Close
Enter your
text here

hälsa

Köttskrämseln
 Köttskrämseln 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi har ganska länge hört att vi ska äta mindre kött, för miljöns och hälsans skull. Jag har skrivit ganska många texter kring köttets miljöpåverkan, men i dag tänkte jag säga något om köttets påstådda hälsorisk. Till att börja med är det alltid svårt att studera samband mellan kost och hälsa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar vår hälsa, inte bara det vi äter, och det är inte enkelt att veta vad som beror på kosten och vad som beror på motion, gener, alkohol, rökning osv. Det är inte heller särskilt enkelt att under en lång period, vilket ofta krävs för att kunna säga något om hur hälsan utvecklas, studera vad människor äter. Man kan inte låsa in folk i ett labb och studera deras matvanor och när människor själva ska redovisa vad de har ätit, har vi antingen glömt exakt vad som låg på tallriken eller så friserar vi sanningen lite grann för att det ska låta bättre.

Med detta i minnet så vill jag ändå säga något om WHOs projekt The Global Burden of Disease som är en global sammanställning över en rad olika sjukdomar och riskfaktorer. Här finns också 15 olika riskfaktorer när det gäller kostens påverkan på hälsan. I grova drag kan man säga att den bygger på statistik från 195 olika länder och kontinuerligt väger in de vetenskapliga artiklar som publiceras på området. Här finns exempelvis rapporter från World Cancer Research Fund, som bland annat Livsmedelsverket hänvisar till när man ger rådet om max 500 gram rött kött i veckan. Det är också ganska ofta som det refereras till WHOs siffror i olika studier. När Eat-Lancet-rapporten presenterade en global kost som både skulle vara miljövänlig och hälsosam, utgick man på hälsoområdet just från Global Burden of Disease.

Vad säger då siffrorna? Tittar man på de 15 riskfaktorer som man har valt ut när det gäller kost och hälsa, så finns det anledning att bli förvånad.

Felaktig kost beräknas orsaka 11 miljoner dödsfall i världen. Av dessa 11 miljoner är det tre faktorer som står för hela 8 miljoner dödsfall – för mycket salt (3 miljoner), för lite fullkorn (3 miljoner) och för lite frukt (2 miljoner). Det röda köttet kommer sist av de 15 faktorerna och anses orsaka endast 25 000 dödsfall i världen, alltså 2 promille av de dödsfall som anses bero på felaktig kost. Det är till och med så att det är farligare att dricka för lite mjölk (126 000 dödsfall), än att äta för mycket rött kött. Lägger vi dessutom till riskfaktorn för lite kalcium, (mejerivaror är ju rika på kalcium), stiger antalet dödsfall med ytterligare 185 000. Det processade köttet ligger på nästnästsista plats som riskfaktor och anses orsaka 130 000 dödsfall, alltså i nivå med att dricka för lite mjölk.

Här en graf som visar detta väldigt tydligt. Den övre delen av grafen visar antalet dödsfall. Den undre delen visar det som WHO kallar för ”DALY”, disability adjusted life years, dvs en sammanvägning av förtida död, sjukdom och funktionsnedsättning.

Health effects of dietary risks in 195 countries, 1990–2017: a ...

Som jag tidigare nämnde, så stöder sig Livsmedelsverket väldigt mycket på rekommendationen från World Cancer Research Fund. Livsmedelsverket går till och med så långt att man har börjat prata om max 300 gram rött kött i veckan på populationsnivå, vilket är ett begrepp som bara förvirrar det hela ännu mera och som man dessutom inte använder när det gäller andra livsmedel.

Man skriver också uttryckligen så här: ”Äter man mindre än 500 gram i veckan (motsvarar 600-750 gram rått kött) minskar risken för tjock- och ändtarmscancer.” Global Burden of Disease har i en särskild studie också tittat närmare på just tarmcancer. Här kan läsa mer om detta.

Återigen är det svårt att se att just det röda köttet, och ännu mer anmärkningsvärt att det processade köttet, utgör några större riskfaktorer. Det är mycket farligare att dricka alkohol, röka, ha för många kilon på kroppen, dricka för lite mjölk, få i sig för lite kalcium osv, än att äta rött kött i olika former.

Så den stora frågan är, varför ägnar sig Livsmedelsverket och vissa forskare åt att köttskrämmas? Utifrån de siffror som finns, är det svårt att se att det finns fog för hälsolarmen.

Replik på EAT-kommissionens globala diet
 Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

Hejdå klimatångest!
 Hejdå klimatångest! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hur många veckor har du haft dåligt samvete för julen? Oroar du dig för att julbordet vare sig blir så där hälsosamt eller klimatvänligt som det borde? Att du äter fel, för mycket och gör av med för mycket pengar? Till er alla säger jag – sluta ha dåligt samvete!

Det finns ett kraftigt drag av Doktor Jekyll och Mister Hyde i vår tid. Å ena sidan uppmuntras vi att shoppa, frossa och festa. Vinnaren är inte bara den som har flest grejer och rest längst när vi dör, utan också dyrast. Det är den typen av livsstil som får tillväxthjulen att snurra!

Å andra sidan så vet vi att det är just den här livsstilen som gör att allt håller på att gå åt skogen och därför bombarderas vi med budskap om att vi måste ändra våra konsumtionsvanor. Vi pressas från två håll då vi både ska konsumera i full fart, helst ännu mera än förra året, och samtidigt minska vår konsumtion så att vi inte sabbar våra barns framtid. Det är en avancerad övning i livsstilsakrobatik som inte går ihop. Ett vanligt budskap är att vi ska köpa något ”bättre”, att vi ska ersätta exempelvis palmolja, nötkött, soja, flyg, dieselbilar, biobränslen eller vad som är aktuellt för stunden, med något annat. Men eftersom vi aldrig riktigt vet vilken vara eller vilken tjänst som just nu är värst eller minst sämst för miljön, så befinner vi oss i ständig osäkerhet.

Resultatet blir 24-timmars dåligt samvete.

Både shoppinghysterin och det dåliga samvetet når sina crescendon till jul. Ungefär samtidigt som julskyltningen drog igång, började också alla artiklar skrivas för att på olika sätt aktivera julångesten. Mycket av fokus ligger på maten, vi kommer att äta ”fel”, för mycket och dessutom matsvinna mer än någonsin. Men problemet är inte om vi någon gång om året passar på att festa ordentligt, det har alla samhällen gjort i urminnes tider, utan att vi firar ”julafton” i princip varje dag. Det är dock ett lite mer arbetsamt problem att angripa än att attackera helgfirandet.

I det här läget är det förståeligt att en del människor försöker lösa dilemmat genom att bara försöka köpa sig fria från allt. Oräkneliga är företagen som säljer klimatkompensation i form av trädplantering, byggande av solceller eller andra insatser. Men det är inte säkert att själens skoskav försvinner bara för detta. Förutom att man i sig kan ifrågasätta vilken långsiktigt positiv påverkan som dessa projekt har (koldioxid har trots allt en livslängd på tusentals år) så sker klimatkompensationen nästan alltid i fattiga länder. Inte nog med att vår konsumtion sätter stora avtryck i flera av dessa länder, vi ska lägga ytterligare beslag på deras mark för att kompensera vår konsumtion. En slags den goda viljans landgrabbing. Och som om inte detta vore nog så är det alltid häpnadsväckande billigt att köpa sig fri från sin förstörelse, några hundringar per månad är ett rätt vanligt pris för klimatkompensation, och därför inget som egentligen stör den fortsatta köpfesten.

Och därmed kvarstår det dåliga samvetet och de moraliserande pekfingrarna i luften, utan att det egentligen händer något. Och inget kommer egentligen att hända så länge vi fortsätter att ensidigt fokusera på fel ände i produktionskedjan. Visst har vi alla ett ansvar för våra liv och därmed vår konsumtion, men vill man göra en verklig förändring i konsumtionen, borde man titta betydligt mera i den andra änden, produktionen. För så länge vi fortsätter att överproducera mat och prylar, så kommer vi också fortsätta att handla dem. Varorna måste ta vägen någonstans. Vår överproduktion av spannmål i världen och i Sverige (med undantag för detta extrema år) är ett utmärkt exempel på detta. Klarar inte folk av att äta upp all säd som odlas, så får man försöka prångla ut den som något annat, som biobränslen eller djurfoder och därmed driva en kraftig expansion av bland annat kyckling. Så länge det lönar sig att utvinna fossila bränslen så kommer man fortsätta göra det och fossila bränslen är sannerligen vår kulturs verkliga bränslen. Av samma anledning kommer vi fortsätta resa världen runt så länge resorna (drivmedlen) är så billiga.

Även som individer kan vi åstadkomma mycket i ”produktionsänden”, vi kan helt enkelt minska vårt lönearbete. Det kommer göra att vi får mindre pengar att göra av med och därmed bränna koldioxid för. Det finns inget kraftigare samband när det gäller klimatpåverkan än det mellan inkomst och utsläpp av växthusgaser. Ju högre inkomst, desto högre påverkan och det gäller både individer och länder. Dra vi ner på lönearbetet kommer vi också få tid för/eller bli ekonomiskt tvingade att göra sådant som vi i dag har betalt någon annan för att göra, dvs laga mat, hämta och lämna på dagis, städa, renovera huset, läsa läxor med ungarna, sy kläder osv. För många kommer troligen minskad tid med lönearbete också innebära att man håller sig friskare, såväl fysiskt som mentalt.

En invändning mot det här resonemanget är att de som tjänar sämst, inte har råd att gå ner i arbetstid och därmed minska sin lön och så kan det förstås vara. Men det är väl snarare ännu ett argument för att minska löneskillnaderna? Under tiden kan alla vi andra som inte ligger på existensminimum, gå före.

Minskat lönearbete och därmed lägre lön kommer givetvis innebära att vi inte kommer att ha råd med allt det som vi spenderar pengar på i dag, men det är väl just det som är poängen? Vi skulle ju förändra vår livsstil och vårt slitage på planeten, eller hur? Mindre pengar på lönekontot kommer att åstadkomma betydligt större förändringar än all världens förmaningar om vår ohållbara konsumtion. Mindre pengar kommer att förändra vad vi handlar, vad och hur vi äter, var vi bor, hur vi tar hand om vår familj och våra vänner, hur vi organiserar våra liv osv. Det kommer i grunden att förändra våra liv.

Njut av festen och ha inte dåligt samvete ifall du föredrar en julskinka framför en griljerad kålrot. Men fundera på om du ska ge dig själv, dina närmaste och kommande generationer den kanske bästa julklappen, att dra ner på ditt vanliga jobb.

Äta med gott samvete
 Äta med gott samvete 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Här kommer lite längre sommarläsning om det svåra att försöka äta med ett gott samvete, ett reportage ur Magasin Grön. En för övrigt mycket trevlig tidning.

Läs artikeln här, eller ännu hellre på Gröns sida. Då får du också se illustrationerna. På Gröns sida hittar du även fler intressanta artiklar.

Mandlar, cashewnötter, vin, kött, soja, kokosolja, kaffe och kakao är exempel på livsmedel som växlar mellan att vara ”onda” och ”goda”. Ena dagen kallas de hälsobringande klimatänglar, nästa dag miljöbovar som odlas i monokulturer eller där man använder sig av barnarbete. Sällan har det varit så svårt att äta med gott samvete när det gäller miljön, etiken och hälsan – vad ska vi egentligen välja?

Med jämna mellanrum pekas olika livsmedel ut som antingen dödsbringande och roten till allt ont eller som nyckeln till evigt liv och planetens överlevnad. I de allra flesta fall är ryktena milt sagt överdrivna. Även om vi vet detta, har vi ändå svårt att värja oss mot budskapen och marknadsföringen. Vi gillar genvägar. Eller som en kollega sa när chiafrö-vågen var som hetast: ”Jag känner att jag åtminstone har försökt när jag köpte den där svindyra påsen.”

Kanske ställer vi fel fråga? Kanske borde vi sluta fokusera på vad vi ska äta och i stället fråga oss hur, var och varför maten är producerad och av vem? Och även fundera på hur, var och varför vi äter? Visst finns det mat som innehåller mer vitaminer och mineraler än annan, men när vi zoomar in på enskilda livsmedel tenderar vi att glömma helheten, och trots allt handlar en vettig kost om att vi ska äta lite av varje. Vi kan också bli tunnelseende och missa andra aspekter. När exempelvis korståget går mot socker, ökar samtidigt antalet produkter som innehåller sötningsmedel där det råder delade meningar bland forskarna ifall de ökar fetma och risken för diabetes. Plus att snask alltid är snask och inte mat, oavsett om det
innehåller socker eller aspartam.

Allra mest förvirrat blir det förstås när enskilda råvaror åker berg-och-dal-bana mellan himmel och helvete. Ett sådant exempel är avokadon som under många år har legat på tio-i-topp-listan över hälsosamma ”super foods”. Därför blev det något av en skräll när det för något år sedan skrevs en del artiklar om den miljöpåverkan som odlingen orsakar. I avokadoodlingarnas spår hittar vi skogsskövling, minskad biologisk mångfald och
användning av stora mängder kemiska bekämpningsmedel och vatten. Och som inte det räckte, så visade det sig att en stor del av odlingen i Mexiko styrs av knarkkartellen Caballeros Templarios, vilket innebär att var och varannan köpt avokado ger pesos i fickan på narkotikahandlarna. Och sju av tio avokadosar i världen kommer just från Mexiko.

Kokosolja är ett annat exempel på ett livsmedel som rätt ofta påstås vara snudd på undergörande. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att kokosoljan är bra för vare sig hälsa eller skönhet, däremot verkar det finnas viss substans i att oljan bidrar till viktminskning, vilket i sig inte behöver vara hälsosamt. Men oavsett vetenskapliga bevis är det många som av olika anledningar gillar kokosolja och förknippar den med en rad positiva egenskaper. Däremot har det visat sig att konventionell produktion av kokosolja har stor miljöpåverkan. Tyska WWF anser till och med att det skulle vara ett sämre alternativ att ersätta dagens odlingar av oljepalm med kokospalm. Barnarbete förekommer vid skörd i Filippinerna och kedjade apor plockar kokosnötter i Thailand. Den konventionella kokosoljans backstage är alltså inte särskilt snygg.

Den här typen av kollisioner uppstår hela tiden. Den vitaminrika apelsinen plockas av arbetare som jobbar under bedrövliga arbetsförhållanden. Den klimatsmarta och billiga kycklingen är hårt industrialiserad och lever i en tuff miljö. Den läckra jordgubben sprutas hårt med kemikalier. Matvalet blir väldigt komplicerat om man ska väva in flera aspekter som hälsa, etik och miljö. Kan man då inte försöka räkna ut vad som är den bästa maten?

Under ganska många år har det lagts ner rätt mycket energi på att näringsberäkna
kalorier, vitaminer, mineraler, protein, fettsyror med mera. Vi har till och med en egen myndighet, Livsmedelsverket, som ägnar sig åt detta räknande och ger rekommendationer om hur mycket vi ska äta av olika saker.

I och med klimatdebatten har också en del av vetenskapen börjat räkna på hur mycket växthusgaser som ett livsmedel släpper ut. Problemet med båda dessa sätt att närma sig maten är att de bara ger viss information och inte tar hänsyn till helheten som hållbar mat trots allt handlar om. Näringsberäknandet slutar i sin mest tillspetsade form i en burk vitaminpiller eller en proteinbar. Klimatkalkylerandet kan, om det vill sig illa, landa i en kost som till stor del baseras på socker, vegetabilisk olja och industriellt uppfödd kyckling, eftersom dessa livsmedel ger mycket låga utsläpp av växthusgaser.

Varför då inte konstruera en vetenskaplig märkning på mat där alla parametrar har vägts samman? Ja, den typen av försök görs också. Just nu pågår ett större forskningsprojekt fram till 2020 där man ska försöka ta fram ”den optimala kosten med hänsyn till både hälsa och miljö”. Där ska man väga in hälsa, utsläpp av växthusgaser, användning av åkermark och vatten samt ekotoxiska effekter från användning av bekämpningsmedel.

Ambitionen är gigantisk, och då har man ändå inte tagit med några av de kanske viktigaste miljöparametrarna som biologisk mångfald, användningen av kväve och fosfor, utarmningen av jordarna med mera. Det är förståeligt att man duckar inför att räkna på matens hela miljöpåverkan, men resultatet riskerar att inte bli så heltäckande som man önskar och därmed kan man fråga sig – är det ens möjligt att göra den här typen av beräkningar? Hur ska man egentligen beräkna förlusten av alla växt- och djurarter och naturtyper, det som brukar kallas för den biologiska mångfalden? Forskarna anser ju att arternas utrotning är ett precis lika allvarligt problem som klimatet, kanske rent av värre eftersom färre arter gör det svårare att klara ett förändrat klimat. Går det över huvud taget att värdera livsviktiga processer som vattenrening, nedbrytning, pollinering, bildande av ny mull, kolbindning med mera som pågår i naturen och som bygger på att det finns en mångfald av växter och djur?

Men vad händer om vi bara tittar på en sida av saken, nämligen hälsan? Det är ju trots allt ett område där vetenskapen har ägnat rätt lång tid åt att försöka ta reda på vilken mat vi ska äta för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Ja, inte ens där blir det särskilt enkelt. Hälsobegreppet är ofta väldigt snävt och många studier undersöker främst om ett visst livsmedel minskar eller ökar risken för sjukdomar, betydligt mer sällan ingår den psykiska hälsan eller matens påverkan på vårt välbefinnande. Men även i denna mer begränsade syn på mat och hälsa är det svårt att göra tvärsäkra påståenden. Det är en sak att ett livsmedel innehåller en massa nyttigheter, det är en helt annan sak att visa att du blir frisk om du äter det. Hälsa är en komplex historia som inte bara består av mat utan en blandning av arv, miljö, motion, ekonomi och inte minst vår psykologiska inställning: ifall vi anser oss friska eller inte. Är det verkligen den undersökta maten som spelar roll eller är det helt andra saker som stress, sömnproblem, miljögifter, brist på motion eller något annat som påverkar? Det är också svårt att studera vad människor verkligen äter eftersom vi inte kan låsa in folk under en längre tid för att studera deras matvanor. Försök på djur ger en viss vägledning, men kan ändå inte överföras direkt på människor. En annan hake är att mat inte är lika neutralt som exempelvis läkemedel. Studier har visat att när människor vet om att de äter mörk choklad, så sjunker också blodtrycket i de flesta fall, men när försökspersoner inte vet om att de äter choklad, blir det inte alls samma effekt.

Andra saker som krånglar till det hela är att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi kanske i själva verket är och därför glömmer bort den där chokladbiten, men vi har också svårt att minnas våra måltider, särskilt om vi backar tillbaka ett antal dagar. Även om vi gör anteckningar varje dag så är det inte lätt att uppskatta hur mycket vi har ätit av olika livsmedel, ”tre potatisar”, jaha, men hur stora var de?

Anna K Sjögren är skribent och kostvetare och har även jobbat med att göra just den här typen av studier och vet hur svårt det är. Hon menar att det är snudd på ett heltidsjobb att delta i vissa kostundersökningar där all mat ska vägas och mätas och ibland även urin och avföring ska samlas in och blodprov ska tas. Det här gör att det främst är människor som är mycket intresserade av sin mat som deltar i sådana här undersökningar.
– Även om ganska mycket är rätt vagt när det gäller påståenden om mat och hälsa så är ändå det vetenskapliga sättet att närma sig frågan den enda metod som duger. Och vissa saker kan vi säga är nyttiga för oss, som att röra på oss och äta mer frukt, grönsaker och fullkorn och mindre socker och salt, säger hon.

Anna K Sjögren tycker att man kan åstadkomma mycket genom att göra några enkla förändringar. Tallriken kan bli betydligt mer hälsosam om man försöker dra ner på alla de produkter som inte är riktig mat. Enligt Folkhälsomyndigheten går hela 40 procent av våra matpengar till sådant som vi egentligen inte behöver, som kakor, alkohol, kaffe, läsk, godis och glass.
– Vi kan inte dricka läsk varje dag, men vi kan ha kvar den på lördagar, om vi har lust med det. Jag tror också att vi måste bli bättre på att genomskåda våra livsmedel, att inse att det är någon som vill att vi ska dricka den där läsken.

Ett annat sätt är att köpa riktig mat, mer råvaror och att laga mer mat.
– Det finns absolut många bra hel- och halvfabrikat och det gäller att hitta en lösning som fungerar i ens vardag, men det är lätt att vänja sig vid exempelvis en sockersötad yoghurt. Tillsätter man sylten eller bären själv, så kan man göra det med måtta och framför allt får vi då koll på hur mycket socker vi äter.

Hon vill också betona måltidens betydelse och att vi ska akta oss för att ständigt ersätta måltiden med små snacks av olika slag, även de som påstås vara nyttiga.
– Om man småäter hela tiden finns det en risk att man aldrig känner sig riktigt mätt och därför äter mer än vad man behöver. Äter du riktiga måltider kan du fokusera på annat i stället för att vara lite småhungrig hela tiden.

Och en sak vill hon bestämt säga – när man samlas runt maten ska man ha trevligt och inte diskutera dieter och vad som är nyttigt och onyttigt, det är inte alls kul.
– Och då ska man ändå veta att jag jobbar med det här, säger hon med ett skratt.

Måltiden och den sociala samvaron kring maten är något som har börjat uppmärksammas allt mer och i exempelvis Frankrike trycker man särskilt på detta. För några år sedan kom Brasilien med nya kostråd som även uppmärksammades i Sverige. Anledningen var att kostråden inte sa så mycket om hur många gram kött, salt, socker, fisk eller grönsaker man bör äta utan i stället betonade sådant som måltidens gemenskap. Brasilianarna uppmanas att laga mat från grunden, undvika hel- och halvfabrikat, och att laga och äta maten tillsammans med sin familj och sina vänner. Kan man inte laga mat, får man se till att lära sig det. Rekommendationen är att välja så naturlig, ekologisk och varierad mat som möjligt, men även att välja var man handlar, nämligen så nära bonden eller producenten som möjligt, och var man äter, exempelvis undvika snabbmatsrestauranger.

Ett av de tio viktigaste råden handlar också om att ifrågasätta livsmedelsreklamen och lära sina barn att göra likadant. Men det kanske allra bästa rådet lyder: ”Planera din tid och gör maten och måltiden till en viktig del av ditt liv.” Om vi verkligen skulle ta till oss det rådet, hur skulle då vårt ätande se ut?

Pella Thiel är aktivist och har bland annat startat Omställningsnätverket. Hon tror att vi måste börja ställa nya frågor när det gäller maten och inte bara fråga oss – vad ska vi äta?
– För mig handlar det om att vi måste ha relationer, till maten, till den som producerar maten och till trakten som den kommer ifrån. Det är svårt att ha någon form av relation om man fysiskt befinner sig långt från maten och den som producerar den, men man kan åtminstone börja ställa vissa frågor, som: var kommer maten i från? Vem har producerat den och varför? Vem är det jag äter? säger hon.

Därför tycker hon att det är väldigt roligt med alla initiativ som andelsjordbruk, Reko-ringar och annan direktförsäljning som nu växer fram och där människor försöker skapa relationer mellan konsumenter och producenter och maten.

Det finns en trend som går åt ett annat håll, där man i stället vill komma så långt bort från naturen och djuren som möjligt för att minska den skada och det lidande som vårt matsystem orsakar. Lösningen blir då att skapa mat i laboratorier i städerna. Hur ser du på det?
– Vi har en grundläggande idé i vår kultur att människan står över naturen, att vi är skapelsens krona. Med det synsättet blir människan antingen en destruktiv kraft som utnyttjar naturen, eller så drar man slutsatsen att människan ska bort från naturen, av omsorg om denna. Men vi är alltid en del av det levande systemet och vi måste fråga oss hur vi ska samspela på ett bra sätt. Mat i laboratorier är på något sätt klimax i vårt galna livsmedelssystem. Den produktionen går bara att upprätthålla med en massa energi och insatser som kommer från naturen, förhållandena döljs bara lite bättre.

Pella Thiel vill i stället arbeta åt andra hållet, att vi ska inse att vi som människor är en del av naturen, att vi nyttjar den, men med respekt för den. Därför är hon också engagerad i rörelsen för att ge naturen juridiska rättigheter, som ett verktyg för att vi ska ta större hänsyn till den och se vår roll i den.
– Det är först när vi uppfattar att naturen också har rättigheter som vi kan upprätta en relation till den. Vi dödar andra varelser för att äta dem, men när vi inser att även de har rättigheter kan vi börja fråga oss på vilket sätt denna varelse har levt och dött? Hur har den gett sitt liv? Det som då kommer in är tacksamhet. All mat är en gåva från naturen, fast vi jättegärna glömmer bort det.

 

En strategi för den goda maten
 En strategi för den goda maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hur skulle en alternativ livsmedelsstrategi kunna se ut? Jag och Gunnar Rundgren har kritiserat regeringens livsmedelsstrategi. Här presenterar vi ett annat sätt att se på saken, En strategi för den goda maten.

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

 

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

 

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

 

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

 

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare.

 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher. Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

 

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

 

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.

 

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

 

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.


Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

 

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

 

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.

 

 

Strategiska områden

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

Exempel på åtgärder:

 

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

 

 

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

 

 

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

 

 

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

 

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

 

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

 

Exempel på åtgärder:

 

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

 

 

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

 

Exempel på inriktning:

 

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

 

 

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

2017-02-24

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

 

 

  • 1
  • 2