I senaste numret av Lantbrukets Affärer Mjölk föreslår Arlas ordförande, Åke Hantoft, att man ska skippa den kanske starkaste symbolen för svensk djuromsorg – kravet på att alla kor ska gå ute och beta. Blir hans önskan verklighet innebär det ett riktigt triumfkort för ekomjölken ute på marknaden.

Betande kor på gröna ängar – det är sinnebilden av svenskt lantbruk, djuromsorg, ja rent av svensk sommar. Lagen om att alla kor ska gå på bete under sommaren är också en av de starkaste symbolerna i svensk djurskyddslag, en present som lämnades över till Astrid Lindgren i 80-årspresent av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Astrid Lindgren engagerade sig starkt i djurskyddsfrågor och just detta att kossan skulle få ägna sig åt det som hon är gjord för – nämligen att gå ute och beta gräs – var en av Astrid Lindgrens stora käpphästar.

Beteskravet har länge varit ifrågasatt av vissa bönder och det har med jämna mellanrum visat sig att en del mjölkproducenter bryter mot lagen och håller korna inne under sommaren.  Anledningen till motståndet är oftast att flera av dagens mjölkgårdar är så stora och har så många kor att bönderna tycker att det helt enkelt inte fungerar att släppa ut korna på bete.  Går korna lösa inomhus i lagården och kanske har möjlighet att gå ut i en liten rastfålla, så kan det räcka med det, lyder argumentet.  Den linjen följer också riksdagsman Fredrick Federley (c), som nyligen skrev en motion om detta.

Men att ta bort beteskravet är en känslig fråga. Det finns en risk att konsumenterna skulle reagera starkt och anse att detta är bara ytterligare ett steg mot att industrialisera lantbrukets djur, att Bregott-fabriken blir en fabrik på riktigt, utan de gröna ängarna. Detta är många inom mjölkbranschen medvetna om. Men den enes eventuella konsumentstorm, den andres marknadsfördel – skulle beteskravet luckras upp eller försvinna får ekomjölken ett klockrent marknadsföringsargument — bara ekokor får gå ute och beta samtidigt som de bedriver naturvård och håller landskapet öppet.

Beteskravet  är nämligen en av de största anledningarna till att ekomjölken i Danmark står för 30 procent av mjölkdrickandet, medan den ligger på knapp tio procent i Sverige. I Danmark går bara cirka 30 procent av de konventionella mjölkkorna ute på bete, till skillnad från alla ekologiska kor som måste vara ute och äta gräs på somrarna.

Vågar Sverige dessutom följa ett annat danskt exempel, nämligen att på mjölkpaketen marknadsföra fakta som att en liter ekomjölk innebär frånvaron av kemiska bekämpningsmedel i 200 liter vatten,  ja då kommer vi få se en ekomjölksboom av Guds nåde!

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt “råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar.  Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?