ord inte är så märkligt att probiotika för människor är en bransch som också går som tåget. Probi och Bio Gaia rapporterade båda under förra året om mycket stora försäljningsökningar. I USA uppskattades marknadsvärdet för probiotika till över 40 miljarder dollar. Men innan du tar fram ditt plastkort så kan vi reflektera över om vi egentligen inte redan vet en hel del om vad vi kan göra för att förbättra vår inre bakterieflora (precis som vi vet vad som gäller för en bättre flora i jorden).
I samband med att Michael Pollan skrev några längre artiklar om vår inre mikroflora frågade han ett antal forskare om deras arbete hade fått dem att förändra sin vardag. Och så var det. Flera av dem sa att de inte längre var lika snabba att rusa iväg för att få antibiotika till sig själva eller sina barn som de tidigare hade varit. Några pratade också om att de uppmuntrade sina barn att leka med djur och även utomhus, i sand och lera, just för att exponera dem för en rikare flora. Många hade slutat äta hel- och halvfabrikat, inte minst på grund av bristen på fibrer och för tillsatserna, och hade dessutom lagt till fermenterad mat som surkål, yoghurt och kimchi på menyn. Forskarna var mera inne på prebiotika, mat som kan öka tillväxten av goda bakterier, än på olika typer av medicin eller kosttillskott i form av probiotika.

OCH DET KANSKE ÄR HÄR som den verkligt intressanta effekten av sökandet efter mikrolivets terroir finns, en insikt om betydelsen av att vårda den. Det är också den slutsatsen som Sarah Knight och de andra författarna bakom Aucklandstudien har dragit, nämligen att det är viktigt att använda sig av metoder som syftar till att främja jordarnas biodiversitet.
Inte bara för att det är bra för ekonomin, utan även för att det bidrar till en ansvarsfull planetskötsel.


Nov 3 2017

Monsantos traktorförare

“Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

“Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när  marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att “bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet “Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning,  gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago,  använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är “mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder.  Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – “sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 


Aug 9 2017

Den klimatsmarta biffen

Gunnar Rundgren och jag skriver i Svenska Dagbladet i dag en debattartikel om den klimatsmarta betande kossan.

Kött eller mjölk från betande djur kan vara klimatsmartare än sojakorven och kycklingen. Nya rön som visar betesmarkernas stora förmåga att binda kol, vänder upp och ner på tidigare uppfattningar om våra livsmedels klimatpåverkan. En satsning på fler idisslare och betesmarker är därför viktigt för det fortsatta klimatarbetet.

Matens klimatpåverkan är betydligt mer komplicerad än vad debatten ofta gör gällande. Vad vi väljer att äta påverkar givetvis våra utsläpp av växthusgaser, men också hur vi odlar och föder upp råvarorna spelar en stor roll. Hur vi förädlar, distribuerar, handlar och tillagar vår mat har också en mycket stor betydelse eftersom cirka hälften av matens klimatpåverkan finns i leden efter bondens gård.Livscykelanalyser av enskilda livsmedel räknar i princip aldrig med den påverkan som sker efter bondgården. Inte heller tar man hänsyn till de komplexa biologiska systemen eller effekter på konsumtion och handel, det skulle helt enkelt bli ohanterligt. Men snäva beräkningar gör att vi riskerar att missa viktiga sammanhang och fatta felaktiga beslut.

Ny forskning visar att betesmarker har kapacitet att lagra betydligt mera kol än vad man tidigare förstått. En sammanställning av olika forskningsresultat gjord av EPOK på Sveriges Lantbruksuniversitet visar att betesmarker kan binda runt 350 kilo kol per hektar och år, om de sköts på rätt sätt. Det innebär att världens betesmarker skulle kunna binda cirka 3 miljarder ton koldioxid per år, viket motsvarar alla metangasutsläpp från idisslarna.

En nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidningen Biogeosciences, redogör för en nioårig studie av gräsmarker i Skottland som betats av kvigor och får. Där har marken bundit 8 ton koldioxid per hektar och år. Detta uppväger mer än väl alla utsläpp av lustgas och metan från de djur som betat marken och ätit gräs som skördats. När alla flöden räknades in var det en nettobindning på 1,8 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år.

Forskning från en gård i Ungern som redovisas i tidningen Agriculture, Ecosystems & Environment, visar också att bete under perioden maj-december fungerar som en sänka för växthusgaser. Under vintern när man utfodrade korna med skördat gräs blev det däremot nettoutsläpp. På årsbasis blev det balans mellan utsläpp av växthusgaser och bindning av kol i marken och gården blev klimatneutral. Detta exempel motsvarar ganska väl hur svensk betesbaserad köttproduktion ofta ser ut.

Dessa forskningsrapporter visar att betesbaserad köttproduktion kan ge neutrala eller till och med negativa växthusgasutsläpp. I båda fallen hade också betesmarkerna använts länge, vilket visar att kolbindning kan fortgå under lång tid, något som också stöds av annan forskning.

Vi är övertygade om att det kommer att publiceras nya studier som komplicerar bilden ytterligare, men utan tvekan förändrar de senaste rönen synen på livsmedel från våra idisslare. Vissa förespråkare för kolinlagring i skog och betesmarker hävdar till och med att kapaciteten är så hög att den skulle kompensera för alla övriga utsläpp av växthusgaser. Det får nog ses som önsketänkande och är ett farligt argument för att inte minska utsläppen.

I Sverige har vi låtit större delen av våra betesmarker växa igen, de utgör numera endast 450 000 hektar, bara en fjärdedel av de ängar och hagmarker som fanns för 150 år sedan. Får, dikor och ungdjur från mjölkproduktionen är de som betar de återstående hagarna. Mjölkkorna blir allt är färre och betar allt mindre arealer, i stället äter de mer odlat gräs, spannmål och proteinväxter för att kunna mjölka mera.

Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaproteiner, utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk. De betande djuren ger oss de enda viktiga livsmedel som kan vara klimatneutrala eller till och med ha en positiv effekt på klimatet. Att återupprätta betesdriften och kraftigt öka betesmarkerna skulle även gynna den biologiska mångfalden och det rika odlingslandskapet, två andra viktiga nationella miljömål. Betesdrift är också bra för djurens välbefinnande.

Det finns därför all anledning att stimulera betesbaserad köttuppfödning och mejeriproduktion i stället för att som i dag, öka industrialiseringen inom animalieproduktionen. En utökad betesbaserad produktion skulle sannolikt medge en konsumtion av får och nötkött som är i nivå med dagens. Däremot är det svårt att se hur nuvarande konsumtion av intensivt uppfödd kyckling och gris, samt hårdprocessad färdigmat rimmar med ambitionen att minska matens klimatpåverkan.

Vi behöver bromsa utvecklingen av en allt mer industrialiserad, globaliserad livsmedelskedja som bygger på stora insatser av fossil energi i form av konstgödsel, transporter, kylkedjor och så vidare. Det är här vi har de stora klimatbovarna, inte ute i hagen.


Jul 21 2017

Lite sommarläsning

Dagens blogg blir lite längre, lite sommarläsning helt enkelt.

Temperaturen stiger när det gäller en av våra viktigaste framtidsfrågor – maten. Hur ska framtidens matproduktion se ut om den ska vara hälsosam, räcka till alla och samtidigt inte begå rovdrift på naturen?

 

En bättre jord?

”Tre säckar jord för en hundring”. Det är en hisnande summa för själva förutsättningen för vår existens, matjorden. Den tunna hinnan över jordklotet, för svensk del cirka 3-5 decimeter tjock, är helt enkelt ovärderlig.

Jordförsäljarna har givetvis inte skapat jorden, de har grävt upp den och kanske tillsatt lite torv, sand, gödsel och mineraler. Att skapa jord är ett helt annat arbete. Beroende på förutsättningarna tar det mellan 60 och 1 500 år att återskapa en enda centimeter matjord.

Ironiskt nog kan den svepas bort på ett ögonblick, genom vind, vatten eller helt enkelt asfalteras över när vägarna och städerna breder ut sig. Sällan tar man då hänsyn till markens bördighet och matjordens värde.

Projektet Global Assessment of Human-induced Soil Degradation, finansierat av FNs miljöprogram UNEP, uppskattade att nästan 2 miljarder hektar av världens mark (här ingår även betesmark) är mer eller mindre utsatta för erosion, orsakad av människan. En del av den här marken är så förstörd att den inte längre används för odling. Den eroderade arealen är större än världens samlade åkerareal. De områden på jorden där problemen med erosion är som värst, är framför allt torra regioner eller områden med kraftiga regnar och stormar, allra värst blir förstås effekten om man har en kombination av alla tre faktorerna. Områden med mycket förstörd mark hittar vi bland annat i Indien, Centralasien, flera afrikanska länder och på den amerikanska prärien. I Sverige har vi förhållandevis små problem med erosion, men därmed inte sagt att vi alltid ger vår matjord den omsorg vi behöver.

 

Matjorden är ett eget universum med en omfattande flora och fauna som vi fortfarande inte riktigt förstår. Däremot vet vi att vissa saker vårdar jorden bättre än andra. Långa försök visar att gårdar som enbart odlar spannmål förlorar sin mullhalt och tappar i skörd, till skillnad mot gårdar som också har djur på gården och odlar vall.  Vi vet att tunga maskiner som packar jorden och kraftig jordbearbetning skadar markstrukturen, liksom kemiska bekämpningsmedel kan skada nyttiga jordorganismer. Vi vet också att stallgödsel gynnar vissa mikronäringsämnen i grödorna.

Vår nonchalanta behandling av jorden märks redan på tallriken. Näringsinnehållet i grönsaker och spannmål har minskat, en kombination av hur vi odlar men också en växtförädling som prioriterat hög skörd framför näring.

Vi vet hur vi ska göra för att vårda och återskapa jorden, men vi kanske först måste inse att den är värd mera än tre säckar för en hundring.

 Kan alla bli mätta?

Om 30 år är vi nio miljarder människor på jorden som också ska kunna äta sig mätta. Är det möjligt och framför allt, kan vi föda världen på ett mer resurssnålt sätt än dagens industriella jordbruk som sliter hårt på planeten? Låt oss titta på dagens matsystem: I dag är cirka 800 miljoner människor hungriga, samtidigt som drygt 2 miljarder lider av övervikt. Redan där ser vi att något är skevt. Till det kommer att vi slänger mycket mat, globalt räknar man med att en tredjedel av all mat slängs.  Och ju rikare länder, desto mera svinn. Vi i Europa slänger mer än tio gånger så mycket som människorna i Afrika söder om Sahara och då har vi stor tillgång till kylskåp och frysar. Kunde vi bara minska det globala matsvinnet med en fjärdedel, skulle det mätta alla de som är hungriga idag, enligt FAO.  Redan i dag produceras det tillräckligt mycket kalorier för att mätta en nästan dubbelt så stor befolkning. Anledningen till att nästan en miljard människor är hungriga beror alltså inte på brist på mat, utan att maten inte fördelas rättvist. De hungriga har helt enkelt inte råd att äta mat och vi som är rika, har i stället råd att slänga.

Så frågan om det går att mätta en växande befolkning handlar minst lika mycket, om inte mer, om ekonomi och politik än om jordbruksteknik.

Men kan då ekologiskt jordbruk föda världen? Svaret är väl snarare att det redan gör det. Merparten av matproduktionen står världens småbönder för och de har ofta inte råd att köpa in sådant som konstgödsel eller bekämpningsmedel.

 

 

Har vi nått peak meat?

Vi är redan där. Tillsammans med övriga Europa och USA har vår totala köttkonsumtion bromsat in. Nu är det i andra regioner som köttkonsumtionen kommer att öka något. Kanske är det snarare dags att fråga sig när peak chicken inträffar, för när de andra köttslagen backar, fortsätter kycklingen att öka. Kycklingen i Sverige har ökat med 1 100 procent under de senaste 50 åren, nötköttet bara med 25 procent. Ändå har diskussionen handlat mest om kossan.

Allt fler vill äta mer vegetariskt och gör det också, samtidigt som det pågår en kraftig proteinhype, starkt kopplad till träning. Vi köper proteinpulver (vassle) för dryga miljarden kronor varje år och kvarg och andra animaliska proteinprodukter går som tåget. Med tanke på att vi redan hör till de länder som äter mest protein i världen, (drygt 100 gram) så har vi marginal att dra ner på vårt proteinintag till de rekommenderade 70-90 grammen.

Vad är framtiden – insekter, labbodlat kött, mer baljväxter? Kanske är  det att äta mat som utgår från geografins möjligheter. Det finns ett geografiska och klimatmässiga skäl till att mongolerna äter enorma mängder kött och mejeriprodukter, medan Indien är världens största vegetariska nation. Båda länder har en ekologisk anpassning av sin kost och det skulle vara förödande om de bytte kost med varandra.

Och kanske bör vi också fråga oss när peak spannmål inträder, för det är en överproduktion av spannmål som har fått uppfödningen av kyckling, gris och i viss mån nöt att öka så kraftigt. Och i botten handlar allt om peak oil. Det är billig olja som driver dagens matsystem, som gör det möjligt att frakta mat i stora mängder över jorden. Men den ligger också bakom konstgödseln som gjort det möjligt bryta kretsloppet och inte behöva föra tillbaka näringen till jordbruket. Det har gett oss specialiserade djur- och växtodlingsgårdar. Och ett överflöd av spannmålsuppfött animaliskt protein.

 

 

Har vi råd med billig mat?

Vår mat har blivit allt billigare På 1950-talet la svenskarna halva sin disponibla inkomst på livsmedel, idag handlar det om cirka en åttondel. Jordbruket har lyckats rationalisera och effektivisera som få andra branscher. För 150 år sedan tog det 250 timmar att skörda och torka ett ton korn. I dag går det på 5-10 minuter. Omfattande mekanisering, billig olja och konstgödsel är huvudorsakerna till detta. Djuren har också blivit allt mer effektiva.  Dagens ko mjölkar dubbelt så mycket som 1970-talets kossa.

Den andra förklaringen till de låga matpriserna är att kostnaderna läggs någon annanstans. De läggs på djur, natur och människor. På senare tid har forskare intresserat sig alltmera för att titta på dessa kostnader. Huvudorsaken till övergödningen och de döda bottnarna i Östersjön är näringsläckage från jordbruket. Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.En rapport från FN:s miljöprogram UNEP värderade enbart hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU till hela 127 miljarder euro per år, cirka en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet och olika beteendestörningar som ADHD. FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture  uppskattade de globala miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar, vilket innebär att grödorna borde vara nästan tre gånger dyrare på gårdsnivå

Men det finns närmare och mer konkreta exempel. Som när Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon. Eller saneringen av Sveriges största miljöskandal, BT Kemis nergrävda tunnor med bekämpningsmedel som upptäcktes på 1970-talet. Ett arbete som fortfarande pågår och uppskattas kosta en halv miljard kronor.

Och så finns det kostnader som vi inte har en aning om hur stora de blir, som den ökade antibiotikaresistensen, vilket till stor del beror på övermedicinering av antibiotika till lantbrukets djur.

Så i stället för att ställa frågan ifall vi har råd att betala för en mer miljövänlig mat, kanske vi skulle fråga oss – har vi råd med den billiga maten? För betala får vi göra, antingen på skattsedeln eller i framtiden.

Tillbaka till landet?

Samtidigt som det pratas om att vi behöver mätta betydligt fler människor i framtiden, försvinner gårdar och åkermark i Sverige. De senaste hundra åren har en miljon hektar åkermark och nio tiondelar av våra ängar och betesmarker, våra mest artrika naturtyper, lagts ner. För 30 år sedan fanns det 35 000 mjölkgårdar, i dag är de knappt 4 000.

Maten produceras någon annanstans, därför att det blir billigare så. Att vi importerar soja till våra djur och palmolja till våra kex och dammsugare beror inte på att vi inte kan producera proteinfoder och fett i Sverige, utan på priset.

Jordbruket sysselsätter mindre än två procent av den arbetsföra befolkningen. Bönderna är en åldrande skara och ingen verkar vara sig vilja eller ha råd att ta över. Det handlar om stora investeringar, tio miljoner kronor för en vanlig mjölkgård.

Det verkar rätt kört. Om det inte vore för att en växande grupp människor bestämmer sig för att gå åt ett annat håll och tar saken i egna händer.  Det kallas för relationsmat och handlar om att upprätta relationen till maten, djuren och naturen och mellan konsumenter och producenter. Här finns gårdsbutiker, kött- och grönsakslådor, inköpskooperativ av mat, stadsodlingar, andelsjordbruk eller REKO-ringar där producenter och konsumenter säljer och köper mat direkt. Samma utveckling sker i stora delar av västvärlden.

Flera av producenterna kommer inte från det traditionella lantbruket, en del av dem kommer inte ens från landsbygden. Bara under de senaste åren har det startats över 700 nya små livsmedelsföretag  Sverige av människor som drivs av en passion av mat, men där många har annan erfarenhet och bakgrund.

Det finns också ett nyväckt intresse för självförsörjning som både grundar sig i känslan av en osäkrare värld, men också är en protest mot den alltmer anonyma maten.  Ett livsmedelssystem som bygger på just-in-time och där inte bara livsmedelshandelns lager töms på bara några dagar utan även jordbruket snabbt får problem, har visat på sårbarheten. Därför har regeringen sagt att självförsörjningen måste öka, men inte något om hur det ska gå till. Det pågår en utredning.

Det verkar som om en växande grupp människor tror på lantbruket. Marken finns där, möjligheterna och kunskapen.  Det är bara att sätta igång. Ta med dig spaden och kom!

Texten är ursprungligen skriven för ett magasin som tyvärr redigerade och vinklade om texten på ett sätt som jag inte kunde stå för.  Artikeln är publicerad, men utan min signatur.


May 17 2017

Bregott-retorik

I dagens Aftonbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en replik på LRFs debattartikel om att Sverige behöver fler kor. Visst behöver Sverige fler betande kor, får och getter,  inte minst för att Sverige är ett land som är ekologiskt anpassat till att  odla en stor mängd gräs och därmed också föda betesdjur. Men det är något helt annat än den modell som Borgström talar om.

Vi behöver också kor som betar betydligt mera gräs än vad de flesta mjölkkor gör idag.  De äter istället stora mängder spannmål, soja, rapskaka och annat kraftfoder. De flesta av dem får nöja sig med lite motionsbete och det lobbas även flitigt, inte minst från LRFs sida, för att de inte ska behöva gå ut alls. Att verkligen beta gräs blir alltmer sällsynt. (Undantaget är KRAV-kor, där reglerna säger att korna måste kunna beta en viss mängd gräs varje dag, vilket kräver att bonden ser till att korna har tillgång till bra betesmarker, vilket kräver sitt arbete.)

Oavsett om det är ekologiska eller konventionella mjölkkor så betar de inte de magra, artrika hagmarkerna som Palle Borgström från LRF vill värna om. Det gräset är nämligen för magert för en genomsnittlig ko som producerar runt 9 000 mjölk per år, allt fler ligger runt 10 000. Då handlar det i stället om näringsrikare gräs från åkermark, ofta i form av ensilage. Det här är Borgström fullt medveten om och ändå väljer han att ägna sig här åt klassisk Bregott-retorik, nämligen att förmedla en mer idyllisk bild gentemot konsumenterna än verkligheten.

Självklart behöver Sverige fler kor, fler kor som ger både kött och mjölk och som huvudsakligen äter det som en ko är gjord för att äta – gräs. Det kommer dock att innebära stora förändringar. Mjölkmängden halveras, korna blir mer  resurseffektiva kor eftersom de omvandlar gräs och inte spannmål, som även vi kan äta, till animalier. Det kommer innebära fler arbetstillfällen, hälsosammare kött och mjölk, bättre djurhälsa, sannolikt färre men fler gårdar, fler gräsmarker som binder kol och en betydligt bättre landskapsvård än vad vi har i dag.  Ja, mjölkkorna och bönderna kan spela en oerhört viktig roll i en omställning till en bättre framtid.

Det här är en helt annan modell än den högproduktiva mjölkkossa som LRF förespråkar, för Palle Borgström avslöjar sig när han nämner sitt enda konkreta förslag i debattartikeln – att underlätta för byggandet av nya och större lagårdar. Det är ingenting som kommer att öka hävden av naturbetesmarker. Däremot är det en fortsättning på den 70 år gamla utvecklingen av strukturrationalisering, effektivisering och produktionsökning. Samma utveckling som regeringen har föreslagit i sin livsmedelsstrategi  som riksdagen ska fatta beslut om i vår. Samma utveckling som har lett fram till att vi knappt har 4 000 mjölkgårdar kvar, att alltfler regioner helt saknar mjölkgårdar samtidigt som mjölkproduktionen koncentreras till andra områden.

Det är samma utveckling som har lett fram till att vi har förlorat 90 procent av våra naturbetesmarker under de senaste hundra åren.

Och Gud bevare mjölkbönderna från en utveckling som enbart handlar om mer produktion, mer mjölk. De har inte hämtat sig ännu från den förra mjölkkrisen som just bottnade i överproduktion av mjölk från främst sina europeiska kollegor. Den enögda fixeringen vid en ständigt högre volym är inte svaret på vare sig mjölkbranschens eller lantbrukets lönsamhetsproblem. Det borde man ha lärt sig vid det här laget.

 


May 16 2017

Du har inte en chans! Ta den!

“Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig  är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig  och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

När är man egentligen beredd att göra stora förändringar i sitt eget liv, trots att de känns svåra,  jobbiga och rent av skrämmande? Ja, min egen erfarenhet är att det inte direkt sker om jag tror att allt kommer att bli bra och lösa sig, tvärtom är det först när man inser motsatsen. Men när det gäller stora framtidsfrågor som klimatet, miljön och  god och hälsosam mat till alla då är det många som trycker på vuxencurling-knappen direkt. Då ska vi invaggas i tro, hopp och falsk trygghet. Det är då vi ska tro att de magiska orden “ny teknik & innovation” kommer att lösa allt. I morgon. Eller en annan dag. Och att hållbarhet är en fantastisk affärsmöjlighet som kommer att öka tillväxten ännu mera och att det hela är lika smärtfritt som att ta på sig ett par gröna byxor i stället för bruna. Inget ska behöva ändras, inget ska behöva bli ansträngande.

Framför allt är hållbarhet ROLIGT! Det är ett budskap som har trumpetats ut av flera av landets alltför många hållbarhetsprofeter. Och visst tusan är det kul att köra en Tesla, något som också alltid brukar hyllas av samma hållbarhetskonsulter, men sorry, Tesla är inte lösningen på våra problem.

För en vecka sedan kom nyheten om att Sveriges klimatutsläpp står still. Det borde ha lett till visst ramaskri, men i stället pratar Isabella Lövin om att EUs utsläppshandelssystem bör reformeras ” så att det blir tydligt hur industrins utsläpp ska minska”. Och sedan kom mantrat om “mer forskning och innovationer” för att minska utsläppen från industrin.

Med ett sådant lamt besked från klimatministern kan man tro att vi har all tid i världen på oss. Att detta med klimatet är under kontroll och att det bara är frågan om lite finlir när det gäller utsläppshandeln. Så är det självfallet inne, men klimatcurlingen har fungerat. Vi har invaggats i tron att Parisöverenskommelsen på 1,5 grader innebär att det hela är fixat och löst.Att det sedan inte finns vare sig någon plan eller några pengar för att realisera målet, är en annan sak.

Om vi inte hade blivit så positivitetsbombade så hade det nu varit demonstrationer på Sergels Torg för att regering och riksdag ska göra något på allvar. Men det är det som bekant inte. I bästa fall hoppas vi att det ska räcka med att vi äter lite mer vegetariskt och att nyteknikochforskning tar hand om resten. Någon gång. I framtiden.

Alltför många år av optimism har inte lett oss någonstans. Jag tror i stället det är dags för pessimismen –  att faktiskt se sanningen i vitögat och inse att vi sitter riktigt ordentligt i klistret och att det krävs stora förändring. Ja, det är svårt och nej det kommer inte att bli enkelt och den som säger att lösningen är att köpa kyckling i stället för biff får kvarsittning!

Ungefär så. För det är först när vi på inser det stora allvaret som vi kommer att börja göra något.

Optimisterna och lallarna kommer aldrig att rädda världen, men däremot kan pessimisterna få ett och annat gjort och är heller inte lika lättlurade.

Eller för att citera punkens gamla devis: “Du har inte en chans! Ta den!

 

 


May 12 2017

Sunnansjö The Movie!


Apr 19 2017

Pravda enligt LRF?

Böndernas organisation, LRF, verkar ha drabbats av något slags oförklarligt storhetsvansinne och kräver nu en så kallad ”tillitskommission” för att få tyst på journalister som inte skriver saker som man gillar. Få saker är så farliga för en organisation som att försöka tysta de kritiska, granskande rösterna.

Det är snart riksstämma motionerna från de regionala förbunden strömmar in. Till stor sorg ser jag att LRF i mitt gamla hemlän Värmland har gjort ett stämmouttalande med krav på en ”tillitskommission” som ska ta itu med både besvärliga tjänstemän och journalister. Rubriken är “100 bondeledare kräver tillitskommission”.

Jag kan förstå att kritiken växer mot myndigheternas hantering av jordbruket. Trots att åtminstone två landsbygdsministrar har lovat regelförenklingar finns det många exempel på byråkrati in absurdum och godtyckliga bedömningar av enskilda tjänstemän. Alla som sitter och brottas med SAM-ansökan till Jordbruksverket, dvs den årliga ansökan om jordbruksstöd, vet vad jag talar om, för att nämna ett av många exempel. Men jag tänker inte denna gång diskutera kritiken mot myndighetsutövarna utan mot den som handlar om min egen kår, journalisterna.

Visst kan jag förstå att det finns en frustration över att media inte så sällan väljer att ge en rätt förenklad eller hårdvinklad bild av jordbruket, ja även ibland rent av okunnig och felaktig. Jag kan själv känna en irritation över detta ibland och tar då och då upp en del sådana exempel här på min blogg.  Men hur värmlänningarna ens har kunnat komma på tanken på att kräva kommission” för att komma till rätta med “osann och partisk rapportering”,  är rätt ofattbart. Någon kommunikationsansvarig borde ha sagt  något i stil med: “Hörrni, skit i det där, det luktar för mycket stalinistisk politbyrå. Ta en grogg till i stället. ”

Men det gjorde ingen.

Något har alltså hänt med den tidigare så opinionsmässigt skickliga organisation att man alldeles har tappat känslan för feeling. Här kommer därför några råd när det gäller “detta med media”:

Sätt er i skolbänken, både när det gäller kommunikationsarbetet och sakkunskapen. Klimatdebatten är ett av flera exempel där LRF inte riktigt har klarat av diskussionen, alternativt  inte släppt fram de personer som har en djupare kunskap. Detta har resulterat i otaliga skrik-debatter i sociala medier och pinsamma utspel som att grilla hamburgare utanför skolor som valt att ha en köttfri dag.  LRF har också haft svårt att argumentera för djurens viktiga roll i jordbruket i externa media, men varit desto flitigare i de egna tidningarna, men ursäkta, de läsarna är ju faktiskt redan med på noterna och behöver inte övertygas om att det är okej att äta kött och dricka mjölk.

Sluta upp att vara prinsessor på ärten. Visst får lantbruket sig en känga då och då, men samtidigt var det länge sedan som media gullade så mycket och så ihållande som man gör med bönderna i dag. TV-tablåerna fortsätter att fyllas med härliga bonna- program och tidningarna med reportage, men det finns också ett djupare engagemang utbrett bland konsumenterna som yttrar sig i en stark vilja att köpa svenskt och betala mer för detta. Det är en vilja som inte har uppstått ur tomma intet. En stor anledning till detta är medias bevakning av svenskt lantbruk.

Kritik är jobbigt, men nyttigt. LRF borde komma ihåg sin egen historia. Tidigare ordföranden Bo Dockered har beskrivit den massiva kritiken mot jordbruket under 1970- och 80-talen som ledde fram till ett stort förändringsarbete när det gäller främst djurskydd och miljö. Här lades grunden för de mervärden som svensk gris- och -nötproduktion äntligen kan skörda.  På samma sätt kan man nog hävda att medias hårda bevakning av grisproducenterna i form av “grisskandaler” för sju-åtta år sedan, fick upp intresset för grisarnas väl och ve. Det var inte en slump att alla politiker ville stå med en griskulting i famnen inför valet till EU-parlamentet några år senare och att svansklippningen i övriga Europa blev en stor fråga som gagnade svenska grisproducenter.

 

Viktig verksamhet bör bevakas. Inse att lantbruket åker gräddfil när det gäller mediabevakningen. Här har vi några av Sveriges största företag, vars verksamhet flyger rätt mycket under medias radar. Lantbruk är heller inte det samma som att tillverka muttrar eller bildäck, det är mycket viktigare än så. Det är en verksamhet som på omfattande sätt griper in i våra liv och i vårt samhälle och som följaktligen ska bevakas och borde bevakas ännu mer än vad som sker i dag.

Inget företag kan i dag räkna med att få jobba på ostört utan att media granskar dem. För lantbruk gäller den sanningen ännu mera. Lantbruk ägnar sig åt livsviktig verksamhet genom att producera vår mat och andra varor, men också genom att sköta om eller missköta, vår plats på jorden. Samhällsintresset är alltså mycket stort och det är något som lantbruket kan ta vara på och se som en tillgång.