ekomjölk

Felpass, Arla!
Felpass, Arla! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag hoppades att Arlas ”sommarmjölk” var en tillfällig hjärnsmälta. Det var ju trots allt ganska varmt förra sommaren. Men icke, den är tillbaka igen och det är svårt att se den som något annat än ett lurendrejeri, både gentemot konsumenterna och ägarna, dvs mjölkbönderna själva.

Det Arla gör är bedrägligt på flera sätt. Sommarmjölken kommer från kor som får gå ute och beta 25 procent mer än vad beteslagen kräver. Det låter kanske mycket, men det innebär i praktiken att mjölkkorna får vara ute 1,5 timme längre eftersom lagen säger minst 6 timmar om dygnet. För detta får mjölkbönderna 7,2 öre extra per kilo mjölk under sommarmånaderna. Det borde inte vara så mycket att orda om, men eftersom det gick att förpacka det hela till sommarmjölk (och vem kan tycka illa om det ordet?) så tyckte väl produktutvecklarna att det var en bra idé.

Saken är dock den att Arla har redan sin sommarmjölk och det med råge, fast den heter ekomjölk. KRAV-reglerna för ekologiska mjölkkor säger nämligen att korna ska vara ute och beta minst 12 timmar per dygn, alltså dubbla tiden. Reglerna säger också att betet ska vara av så bra kvalitet att korna också kan äta en viss mängd av gräset. Det handlar alltså inte enbart om motionsbete, som det annars ofta rör sig om när det gäller mjölkkor.Snacka om sommarmjölk, på riktigt!

Till saken hör också att Arla har överskott på sin ekomjölk och skulle behöva jobba lite med marknadsföringen där. I stället lanserar man alltså denna produkt, som ju förmodligen inte gör försäljningen av ekomjölken enklare. Vilken konsument hänger med i svängarna när det gäller hur länge korna får beta när det gäller de olika mjölkslagen?

Att all ekomjölk inte säljs som ekomjölk är något som vare sig de ekologiska eller konventionella mjölkbönderna inom Arla tjänar på, snarare tvärtom.

Men det riktigt oroande är om detta är Arla framtida affärsstrategi, att lansera produkter med halvdana mervärden som konkurrerar med de produkter som har verkliga sådana.

 

Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen
Kossans klimatpåverkan, livscykelanalysen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag skriver en serie om kornas klimatpåverkan i tidningen Husdjur där jag tittar på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Här är den första delen som handlar om kritik mot den metod som används för att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan, livscykelanalysen:

Siffror om kons och mjölkens utsläpp av växthusgaser används i debatten kring kornas klimatpåverkan. Bakom ligger livscykelanalysen, en metod som forskare menar leder till övertolkningar.
I MATENS KLIMATDEBATT förekommer det en mängd olika siffror på hur stor påverkan som olika livsmedel har. De här siffrorna ligger sedan till grund för att rekommendera olika dieter, exempelvis mindre mjölk och kött. Ibland jämförs de med att köra bil eller flyga. Nästan alla siffrorna kommer från en räknemetod som kallas livscykelanalys.
– Vi vet att livscykelanalysen inte är ett perfekt verktyg, men den betraktas som ett sådant, säger Ulf Sonesson, forskningschef på RISE.
När han säger ”vi” så syftar han på flera av sina kollegor, världen över. Ulf Sonesson anser att livscykelanalysen är en central del i att förstå komplexa systems prestanda inom hållbarhet, men kritiserar hur metoden ofta används. Han delar en frustration bland många forskare över att resultaten från livscykelanalysen många gånger övertolkas och att alltför många bortser från de aspekter som inte täcks in av metoden.
DET VAR OCKSÅ anledningen till att han tillsammans med forskare från Italien, Spanien och Nya Zeeland skrev artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Det är en vetenskaplig artikel där bristerna i dagens metodik beskrivs och även kritiserar hur livscykelanalyser används. Forskarna pekar bland annat på den kraftiga förenkling som metoden innebär och som missar annan mycket viktig information, inte minst annan slags miljöpåverkan än klimatpåverkan. Forskarna är också mycket kritiska till att livscykelanalyser rätt ofta används slarvigt för att inte sällan göra tvärsäkra påståenden.
Vad är då egentligen en livscykelanalys? Metoden kommer från början från industrin och användes första gången inom livsmedelsindustrin redan 1969. Det var Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare har dock företaget fortfarande inte kunnat bestämma sig för vilket material som egentligen är bäst.
Länge användes livscykelanalyser främst för att se var den största miljöpåverkan finns i en produkts livscykel – framställningen av råvarorna, själva tillverkningen, förpackningen eller transporterna. Då är metoden ett bra verktyg för att se vad som behöver förbättras. Metoden är också användbar för att jämföra två produkter som tillverkas på samma sätt, exempelvis en fabrik som gör två olika bilmodeller.
MEN MATPRODUKTION skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets – och framför allt animalieproduktionens – växthusgaser, består inte av koldioxid från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som orsakar växthusgaserna lustgas och metan. De två gaserna skiljer sig radikalt från koldioxid och allt fler forskare anser att det inte går att göra som i dag och översätta metan och lustgas till koldioxidekvivalenter, eftersom man då missar dessa stora skillnader. I stället borde man titta på de tre gaserna separat.
Det finns en annan grundläggande skillnad gentemot industriell produktion, nämligen det biologiska system som matproduktionen bygger på. Det är ett mycket komplext system som ger stora variationer och som den industribaserade livscykelanalysen inte klarar av att hantera. I stället blir det grova förenklingar, något som Sonesson och hans kollegor poängterar i sin artikel.
– Ja, man gör helt klart övertolkningar, särskilt i den delen av den akademiska världen som jobbar konsultnära med carbon footprints och så vidare, och det är ett jätteproblem.
Författarna anser att dagens livscykelanalys inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om i fall ett livsmedel är hållbart producerat eller inte. Påverkan på biologisk mångfald, markbördighet och erosion är för komplicerade för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som aldrig ingår i livscykelanalyserna.
Metoden klarar heller inte av att väga in den stora variation som finns inom jordbruket när det gäller jordar, klimat, väder, odlingssystem med mera. Det här gör att det finns en mycket stor variation mellan gårdar och företag, något som de ofta väldigt exakta siffrorna inte alls berättar något om.
Namnet till trots så ingår sällan heller ett livsmedels hela livscykel i beräkningarna. Många gånger räknas inte byggnader, tillverkning av traktorer och maskiner samt annan infrastruktur in. På samma sätt räknar man sällan in hela påverkan från det som sker efter gården, exempelvis inköpsresor, tillagning och förvaring. Studier från länder som Finland och Storbritannien visar att cirka hälften av matens klimatpåverkan ligger i leden efter gården, där animalier generellt har en lägre påverkan medan vegetabilier har en högre.
ETT OMRÅDE DÄR det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat – ju mer mjölk en ko mjölkar – desto lägre blir växthuseffekten per kilo produkt. Det är också därför som kycklingen har betydligt lägre utsläpp än en betande kossa. Samma sak gäller vid odling. Ju högre avkastning en gröda ger per yta, desto mindre blir för det mesta också klimatpåverkan. Men Ulf Sonesson och hans kollegor menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt, så kan man missa att den totala påverkan på miljön har ökat i ett mer intensivt system. En slutsats i rapporten lyder:
”För det första så är det viktigt att lämna det förenklade påståendet att mer skörd per hektar är tillräckligt för att garantera en ökande ekoeffektivitet.”
En annan studie, ”Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – Are the differences captured by life cycle assessment?” kritiserar också livscykelanalysen för att inte klara av att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visar att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en liter konventionell, kan variera mellan hela -38 och +53 procent. Det här visar hur stora variationerna är, inte bara mellan olika typer av produktion utan även mellan olika gårdar och platser.
Med en sådan stor variation kan man fråga sig hur relevant det blir att, som ofta sker i dag, presentera en siffra som dessutom framstår som väldigt exakt.
NYLIGEN KOM OCKSÅ studien The role of dairy and plant based dairy alternatives in sustainable diets, av Elin Röös med flera. Studien är ett samarbete mellan SLU och Oxfords universitet och har jämfört miljö- och hälsopåverkan från mejeriprodukter med produkter från havre, soja och mandel.
Det har blivit något av en sanning att vegetabiliska drycker är bättre för miljön än mjölk. Exempelvis Livsmedelsverket slår fast att ”drycker av soja och havre är miljösmarta”. Författarna till denna 146 sidor långa rapport menar dock att det inte finns tillräckligt med underlag för att kunna säga något säkert om detta. Det saknas vetenskapligt granskade studier när det gäller klimatpåverkan från växtdrycker.
Författarna pekar också på komplexiteten i att försöka jämföra olika livsmedel och betonar att påverkan på landskapet och landsbygdens samhällen också måste studeras.
Om livscykelanalysen är så förenklad, kanske rent av enfaldig, hur kommer det sig att den ändå har blivit så dominerande?
– Hela hållbarhetsfrågan är mycket komplicerad, det finns inga enkla svar. Samtidigt finns det en frustration bland människor som vill göra något och när då någon kommer med diagram med höga staplar, då blir allt väldigt tydligt, säger Ulf Sonesson.
Är det förenklingen som har gett livscykelanalysen dess framgång?
– Ja, förenklingen, den ingenjörsmässiga approachen och att fokuseringen på produkter matchar den kommersiella delen av livsmedelskedjan så väl.
Trots den omfattande kritiken mot hur livscykelanalysen används i dag, är Ulf Sonesson och hans kollegor ändå övertygade om att metoden kommer att vara ett viktigt verktyg i framtiden, förutsatt att den kan utvecklas och kompletteras.
– Vi kommer att behöva göra förenklingar även i framtiden, men vi måste försöka utveckla indikatorer som berättar om andra faktorer än klimatet. Inom näringslivet ser vi att man börjar inse att klimatet inte är allt. Man börjar prata om biologisk mångfald, markanvändning och så vidare.
– När det gäller vår klimatdatabas så vill man se den utvecklas och ta in fler miljöaspekter. Jag är ganska optimistisk. Jag tror att det kommer att tas steg att bredda fokus från klimat till biologisk mångfald och annan miljöpåverkan.

NY SERIE!

HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? Forskningen på området ger inte en lika tvärsäker bild som den som ofta presenteras i media. Det finns en växande insikt om att de biologiska systemen är betydligt mer komplicerade än vad tidigare har sagts. I tre artiklar ska Husdjur berätta om en del av denna nya forskning kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Första delen handlar om livscykelanalysen.
FAKTA

Stor skillnad i resultat i olika studier

Här är några skillnader i mjölkens klimatpåverkan per enhet för ekologisk mjölk jämfört med konventionell i olika studier. Sammanställningen visar att det blir stor skillnad i resultat och därmed svårt att dra säkra slutsatser utifrån en livscykelanalys.
● Energianvändning:
–56 till –7 procent (8 studier)
● Bidrag till global uppvärmning:
–38 till +53 procent (10 studier)
● Bidrag till övergödning:
–66 till + 63 procent (7 studier)
● Bidrag till försurning:
–13 till + 63 procent (7 studier)
● Användning av bekämpningsmedel: –100 till – 89 procent (3 studier)
● Markanvändning: +6 till +90 procent (11 studier)
Källa: Environmental impacts of organic and conventional agricultural products – are the differences captured by life cycle assessment?
Bregottfabriken utan gröna ängar
Bregottfabriken utan gröna ängar 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret av Lantbrukets Affärer Mjölk föreslår Arlas ordförande, Åke Hantoft, att man ska skippa den kanske starkaste symbolen för svensk djuromsorg – kravet på att alla kor ska gå ute och beta. Blir hans önskan verklighet innebär det ett riktigt triumfkort för ekomjölken ute på marknaden.

Betande kor på gröna ängar – det är sinnebilden av svenskt lantbruk, djuromsorg, ja rent av svensk sommar. Lagen om att alla kor ska gå på bete under sommaren är också en av de starkaste symbolerna i svensk djurskyddslag, en present som lämnades över till Astrid Lindgren i 80-årspresent av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Astrid Lindgren engagerade sig starkt i djurskyddsfrågor och just detta att kossan skulle få ägna sig åt det som hon är gjord för – nämligen att gå ute och beta gräs – var en av Astrid Lindgrens stora käpphästar.

Beteskravet har länge varit ifrågasatt av vissa bönder och det har med jämna mellanrum visat sig att en del mjölkproducenter bryter mot lagen och håller korna inne under sommaren. Anledningen till motståndet är oftast att flera av dagens mjölkgårdar är så stora och har så många kor att bönderna tycker att det helt enkelt inte fungerar att släppa ut korna på bete. Går korna lösa inomhus i lagården och kanske har möjlighet att gå ut i en liten rastfålla, så kan det räcka med det, lyder argumentet. Den linjen följer också riksdagsman Fredrick Federley (c), som nyligen skrev en motion om detta.

Men att ta bort beteskravet är en känslig fråga. Det finns en risk att konsumenterna skulle reagera starkt och anse att detta är bara ytterligare ett steg mot att industrialisera lantbrukets djur, att Bregott-fabriken blir en fabrik på riktigt, utan de gröna ängarna. Detta är många inom mjölkbranschen medvetna om. Men den enes eventuella konsumentstorm, den andres marknadsfördel – skulle beteskravet luckras upp eller försvinna får ekomjölken ett klockrent marknadsföringsargument — bara ekokor får gå ute och beta samtidigt som de bedriver naturvård och håller landskapet öppet.

Beteskravet är nämligen en av de största anledningarna till att ekomjölken i Danmark står för 30 procent av mjölkdrickandet, medan den ligger på knapp tio procent i Sverige. I Danmark går bara cirka 30 procent av de konventionella mjölkkorna ute på bete, till skillnad från alla ekologiska kor som måste vara ute och äta gräs på somrarna.

Vågar Sverige dessutom följa ett annat danskt exempel, nämligen att på mjölkpaketen marknadsföra fakta som att en liter ekomjölk innebär frånvaron av kemiska bekämpningsmedel i 200 liter vatten, ja då kommer vi få se en ekomjölksboom av Guds nåde!

Stärka mervärden och tänka motvalls
Stärka mervärden och tänka motvalls 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt ”råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar. Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?