Dec 19 2017

Myten om den matproducerande staden

Det här är den femte och sista delen i artikelserien om food tech som har gått hos ATL.

Det är i staden som maten i framtiden ska produceras Mycket av den livsmedelsproduktion som klassas som food tech marknadsförs ofta som urban matproduktion. Men är det rimligt att tro att staden kan försörja sina invånare i framtiden, utan landsbygden och lantbruket?

Om man kan odla utan jord, sol och åkrar, föda upp fisk utan hav och tillverka animaliskt protein i laboratorier eller insektsfabriker, varför ska då matproduktionen pågå på landsbygden och inte i städerna? Särskilt som allt fler av oss beräknas bo i städerna i framtiden.

Ica har tagit fasta på detta i sin framtidsrapport ”Ica 100 år och framåt”[i] I ett scenarierna förser staden invånarna med 20 procent av sin matkonsumtion. Det odlas på tak och i höghus, fisk föds upp inomhus, men det finns även ”källargrisar, balkongkaniner och föreningshönor”. Köpcentrum har blivit odlingar igen.

Cleantech Högdalen, en plattform för så kallade ”gröna” företag och som finansieras av Stockholms Stad, Tillväxtverket och Vinnova, lyfter också fram urban matproduktion. Växthusodling i staden ses som en viktig och växande del av livsmedelsförsörjningen och som ”ger oss ökad livsmedelssäkerhet”.

Stockholmscentern är också inne på liknande tankegångar. Jonas Naddebo, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm föreslog förra året att stan skulle satsa på odling i höghus och ”stadsbönder” som ett sätt att bidra till den framtida matförsörjningen.”

  • Vi ser stadsodling som ett komplement till lantbruket och att det är viktigt att använda ekosystemtjänster även i staden. Vi har propagerat för stadsodling i liten skala och testar även idén att odla i större skala, säger Jonas Naddebo.

Historiskt sett har en del städer haft imponerande matproduktion. I Uppsala bedrevs under 1600- och 1700-talen omfattande spannmålsodling, mer än hälften av alla hushåll hade åkerlotter. I mitten av 1700-talet kunde staden ”exportera” sitt överskott till andra städer. Flera städer, som Norrköping och Göteborg, hade stor grisuppfödning fram till ungefär förra sekelskiftet. Samtidigt ska man komma ihåg att den tidens städer var betydligt mindre, glesare och att de ekonomiska förutsättningarna var annorlunda.

Länge har stadsodling följt regeln, ju dyrare varor desto närmare staden. I praktiken har det handlat om dyra grönsaker och blommor, medan potatis, rotfrukter och spannmål har odlats på åkrar längre bort från staden.

  • Fram till mitten av 1900-talet var Stockholm den stora producenten av trädgårdsväxter i Sverige. På 1930-talet fanns det omkring 1 000 handelsträdgårdar i eller i anslutning till Stockholm och många av dem var små, bara en halv hektar stora, säger Inger Olausson, trädgårdshistoriker.

Stigande markpriser, förändrat konsumtionsmönster från torghandel till stormarknader och framför allt internationell konkurrens flyttade en stor del av trädgårdsodlingen till Skåne och utomlands, främst Holland och Spanien.

Inger Olausson menar att man måste inse att staden hela tiden är beroende av resurser som kommer någon annanstans ifrån och det gäller också livsmedelsproduktionen. Det är en åsikt hon delar med flera andra. Bland annat har Carl Folke, grundare till Stockholm Resilence Center, skrivit att en stad är beroende av en yta som är många hundra gånger större än själva staden för att klara av sin försörjning av olika typer av resurser som mat, vatten, byggmaterial, energi osv.[ii]

  • Man ska inte se stadsodlingen som självförsörjning i första hand, utan som ett bra pedagogiskt verktyg för människor att förstå hur odling fungerar. Det finns också möjlighet att i större utsträckning utnyttja stadens resurser som avfall och latrin som gödsel, utnyttja spillvärme för odling osv, men mera se det som en guldkantsodling, inte som en kaloriodling, säger Inger Olausson.

Hon poängterar mycket av städernas odlingar handlar om grönsaker och då främst dyra, växthusodlade grönsaker, grödor som enbart står för ett par procent av vårt kaloriintag

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

[i] https://www.ica.se/Global/ICA_100_%c3%a5r_och_fram%c3%a5t.pdf

[ii] Folke, Carl, et al. 1997: ’Ecosystem Appropriation by Cities.’ Ambio, vol. 26, no. 3, 1997, pp. 167–172. JSTOR, www.jstor.org/stable/4314576.


Dec 12 2017

Food tech del 3: Vertikal odling

Det här är den tredje delen i en artikelserie i ATL om food tech. Denna gång handlar det om inomhusodling med konstljus, ett mycket dyrt odlingssystem som aldrig kommer att föda världen.

Hydroponisk inomhusodling med LED-lampor påstås vara lösningen på städernas framtida matproblem och kunna föda världen. De vanligaste grödan i dessa system är dock marijuana, eftersom det är en av få grödor som är lönsamma

”Plantagon´s mission is to be a driving force for sustainable solutions to feed future cities in the world. ”Speakerrösten är amerikansk och djupt manlig på ett marknadsföringsmässigt säljande sätt. Det handlar om Plantagon i Linköping, en 60 meter högt kombinerat växt- och kontorsskrapa som ska producera cirka 1,4 ton pak choi per dygn har utlovats. Det är svensk inomhusodlings regalskepp som efter tio år fortfarande inte har blivit verklighet.

  • Varför har det dröjt?
  • Vi är gränsöverskridande när det gäller funktion och teknik. Bara en sådan sak som att avgöra om det handlar om en industribyggnad eller en kontorsbyggnad har tagit väldigt lång tid. Det handlar också att använda befintliga resurser som finns i form av överskottsvärme, koldioxid och biogas, vilket kräver samarbete med många, inte minst staden. Man har fått bryta ny mark i en omfattning som man inte hade föreställt sig, säger Carina Balfe Arbman, presschef på Plantagon International AB.

Byggstarten har skjutits upp flera gånger och utlovas ske under nästa år. För närvarande håller man på att jaga hyresgäster.

Det är lätt att förstå att det tar tid och är komplicerat att sjösätta ett så pass stort projekt. Cirka 7 000 kvadratmeter kontorsyta ska fyllas med hyresgäster och det ska dessutom integreras med ett växthus. Troligen kommer ett av Plantagons andra projekt, inomhusodling i källaren på DN-skrapan i Stockholm, att förverkligas tidigare, även om man i nuläget inte kan säga något om detta.

Plantagon är inte ensamma om att tro på inomhusodlingen som ett miljö- och klimatvänligt sätt att föda världen. Ett antal företag har startats på senare tid. En av de mer kända är Grönska i Stockholm som odlar basilika i Hammarbyhöjden och nu även säljer odlingssystem för butiker. Stockholm stad uppmuntrar på sin hemsida[i] invånarna att starta inomhusodling eftersom man anser att stadsfarmer är ett ”klimatsmart alternativ”. Ett argument för hydroponisk odling med LED-belysning är att den sparar åkermark eftersom den sker inomhus och på höjden, men det är ingen självklar sanning. Räknar man exempelvis in alla de resurser som odlingen behöver för att kunna fungera och den yta som då tas i anspråk, kan bilden bli en annan. Om belysningen skulle drivs med solpaneler, växer den yta som odlingen tar i anspråk med nästa åtta gånger.

Odlingsformen är mycket energikrävande. Enbart belysningen drar cirka 250W per kvadratmeter[ii] , vilket ger en årlig energiförbrukning på drygt nästan 1 100 kWh och då ingår inte övrig energiförbrukning som ventilation. Ett vanligt växthus förbrukar i snitt 158 kWh per kvadratmeter och år, enligt Jordbruksverket[iii].  Det amerikanska företaget Freight Farms[iv], som levererar fraktcontainrar till många inomhusodlingsprojekt uppger den årliga energiförbrukningen till 36 000 kWh/år. Det kan jämföras med en genomsnittlig villas förbrukning på cirka 25 000 kwH/år. Inomhusodling med konstljus ger också högre utsläpp av växthusgaser, visar en vetenskaplig rapport[v], 6 kg koldioxid för ett kilo sallat, vilket är avsevärt mycket högre än för sallad odlad i växthus som ligger under ett kg koldioxid, beroende på hur den odlas. Siffran för frilandsodling ligger på något hekto koldioxid.

Basilika, sallad och andra bladgrönsaker är de vanligaste grönsakerna som man hittar i inomhusodlingarna och de är så kalorisnåla att de inte klarar av att ”föda världen”. Det krävs exempelvis 8 kilo basilika[vi] [vii]om dagen för att kvinna ska få i sig sitt dagliga kaloribehov. En man behöver äta ytterligare 3 kilo. Bladgrönsaken pak-choi, som Plantagon ska odla, ger nästan hälften så många kalorier, bara 13 kcal/100 gram och räknas av hälsobloggar som ett av de livsmedel som ger ”negativa kalorier”, dvs det går åt mer att förbränna livsmedlen än vad det ger i energi. Inomhusodlingar odlar inte de grödor som föder världens befolkning och det största skälet till det är att det är för stora driftskostnader, främst i form av energi, som inte gör det ekonomiskt möjligt.

– Det är ett komplement till annan odling. Vi kan inte ha fruktodlingar och inte säd. Det är heller inte lönsamt med potatis eller rotfrukter, säger Carina Balfe Arbman.

  • Är det inte överdrivet att säga att ni ska föda världen?
  • Säg inte det. Singapore planerar att odla på tak i stor omfattning och även i Frankrike och Indien växer takodlingen. Kanske är det att hårddra det lite att säga att vi ska feed the world, men vi vill definitivt vara en del av lösningen på framtidens matförsörjning.

Den gröda som internationellt är allra vanligast bland inomhusodlingarna är marijuana eftersom det är en gröda som har tillräckligt högt täckningsbidrag.

 

Faktaruta:

Hydroponisk odling, att odla i näringslösning, används sedan länge av växthusföretagen för att odla exempelvis tomater, paprika, kryddor och bladgrönt. Odlingsmetoden omnämns av amerikanska tidningen Time redan på 1930-talet, något decennium senare av tidningen Viola som även då skriver om ”konstgjort ljus”.

 

Plus:

Positiv hem/arbetsmiljö med inomhusodlingar

Butiksodling av örter och sallad, möjlig affärsnisch

Kan minska transporter

Närodlat i staden

Minus: 

Hög energiåtgång

Hög klimatpåverkan

Höga kostnader, svårt att konkurrera med växthus förutom på dyra specialgrödor som marijuana

Begränsat sortiment som kan odlas

 

Sedan artikeln skrevs har Plantagon nu startat crowdfunding för att starta inomhusodling i källaren på DN-Huset. Även nu påstår man att det handlar om att förse staden med mat på ett mer hållbart sätt.

Vi gör det här för att slippa utsläpp från transport och kunna erbjuda ett hållbart lokalt alternativ till att importera från till exempel Spanien”, säger man i en intervju.

Att det sedan ligger inte mindre än tre stora företag ute på Ekerö/Färingsö som odlar merparten av de färska kryddor som stockholmarna hittar i sina butiker, det väljer man att inte låtsas om. 

[i] http://foretag.stockholm.se/Foretagsservice/Gron-Lots-14/Odling-i-fastigheter/

[ii] https://www.maximumyield.com/a-beginners-guide-to-calculating-garden-lighting-needs/2/1350

[iii] http://www.jordbruksverket.se/pressochmedia/nyheter/nyhetsarkiv20092015/nyheter2015/svenskavaxthusalltmerklimatvanliga.5.32b0ae6c1513fbea0dcf04d.html

[iv] https://www.freightfarms.com/faq/.

[v] http://www.ishs.org/ishs-article/919_14

[vi] http://livsmedelsinfo.nu/livsmedel/kalorier-basilika.html

[vii] https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/energi-kalorier


Oct 6 2017

Marijuana och basilika

I en artikelserie i ATL granskar jag en del av de verksamheter som går under samlingsnamnet “food tech”. I dag publicerades den första delen, om odling i näringslösning med konstbelysning.Här är ett kortare utdrag ur artikeln. Hela artikeln finns hos ATL.

Hydroponisk inomhusodling med LED-lampor påstås vara lösningen på städernas framtida matproblem och kunna föda världen. De vanligaste grödan i dessa system är dock marijuana, eftersom det är en av få grödor som är lönsamma

Ett argument för hydroponisk odling med LED-belysning är att den sparar åkermark eftersom den sker inomhus och på höjden, men det är ingen självklar sanning. Räknar man exempelvis in alla de resurser som odlingen behöver för att kunna fungera och den yta som då tas i anspråk, kan bilden bli en annan. Om belysningen skulle drivs med solpaneler, växer den yta som odlingen tar i anspråk med nästa åtta gånger.

Odlingsformen är mycket energikrävande. Enbart belysningen drar cirka 250W per kvadratmeter[ii] , vilket ger en årlig energiförbrukning på drygt nästan 1 100 kWh och då ingår inte övrig energiförbrukning som ventilation. Ett vanligt växthus förbrukar i snitt 158 kWh per kvadratmeter och år, enligt Jordbruksverket[iii].  Det amerikanska företaget Freight Farms[iv], som levererar fraktcontainrar till många inomhusodlingsprojekt uppger den årliga energiförbrukningen till 36 000 kWh/år. Det kan jämföras med en genomsnittlig villas förbrukning på cirka 25 000 kwH/år. Inomhusodling med konstljus ger också högre utsläpp av växthusgaser, visar en vetenskaplig rapport[v], 6 kg koldioxid för ett kilo sallat, vilket är avsevärt mycket högre än för sallad odlad i växthus som ligger under ett kg koldioxid, beroende på hur den odlas. Siffran för frilandsodling ligger på något hekto koldioxid.

Basilika, sallad och andra bladgrönsaker är de vanligaste grönsakerna som man hittar i inomhusodlingarna och de är så kalorisnåla att de inte klarar av att ”föda världen”. Det krävs exempelvis 8 kilo basilika[vi] [vii]om dagen för att kvinna ska få i sig sitt dagliga kaloribehov. En man behöver äta ytterligare 3 kilo.  Inomhusodlingar odlar inte de grödor som föder världens befolkning och det största skälet till det är att det är för stora driftskostnader, främst i form av energi, som inte gör det ekonomiskt möjligt.

Den gröda som internationellt är allra vanligast bland inomhusodlingarna är marijuana eftersom det är en gröda som lönar sig att odla i de dyra systemen.

 

 

[ii] https://www.maximumyield.com/a-beginners-guide-to-calculating-garden-lighting-needs/2/1350

[iii] http://www.jordbruksverket.se/pressochmedia/nyheter/nyhetsarkiv20092015/nyheter2015/svenskavaxthusalltmerklimatvanliga.5.32b0ae6c1513fbea0dcf04d.html

[iv] https://www.freightfarms.com/faq/.

 

[v] http://www.ishs.org/ishs-article/919_14

 

[vi] http://livsmedelsinfo.nu/livsmedel/kalorier-basilika.html

[vii] https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/energi-kalorier

 


Jan 12 2017

High Tech Jesus

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. 

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren,  som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att “spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen  Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan  ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 


Mar 16 2014

Istället för jordbrukspolitik

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså,  som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, “tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – “att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, “föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)