Aug 12 2018

När man kört riktigt fast (fortsättning på jordbrukets sårbarhet)

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel som jag och Gunnar Rundgren skrev angående torkan och jordbrukets sårbarhet. (Har man inte Svenskan kan man läsa artikeln här.) Några dagar senare fick vi svar från Harald Svensson, Jordbruksverket och Inger Pehrson, Landsbygdsnätverket.

De höll med oss om att torkan visat att jordbruket är sårbart och att livsmedelsförsörjningen måste bli mer robust, men kunde inte inte föreslå något annat än den gällande politiken som är orsaken till sårbarheten. Snarare är det svårt att se deras replik som något annat än ett försvar för den livsmedelspolitik och det jordbruk vi har, inklusive de inbyggda systemfelen.

Trots att man medger att dagens jordbruk inte är uthålligt, så har man inga andra förslag än att fortsätta i samma nerkörda hjulspår. Det är väldigt allvarligt och det finns mycket att säga om det här. Som att den förda politiken enbart kan fortsätta på grund av att de flesta människor inte har en aning om hur den ser ut. Än mindre vad den leder till. Om fler förstod det, skulle också saker och ting förändras.

Igår publicerades vår slutreplik:

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.

Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.

Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.

Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?

Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren


Aug 6 2018

Dags för ett uthålligt lantbruk!

Det brukar ofta sägas inom lantbruket att Sverige har stora förutsättningar att producera mat i ett förändrat klimat och därmed även för export. Och visst, Sverige hör absolut inte till de länder som kommer att drabbas hårdast när temperaturen stiger. Samtidigt visar sommarens torka att det inte finns några marginaler i det svenska lantbruket, eftersom det under så lång tid har pressats  till en allt högre, men också mer sårbar, produktion.

I dagens Svenska Dagbladet skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel om att det är dags att på allvar ställa om till ett mer uthålligt lantbruk.

Den långa torkan visar tydligt att svenskt lantbruk är mycket sårbart. Här finns inga marginaler för vare sig kriser eller ett förändrat klimat. Det måste därför ske en helomvändning inom jordbrukspolitiken för att göra vår matproduktion betydligt mer uthållig.

Våldsamma skogsbränder, låga skördar av spannmål och dåligt med mat till de betande djuren. Ingen kan ha undgått den svåra torkan och dess allvarliga konsekvenser för Sverige. Det är nu viktigt med olika typer av akuta insatser och hjälp till de lantbrukare och skogsbrukare som drabbas. Vår matförsörjning och vårt brukande av jorden är en samhällelig angelägenhet och vi bör handla därefter.

Men när den akuta krisen är över behöver det stora arbetet starta – att ställa om till ett uthålligt lantbruk.

På senare tid har vår stora sårbarhet och bristande livsmedelssäkerhet lyfts upp som en viktig försvarspolitisk fråga. Vi har alla uppmanats att ha viss beredskap hemma, inte minst i form av ett matförråd, ifall kriget eller krisen kommer.  Däremot har inget gjorts för att minska sårbarheten där vår mat odlas, föds upp och förädlas. Istället ligger den politiska kursen fast, trots att det är just den förda politiken som har gett oss detta sårbara matsystem. Under lång tid har jordbruket koncentrerats till allt färre men större gårdar, gårdar som har fler djur och större arealer växtodling och där produktionen blivit allt mer intensiv, specialiserad och beroende av insatsmedel. Tove Lifvendahl skildrar insiktsfullt förhållandena på ledarplats i Svenska Dagbladet den 20 juli – det var inga problem att klara fodret ett torrt år när man bara hade 20 kor i lagården, men i dag med flera hundra kor är det i princip omöjligt. Det finns inga marginaler. Eller som Lifvendahl skriver: ”…trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten vara större i dag.”

Jordbrukspolitiken har under lång tid drivit på strukturrationalisering, ökad produktivitet, teknikinvesteringar och lägre kostnader – allt för att åstadkomma låga matpriser. Under de senaste decennierna har denna utveckling förstärkts genom konkurrensen med övriga bönder inom EU. Den ensidiga betoningen av marknad och konkurrenskraft gör jordbruket ännu mindre uthålligt och mera sårbart. Jordbrukspolitiken måste därför förändras i grunden och stödja en utveckling där riskerna sprids i stället för att som nu, koncentreras.

Vi behöver fler gårdar, inte färre, på betydligt fler platser i Sverige och som har en blandning av olika sorters marker som fungerar under olika väderförhållanden. Vi behöver gårdar som i större utsträckning blandar djur och växtodling och betydligt fler gårdar som har djur, men mindre antal djur per gård. Riskerna bör spridas på flera olika grödor och sorter och fokus bör ligga på tålighet snarare än på hög avkastning. På samma sätt bör vi satsa på mer robusta djur i stället för många av dagens raser som ”producerar” mycket, men som samtidigt kräver mycket foder och är känsliga för sjukdomar och angrepp

Vi behöver också omvärdera vad ”produktion” egentligen är.  Det kan inte enbart handla om varor som ska säljas, det är minst lika viktigt att jordbruket även kan producera biologisk mångfald, goda och hälsosamma livsmedel, god djurmiljö, vackra landskap och en levande landsbygd. Dagens jordbruk är inte ens uthålligt rent ekonomiskt. Lönsamheten är usel och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd.

Handeln, livsmedelsindustrin och restauranger behöver också ta ett betydligt större ansvar och inte bara vurma för hållbarhet och lokal mat när det passar in i marknadsföringen. Ska vi åstadkomma ett uthålligt matsystem måste alla länkar i kedjan ingå.

Låt sommaren 2018 bli en väckarklocka då vi insåg vidden av vår sårbarhet och också bestämde oss för att göra något åt den, även ute på åkrarna och i stallarna. Jordbruk är något mycket viktigare än bara en näringsgren –  det är en förutsättning för vår överlevnad. Och att det är vårt sätt att ta hand om vår plats på jorden.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare


Jul 4 2018

Äta med gott samvete

Här kommer lite längre sommarläsning om det svåra att försöka äta med ett gott samvete, ett reportage ur Magasin Grön. En för övrigt mycket trevlig tidning.

Läs artikeln här, eller ännu hellre på Gröns sida. Då får du också se illustrationerna. På Gröns sida hittar du även fler intressanta artiklar.

Mandlar, cashewnötter, vin, kött, soja, kokosolja, kaffe och kakao är exempel på livsmedel som växlar mellan att vara ”onda” och ”goda”. Ena dagen kallas de hälsobringande klimatänglar, nästa dag miljöbovar som odlas i monokulturer eller där man använder sig av barnarbete. Sällan har det varit så svårt att äta med gott samvete när det gäller miljön, etiken och hälsan – vad ska vi egentligen välja?

Med jämna mellanrum pekas olika livsmedel ut som antingen dödsbringande och roten till allt ont eller som nyckeln till evigt liv och planetens överlevnad. I de allra flesta fall är ryktena milt sagt överdrivna. Även om vi vet detta, har vi ändå svårt att värja oss mot budskapen och marknadsföringen. Vi gillar genvägar. Eller som en kollega sa när chiafrö-vågen var som hetast: ”Jag känner att jag åtminstone har försökt när jag köpte den där svindyra påsen.”

Kanske ställer vi fel fråga? Kanske borde vi sluta fokusera på vad vi ska äta och i stället fråga oss hur, var och varför maten är producerad och av vem? Och även fundera på hur, var och varför vi äter? Visst finns det mat som innehåller mer vitaminer och mineraler än annan, men när vi zoomar in på enskilda livsmedel tenderar vi att glömma helheten, och trots allt handlar en vettig kost om att vi ska äta lite av varje. Vi kan också bli tunnelseende och missa andra aspekter. När exempelvis korståget går mot socker, ökar samtidigt antalet produkter som innehåller sötningsmedel där det råder delade meningar bland forskarna ifall de ökar fetma och risken för diabetes. Plus att snask alltid är snask och inte mat, oavsett om det
innehåller socker eller aspartam.

Allra mest förvirrat blir det förstås när enskilda råvaror åker berg-och-dal-bana mellan himmel och helvete. Ett sådant exempel är avokadon som under många år har legat på tio-i-topp-listan över hälsosamma ”super foods”. Därför blev det något av en skräll när det för något år sedan skrevs en del artiklar om den miljöpåverkan som odlingen orsakar. I avokadoodlingarnas spår hittar vi skogsskövling, minskad biologisk mångfald och
användning av stora mängder kemiska bekämpningsmedel och vatten. Och som inte det räckte, så visade det sig att en stor del av odlingen i Mexiko styrs av knarkkartellen Caballeros Templarios, vilket innebär att var och varannan köpt avokado ger pesos i fickan på narkotikahandlarna. Och sju av tio avokadosar i världen kommer just från Mexiko.

Kokosolja är ett annat exempel på ett livsmedel som rätt ofta påstås vara snudd på undergörande. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att kokosoljan är bra för vare sig hälsa eller skönhet, däremot verkar det finnas viss substans i att oljan bidrar till viktminskning, vilket i sig inte behöver vara hälsosamt. Men oavsett vetenskapliga bevis är det många som av olika anledningar gillar kokosolja och förknippar den med en rad positiva egenskaper. Däremot har det visat sig att konventionell produktion av kokosolja har stor miljöpåverkan. Tyska WWF anser till och med att det skulle vara ett sämre alternativ att ersätta dagens odlingar av oljepalm med kokospalm. Barnarbete förekommer vid skörd i Filippinerna och kedjade apor plockar kokosnötter i Thailand. Den konventionella kokosoljans backstage är alltså inte särskilt snygg.

Den här typen av kollisioner uppstår hela tiden. Den vitaminrika apelsinen plockas av arbetare som jobbar under bedrövliga arbetsförhållanden. Den klimatsmarta och billiga kycklingen är hårt industrialiserad och lever i en tuff miljö. Den läckra jordgubben sprutas hårt med kemikalier. Matvalet blir väldigt komplicerat om man ska väva in flera aspekter som hälsa, etik och miljö. Kan man då inte försöka räkna ut vad som är den bästa maten?

Under ganska många år har det lagts ner rätt mycket energi på att näringsberäkna
kalorier, vitaminer, mineraler, protein, fettsyror med mera. Vi har till och med en egen myndighet, Livsmedelsverket, som ägnar sig åt detta räknande och ger rekommendationer om hur mycket vi ska äta av olika saker.

I och med klimatdebatten har också en del av vetenskapen börjat räkna på hur mycket växthusgaser som ett livsmedel släpper ut. Problemet med båda dessa sätt att närma sig maten är att de bara ger viss information och inte tar hänsyn till helheten som hållbar mat trots allt handlar om. Näringsberäknandet slutar i sin mest tillspetsade form i en burk vitaminpiller eller en proteinbar. Klimatkalkylerandet kan, om det vill sig illa, landa i en kost som till stor del baseras på socker, vegetabilisk olja och industriellt uppfödd kyckling, eftersom dessa livsmedel ger mycket låga utsläpp av växthusgaser.

Varför då inte konstruera en vetenskaplig märkning på mat där alla parametrar har vägts samman? Ja, den typen av försök görs också. Just nu pågår ett större forskningsprojekt fram till 2020 där man ska försöka ta fram ”den optimala kosten med hänsyn till både hälsa och miljö”. Där ska man väga in hälsa, utsläpp av växthusgaser, användning av åkermark och vatten samt ekotoxiska effekter från användning av bekämpningsmedel.

Ambitionen är gigantisk, och då har man ändå inte tagit med några av de kanske viktigaste miljöparametrarna som biologisk mångfald, användningen av kväve och fosfor, utarmningen av jordarna med mera. Det är förståeligt att man duckar inför att räkna på matens hela miljöpåverkan, men resultatet riskerar att inte bli så heltäckande som man önskar och därmed kan man fråga sig – är det ens möjligt att göra den här typen av beräkningar? Hur ska man egentligen beräkna förlusten av alla växt- och djurarter och naturtyper, det som brukar kallas för den biologiska mångfalden? Forskarna anser ju att arternas utrotning är ett precis lika allvarligt problem som klimatet, kanske rent av värre eftersom färre arter gör det svårare att klara ett förändrat klimat. Går det över huvud taget att värdera livsviktiga processer som vattenrening, nedbrytning, pollinering, bildande av ny mull, kolbindning med mera som pågår i naturen och som bygger på att det finns en mångfald av växter och djur?

Men vad händer om vi bara tittar på en sida av saken, nämligen hälsan? Det är ju trots allt ett område där vetenskapen har ägnat rätt lång tid åt att försöka ta reda på vilken mat vi ska äta för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Ja, inte ens där blir det särskilt enkelt. Hälsobegreppet är ofta väldigt snävt och många studier undersöker främst om ett visst livsmedel minskar eller ökar risken för sjukdomar, betydligt mer sällan ingår den psykiska hälsan eller matens påverkan på vårt välbefinnande. Men även i denna mer begränsade syn på mat och hälsa är det svårt att göra tvärsäkra påståenden. Det är en sak att ett livsmedel innehåller en massa nyttigheter, det är en helt annan sak att visa att du blir frisk om du äter det. Hälsa är en komplex historia som inte bara består av mat utan en blandning av arv, miljö, motion, ekonomi och inte minst vår psykologiska inställning: ifall vi anser oss friska eller inte. Är det verkligen den undersökta maten som spelar roll eller är det helt andra saker som stress, sömnproblem, miljögifter, brist på motion eller något annat som påverkar? Det är också svårt att studera vad människor verkligen äter eftersom vi inte kan låsa in folk under en längre tid för att studera deras matvanor. Försök på djur ger en viss vägledning, men kan ändå inte överföras direkt på människor. En annan hake är att mat inte är lika neutralt som exempelvis läkemedel. Studier har visat att när människor vet om att de äter mörk choklad, så sjunker också blodtrycket i de flesta fall, men när försökspersoner inte vet om att de äter choklad, blir det inte alls samma effekt.

Andra saker som krånglar till det hela är att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi kanske i själva verket är och därför glömmer bort den där chokladbiten, men vi har också svårt att minnas våra måltider, särskilt om vi backar tillbaka ett antal dagar. Även om vi gör anteckningar varje dag så är det inte lätt att uppskatta hur mycket vi har ätit av olika livsmedel, ”tre potatisar”, jaha, men hur stora var de?

Anna K Sjögren är skribent och kostvetare och har även jobbat med att göra just den här typen av studier och vet hur svårt det är. Hon menar att det är snudd på ett heltidsjobb att delta i vissa kostundersökningar där all mat ska vägas och mätas och ibland även urin och avföring ska samlas in och blodprov ska tas. Det här gör att det främst är människor som är mycket intresserade av sin mat som deltar i sådana här undersökningar.
– Även om ganska mycket är rätt vagt när det gäller påståenden om mat och hälsa så är ändå det vetenskapliga sättet att närma sig frågan den enda metod som duger. Och vissa saker kan vi säga är nyttiga för oss, som att röra på oss och äta mer frukt, grönsaker och fullkorn och mindre socker och salt, säger hon.

Anna K Sjögren tycker att man kan åstadkomma mycket genom att göra några enkla förändringar. Tallriken kan bli betydligt mer hälsosam om man försöker dra ner på alla de produkter som inte är riktig mat. Enligt Folkhälsomyndigheten går hela 40 procent av våra matpengar till sådant som vi egentligen inte behöver, som kakor, alkohol, kaffe, läsk, godis och glass.
– Vi kan inte dricka läsk varje dag, men vi kan ha kvar den på lördagar, om vi har lust med det. Jag tror också att vi måste bli bättre på att genomskåda våra livsmedel, att inse att det är någon som vill att vi ska dricka den där läsken.

Ett annat sätt är att köpa riktig mat, mer råvaror och att laga mer mat.
– Det finns absolut många bra hel- och halvfabrikat och det gäller att hitta en lösning som fungerar i ens vardag, men det är lätt att vänja sig vid exempelvis en sockersötad yoghurt. Tillsätter man sylten eller bären själv, så kan man göra det med måtta och framför allt får vi då koll på hur mycket socker vi äter.

Hon vill också betona måltidens betydelse och att vi ska akta oss för att ständigt ersätta måltiden med små snacks av olika slag, även de som påstås vara nyttiga.
– Om man småäter hela tiden finns det en risk att man aldrig känner sig riktigt mätt och därför äter mer än vad man behöver. Äter du riktiga måltider kan du fokusera på annat i stället för att vara lite småhungrig hela tiden.

Och en sak vill hon bestämt säga – när man samlas runt maten ska man ha trevligt och inte diskutera dieter och vad som är nyttigt och onyttigt, det är inte alls kul.
– Och då ska man ändå veta att jag jobbar med det här, säger hon med ett skratt.

Måltiden och den sociala samvaron kring maten är något som har börjat uppmärksammas allt mer och i exempelvis Frankrike trycker man särskilt på detta. För några år sedan kom Brasilien med nya kostråd som även uppmärksammades i Sverige. Anledningen var att kostråden inte sa så mycket om hur många gram kött, salt, socker, fisk eller grönsaker man bör äta utan i stället betonade sådant som måltidens gemenskap. Brasilianarna uppmanas att laga mat från grunden, undvika hel- och halvfabrikat, och att laga och äta maten tillsammans med sin familj och sina vänner. Kan man inte laga mat, får man se till att lära sig det. Rekommendationen är att välja så naturlig, ekologisk och varierad mat som möjligt, men även att välja var man handlar, nämligen så nära bonden eller producenten som möjligt, och var man äter, exempelvis undvika snabbmatsrestauranger.

Ett av de tio viktigaste råden handlar också om att ifrågasätta livsmedelsreklamen och lära sina barn att göra likadant. Men det kanske allra bästa rådet lyder: ”Planera din tid och gör maten och måltiden till en viktig del av ditt liv.” Om vi verkligen skulle ta till oss det rådet, hur skulle då vårt ätande se ut?

Pella Thiel är aktivist och har bland annat startat Omställningsnätverket. Hon tror att vi måste börja ställa nya frågor när det gäller maten och inte bara fråga oss – vad ska vi äta?
– För mig handlar det om att vi måste ha relationer, till maten, till den som producerar maten och till trakten som den kommer ifrån. Det är svårt att ha någon form av relation om man fysiskt befinner sig långt från maten och den som producerar den, men man kan åtminstone börja ställa vissa frågor, som: var kommer maten i från? Vem har producerat den och varför? Vem är det jag äter? säger hon.

Därför tycker hon att det är väldigt roligt med alla initiativ som andelsjordbruk, Reko-ringar och annan direktförsäljning som nu växer fram och där människor försöker skapa relationer mellan konsumenter och producenter och maten.

Det finns en trend som går åt ett annat håll, där man i stället vill komma så långt bort från naturen och djuren som möjligt för att minska den skada och det lidande som vårt matsystem orsakar. Lösningen blir då att skapa mat i laboratorier i städerna. Hur ser du på det?
– Vi har en grundläggande idé i vår kultur att människan står över naturen, att vi är skapelsens krona. Med det synsättet blir människan antingen en destruktiv kraft som utnyttjar naturen, eller så drar man slutsatsen att människan ska bort från naturen, av omsorg om denna. Men vi är alltid en del av det levande systemet och vi måste fråga oss hur vi ska samspela på ett bra sätt. Mat i laboratorier är på något sätt klimax i vårt galna livsmedelssystem. Den produktionen går bara att upprätthålla med en massa energi och insatser som kommer från naturen, förhållandena döljs bara lite bättre.

Pella Thiel vill i stället arbeta åt andra hållet, att vi ska inse att vi som människor är en del av naturen, att vi nyttjar den, men med respekt för den. Därför är hon också engagerad i rörelsen för att ge naturen juridiska rättigheter, som ett verktyg för att vi ska ta större hänsyn till den och se vår roll i den.
– Det är först när vi uppfattar att naturen också har rättigheter som vi kan upprätta en relation till den. Vi dödar andra varelser för att äta dem, men när vi inser att även de har rättigheter kan vi börja fråga oss på vilket sätt denna varelse har levt och dött? Hur har den gett sitt liv? Det som då kommer in är tacksamhet. All mat är en gåva från naturen, fast vi jättegärna glömmer bort det.

 


May 31 2018

Vad som spelar roll

En snickares dag­bok av norrmannen Ole Thorstensen är ett lästips inför sommaren. Det är en lovsång till hantverket men också en hyllning till mödan och det tunga arbetet som ofta ingår i ett väl utfört hantverk. Det är också en filosofiskt bok om vad som egentligen är värt någonting. Och om vi förstår att se värdet i det goda hantverket.

”Behovet av att byta ut saker är ett resultat av sakernas kvalitet, men det är också en orsak till sakernas kvalitet.”

Citatet är hämtat ur En snickares dagbok.  Till det yttre handlar boken om en renovering av en vindsvåning i Oslo. Arbetet be­­skrivs detaljerat och trots att jag inte är särskilt intresserad av byggande blir jag uppslukad av boken och fylls faktiskt av vördnad. För det som växer fram är insikten om den stora kunskap och det oerhörda arbete som döljs bakom hantverket, och samtidigt en sorg över att vi inte tycks sätta värde på det längre. En förlust som inte bara är materiell utan kanske ännu mer mental och själslig.

Boken är en hyllning till hantverket, eller kanske snarare till det arbete som förenar kropp och tanke, det som ett gott hantverk väl handlar om? Den handlar visserligen om snickrande, men resonemangen gäller för alla sorters hantverk, däribland brukandet av jorden och lagandet av mat. Det är också en bok som är kritisk till vår livsstil. Den pekar på ironin i att vi trots vår stora upptagenhet av det materiella, inte är beredda att lägga pengar på gediget hantverk. Det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.

Det inledande citatet handlar om Ikea, vars hela affärsidé bygger på att vi snart ändå kommer att ha tröttnat på deras möbler och att de därför ska vara billiga och inte hålla så länge. ”Det likgiltiga och det kortvariga är det mest problematiska med det här sättet att förhålla sig till saker och ting”, skriver Ole Thorstensen. Och samma resonemang kan givetvis föras om maten. Det finns gott om mat som är billig, snabb och funktionell, men där varken råvaror eller hantverk bemöts med någon större respekt.

Alla hantverk inbegriper arbets­moment som kan vara tunga, skitiga, bullriga och rent av farliga. Moment som utgör grunden för de senare leden i arbetet, de som uppfattas som finare och mer konstnärliga, menar Ole Thorstensen. Han ser hur samhället försöker göra sig av med den typen av arbete, det som gör oss smutsiga och trötta i kroppen.

”Den produktion som flyttas bort, till Kina till exempel, ligger utom ­synhåll och därmed utanför vårt med­vetande. Det betyder inte att den är kliniskt ren som på bilderna i broschy­rerna, den är bara så långt bort att vi inte ser den.”

Återigen påminns jag om hur vi förhåller oss till maten. Vi låter människor från andra länder, i eller utanför Sverige, skörda bönorna till vårt kaffe, druvorna till vårt vin och våra frukter och grönsaker. Någon annan får göra det tunga jobbet medan drömmen om att producera mat i kliniskt rena laboratorier – långt från svett, smuts och muskelvärk – bara växer. Vi gör vårt yttersta för att rationalisera bort kroppsarbetet, men tycks ändå inte uppskatta hantverket. Kanske är det just för att vi inte ­begriper oss på den möda och kunskap som ligger bakom en odlad morot eller en slöjdad stol, en möda som även inbegriper kroppsarbete.

 


May 3 2018

Ropen skalla – soja till alla!

Vete, majs, soja, socker, palmolja och kyckling är de stora vinnarna i det globala matspelet. De har alla det gemensamt att de ger många kalorier per ytenhet och även per satsad peng. Det handlar om effektiva och på världsmarknaden konkurrenskraftiga livsmedel. Eller för att tala klarspråk, de är billiga. Det är därför som många svenska lantbrukare köper soja som foder till sina djur i stället för inhemska foderråvaror. Och det är också därför som svenska livsmedelsföretag använder palmolja i sin tillverkning av kakor, glass, kex, färdigmat och vegetariska hel- och halvfabrikat. Det är billigare.

Produktionen av de här råvarorna är i de flesta fall koncentrerade på ett fåtal länder. Fem länder står för cirka 40 procent av världens kycklingproduktion och enbart USA odlar cirka 40 procent av världens majsodlingar. Ännu större dominans hittar vi på palmoljan och soja. Indonesien och Malaysia står för knappt 90 procent av palmoljan och Brasilien, USA och Argentina har mer än 80 procent av världens samlade odlingar av soja.

Sojan och palmoljan är med jämna mellanrum mycket hårt kritiserade grödor och det med rätta. De driver avskogning, ofta av rika miljöer som regnskogar, och de odlas ofta som gigantiska monokulturer där det bara finns plats för en enda sak, själva grödan. Plus mycket annan negativ miljöpåverkan.

Men som sagt, ingen proteingröda slår den intensivt odlade sojan och och ingen oljeväxt slår palmoljan när det gäller hög avkastning per hektar och till en låg peng.

Just detta kom upp i “Debatt  i Lund” under förra veckan där temat var  mat, makt och klimat.

“Det är inte uppenbart att om vi minskar sojaanvändningen och ersätter den med något mindre yteffektivt proteinfoder att det faktiskt minskar problemet med avskogningen”, sa Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers.

Han menar på att en minskning av sojan kanske leder till att någon svensk granskog i stället odlas upp för att odla proteingrödor, men det behöver inte bli så, det kan lika gärna leda till nyodling och därmed avskogning någonstans i tropikerna. Dessutom är sojan mer yteffektiv än svenska proteingrödor. Vill man “spara” mark, vilket Hedenus vill, så blir därför sojan mer attraktiv.

Själv tycker jag att det finns en del problem med det här resonemanget. Det bygger på en tanke att allt jordbruk, all mänsklig inblandning i naturen, är något negativt och därför måste det begränsas så mycket som möjligt. Odlingen bör ske så intensivt och ge så hög avkastning som möjligt för att begränsa användningen av mark. Den mark som “sparas”, ska i stället vara så orörd som möjligt. Det är där naturen ska finnas.

Samma tankar delas av flera av de forskare som, precis som Hedenus, ägnar sig åt livscykelanalyser av livsmedel. För den som ägnar sig åt teoretiska beräkningar av hur mycket växthusgaser som ett kilo livsmedel släpper ut, blir effektiviteten naturligtvis oerhört viktig. Det är därför som soja, palmolja, kyckling, socker osv är klimatsmarta. De är effektiva. Att sedan produktionen av dem orsakar många andra omfattande miljöproblem, är inget som tas med i den kalkylen. Inte heller den likriktning av vår kost eller det enorma beroende och sårbarhet som blir resultatet av ett sådant synsätt. För det är vad som blir konsekvensen om vi ska låta effektivitet, låga kostnader och hög avkastning styra vår matproduktion. Då är det ett fåtal länder och ett fåtal företag som kommer att stå för maten på våra bord. Sverige? Nej jag är ledsen, då kommer inga livsmedelsstrategier i världen att hjälpa. Svenskt lantbruk är då mer eller mindre  borta ur leken.

Se hela debatten här:

 

 


Mar 26 2018

Klimat-matte

Är det bästa du kan göra för klimatet att äta mindre kött? Orsakar svensk konsumtion av nötkött skövling av regnskogar i Brasilien? Har vår konsumtion av nötkött ökat jättemycket? Svaret på de här frågorna är faktiskt – nej. 

Mycket av diskussionen kring maten och klimatet handlar om kött, vilket är olyckligt på många sätt. Det ger intrycket av att matens klimatproblem är lika med kött och då främst nötkött, vilket gör att man inte diskuterar den övriga matens påverkan på klimatet och miljön. Lösningen presenteras ofta som att vi ska sluta eller kraftigt minska vår konsumtion av kött, inte att vi ska förändra vår produktion eller konsumtion i grunden och  därmed göra något åt det grundläggande problemet i vårt matsystem, nämligen att det bygger på fossila bränslen.  (Pella Thiel  skriver utmärkt om detta i vidare bemärkelse när hon menar att fixeringen vid utsläpp gör att vi slipper göra något åt de grundläggande problemen som orsakar utsläppen.)

Ett annat problem i debatten om köttets  påverkan på klimatet, är att det blandas siffror lite hur som helst. Produktion blandas ihop med konsumtion, globalt med lokalt, koldioxid med metan och sedan görs tvärsäkra påståenden som inte stämmer.  Men bara för att saker sägs ofta, behöver de inte bara sanna för det. Ett tydligt exempel på detta är WWFs “One Planet Plate” som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Låt oss titta lite på några av de vanligaste påståendena när det gäller köttets klimatpåverkan:

”Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och äter nu 85,5 kilo kött per person och år.”

Nej det gör vi inte. Den siffran handlar om den totala förbrukningen av kött, eller totalkonsumtionen. I den siffran ingår ben och en massa annat som vi inte äter. Jordbruksverket brukar säga att ungefär halva siffran ger en någorlunda rättvis bild av hur mycket kött vi lagar till. Det handlar alltså om 43-44 kilo kött. Justerar man för vad Livsmedelsverket tror att vi äter, för man har faktiskt ingen aning, hamnar vi på 52 kilo. Räknar  vi hur mycket kött som finns kvar på tallriken efter att det har lagats till, hamnar vi på 40 kilo. Redan här förstår man att det inte är helt lätt att med tvärsäkerhet uttala sig om hur mycket kött vi egentligen äter, däremot är det sant att vår konsumtion har ökat. Siffran över förbrukningen är relevant när man jämför förbrukningen mellan olika länder, men vi äter inte  85 kilo kött per person, däremot är det en siffra som är bra att använda om man vill att det ska låta mycket.

“Vi har ökat vår köttkonsumtion jättemycket och därför måste vi äta mindre nötkött eftersom nötkött ger så stora utsläpp av klimatgaser ”

Här blandas två påståenden  på ett bedrägligt sätt.  Ja, köttkonsumtionen har ökat, men det är framför allt konsumtionen av kyckling som det handlar om, inte nötköttet. Sedan början av 1960-talet har förbrukningen av kyckling stigit från 1,6 kilo till dagens dryga 23 kilo per person. Vi äter alltså 14,5 gånger mer kyckling i dag. Nötköttet har också ökat, men inte alls lika mycket. Förbrukningen har stigit från 20 till 24,5 kilo, eller från 10 till 12,25 kilo om vi pratar om direktkonsumtion. En ökning visserligen, men inte alls så dramatisk. När man säger att köttkonsumtionen har ökat kraftigt, är det alltså kycklingkonsumtionen det egentligen handlar om, men eftersom den samtidigt anses så klimatsmart, så hänvisar man i stället till nötköttet. Det är alltså lätt att tro att vi har börjat äta väldigt mycket nötkött och det är alltså inte sant.

“Att välja bort köttet är det bästa sättet att minska din tallriks klimatpåverkan.”

Flera studier har tidigare visat att cirka hälften av matens klimatpåverkan beror på hur den distribueras, handlas, förädlas, tillagas och var den äts – hemma eller på krogen. Förra året gjordes en stor  studie på ett antal EU-länder, där man kom fram till att så mycket som två tredjedelar av maten klimatpåverkan sker i leden efter jordbruket.

En annan studie har visat att bara genom minska matsvinnet, minska skördegapet och effektivisera djurhållningen men utan att göra några förändringar i kosten, kan utsläppen halveras.

”Kött samt ägg- och mejeriprodukter står för cirka 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser och därför måste vi äta mindre kött.”

Vanligt påstående där man återigen blandar siffror efter eget behag. Siffran 15 procent gäller för global nivå och observera att den även gäller för alla animalier, även mejeriprodukter och ägg och inte bara för ”kött” som det ibland sägs lite slarvigt.  Den svenska animalieproduktionen har betydligt lägre utsläpp och ligger någonstans mellan 8 och 9 procent av Sveriges utsläpp, högt räknat. Det är dock en siffra som nästan aldrig nämns. Men även när det gäller de globala 15 procenten så är det en fråga om hur man räknar, något som  gäller den mesta klimat-mats-matten. Till och med FNs jordbruksorganisation, FAO, har två olika siffror. Å ena sidan anser man att hela jordbrukets utsläpp står för cirka 10 procent av de produktionsbaserade utsläppen, men samtidigt anser samma organisation att animalierna står för 15 procent. Anledningen är att man helt enkelt har räknat på olika sätt. Även FNs klimatpanel IPCC anser att hela jordbrukets utsläpp landar mellan 10-12 procent av de globala utsläppen.  Läs mer om detta här. Och läs mer om beräkningar kring de svenska utsläppen här.

”Produktionen av kött orsakar 15 procent av de globala utsläppen och det är lika mycket som alla transporter tillsammans.”

Som vi tidigare sa så är siffran 15 procent inte självklar och dessutom handlar den om animalier – alltså även mjölk och ägg – inte enbart kött. Men det riktigt intressanta här är att man räknar på två helt olika sätt. När det gäller produktionen av animalierna, räknar man deras påverkan betydligt längre “bakåt” än vad man gör för transporterna. För animalierna har man exempel räknat in förändrad markanvändning, att det kanske fanns en regnskog där det nu betar kor, eller en cerrado där det nu odlas soja som kan bli foder åt djur.  När det gäller transporter så räknar man dock inte alls så heltäckande. Man räknar exempelvis inte in den förändrande markanvändningen som alla vägar, parkeringar, flygfält och hamnar innebär. Man räknar heller inte byggandet av lastbilarna, flygplanen, båtarna eller vägarna, järnvägarna. Man räknar heller inte in den kyla som krävs för att transportera all mat. Man räknar bara de fossila bränslena som går för att driva transporterna. Skulle man räkna transportsystemets hela kostnad, skulle siffran givetvis blir mycket högre.

Ibland fortsätter påståendet  om de 15 procenten så här också: ”I Sverige äter vi ungefär dubbelt så mycket kött som den genomsnittliga världsmedborgaren, vilket innebär att köttkonsumtionen står för en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck.”

Här blandar man siffran för den globala produktionen av alla animalier (15 procent) med den svenska konsumtionen, som påstås vara ännu högre eftersom vi äter mer kött än den genomsnittliga världsmedborgaren. Ja just det, nu syftar  man plötsligt bara på köttet, inte på animalierna som det först var frågan.  Mjölken och äggen är därmed borta ur bilden. Och i det här läget brukar man också ha glidit in på nötköttet. Anledningen är att nötköttet orsakar höga växthusgasutsläpp, 28 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det finns olika åsikter om det egentligen är rättvist och ens relevant att likställa metanet (som är den tunga växthusgasen i det här sammanhanget) med koldioxid från fossila bränslen. Metanet är en kraftfull växthusgas, men med kortvarig effekt, medan koldioxiden finns kvar under tusentals år. Men om vi struntar i dessa invändningar och accepterar att 1 kilo nötkött orsakar 28 kilo växthusgaser, hur ser det ut då? Direktkonsumtionen av nötkött motsvarar 12-13 kilo x 28 kilo växthusgaser, vilket gör 336-364 kilo växthusgaser. Är det en avsevärd del av vårt koldioxidavtryck?

Och det leder oss in till det sista, men kanske vanligaste påståendet:

”Det viktigaste du kan göra för klimatet är att äta mindre nötkött”

Nej, det är det inte. Man kan vilja äta mindre kött av flera skäl, till exempel för att man inte vill stödja djurindustrin, men det är inte det viktigaste du kan göra för att minska din klimatpåverkan. Våra konsumtionsbaserade växthusutsläpp är 11 ton per person. Nötköttet står för 3 procent av detta. Att påstå att ett minskat köttätande är det viktigaste vi kan göra för klimatet är alltså inte sant. En tydlig och bra graf över detta finns i Naturvårdsverkets rapport “Konsumtionens klimatpåverkan”

Lägg märke till att under “kött” så ingår alla typer av kött och inte bara nötkött. Som en kommentar till sina siffror så skriver Naturvårdsverket att man inte har räknat in förändrad markanvändning, dvs skövling av regnskog i Brasilien, men det är en siffra som inte är relevant för den svenska köttkonsumtionen.

köttkonsumtoon

 

 

 

 

 

 

 

”Vår nötköttskonsumtionen driver skövlingen av regnskog”

Skövling av regnskog är ett allvarligt miljöproblem i de länder där det pågår, men vår nötköttskonsumtion har faktiskt ingenting med det att göra. Enligt beräkningar kan 6 procent av Brasiliens köttproduktion antas komma från mark som tidigare var regnskog. Sverige importerar cirka 15-1 600 ton nötkött från Brasilien varje år. De flesta importörer garanterar att köttet inte kommer från regnskogsområden, men vi utgår ändå från att 6 procent av köttet trots allt gör det. Det här innebär att 10 gram av vår nötköttskonsumtion kommer från tidigare regnskog, högt räknat. Att påstå att svensk köttkonsumtion har driver avskogningen av regnskog, är alltså fel.

 ”Det är bättre att vi konsumerar vegetabilier direkt än att de går genom djuren.”

Det här antyder att det råder någon slags brist på mat, men faktum är att det är tvärtom. Det råder överskott på spannmål, inte bara i Sverige utan även globalt, och det är ett starkt skäl till att våra djur äter alltmer spannmål och då pratar vi främst om kyckling och gris. Omvandlas spannmålen till kött, mjölk, ägg eller etanol så får man bättre betalt för den än kraschade priser på spannmålsmarknaden på grund av ett gigantiskt överskott.

Men man ska också komma ihåg att det kan vara resursmässigt klokt att ge djur spannmål. Alla vegetabilier som odlas håller inte sådan kvalitet att de fungera som humankonsumtionen. Vetet kan ha för lågt protein för att kunna användas till bröd, potatisen kan bli angripen av skorv, kornet duger inte för ölbryggning, vädret gör att åkerbönorna inte hinner torka ordentligt innan skörd osv. Det finns massor av orsaker till att skörden inte blir som det var tänkt och då är det ganska smart att kunna ge vegetabilierna till djuren i stället för att de ska gå till spillo.

“Det är bättre att vi konsumerar soja i stället för att ge den till djuren.”

Det finns anledning att kritisera stora delar av dagens sojaodling som ofta odlas i stora monokulturer, ofta med tunga bekämpningsmedel och på områden där det tidigare har funnits värdefull natur, som framför allt cerrado, men även regnskog. Ofta lyfter man dessa problem när det handlar om soja som djurfoder, men inte när det gäller den soja som blir mat åt människor. Men problemen försvinner inte bara för att det är människor som äter sojan i stället för djur.

Det brukar också hävdas att så liten del av sojaodlingen blir mat och därför är problematiken främst något som gäller djurfoder. Men då har man bara tittat på användningen av hela sojabönor och inte tänkt på att humankonsumtionen hänger intimt samman med foderproduktionen och vice versa. Processen av sojabönor delas upp i några olika fraktioner – oljan och lecitinet blir mat och sojamjölet blir foder. Det är alltså svårt att säga att humankonsumtionen inte har något att göra med produktionen av djurfoder. Dessutom brukar man glömma att nämna problematiken med sojan när man rekommenderar att man ska äta mer sojabaserade livsmedel.

 


Mar 24 2018

Att tämja en ko

Hur tämjer man en ko?

Det finns säkert de som har betydligt bättre svar på det, men i mitt fall har det handlat om en kombination av rotborste, vattenhink, mod, tålamod och en ansenlig mängd äpplen, morötter och majskolvar.

Kanske kommer några av er ihåg de råmande naturvårdare som kom till vår gård för två år sedan? Vi lånade dem från grannen för att de skulle hjälpa oss att restaurera igenväxta strandängar. Förra året bestämde vi oss för att köpa några av dem. Bossa, Bruna, Panda, Bossanova och Borta flyttade hem till oss för gott. Fem fina men ganska reserverade, eller om man ska vara ärlig, lite vilda kor.

Om kor blir tama eller inte beror på hur de lever. Mjölkkor som mjölkas av människor ett par gånger om dagen är för det mesta ganska tama. Dikor, (de kallas så för att kalvarna får gå och dia med dem) som går ute själva, är betydligt mer vilda.

I början var korna nästan helt ointresserade av oss. De kom inte ens när vi ropade på dem och vi insåg att vi behövde tämja dem. Vi började på distans. Både med att fösa dem och träna på att ropa in dem. Vid fösningen fanns det alltid någon belöning i form av mat vid ”målet”. Vi hade också en hink med godsaker när vi ropade på dem, först på kort avstånd och sedan utom synhåll. Korna lärde sig förvånansvärt snabbt att både fösta och komma när vi lockade.

I båda fallen gällde det att vara bestämd. Inte hetsa eller stressa, men heller inte mesa och backa. Just den delen tycker jag är svår när jag befinner mig i närkontakt med damer som ligger på drygt 700 kilo.

Nästa steg i tämjandet var att regelbundet ge dem äpplen, morötter och liknande ur handen och försöka röra vid dem. Jag koncentrerade mig på ledarkossan Bossa, dels för att hon var den minst vilda av dem, dels för att det verkade bra att åtminstone ha gruppledaren på sin sida. Och det var här som rotborsten kom in i bilden. Bossa visade sig nämligen gilla att bli borstad.

Gradvis har korna blivit allt tamare. Den enda som vi fortfarande inte har fått klappa är Borta och hon vägrar också att ta mat ur handen. Hon har inte fått sitt namn av en slump. Borta går sina egna vägar. Men även hon har blivit mycket tamare. Nu kan vi stå nära, bara vi inte rör henne. Tillsammans har vi också hittat ett för Borta alldeles lagom sätt att idka social samvaro med människor, nämligen när vi hinkar upp vatten till henne. Även om hon kan dricka direkt ur dammen så tycker hon mycket om detta, hänger gärna vid vattenhålet och dricker ibland så att hon storknar.

Vi är givetvis noviser på ko-tämjning, men det verkar som om vår strategi hittills har fungerat. Belöningen är kor som inte springer iväg så fort man närmar sig, som kommer fram och nosar på handen, låter sig klappas, borstas, matas eller bara står stilla bredvid och idisslar.

När kalvarna Bosse och Spritta nyligen föddes fick vi ytterligare bevis för att vårt arbete har lönat sig. Dikor är annars väldigt beskyddande mot sin kalvar, mot allt och alla. Att mödrarna Bossa och Bruna nu ger sin tillåtelse och låter oss få klappa deras nya kalvar känns då som en stor gåva.

Den här texten skrevs för Ekolådan. Sedan dess har vi fått ytterligare en kalv på gården – Villa, dotter till Borta. Och precis som vi misstänkte så vaktade Borta sin kalv väldigt mycket mera än Bossa och Bruna, hon har aldrig varit aggressiv men orolig och iväg med Villa när hon har tyckt att vi har kommit för nära. Det tog oss några dagar att få i öronmärkena på Villa. Men även här lönade det sig att vi satsade på att få en närmare relation, alla vattenhinkar som vi har hivat upp till Borta, har minsann inte varit förgäves. Fortfarande är Villa skygg, men hon är nyfiken och kommer gärna fram och slickar på fingrarna och Borta själv har slappnat av betydligt.

2018-03-01 Bortas kalv (6)

 

 

 

 

En alldeles nyfödd Villa och hennes mamma Borta.

 


Mar 15 2018

En av de bästa

Jag skriver nästan aldrig personligt, men nu, när en av de bästa inte längre finns här, så måste jag det.  Anders Munters kämpade i 14 år mot sin cancer, men igår tog striden slut. Jag skriver – en av de bästa – därför att det är svårt att säga annat om Anders. Jag lärde känna honom för flera år sedan i samband med att jag besökte honom och hans Gunilla på deras mjölkgård i Dala-Järna. Jag skulle göra reportage om deras mjölkproduktion, men det blev

anders mbörjan på en vänskap som varade in i det sista. Ja, jag får erkänna att jag “lånade” både honom och Gunilla som familjemedlemmar.

Det var svårt att inte tycka om Anders, inte minst för att hans stora nyfikenhet och hans värme som verkade räcka till för alla, oavsett var i världen han vände sig. Han

gjorde ingen skillnad på  folk och denna fördomsfrihet, i kombination med nyfikenheten och vetgirigheten, ledde honom ständigt på nya vägar och gav nya insikter.

Anders slutade aldrig att tänka, läsa, diskutera och analysera – alltid med Gunilla vid sin sida. Tillsammans utgjorde de ett imponerande intellektuellt team.

Anders värjde sig mot förenklade lösningar och budskap och valde att stå med ena benet djupt förankrat i lantbruket och det andra, lika djupt förankrad, i naturvården. Under många år var han mycket engagerad i Naturskyddsföreningen, både lokalt och på riksplanet, ett engagemang som blir allt mer unikt i dagens polarisering mellan miljöorganisationer och lantbrukets organisationer.

Anders var också fenomenal på att kombinera teori med praktik. I hans praktiska gärning som ekologisk mjölkbonde kunde han hela tiden stämma av nya idéer och forskningsrön. Anders blev också därför en av de starkaste ambassadörerna för ekologiskt lantbruk och det fanns tyngd i hans ord, just därför att han hade den praktiska kunskapen.

Ironiskt nog var det beskedet om cancern, en typ av cancer som är särskilt vanlig bland lantbrukare som har jobbat med kemiska bekämpningsmedel, anledningen till att man slutligen helt ställde om sitt lantbruk till eko.

Anders skulle fylla 78 år i år men vi skulle ha behövt ha honom kvar i många år till för han var en av de som bidrog med klokskap i den allt mer fördummande debatten om framtidens lantbruk och mat.

Och jag hade också behövt ha honom kvar betydligt längre. Vem ska jag nu ringa för att diskutera världens framtid, på det sätt som bara Anders kunde?

vallmo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gunillas vackra vallmo. Som även kommer att blomma i år.


Jan 15 2018

Jobba mindre och rädda världen

Skippa flyget och ta tåget i stället? Välja ekologiskt? Dra ner på köttet? Köpa en ny elbil eller köra med den gamla bensindrivna tills den har gjort sitt? Det finns många frågor att ta ställning till om vi vill minska vår klimatpåverkan och ytterst handlar det om att ändra vår livsstil. Men vad innebär det egentligen?

Ofta blir svaret på en hållbar livsstil att vi ska handla begagnat, välja miljömärkt, reparera i stället för att köpa nytt och koppla upp oss på den cirkulära ekonomin. Allt detta är givetvis bra, men det räcker inte. Vi måste också konsumera mindre. Betydligt mindre. Sverige är ett av de länder som behöver minska sin konsumtion allra mest eftersom vi hör till dem som kraftigt lever över våra tillgångar.

Enligt WWF skulle det behövas drygt 4,2 jordklot om alla skulle leva som vi gör i Sverige. Det är en ökning från 3,7 jordklot på bara några år, trots den stora medvetenheten om klimathot och miljöpåverkan. Varför har svenskarnas livsstil en så stor påverkan? Svaret är att vi är rika och det finns inget samband som är så starkt som det mellan inkomst och klimatpåverkan. Ju rikare ett land är, desto större klimatpåverkan.

Världen är inte rättvis och det gäller även växthusgasutsläppen. Om vi fördelar de globala växthusgasutsläppen på alla jordens människor hamnar vi på 5 ton koldioxidekvivalenter. Det är drygt dubbelt så mycket som det borde vara, utsläppsutrymmet kanske är cirka 2 ton per person. Sverige släpper ut hela 11 ton växthusgaser om vi tittar på konsumtionssiffrorna. Ett land som Indien ligger under 2 ton och en del afrikanska länder söder om Sahara på drygt 1 ton.  Liknande siffror hittar vi om vi tittar på matsvinn. Trots brist på kylkedja slänger fattiga afrikanska länder bara en tiondel av maten jämfört med oss svenskar. Ju rikare, desto mera svinn alltså.

Det är inte bara skillnad mellan fattiga och rika länder utan också mellan fattiga och rika människor. Den rikaste tiondelen i Sverige står för knappt 20 procent av utsläppen, medan den tiondel som har lägst disponibel inkomst bara orsakar fem procent av utsläppen. Förenklat kan man säga att de rikaste släpper ut fyra gånger mer växthusgasutsläpp än de fattigaste.

Det här är egentligen enkel matematik – den som har mer pengar, konsumerar också mera och gör därmed av med mer resurser. Därför räcker det inte att enbart göra klimatsmarta och miljövänliga val, själva konsumtionen måste också minska och det enklaste sättet att åstadkomma det, är att minska inkomsterna, särskilt för de som tjänar mest. Det här är besk medicin att svälja för ett rikt land som Sverige och inget budskap som någon politiker vågar gå till val på. Men om vi verkligen vill minska vår klimatpåverkan så är det där vi landar.

En mer hållbar livsstil skulle innebära att vi ägnade mindre tid åt lönearbete och mera tid åt sysslor som vi har börjat köpa allt mer, som matlagning, städning, reparationer och odling, men också åt umgänge med andra människor och sådana verksamheter som vi i dag klassar som fritid. Det skulle vara ett annat liv och kanske skulle det rent av vara bättre.

Texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.


Dec 11 2017

Känsla för djur

Artikeln publiceras i senaste numret av White Paper, Sveriges enda intellektuella gastronomiska tidskrift.  Senaste numret innehåller, även denna gång, en rad intressanta artiklar. Temat är känslor och känslighet. Och få saker är så känsliga som kött och djur.

Processat växtprotein från andra sidan jorden hellre än ett rådjur skjutet runt knuten? När det gäller att äta kött styrs diskussionerna ofta av känslor. Men ytterst sett kanske frågan handlar mindre om djuren och mer om oss själva. Vad är egentligen människans plats i naturen? Utanför den eller mitt i?

 

DET BLEV EN NYHET NÄR MILJÖPARTIETS Gustaf Fridolin på en direkt fråga berättade att han åt kött fyra-fem gånger i veckan. Lite senare under hösten sa Stefan Löfven i en partiledardebatt att han numera äter mindre kött och nye moderatledaren Ulf Kristersson har även han fått redogöra för sitt köttätande. Köttfrågan verkar ha utvecklats till en lika obligatorisk, moralisk och känslig fråga som drogfrågan är för amerikanska politiker.
Ett annat exempel: Under nästan två år ägnade sig ansvariga politiker åt att tillsammans med aktörerna i livsmedelskedjan ta fram en livsmedelsstrategi som sedan klubbades i riksdagen. Det är den första nationella matpolitiken som Sverige har haft sedan vi gick med i EU för drygt 20 år sedan och den ska gälla fram till 2030. En rätt stor politisk händelse som borde ha lett till viss mediabevakning, särskilt som det handlar om mat, miljö och hälsa, frågor som ofta engagerar många. Men så blev det inte alls, livsmedelsstrategin är fortfarande en hemlighet för de flesta som äter mat i Sverige. Bara en enda fråga under arbetet gav uppmärksamhet, nämligen när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht under förra året sa nej till att införa köttskatt.

DEN SOM FÖRST FÖRSTOD ATT KÖTTET på tallriken höll på att utveckla sig till en laddad politisk och moralisk fråga var Göran Persson. För drygt 15 år sedan sa han i en intervju innan jul att han funderade på att dra ner på köttet, vilket fick LRF att gå i taket. Uttalandet kom i svallvågorna av nittiotalets veganer och djurrättsaktivister. Lantbruket skakades om ordentligt och förstod inte alls vad det var frågan om. Jag vet för jag hade precis börjat frilansa för lantbrukstidningen ATL och fick för tidningens räkning möjlighet att göra en av de första intervjuerna med några av veganerna. Vi satt i köket hemma hos David Sandström, som då var trummis i hardcorebandet Refused som inte bara predikade marxism och djurens rättigheter utan även en livsstil som man kallade ”straight edge”. Det innebar att man inte skulle använda alkohol, droger eller äta kött. Med i samtalet fanns också några vänner till David Sandström och hans mamma, som jag vill minnas bjöd på te eller kaffe. De unga männen var verbala, genomtänkta och pålästa när det gällde djurrättsfilosofin. Enligt deras synsätt var det helt fel att nyttja djuren på något som helst sätt. Det var inte bara köttätande och jakt som de tyckte illa om, utan även ulltröjor, läderskor och sällskapsdjur. Det var ett budskap som nog fick en och annan lantbrukare att sätta förmiddagskaffet i vrångstrupen.
Kontrasten var stor mellan det intellektuella, stundtals filosofiska samtalet i Sandströms ombonade kök och det faktum att unga människor med samma åsikter samtidigt brände slakteribilar och förstörde mejeribilar. Tidningarna talade om terrorism.
Jag var inte ensam om att under nittiotalet få bekanta mig med begreppet ”djurrätt” och den mest tongivande djurrättsfilosofen, Peter Singer, som besökte Sverige för första gången. Hans böcker översattes till svenska och det kom även svenska böcker om veganism och djurens rättigheter av författare som Lisa Gålmark och Magnus Linton. Peter Singer talar om ”artism”, diskriminering av andra arter (jämför med sexism och rasism) och skriver i sin bok Djurens frigörelse:
”Kärnan i denna bok är tesen att diskriminering av varelser enbart i kraft av deras arttillhörighet är en slags fördom, omoralisk och oförsvarbar på samma sätt som diskriminering på grund av rastillhörighet är omoraliskt och oförsvarbart.”

PETER SINGER TILLHÖR EN GREN av filosofin som kallas för utilitarism – det vill säga största möjliga lycka till största möjliga antal varelser. Han menar att alla medvetna varelser har ett intresse av att undvika lidande och uppleva lust och att vi måste ta hänsyn till detta, även om vi människor tillhör en annan art.
Singer har kritiserats för att inte göra någon skillnad mellan djur och människor, vilket inte är riktigt sant eftersom han anser att människan har en förmåga att välja, och därefter reflektera över sina val, en förmåga djuren saknar. Just eftersom att människan kan välja huruvida det är rätt att äta andra djur, vilket inte djur kan, så har vi också ett ansvar att avstå från att nyttja djur.
Däremot så skiljer Singer mellan medvetna och icke-medvetna varelser och bland de medvetna varelserna, eller personer som han också kallar dem, är de flesta människor och ryggradsdjur. Icke medvetna varelser är spädbarn, gravt utvecklingsstörda människor och foster. Han förespråkar därför aktiv dödshjälp i en del fall, exempelvis när det gäller svårt utvecklingsstörda spädbarn.
Sveriges kanske mest kända utilitarist, filosofen Torbjörn Tännsjö, tycker också att det är viktigt att ge djuren ett så bra liv som möjligt. Han menar att det är omoraliskt att utsätta djuren för lidande bara för att vi själva ska få ”smörja kråset”. Men han kommer dock till en annan slutsats när det gäller synen på kött. Han sa bland annat följande i en intervju i tidningen Fokus för några år sedan:

”NEJ, JAG TYCKER INTE DET ÄR FEL att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits.”
Med tanke på hur många djur som Torbjörn Tännsjö anser har ett dåligt liv så kan en konsekvens av detta vara att bli vegetarian, men själv har han valt att istället försöka ta reda på hur djuren har levt.
Djurrättsrörelsen och Peter Singer har kritiserats från religiöst håll, främst kristna, för upphävandet av gränserna mellan djur och människor. (Peter Singer är dessutom aktiv ateist, vilket ytterligare har spätt på konflikten.) Men här finns en intressant paradox. Pratar man med människor som är eller har varit veganer är det inte ovanligt att de använder termer eller beskrivningar som ger associationer till religiositet – ja, nästan väckelse.
Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, menar att det finns starka religiösa inslag i djurrättsrörelsen. I artikeln ”Elementary Forms of Religious Life in Animal Rights Activism” menar hon att djurrättsaktivism kan ses som en sekulär religion. Anhängarna pratar om att ”leva enligt sin tro” vilket kan innebära att försaka karriär och familj, men även att man ibland bryter mot ”denna världens” lagar eftersom man har ett ”högre” syfte. Här finns också en uppdelning av världen mellan heligt och världsligt, vilket bland annat innebär att de heliga (djuren) måste skyddas från de otrogna, (till exempel köttätande människor). Djurrättsaktivisterna har dessutom som alla religioner särskilda kostregler och ritualer (demonstrationer och andra kollektiva handlingar som gör att man upplever sig vara del av ”något större”. Kerstin Jacobsson skriver i sin sammanfattning att detta är inslag som man delar med många rörelser, men att djurrättsrörelsen är särskilt intressant eftersom man drar nya gränser för vad som är heligt och världsligt/oheligt genom att förändra gränserna mellan djur och människa.

UPPDELNINGEN MELLAN ”REN” OCH ”OREN” mat kännervi igen från flera religioner. Muslimer vill äta mat som är halal och judar vill ha kosher mat. Hinduerna har en rad matförbud beroende på inriktning, men generellt har man tabut mot nötkött. Strikta buddhister väljer vegetarisk mat. Jainister undviker inte bara animaliska livsmedel utan även till exempel rotfrukter och lök, eftersom man då äter (och dödar) hela plantan och inte bara tar plantans frukter. Dessutom riskerar man skada de bakterier och smådjur som lever i marken när man skördar rotfrukter.
Kristendomen är den religion som har minst regler kring maten. Jesus säger i Matt 15:11-20: ”Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.”
Eftersom Sverige är ett sekulariserat samhälle med kristna traditioner, som alltså inte har några religiösa tabun kring olika livsmedel, så borde det rent logiskt inte finnas så mycket åsikter om vad som ska ätas och inte ätas. Men så är det alltså inte, vilket veganismen är ett tydligt exempel på. Ett annat exempel är de hätska debatter som med jämna mellanrum utbryter kring halalslaktat kött, trots att den slakten i Sverige rent tekniskt inte skiljer sig från annan slakt. Jonas Svensson, professor i religionsvetenskap med inriktning på islamologi vid Linnéuniversitetet, har tittat närmare på detta i sin studie ”Att äta en religion. Halalkyckling, essentialism och äcklets psykologi.” Han menar att de starka reaktionerna mot halal-kött bottnar i samma äckelkänsla som troende muslimer har inför mat som är haram, alltså oren. Det halal-slaktade köttet har ”smittats” med islam. Det här är en uppfattning som kan ha sin grund i rasism eller islamofobi, men det behöver inte alls vara så, menar Jonas Svensson i en intervju i tidningen ”Hela Hälsingland”. Inte heller behöver det finnas en koppling till en annan religion, ”även sekulariserade människor kan uppleva detta.”
”Men det intressanta är att de som upplever äckel på sätt och vis har accepterat religionen och tror också, precis som muslimerna, på dess inverkan på köttet”, säger han i intervjun.

ETIKEN, MORALEN OCH KÄNSLORNA har på senare tid inte lyfts fram på samma sätt inom djurrättsrörelsen. Man har bytt kommunikationsstrategi och väljer istället att främst kritisera djuruppfödningens påverkan på miljön och klimatet. Det här har gjort att argumentationen handlar mer om siffror och hänvisningar till vetenskap, även om känslorna och etiken fortfarande är det som bär rörelsen.
Filmen Cowspiracy, som kom för några år sedan, är ett intressant exempel på detta. Den vill ge ett mycket vetenskapligt intryck och är fylld av siffror och faktagrafik, men de ”experter” som intervjuas är människor som på ett eller annat sätt stöder djurrättsrörelsen och många av de så kallade fakta som presenteras är antingen felaktiga eller kraftigt vinklade för att passa budskapet. Frågan om det är rätt eller fel att föda upp djur och döda dem tas nästan inte alls upp, med undantag för någon enstaka scen. En sådan är när filmarna besöker en småskalig uppfödare av ankor där både uppfödning och slakt verkar skötas på ett bra sätt, åtminstone i mina ögon. Filmarna är däremot djupt skakade över att bonden säger sig gilla sina djur och ändå väljer att slakta dem. Och det är här som filmen blir intressant på riktigt – hur balanserar man mellan att å ena sidan ta hand om sina djur väl, å andra sidan ändå använda dem och i slutänden slakta dem? Hur behåller man sin känsla för djuren, utan att börja se dem som produktionsenheter?Och hur ska vi egentligen förhålla oss till djuren? Jag ställer frågan till fyra bönder som har tänkt mycket på de här frågorna.
”Det är inte så lätt alltid och jag känner ofta att vi misslyckas”, säger Thomas Berglund, ägare till Almnäs Gård utanför Hjo. Gården är stor, har drygt 400 ekologiska mjölkkor och producerar bland annat några av Sveriges bästa hårdostar. Thomas Berglund menar att volymen spelar roll.
”Ju färre djur desto större identitet har djuren. Ju fler djur, desto mer grå massa”, säger han.
Det här är ingenting som man egentligen vill prata om inom lantbruket, att storleken faktiskt spelar roll och då sällan på ett positivt sätt. Thomas Berglund menar att man inte kan göra något åt problemet om man inte erkänner att det finns där. Han anser att djuromsorgen måste utvecklas och han och hans medarbetare har ägnat rätt mycket tanke och praktiskt arbete åt detta. Inte minst håller han på att fundera på det nu när man eventuellt ska bygga en ny lagård. Vad kommer framtidens konsumenter att ställa för krav? Och då är det inte båsplatscentimetrar som han tänker på i första hand, utan andra sätt att öka djurvälfärden i lagården.
”Jag anser att veganerna har rätt i vissa saker, frågan är bara hur man ska ta till sig det? Vi lever alla i en ekonomisk realitet som de slipper, samtidigt som jag inte har rätt att gömma mig bakom ekonomin, men det är svårt.”
Vad har de rätt i?
”Vi borde sluta äta så mycket kött och inte använda så stor del av jordens areal till foder, utan i stället frigöra mark för ekosystemstjänster. Det finns också berättigad kritik mot hur vi behandlar djuren inom lantbruket. Man använder djuren som maskiner för att producera en vara man säljer och samtidigt är det ett liv det är frågan om.”
Men han ser också en idémässigt skarp skiljelinje.
”Urbaniseringen avlägsnar oss från de processer som sker i naturen, där djur föds, lever och dör på det ena eller andra sättet. Ett problem med veganismen är att man inte accepterar att vi alla lever och dör och att det ofta är något annat som tar livet av det levande i naturen. Man har rätt att anse att vi inte ska hålla eller döda djur, men en konsekvens av det kan bli att förespråka att vi ska odla mat i provrör eller äta kompo komponentmat av soja, majs och palmolja, vilket jag anser orsakar ännu större miljömässiga problem.”

ELIN RYDSTRÖM DRIVER TILLSAMMANS med sin familj Lovö Prästgård vid Drottningholm, Stockholms närmaste bondgård som tusentals skolbarn har besökt och där klappat lamm, kor, katter och höns.
”Att ha djur är att leva med generationer av djur och det är jag som människa som blir den som reglerar beståndet. De vilda djuren här på gården regleras av rovdjur, sjukdomar, svält, trafiken och jakt. Vi skyddar våra djur mot det. Vi övervakar förlossningen så att den ska gå bra, ser till att de får den mat de behöver för att växa och hålla sig friska, skyddar dem mot parasiter, sjukdomar och rovdjur. Sedan slaktar vi ett antal djur som blir till mat, medan beståndet hålls på en jämn nivå i balans med vad gården avkastar.”
Just nu säljer hon höstens lamm-lådor och får från en del konsumenter frågan om det inte ”känns hemskt” att ha slaktat de gulliga lammen.
”Jag ser det inte så. Det här är mat och det har jag haft siktet inställt på hela tiden. Jag känner en stolthet när de föds, att de får leva ett bra liv men också över att de är fina när de ska slaktas”, säger hon.
Men visst kan hon också känna sorg, särskilt när det är dags att skicka vissa tackor och kor på slakt som har funnits länge på gården.
”Det är priset man får betala för att ha djur. Det är jobbiga känslor, men att få leva nära naturen och följa det cykliska som innebär både liv och död, det gör jobbet som bonde fantastiskt.”

GUSTAF SÖDERFELDT I ÅMMEBERG utanför Askersund är en ovanlig lantbrukare. Han födde upp grisar i liten skala under några år och sålde köttet i egen köttbutik och till krogar. En dag fick han nog, blev vegan, sålde grisarna och odlar numera bara grönsaker.
”Jag insåg att jag inte måste äta kött och det kändes som en befrielse, att inte längre behöva göra detta hemska. När jag fattat beslutet så öppnade det upp en annan sida i mig, en mer empatisk sida”, säger han.
Han berättar att det tog ett tag innan det sjönk in i honom, att han hade medverkat till att döda djur och att det är något som han inte känner sig särskilt stolt över.
”Jag insåg samtidigt hur stor förmåga vi människor har att stänga av våra känslor. Jag tror att det är många inom lantbruket och livsmedelsindustrin som lider av det här men som inte kan verbalisera varför.”
Samtidigt säger Gustaf Söderfeldt att han inte är fundamentalist, han har exempelvis ulltröjor.
”Man dödar ju saker hela tiden, bara man går på gatan, så jag är ju inte helt jainistisk. När jag harvar och plöjer dör det också djur, men det är stor skillnad på en groda och en gris.”
Som vegan har han mött en hel del hat, men han säger också att han var naiv i början, lite nyfrälst och aggressiv och att han efter ett tag insåg att den attityden inte fungerade.
”Man kan inte säga till folk att de är idioter för att man tycker att de gör fel, och sedan tro att de ska lyssna på en”, säger han med ett litet skratt.
Idag får han och hans tjej respekt på ett helt annat sätt, dels beroende på att de har blivit duktiga på att odla grönsaker och deras lantbrukande grannar vet hur svårt det är att odla grönsaker. Dels har Gustav ändrat attityd. Allt är inte lika svart-vitt som tidigare. Han tror inte på en helt vegansk värld, i alla fall inte inom överskådlig tid, och han säger också att man ska vara försiktig i sin veganska strävan och inte kasta ut allt det gamla, för då finns risken att man även gör sig av med bra saker.
”Men man skulle ju kunna börja med att lägga ner kycklingfabrikerna.”
Han är också kritisk till bilden av att djuren är nödvändiga för kretsloppet och är inte alls säker på att djuren är den mest ”effektiva teknologin”, som han säger.
”Sedan kanske det finns betesmarker som bara kan hävdas med betande djur och det kanske även finns gårdar där djuren är de mest effektiva. Naturbeteskött kanske innebär att man orsakar mindre död och lidande eftersom det också dör en massa djur när man plöjer och harvar. Man måste se på detta med öppet sinnelag.”

FÖRFATTAREN OCH JOURNALISTEN David Jonstad har gjort en motsatt resa. Han var vegetarian under tio år med målet att bli vegan. I stället blev han jägare och småskalig uppfödare som slaktar sina djur själv på gården i byn Arkhyttan, i Säters kommun.
”Det har varit en mycket stor omställning. För femton år sedan ville jag inte ens att en köttbit skulle nudda vid min quornfilé. Jag ansåg att kött var mord och allt det där, jag kunde djurrättsfilosofin på mina fem fingrar och den här hösten har jag bokstavligen stått med blod upp till mina armar. Jag har jagat, slaktat och styckat”, säger David Jonstad.
För honom handlade det om ett antal episoder som fungerade som ”ögonöppnare”, som han själv formulerar det. Ett sådant tillfälle var hemma hos hans morbror i Norrbotten som bjöd på en buffé med älg, ripa, öring – allt fiskat eller jagat av morbrorn själv.
”Och där låg två sorgliga quornfiléer som hade fraktats från Storbritannien när det naturliga borde vara att äta det som fanns runt knuten.”
Han mötte också lantbrukare där han med egna ögon såg att djuren hade det bra. Det fick honom att fundera på om han verkligen var inne på rätt spår.
”Jag tycker det är en sund reaktion mot djurindustrin när folk blir veganer, men alla djur ingår inte i djurindustrin. Jag ser det som en falsk motsättning när man ställer kött och vegetariskt emot varandra, när den egentliga konflikten är mellan det småskaliga, ekologiska och hållbara å ena sidan och det industriella, storskaliga å andra sidan.”
Han berättar att han som vegetarian aldrig var särskilt intresserad av naturen och att han tycker att veganismen i sig innebär ett fjärmande från naturen, trots att den är sprungen ur en empati för djuren.
”Paradoxalt nog så manifesterar veganismen en separation från naturen, det som jag tror är grundorsak till alla av våra ekologiska kriser. Vi anser att vi står över naturen och det har gett oss en rad problem. I och med att jag blev alltmer intresserad av systemkriser så ökade också mitt intresse för naturen och för att få vara en del av den.”
Han tog jägarexamen för att han ville komma närmare naturen och också ansluta till den längsta traditionen som människan har – jakten, fisket och samlandet. Nu har familjen även tama djur – får, höns och katt.
”Jag får vara med i alla delar i djurens liv, från födsel till död, och det är något jag uppskattar.”
Men hur kan man tycka om att vara med när djur dör? För många människor, inte bara veganer, skulle det vara oerhört jobbigt?
”Jag tror att det säger något om hur fjärmade vi har blivit från naturen, att vi ser detta som något brutalt och onaturligt. Skulle vi fråga någon som lever i ett mindre urbant och industrialiserat samhälle så se de det inte alls på samma sätt.”
Och han har givetvis rätt. Jag har varit på restauranger i andra länder där det avbrutna kacklet från en höna har avslöjat att den har nackats för att sedan serveras vid vårt bord. Eller där getter burits över axeln för att slaktas i slaktgropen, mitt i byn, utan att någon mer än vi, utsocknes, har höjt på ögonbrynen.
Därför är han mån om att hans barn ska förstå att de lamm som föds på våren kommer att bli köttgryta på hösten och barnen är även med i hagen när lammen slaktas.
”Vi har egentligen inget val, särskilt inte om vi ska överleva på våra breddgrader. Det vanliga i vår civilisation är att vi lejer ut arbetet till någon annan. Vi ser inte dem som syr våra kläder, tillverkar våra mobiler eller slaktar våra djur. Men jag vill själv ta ansvar för den mat jag äter, även om avlivningen i sig kan vara jobbig.”
Han vill inte banalisera dödandet.
”Det finns naturligtvis något svårt i det här, att ta en annans liv, och det ska finnas ett motstånd i det. Det gör att man visar respekt för djuret, även det döda djuret så att man tar vara på allt från det. Vi brukar faktiskt tacka lammet för att vi får äta det när vi äter den första måltiden av det. Att säga ’ska man äta kött så ska man själv döda djuret’, låter klyschigt, men det vore nog inte så dumt, det skulle leda till mer djurrespekt och mindre köttätande.”
Han upplever inte att han blev ifrågasatt för att han ”bytte sida”, för precis som när han blev vegetarian var detta ett medvetet beslut och han har fortfarande stor förståelse för att veganer kan tycka att kött är obehagligt.
”Problemet med veganismen är att den tenderar att bli lite religiös och har svårt att sätta in saker i ett större sammanhang. Skulle man lyfta blicken skulle man se att det är systemet som är problemet, snarare än djuren.”

VARIFRÅN KOMMER ALLA KÄNSLORNA kring köttet, och i förlängningen maten? Sanningen är att de alltid har funnits där, men kanske mer integrerade än vad de är nu. Mat är något mer än överlevnad och nutrition. Det sätter spår i vårt landskap, men också i vår civilisation och kultur, i våra dagliga liv såväl som i våra viktigaste ritualer. Den industrialisering som har skett av vårt jordbruk och matproduktion tar inte hänsyn till detta, utan strävar snarare mot anonymisering och att befria sig från känslorna, precis som vilken annan industri som helst. Att betrakta mat enbart som varor som kan köpas eller säljas eller som en grundläggande mänsklig rättighet och en hörnsten i vår kultur, ger två helt olika världar. Precis som det är ett bråddjup mellan att behandla djuren i första hand som produktionsenheter och inte som levande, kännande varelser i ett ömsesidigt beroende och samspel. ■