Närproducerat är inte bara på allas läppar, utan även i  mångas plånböcker. Det är fantastiskt ord, fyllt av positiv laddning och så kravlöst att även globala företag kan närma sig köttgrytan. Ett suffléord som kan fyllas med allt och ingenting. Men vad är det egentligen? Det är det ingen som vet.

Nyligen befann jag mig på jobb på Tjörn. Där mitt ute i obygden hade en äggproducent startat ett litet bageri som bakar alldeles lysande maränger. Kan man bli annat än glad?

Så där är det lite varstans numera, små producenter som bestämmer sig för att ta fram en god korv, ost, öl eller varför inte maränger. De är fortfarande i sådan förkrossande minoritet och utgör en så liten del av livsmedelsproduktion, men det är precis detta som vi behöver mera av, om det helt enkelt ska bli roligare att äta i Sverige.

Så all heder åt små, lokala producenter som gör mat av god kvalitet, de kan vi aldrig få för många av.

Men det jag vänder mot är ”närproducerat”, ett ord som egentligen inte säger någonting och som därför kan tas som gisslan av alla som vill tjäna pengar på trenden.  Vi har inte ens någon definition av begreppet, till skillnad mot Storbritannien som satt gränsen inom fem mils radie. Det är därför som i princip alla livsmedelsföretag kan hävda att de är närproducerade, tja, de gör ju “svensk” mat, brukar det heta.  Det är därför som mejerierna nu skjutsar sin mjölk land och rike kring för att vi ska få ”närproducerad” mjölk. Och det var därför som Lantmännenägda Doggy marknadsförde sin hundmat som närproducerad, trots att den bara tillverkas på en enda ort i Sverige.

Men nu börjar begreppet närproducerat att synas lite mer i sömmarna. Doggy fick till exempel backning för sin marknadsföring av Marknadsdomstolen och i början av sommaren anmäldes Svenskt Sigill för vilseledande marknadsföring kring närodlat. Svenska Biodynamiska föreningen, som stod bakom anmälan,  anser att ett livsmedel bara ska ska få kallas närproducerat om hela kedjan också är det och inte bygger på importerat kraftfoder eller konstgödsel.

Jordbruksverket kom också nyligen med en rapport där man sa att det inte alls är säkert att konsumenter får alla de värden som de förknippar med närproducerat, att de faktiskt riskerar att bli lurade. Vi köper nämligen närproducerat av en rad olika skäl. Vi vill ta ansvar för klimatet och miljön, gynna lokala producenter och sysselsättningen på landsbygden, stödja en god djuromsorg och köpa mat med hög kvalitet, god smak och en tydlig avsändare. Men enbart “närproducerat”, så vidlyftigt som begreppet används i dag, ger inga som helst garantier för dessa mervärden.

De småskaliga matproducenterna gör en heroisk insats för att utveckla svensk gastronomi. Ibland blir resultatet lysande, ibland det mindre bra, men bara detta att de strävar att bryta hegemonin i våra butikshyllor är värt allt stöd. Är det något de inte behöver, så är det oseriösa företag som rider på närproducerat-vågen och urholkar begreppet. Det påverkar även de små företagens trovärdighet. Skit har som bekant en förmåga att stänka längre än man tror.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Jag ringer Sven- Erik Johansson på Nibble Gård utanför Västerås, en av mycket få grisbönder som lyckas föda upp grisar som både lever och smakar gott. Mitt ärende är att han ska fungera som inspiratör för andra nyblivna livsmedelsförädlare på ett marknadsseminarium på Kulturhuset som jag ska vara med och arrangera.

Jag har tänkt mig att han helt enkelt ska berätta hur Nibble Gårdsgris har lyckats etablera sitt varumärke och sin marknad.

Sven-Erik Johansson säger först blankt nej.

- Jag vill inte prata om varumärke och marknad i största allmänhet, jag vill prata om att vi måste satsa på ett gott djurliv och en god smak, annars har vi inget att konkurrera med. Det räcker inte med att man är lokal eller småskalig, säger han med eftertryck.

Det var nämligen därför han en gång startade sin verksamhet och bröt sig ur Scan, han ville producera en bättre kvalitet, en kvalitet som det inte fanns utrymme för inom Scans likriktade volymproduktion.

- Det är min fasta övertygelse om att Sverige aldrig kan konkurrera med enbart bulkproduktion och det gäller alla, även de som är små och lokala.

- Så du menar att det inte räcker med att osten kommer från ens hembygd för att den ska uppfattas som bra, undrar jag.

- Nej, det räcker inte, säger Sven-Erik.

Så jag föreslår att han ska komma och säga precis just detta, att framgången inte kommer automatiskt bara för att osten eller korven är lokalt och småskaligt producerad.  Den måste också vara bättre än den mat vi köper i den vanliga livsmedelsbutiken och bättre är, enligt Nibble, god smak och god djuromsorg.

Och det resonemanget passar utmärkt i ett föredrag om hur man ska utveckla sin marknad.

Sven-Erik Johansson kommer den 23 september till marknadsdagen för nya livsmedelsproducenter. Jag ser fram emot det.

Bröd har genom historien visat sig innehålla inte bara mjöl, utan också en viss politisk sprängkraft. Minns bara hur Marie Antoinette fick ångra sin ord om att folket kunde äta bakelser, om de nu inte hade bröd.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att  hans “hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei.  Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar.  Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet.  Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: “Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

Troligen var det inte maten som  Unesco hade i  åtanke när man för sju år sedan utsåg Rhendalen till världsarv, men det hindrar inte att maten är, som det brukar heta i Guide Michelin, “värd en resa”. 

Den tyska maten har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige och brukar beskrivas som stabbig, flottig och utan finess. Knödel, Braten, Schweinehaxe, Eisbein, Sauerkraut, Fleischwurst – nej den tyska maten låter brutalt barbarisk i svenska öron och framför sig ser man ett dallrande berg av fläsk och flott.

Tills man smakar. Det är då det händer. När maten landar i munnen är det som om det vanliga analyserandet av smak, textur och komposition, som den lätt yrkesskadade hjärnan annars ägnar sig åt under en måltid, helt sätts ur spel. Åt skogen med alla analyser – det här är helt enkelt god mat! Och det som slår mig är att detta är en sällsynt upplevelse på svenska krogar, när reptilhjärnan, eller magen, eller känslan, eller kalla det vad ni vill, sätter in och man diskret tittar sig runt axeln och undrar om det är okej att slicka tallriken. 

Just detta inträffar återigen när jag äter lunch. Jag befinner mig för femtioelfte gången i Bacharach, en liten stad mellan Mainz och Koblenz, i Rhendalen, närmare bestämt på Rhein Hotel. Jag äter  en av Andreas Stübers signaturrätter – Rieslingbraten och trots att jag gjort detta så många gånger förr, överväldigas jag ännu en gång när njutningens autopilot kickar igång.

Det är egentligen ingen märkvärdig rätt, en rieslingmarinerad stek i skivor som serveras med gräddsås och det tyska svaret på  pasta – spätzle. Men steken är ett gudabenådat långmarinerat långkok , så mjäll att den faller sönder vid gaffels beröring och landar fjäderlätt i munnen. Och spätzlen färskt nygjord, perfekt gyllenbrun.

För mig är detta ett stycke paradis på jorden. För rhenländarna är detta inget märkvärdigt. God mat är en självklarhet.

Det är inte för inte som lösenordet till hotellets trådlösa nätverk är just - rieslingbraten!

Startade morgonen med att debattera i TVs Gomorron Sverige med jordbruksminister Eskil Erlandsson och hans satsning på Matlandet Sverige. Så värst mycket debatt blev det dock inte. Det blev mest lite mysigt, som det ofta blir när det ska handla om svensk gastronomi. Och vem kan egentligen bli arg på en jordbruksminister som för första gången på allvar, ser jordbruket som en viktig förutsättning för att utveckla gastronomin?

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Det var på den tiden då de flesta journalister ägnade sig åt att gnälla på SJs plastinpackade mackor. Några av oss andra satt i stället i restaurangvagnen. Det var vita dukar, riktiga bestick, porslin, serveringspersonal och riktigt skapliga kockar. Maten som serverades var för det mesta god och mycket prisvärd. En längre tågresa var något att se fram emot, då skulle man hinna med ett besök i restaurangvagnen.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade -  mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Det höll i knappt två år, mejeriföretaget Milkos satsning på “närproducerad” mjölk. Under hösten 2008 lanserade man sin “Dalamjölk”, processad och mjölkad i Dalarna. Försäljningen blev en succé och följdes upp av “Värmlandsmjölk” och “Landskapsmjölk” från de fyra landskapen Hälsingland, Medelpad, Jämtland och Ångermanland. Mitt under semestern kommer så beskedet – Milko lägger ner sina mejerier i Karlstad och Sundsvall. Och även om Milko lovar att Dalamjölken och Värmlandsmjölken ska finnas kvar (fyrklövermjölken verkar få stryka på foten direkt) så är det ändå med stor sannolikhet början på slutet av den närproducerade vågen inom mejerivärlden.

Vad hjälpte det då att man innan sommaren gjorde om mjölkförpackningarna med mönster från hembygdsdräkter för att ytterligare appellera till knätofskänslan som ändå bor någonstans djupt inom oss? Redan då måste ju ledningen ha anat att ekonomin inte skulle gå ihop.

Milko kommer att få stora imageproblem med sin Värmlandsmjölk, när mejeriet i Karlstad försvinner och mjölken i stället ska göra en resa på 70 mil fram och tillbaka i mejeriet i Grådö. Visserligen har aldrig transporterna varit det stora argumentet för värmlänningarna, om man som utflyttad värmlänning nu får drista sig till att ha några synpunkter i frågan, det har i stället handlat om att ha kvar arbetstillfällen i länet. Det är värnandet av arbetstillfällen som har gett Konsum Värmland dess framgångar, när de envisats med att ha kvar sin egen charktillverkning och bageri, när andra konsumföreningar har sålt av. Och det är värmländska jobb som har varit det starkaste skälet till Värmlandsmjölken, inte miljöhänsyn. Värmland hör till den mellanbygd som har tagit rejält med stryk under de senaste 20 åren. Självklart månar man om de jobb som trots allt ändå finns kvar.

Och frågan är hur värmlänningarna kommer att ställa sig till Värmlandsmjölkens nya innehåll, kommer det att räcka med att mjölken kommer från Värmland när mejeriet är borta? För den grupp konsumenter som vurmar för det närproducerade, har argumentet dock blivit allt ihåligare. Vi kan gapa om närproducerat hur mycket vi vill, när den stora utvecklingen ändå handlar om fortsatt strukturrationalisering.

“Närproducerat – ett skämt!” utbrister Expressens Tommy Hammarström i dagens ledare.

Och man är böjd att hålla med.

I samband med en artikel om mat och politik för Svenska Dagbladet, snubblar jag över några artiklar som handlar om den franska hamburgerkedjan Quick. För en gångs skull handlar de upprörda skriverierna inte om dåliga arbetsförhållanden, fetma eller fusk med råvarorna, som annars brukar kopplas samman med snabbmatsindustrin, utan om ren och skär rasism.

Anledningen är nämligen att Quick bestämde sig i början av året för att på några av sina restauranger enbart servera halal-kött i sina burgare och ersätta baconskivorna med kalkon. Orsaken var enkel, det handlade om restauranger som låg i områden med stor muslimsk befolkning, en kundanpassning helt enkelt.

Man kan tycka att det inte borde ha ordats mer om detta, men i stället blev det politiskt ramaskri och inte bara från den yttersta högerkanten i form av Le Pen i Front National, utan även från socialisternas sida. Det har skrikits om diskriminering och politiker från Sarkozys parti, UMP, har uppmanat till bojkott av hamburgerkedjan för att “återställa friheten att välja”.

Men naturligtvis handlar det inte om någon valfrihet. Om snabbmatskedjan i stället bestämt sig för att på några få restauranger enbart servera vegetariska alternativ, hade det förmodligen inte sagts ett pip.

Någon dag senare berättar en kamrat som varit på semester i Frankrike att den franska förlusten i fotbolls-VM, nu skylls på att laget består av så få “riktiga” fransmän. Och även det är kommentarer som inte enbart fälls av tokhögern, utan även av en så kallad upplyst, intellektuell medelklass på vänsterkanten.

Frankrikes rasism sprider sig som röta och berör allt – även burgaren och bollen.

Och nu hörs det allt fler röster som anser att Frankrikes förlust i fotbolls VM, beror på att det är för få “riktiga” fransmän med i laget.

Ibland när jag återvänder hem till Värmland, inser jag att det finns mer bonnblod i mig än vad jag annars reflekterar över. Som nu senast när jag såg de dåligt sådda fälten, där den spirande grönskan blandades med stora kala fläckar. Inte vet jag vad som hade gått fel, om bonden missat vissa rutor när han kört över fältet eller om det blivit stopp någonstans i utmatningen av utsädet.  Det enda jag vet är att det gör ont i mig när jag ser dessa fläckiga fält, precis som jag lider om fälten senare på sommaren fylls av ogräs.

För något år sedan blånade en av åkrarna som ligger lite längre bort. “Blåklint”, sa grannen övertygad. Jag svarade emot. Kunde aldrig tänka mig att det skulle ha kunnat gå så fel att hela åkern var full av klint, hävdade bestämt att bonden måste ha bestämt sig för att pröva en nischgröda, alltså lin.

Grannen visade sig ha rätt.

Jag är uppväxt på en gård som alltid varit utarrenderad och jag har aldrig ägnat mig åt jordbruk.  Min enda insats som barn var att ibland få hjälpa till och plocka sten, ett hedersuppdrag. Ändå har jag alltid älskat åkrarnas årstidsväxlingar. Från fiskmåsarnas skrikflaxande efter harven om vårarna till den gråkalla plöjda jorden sent i november, innan snön kommer. Jag har sprungit över åkrarna i mars och karschat isflaken som bildats i de vattenfyllda fårorna och jag kan fortfarande inte låta bli att repa av några korn, skala dem, smaka på dem för att försöka gissa om de är färdiga att skördas.

När jag lämnade min hemtrakt för 25 år sedan fanns det åtminstone 6-7 bönder kvar. I dag finns det bara en och han sliter ont. Så vem är jag att gnälla över några tunnsådda fält? Utan honom skulle det inte finnas några åkrar alls. Jag är väl medveten om det och jag är tacksam över att inte han också har givit upp.

Men sorgen över ett dåligt sått fält, den finns ändå kvar.

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt “Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt.  Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.