Nov 26 2019

För bra för att passa Ica

Rätt ofta brukar det hävdas att direktförsäljning till konsument är en möjlighet för den småskaliga livsmedelsproducenten, som det ofta är frågan om, eftersom den mindre producenten inte passar in i det storskaliga livsmedelssystemet. Mer sällan pratar man om att det också förhåller sig tvärtom, att den reguljära livsmedelsindustrin och butikerna inte klarar av att hantera de produkter och kvalitéer som det är frågan om.

Under ett par års tid har jag haft nöjet att följa några REKO-ringar på nära håll. Utbudet är begränsat i en REKO-ring, i mitt fall som runt 500 olika varor. Stora Butiken har över 30 000 matvaror och ändå kan den inte mäta sig med utbudet hos REKO-ringen. Där kan jag handla grönsaker som har skördats när de har nått sin absoluta mognadspeak, bara några timmar innan jag kan lägga ner dem i min kasse. Där kan jag välja mellan 30-tal olika sorters potatis, udda grödor som sparris, persiljerot, chili av olika sorter och mycket annat. Bland animalierna kan jag hitta helfet, nymjölkad mjölk, nykärnat smör, en rad  specialostar från gårdsmejerier, ägg i olika färger från rashöns, udda styckningsdetaljer från ett brett utbud av köttslag, kalvdans, nybakat fortfarande varmt bröd på gamla spannmålssorter, hemkokt kola och mycket annat. Det mesta av detta kan inte en vanlig butik hantera, oavsett hur stor den är.

Jag tänker på detta när en KRAV-grisbonde berättar att han lagat till griskött i en stor butik, fått massor av positiv respons och sålt slut på allt kött i ett nafs.

“Men man måste ju prata för KRAV-grisen och det har ju inte butikerna tid med. Den drunknar i deras utbud, säger han lite uppgivet.”

KRAV-grisen borde ha varit en framgångssaga vid det här laget, särskilt med tanke på hur tacksamt det är att marknadsföra ett äkta grisliv. Istället har marknadsandelen på några promille krympt ihop ännu mera. För fyra år sedan trodde åtminstone de ekologiska grisbönderna att det äntligen skulle lossna på allvar. Handeln ”skrek” efter KRAV-grisar. Men det visade sig vara mycket skrik för lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen. Tre år senare när KRAV-grisarna hade fötts upp, ville handeln i stället satsa på vego.

Så vad ska då uppfödarna göra, satsa på REKO eller annan direktförsäljning? Ja kanske om man är småskalig, men det är långt ifrån säkert att det fungerar för alla producenter att jobba direkt mot konsument. En sak är dock säker, handeln har under alltför lång tid visat att man inte klarar av att hantera den kvalitet som KRAV-grisarna står för. Återstår alltså att finna nya vägar. Kanske forma en ny försäljningskanal eller hitta andra samarbeten.

Den här texten skrev jag som krönika för Ekoweb. Lite senare upptäcker jag det som jag har väntat på ett tag, nämligen att handeln ska försöka surfa på vågen med REKO-ringar och annan direktförsäljning, relationsmaten. Självklart är det ICA som är först ut eftersom man alltid verkar vara lite piggare på att snappa upp trender. I reklamen talar om att man minsann köper lokala produkter, stöder de lokala företagen och värnar om landskapet. Och visst, det är bra och det är bara att hoppas att de lokala producenterna ser till att ta ordentligt betalt så att man har tjänat lite pengar innan ICA och de andra kedjorna (som säkert snart hakar på) hoppar vidare till nästa trend. För det gör dom, tro inget annat,  vi har sett det förut.

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag lyssnar på reklamen och hör hur man försöker apa efter flera av relationsmatens argument. Här är ett område där dagligvaruhandeln aldrig kommer att vinna!


Jul 12 2013

Priset för billig mat – antibiotikaresistensen

Vissa tickande bomber vill man helst inte kännas vid, men till slut går det ändå inte att komma undan. Som detta med antibiotikaresistenta bakterier. Vi har hört till leda om detta ökande problem och jag misstänker att jag inte varit ensam om att muttra någon svordom när läkaren har vägrat skriva ut pennicilin för ungens öroninflammation, på den tiden när det begav sig.

Men ibland kommer man som sagt inte undan. Ett av Almedalens seminarier, arrangerat av Svenska Djurhälsovården och Vi konsumenter, blev en påminnelse om detta. Trots att övriga EU har följt Sveriges linje och sedan 2006 förbjudit antibiotika för att öka tillväxten hos jordbrukets djur, så är ändå användningen mycket hög i flera länder. Sverige, Norge och Island har den lägsta förbrukningen, Sverige ligger på 15 mg/kg levande djur. Spanien ligger högst med  250 mg/kg levande djur, eller 16 gånger mer antibiotika.

Baksidan av den här flitiga medicinerandet av i huvudsak friska djur, är att resistensen ökar och de siffrorna är rätt kusliga. Över 60 procent av de tyska och holländska grisarna  och 30 procent av de danska grisarna bär på bakterier som är resistenta mot antibiotika.

Och detta drabbar naturligtvis oss också eftersom  resistenta bakterier från djur eller från livsmedel självklart kan smitta oss också.

Märkligt nog agerar inte Livsmedelsverket mot detta. Man anser att om livsmedlet upphettar till 70 grader så är det inget problem. Må så vara, men nog är det en märklig hållning att det tillåts säljas livsmedel som med stor sannolikhet kan vara farliga? Risken att få i sig resistenta bakterier från en tysk, holländsk eller dansk gris är ju inte direkt liten.

Eller som Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter sa:

– Som konsument kan jag inte få buskapet att detta ska jag lösa i köket!

Nu pågår dock sedan en tid tillbaka ett arbete, initierat av Axfood, för att börja ställa krav på antibiotikaanvändningen när det gäller importerade animalier. Ror man detta i land, får det sägas vara ett genombrott för en förändrad syn på handelns roll i livsmedelskedjan, en ökad medvetenhet om att man faktiskt också har ett större ansvar för den mat man säljer. Ett ansvar som man än så länge har varit rätt ovillig att axla.

Hittills har det hetat att det är upp till konsumenten att välja. Kanske är detta första steget att ta ansvar och sluta dölja sig bakom floskler som valfrihet?