Nej, det står tyvärr inte i facit

Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen

Leave a Reply

Your email address will not be published.