Uncategorized

Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då?
Om störst inte alltid är bäst, vad gör vi då? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kycklingen har länge varit målbilden för svenskt lantbruk. Ett fåtal företag med många djur som kan stängas in på liten yta, som växer så det dånar, äter en stor del av överskottet på spannmål och dessutom är billig mat och anses klimatsmart. Alla har älskat kycklingen, från miljörörelsen till handeln. Men nu har det kommit grus i maskineriet. Igen.

När den tyske jordbruksministern uttrycker stark oro över att tolv procent av jordbruken har lagts ner under de senaste tio åren, så hörs inte alls samma tongångar i Sverige, inte ens från lantbrukets företrädare själva. Och då har vi under samma period blivit av med procentuellt fler gårdar, dvs 18 procent.  Budskapet är nästan alltid detsamma när nedläggningen av gårdar diskuteras i Sverige, som när ATL senast skrev om saken: ”I många fall är storleksrationaliseringen en förutsättning för att skapa ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara företag.” Nedläggningen av gårdar beskrivs ofta som något av en naturlag, omöjlig att ändra på. Det är nödvändigt att växa för att ”hänga med” och för att öka lönsamheten. Baksidan av gårdsdöden vill man inte diskutera och absolut inte göra något åt. För till skillnad mot Tyskland, som utnyttjat hela potentialen att styra om en del av jordbruksstödet från stora till mindre och mellanstora gårdar, så har Sverige, med LRF som stark påskyndare, gjort sitt yttersta för att förhindra en sådan omfördelning. Här räcker det med att enbart knysta om att det vore bra om det gick att etablera fler gårdar, för att någon direkt ska anse att etablering av lantbruk är det samma som kritik mot de stora lantbruksföretagen. 

När LRF Ungdomen efterfrågar en utredning om hur ägarskiften och generationsskiften ska underlättas, blir det nej från landsbygdsministern Peter Kullgren. Han hänvisar i stället till en uppdaterad livsmedelsstrategi och minskat regelkrångel, ett så upprepat omkväde att det vid det här laget börjar kännas lite pinsamt. 

Samtidigt har två stora skandaler inom fjäderfäbranschen skakat om lantbruket ordentligt. Det gäller dels kycklingskandalen där Uppdrag Granskning dokumenterar olaglig avlivning av djur, men också en del av det lidande som dagens kycklingavel innebär, något som länge varit känt för den som vet något om kycklingbranschen. Dels att Sveriges största äggföretag CA Cedergren i Mönsterås, efter ett års tid inte får bukt på salmonellasmittan och nu tvingas slakta ut alla hönsen och därmed försvinner nästan 20 procent av alla ägg i Sverige.

Mig veterligen är det första gången som lantbruksmedia inte ryggradsmässigt har gått i försvarsposition när en ”skandal” briserar. Framför allt på ledarplats har man uttryckt en stark oro för sårbarheten som detta innebär. ATL går till och med så långt att man skriver: ” Det vore fint för säkerheten i livsmedelskedjan och även för livet på landsbygden om den snabba strukturförändringen kunde hejdas.” Och tillägger att regelverket hos myndigheter och livsmedelsindustrin inte kan fortsätta straffa ut de mindre producenterna.

I en annan ledare ,apropå kycklingskandalen, pekar man på det vansinniga när enbart lågt pris styr utvecklingen inom lantbruket. ”Men aldrig ställs frågan om inte det här är baksidan av myntet när konsumenterna uppmanas att jaga lågpris.”

Nu skulle jag vilja hävda att vi är flera stycken som under lång tid har ifrågasätt just detta, lantbrukets enorma fokus på lågt pris. För det är trots allt inte bara handeln som har lågprisfokus, det har även lantbruket självt. Volym premieras alltid framför kvalitet oavsett om det gäller svällande muskler på slaktkroppar, högmjölkare eller ton vete per hektar. De som försöker erbjuda någon annan kvalitet blir i bästa fall lite lätt klappade på huvudet, i många fall anklagade för att vilja orsaka världssvält när man väljer att inte prioritera hög volym. Det är i ljuset av detta som bland annat den högljudda kritiken från vissa delar av lantbruket gentemot den ekologiska produktionen ska ses. Tittar man på vad som pågår inom mjölkproduktionen, uppfödningen av köttdjur och lamm, så ser man att det är kycklingen som står som modell, helt enkelt för att den har kommit allra längst i industrialiseringsprocessen. Kan man stänga in djuren, ge dem alltmer spannmål, få dem att mjölka och växa allt snabbare och dessutom ständigt öka djurantalet – ja då är man en framgångsrik lantbruksentreprenör som gör alla rätt, i alla fall enligt den egna branschen.

Strukturrationaliseringen är av de största megatrenderna inom maten som det sällan pratas om. Jag har skrivit om det i många olika sammanhang, bland annat  här.  För tidningen Filter skrev jag om just värphönsen här. Om de senaste tidens skandaler är en början på en omsvängning i synen på att störst alltid är bäst, återstår förstås att se. Men störst är bäst, är kanske inte längre riktigt så självklart som det var tidigare.

Nästa gång ska jag skriva om mjölkbranschens strävan att förvandla kossan till en kyckling.

Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut?
Mjölkens bäst-före-datum på väg att gå ut? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Mjölkbranschen håller på att tappa bort sin hållbarhet. Man lägger för stor vikt vid klimatpåverkan och missar andra viktiga samhällsnyttor som landskapsvård, biologisk mångfald, markbördighet och djuromsorg. Ungefär så kan man sammanfatta intrycken från gårdagens mjölkkonferens hos SLU.

”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”Hur påverkas man av att man är så få mjölkbönder kvar?”

Frågan ställdes av agrarhistorikern Carin Martiin under gårdagens mjölkkonferens på SLU, Ultuna. Temat var en hållbar produktion och konsumtion av mjölk och presenterade resultat från det större forskningsprojekt med ett antal olika arbeten som pågått sedan 2019. Diskussionerna kom att spänna över en rad olika frågor som handlade om vart svensk mjölk är på väg och om det är rätt väg.

Carin Martiin hade läst 40 000 sidor av mjölknäringens husorgan, tidningen Husdjur, under 40 år. under den tiden har mer än 90 procent av mjölkbönderna försvunnit. Idag är det bara 2 700 gårdar kvar. Eller som en bänkgranne sa: ” Vi är fler som går på sådana här konferenser än som mjölkar.”

Och det är inte bara gårdarna som försvunnit, antalet mjölkkor har halverats samtidigt som de mjölkar mer än dubbelt så mycket som för 40 år sedan. Betande kor har blivit något sällsynt, det är för det mesta köttdjur eller ibland ungdjur/sinkor som inte mjölkas.

Under här fyra decennierna har strukturrationaliseringen fortsatt med full kraft. I början av 1980-talet fanns det cirka 43 000 gårdar och merparten av dem, 37 000, hade max 24 kor, varav 17 000 hade högst 10 kor. Carin Martiin beskriver hur de intervjuade bönderna i tidningen Husdjur och även hon själv, hela tiden tror att framtidens utökning bara handlar om några kor till. Tanken på gårdar med många hundra kor, var då främmande för många av mjölkbönderna.

”Mjölkbranschen måste vara rädda om sina värden och jag tycker att pratar för lite om att vara människa tillsammans med djur. Den hållbarhetsaspekten saknar jag i dag och jag hoppas att den inte försvinner i automatiseringen. Det finns kor som blir gladare av en traktor än av att se en människa”, sa Carina Martiin.

Hon var inte ensam om att lyfta fram andra värden än hög mjölkproduktion till ett lågt pris. Christel Cederberg, professor i hållbara jordbrukssystem på Chalmers och Pernilla Tidåker, lektor och forskare på SLU som forskar om hållbara livsmedelssystem, lyfte båda fram vikten av ett småskuret mosaiklandskap med variation i grödor, djur och naturtyper som grund för biologisk mångfald. De kritiserade också ett ensidigt fokus på klimatfrågan.

”Både forskning, näring och industri har lagt alla ägg i en korg, nämligen klimatet”, sa Pernilla Tidåker.

Pernilla Tidåker hade tittat specifikt på kolinlagring. Precis som tidigare studier visat var hennes slutsats att en hög andel vall och stallgödsel ger en hög kolhalt och vill man stimulera detta från politiskt håll ska man satsa på vallstöd. Däremot var hon betydligt mer tveksam om det går att säga något om hur mycket kol som enskilda gårdar lagrar in. Det skulle kräva många mätningar under lång tid i en omfattning som skulle bli för kostsam.

”Däremot kan detta gå att följa inom regioner och sektorer”, sa hon.

Christel Cederberg ansåg att det saknas ett vetenskapligt underlag för att säga hur en hållbar kost ska se ut och pekade bland annat på att många studier mäter utsläpp av växthusgaser men sällan användning av kemikalier. Hon visade också på den stora skillnaden i system när det gäller uppfödningen av kor och därmed också de resultat man får när det gäller klimatpåverkan.

Även Johan Karlsson som forskar om hållbar matproduktion och markanvändning på SLU, var övertygad om att levande landskap och biologisk mångfald kommer att bli viktigare områden framöver.

”Nu har mycket handlat om klimatet, vilket passar bra ihop med den pågående effektiviseringen inom mjölken”, sa han.

Flera talade om att man tycker sig märka en ängslighet inom mjölkbranschen, att man inte styr debatten utan mer ägnar sig åt att reagera på andras påståenden. Klimatdebatten är ett tydligt exempel på detta. Ingen hade dock något svar på vad detta kan beror på, vilket var lite förvånande. Personligen tycker jag att det är uppenbart att en bransch med 2 700 mjölkbönder jämfört med de dryga 40 000 som fanns för 40 år sedan, inte har en möjlighet att bära upp den stora propagandaapparat som man tidigare förfogade över. För bara några decennier sedan fanns mjölken överallt. Man bedrev omfattande forskning, marknadsföring gentemot konsumenter, kommunikation och påverkan gentemot dietister och kostrådgivare inom vård och omsorg. Mjölk på skola och dagis var självklara inslag. Vem tänker i dag på att det var mejerierna som bidrog till att kaffet på fiken blev snordyrt för att man började hälla mjölk i det? Eller att den gastronomiska utvecklingen kanske inte hade varit lika framgångsrik utan kocktävlingen Årets Kock som mejerierna startade under 1980-talet? Mejerinäringen har tvingats göra sig av med en stor del av sin intellektuella kapacitet. Och det märks.

Men på samma sätt som man kan beskylla branschen för att vara ängslig, kan man rikta en liknande kritik mot en del av forskningen på mjölkområdet. Även här har man varit, och är fortfarande, upptagen av klimatet, för som flera sa: ”Det finns så mycket data för klimatet.” Och det må vara sant, men att forskare på mjölkområdet har köpt metanparadigmet, dvs påståendet att metanet är ett problem för svensk mjölkproduktion, är obegripligt. Med tanke på att antalet kor i allmänhet och antalet mjölkkor i synnerhet, har minskat så kraftigt under de senaste hundra åren, skulle man vetenskapligt kunna hävda att metanet är en icke-fråga. Med lite mindre ängslighet skulle man dessutom kunna föra en diskussion om biologiskt metan verkligen ska jämföra med växthusgaser med fossilt ursprung. Problemet med fokuseringen på kornas metan är också att man inte uppmärksammar den klimatpåverkan som mjölkproduktionen åstadkommer som har fossilt ursprung. Jag tänker då inte bara på traktorkörning, utan mer på konstgödsel, inköpt foder som är odlat med konstgödsel, transporter i hela kedjan och all fossil energi och därmed växthusgaser som ligger inbäddad i maskiner, teknisk utrustning, byggnader osv. Detta flyger helt under radarn när man fokuserar på den växthusgas man egentligen borde kunna hävda inte är något större problem – kornas metan.

Desto mer positivt att strålkastarljuset i stället för klimatet nu riktades mot just sådant som levande landskap, biologisk mångfald, resilient livsmedelsförsörjning, markbördighet och kolinlagring, djuromsorg och samspelet mellan djur och människa. Positivt också att Margareta Emanuelsson, koordinator för hela forskningsprojektet på SLU, ställde sig frågande till om tanken att försöka föra samman alla hållbarhetsparametrar till ett index, verkligen leder rätt.

”Ska vi producera mer mjölk i Sverige så behöver det ske hållbart och kanske behöver vi då också styra om inriktningen”, sa hon.

Ulf Sonesson, expert på hållbara livsmedelssystem hos Rise, menade att mjölkproduktionen bidrar till många nyttor, men att de här nyttorna samtidigt kan skapas på andra sätt. Andra djur kan exempelvis beta naturbetesmarkerna. Men det skulle samtidigt kosta mycket att ordna de här nyttorna på ett annat sätt.

”Mjölkens roll i ett hållbart livsmedelssystem bestäms av vilka nyttor som skapas – och att mjölkproduktion är bästa sättet att skapa dom”, sa han.

Han ville också att relationen människa djur lyfts fram mycket mera och menade att det är inte sannolikt att unga vuxna skulle reagera särskilt positivt om de klev in i en modern lagård.

Diversifiering i stället för specialisering, den fortsatta strukturutvecklingen, den ökade ekonomiska risken när allt mer kapital ansamlas på gårdarna och om små gårdar har någon möjlighet i framtiden var andra frågor som var uppe.

Helena Hansson, professor i nationalekonomi med inriktning på jordbruksekonomi på SLU, lyfte några olika perspektiv på ekonomisk hållbarhet. Handlar det då enbart om avkastning på kapital eller ska man även inkludera naturresurser eftersom det handlar om en verksamhet som använder sig av naturresurser? Eller ska man inkludera de externa effekterna, både positiva och negativa?

Vem ska då driva utvecklingen av ett hållbart livsmedelssystem, frågade moderatorn Malin von Essen.

”Låt inte oss forskare sköta det”, replikerade Ulf Sonesson blixtsnabbt.

Christel Cederberg menade att det här i stället är en demokratifråga som måste diskuteras av betydligt fler än en liten klick människor i städerna.

”Det här är en demokratifråga och i grunden en värderingsfråga.” 

Det enda jag egentligen saknade var perspektivet den goda maten och matkulturen vilket också är en viktig del i ett hållbart livsmedelssystem. Mjölken, i alla sina former, har varit en viktig grund för den goda matkulturen men har kraftigt tappat sin roll där. För trots att butikernas mejerikylar har förvandlats till stora mejerisalar med alla upptänkliga (och otänkbara) smaker och halter av fett, protein och laktos så är det rätt mycket som är smakmässigt ointressant. Tänk bara på den utförslöpa som hårdosten har gått igenom.  Återigen snurrar den gamla Springsteenlåten på repeat i mitt huvud – 57 Channels (And Nothin’ On).

För vem är Arla till för?
För vem är Arla till för? 150 150 Ann-Helen von Bremen

När en majoritet av Arlas ägare, mjölkbönderna, ifrågasätter den pågående industrialiseringen, kamouflerad till ett hållbarhetsprogram, så blir man idiotförklarad av ledningen. Hur känns det egentligen? Och framför allt, för vem är Arla egentligen till för?

Det har funnits perioder i historien när bönder har skällts för att vara dumma i huvudet av andra grupper i samhället och det är säkert något som förekommer även i dag, när debatterna hettar till.  Men hur känns det egentligen att vara lantbrukare och bli dumförklarad av sina egna? För det är precis så som Arlas ledning nu beter sig mot en majoritet av deras ägare ifrågasätter det nya så kallade hållbarhetsprogrammet som i pengar premierar en mer intensiv uppfödning.

I början av sommaren skrev lantbrukstidningarna om att 14 av 17 av Arlas kretsar ställde sig bakom en motion som kritiserade det nya sk hållbarhetsprogrammet. (De tre återstående kretsarna antog också motionen, men i något förändrad form). Till programmet är det kopplat en ersättning där de mer poäng ger mer betalt. Kritiken från en majoritet av Arlas bönder har handlat om att programmet (och ersättningen) missgynnar de gårdar som utfodrar sina kor med mycket gräs i form av hö, ensilage och bete, medan de gårdar som ger korna mer kraftfoder, tjänar på detta. Likaså premierar programmet den som använder så lite mark som möjligt för att få fram en liter mjölk, vilket innebär att den bonde som låter sina djur beta naturbetesmarker eller befinner sig i skogs- och mellanbygder där skörden är lägre än i de södra slättbygderna, också får sämre betalt. Biologisk mångfald och kolinbindning kan ge åtta poäng som mest. Effektivitet när det gäller markanvändning, foder, kväve och protein ger 49 poäng (mer än hälften av de totalt 80 poängen) medan biologisk mångfald och kolinbindning bara ger 8 poäng.

Från Arlas sida medger man att biologisk mångfald och kolinbindning har en mindre betydelse i programmet.

”Vi har ju vision kring biologisk mångfald, men den finns inte på den nivån som klimatmålet”, säger Gustav Kämpe, styrelseledamot i Arla Foods till ATL. Han säger också att det varit enklare att mäta kolinlagring och biologisk mångfald om en standard redan fanns.

Självklart hade det varit enklare om det gick att sätta siffror på den biologiska mångfalden, men det kanske finns ett skäl till att det inte finns sådana siffror. Det kanske inte riktigt är ett ämne för matematiken. Det är ganska anmärkningsvärt att ett företag som jobbar med en biologisk verksamhet och som borde vara väl medvetet om hur komplext detta är, ändå verkar längta efter att fler biologiska processer ska förenklas ner på ett sådant sätt at resultaten blir missvisande. Det är ju precis det som har hänt med klimatkalkylerande på livsmedel.

Länge försökte svenska mejerier, med Arla i spetsen, att göra två helt motsatta saker –  utåt sett  kommunicerades betande kor i blommande sommarhagar (minns Bregottreklamen) medan den interna kommunikationen istället handlade om fortsatt strukturrationalisering med allt färre gårdar, med allt fler kor som mjölkar allt mer till en allt lägre kostnad per liter mjölk. Å ena sidan hagmarker och biologisk mångfald. Å andra sidan mjölkfabriker. Två bilder som helt enkelt inte går ihop.

På senare tid har det blivit allt tydligare att målbilden är fabriken. Arlas ledning har återkommande lyft fram den intensiva danska mjölkproduktionen som en förebild för Sverige och propagerat för en fortsatt stark nedläggning av gårdar i Sverige. Husdjursföreningen Växas och LRFs  sk forskningsstudie för att undersöka om man kan stänga in mjölkkorna året runt, är ytterligare i led i detta. Och även om det är ironiskt, så är det inte särskilt förvånande att man i sitt miljö- och klimatprogram väljer att betona fodereffektivitet och låg markanvändning. Ironiskt, eftersom den tankevärlden bygger på att det bästa vore om kossan förvandlades till en slaktkyckling som kunde födas upp på liten yta med enbart spannmål och kraftfoder. Ironiskt, därför att den typen av klimatberäkningar inte tar hänsyn till kons potential och starka sidor. Men samtidigt ett självklart val, eftersom det ligger helt i linje med det industriella synsättet. Klimatkalkylerandet där man omvandlar de tre växthusgaserna till koldioxidekvivalenter, är också en produkt, sprungen ur industrins värld och har mycket litet att göra med den biologiska världen.

Man kan givetvis fråga sig varför det dröjt så länge innan det blivit någon reaktion från mjölkböndernas sida eftersom den här utvecklingen som sagt pågått ett bra tag. Kanske är det för att det nu blir så tydligt i kronor och ören. Kanske är det för att det också blir så tydligt att värden som landskapsvård, biologisk mångfald, djuromsorg och riktigt god mjölk inte längre betyder något, och det finns trots allt mjölkbönder som fortfarande ägnar sig åt just de här värdena.

Eller så är det kanske för att man visste vad man skulle få för reaktion  – nämligen ett idiotförklarande? För det återkommande mantrat från ledningen och även en del förtroendevalda på högre nivå, har varit att man ska förklara det hela bättre för de kritiska medlemmarna och som ”måste se till helheten”.

  • Det hålls hela tiden nya möten för att ”förklara” för oss som är kritiska, säger en mjölkproducent.

Men problemet är snarare att Arlas bönder mycket väl har förstått vad det handlar om. Motionens författare, Marianne Schönning, är inte bara ekologisk mjölkbonde i Holmsveden, hon har också under många år varit aktiv föreningsbonde med fokus på mjölkfrågor. Hon har jobbat inom Arla Sverige men även internationellt, exempelvis inom IFOAMs EU-grupp. Och har man suttit och tragglat, diskuterat och förhandlat EUs ekologiskt djurregler, då är man inte direkt någon dumskalle. Att påstå att hon inte förstår Arlas hållbarhetsprogram är med andra ord snudd på oförskämt.

Arla har struntat i kritiken och från augusti har man börjat Arla betala ut den nya hållbarhetsersättningen. Och därmed riktas ljuset mot en annan fråga, nämligen varför man inte lyssnar på sina ägares kritik?

– Det är mycket bra att Arla vill arbeta med hållbarhetsfrågorna, men ett stort problem när inte demokratin funkar i en kooperation som har två tredjedelar av den svenska mjölkmarknaden, sa Marianne Schönning i en intervju i ATL under sommaren.

Det kan man lugnt hålla med om. För vilka är egentligen Arla till för?

Det finns en risk att det hela kommer sluta som det så ofta har gjort, nämligen att någon av bönderna säger det som alltid brukar avsluta alla interna diskussioner – ”vem ska hämta vår mjölk om inte Arla gör det?” Budskapet är att man ska vara tacksam över att Arla hämtar mjölken, för alternativet kunde vara att ingen gör det, och att man ska förlita sig på att ledningen gör det som är bäst för alla.

Men svaret på frågan skulle lika gärna kunna vara: NNP, Milko, Värmlandsmejerier, Dalarnas Mejeriförening, Södra Hälsningslands Mejeriförening, Gefleortens Mejeriförening, Gotlands läns mejeriförening, Örebroortens Mejeriförening, Sydöstmejerier. Bara för att nämna några av alla de mejeriföreningar som en gång var och som sedan har uppgått i Arla.

Den här texten har handlat om Arla, men den kunde lika gärna handlat om Norrmejerier eller Skånemejerier, som ägnar sig åt en precis likadan utveckling.

Mångfaldspoängen med ogräs
Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!