hälsa

Ekologisk analfabetism
Ekologisk analfabetism 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Gunnar Rundgren.

En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.

Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.

Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.

Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.

Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.

Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”

Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.

Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.

Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.

När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.

Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.

Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.

Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.

På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.

Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.

Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.

Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?

Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren

TT & ekomaten: I stället för en rättelse
TT & ekomaten: I stället för en rättelse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så kom då TTs svar på de danska forskarnas pressmeddelande om att TT hade fått deras rapport om ekomaten helt om bakfoten. Men i stället för en rättelse så vevade man den ekologiska gnällvalsen en gång till.

TTs första artikel hade som bekant budskapet att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare än annan mat. TTs stora tabbe var dock att man citerade en dansk forskningsrapport från ICROFS som i grunden är mycket positiv till eko. Och av denna positiva rapport drog TT helt felaktiga slutsatser. TTs nyhet las sedan ut av de flesta större tidningar, radio och TV. Ingen kollade rapporten.

De danska forskarna upptäckte detta och gick ut med ett pressmeddelande där man rent ut sa att svensk media hade missuppfattat det hela och försökte förtydliga och reda ut det hela. (Vill man läsa mer i detalj om dessa olika turer kan man läsa mina senaste blogginlägg.)

Igår kom så TTs svar. I stället för en rättelse så kablar man ut en ny artikel som har rubriken “Starka åsikter om ekomat.” Det är en bedräglig rubrik. Den ger intrycket att det handlar om lite olika åsikter hit och dit, att man inte kan veta så noga. Om någonting när det gäller den där ekomaten.

Upplägget går i samma linje. Man vevar än en gång i gång konflikten som pågått på Sveriges Lantbruksuniversitet under så många år och får det hela att handla om olika åsikter. Inte ett ord sägs om att TT lyckades missuppfatta den danska rapporten som man byggde sin förra artikel om. Det enda man lyckas få med från rapporten är att de danska forskarna pekade på att det blir mer biologisk mångfald av ekologiskt lantbruk. Ingenting annat av all den samhällsnytta som man anser att eko gör. Bara detta om biologisk mångfald. Som väldigt få förutom naturmupparna förstår vitsen med, om vi ska vara ärliga.

Trots att det bärande budskapet i den förra TT-artikeln var att eko inte är hälsosamt, nämner TT fortfarande inte att rapporten OCH pressmeddelandet betonar att det är vetenskapligt bevisat att finns mer vitaminer, mineraler och andra antioxidanter i ekologisk mat och färre bekämpningsmedelsrester. För ekologiskt danskt griskött gäller också att det finns mindre antibiotikarester än i konventionellt fläsk. Rätt tunga grejer alltså. Sedan är det en annan sak att de danska forskarna menar att man inte kan säga att ekomaten är bra för hälsan, något som för övrigt gäller ALL typ av mat eller kost. Hälsa är nämligen en komplicerad sak som består av en rad olika faktorer och att därför påstå att vissa mat eller viss kost är hälsosam, är snudd på omöjligt. I alla fall ur ett vetenskapligt perspektiv. Att peka på att livsmedel innehåller vissa nyttigheter är en sak, men att hävda att du får en bättre hälsa, är en helt annan sak.

Det var bland annat den här nyanseringen som TTs reporter inte förstod. Den är en rätt viktig skillnad.

Inte heller nämner TT något av alla de miljömässiga fördelarna som rapporten konstaterar att ekologiskt lantbruk har. I stället drar man igång SLU-fajten. Där får Maria Wivstad, forskare och chef för Centrum för ekologisk produktion och konsumtion (EPOK) på SLU stå till svars, medan en annan SLU-forskare och känd eko-kritiker, Thomas Kätterer, bullrar på. I artikeln säger han sådant som att ekologiskt lantbruk inte är hållbart, “inte ens i teorin”. Något som borde få alla ekologiska lantbrukare att resa ragg på allvar.

Maria Wivstad är dock ingen bullermaskin. I de flesta uttalanden som jag har läst av henne så uppför hon sig som seriösa forskare brukar göra – hon väger sina ord på guldvåg, gör inga tvärsäkra uttalanden och är därför heller ingen citatmaskin. Och vi journalister älskar oneliners. Det är mycket roligare med gubbar som Bergström och Kätterer som säger lite provocerande och slagkraftiga saker. Och det är också självklart att de framstår som mer “sanningssägare” än en forskare som försöker uttala sig balanserat.

Det är inget konstigt att man som journalist gör fel. Det är bråttom ibland. Man är trött. Det blir fel helt enkelt. Fördelen är att man då kan ta in en rättelse. Och nästa dag är det en ny dag med nya artiklar eller inslag som ska göras. TT valde inte den modellen. Det var synd.

Smäll på fingrarna
Smäll på fingrarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så har de danska forskarna på ICROFS gått ut och försökt bringa lite ordning i den svenska debatten om att ekologiskt jordbruk inte gör någon nytta vare sig för miljön eller hälsa. Deras svar kan man läsa här.

Kortfattat kan man säga att en stor del av den svenska pressen, samt radio och tv, får smäll på fingrarna. Ingen orkade kolla om TTs uppgifter stämde, ingen orkade läsa rapporten som låg bakom den så kallade “kritiken” mot ekojordbruket. En rapport som i grunden är positiv till det ekologiska lantbruket.

ICROFS kommunikatör Ulla Skovsbøl har även lämnat en kommentar på min blogg. Missa inte den sista raden som rymmer en viss humor, apropå mitt förra blogginlägg:

“Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer, ICROFS har været i lidt af en mediestorm i Sverige, som du beskriver her på bloggen efter at nyhedsbureauet TT har udsendt den omtalte artikel om vores vidensyntese og tager den til indtægt for, at økologi ikke er bedre for hverken sundhed eller miljø.

Det er jo ikke i overensstemmelse med konklusionerne i vidensyntesen.

Tak fordi du har været med til at henlede vores opmærksomhed på, at vidensyntesen på denne måde er blevet fejlfortolket i de svenske medier.

Det har vi nu reageret på med denne artikel på vores hjemmeside:

http://icrofs.dk/aktuelt/nyheder/nyhed/artikel/icrofs-vidensyntese-mistolkes-i-svenske-medier/

Du er velkommen til at dele linket med andre, lige som du er velkommen til at dele det på Facebook:
https://www.facebook.com/icrofs/

… men det er altså på danska – tyvärr. Vi hoppas det går endda.”

 

“Neeej, den är ju på danska!!!”
“Neeej, den är ju på danska!!!” 150 150 Ann-Helen von Bremen

I princip alla större tidningar och även radio och TV har nu publicerat nyheten från TT om att ekomaten vare sig är nyttigare eller miljövänligare. Det intressanta med hela historien är att man hänvisar till en rapport som i grunden är mycket positiv till det ekologiska lantbruket. Men ingen av alla de redaktioner som har lagt ut TTs artikel, verkar ha brytt sig om att läsa rapporten, eller ens sammanfattningen sammanfattningen.

Ingen verkar ens ha bemödat sig att ta reda på varifrån rapporten kom ifrån, nämligen danska ICROFS som står för Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer. Redan där borde det ha ringt några varningsklockor, är det verkligen troligt att det just från detta forskningscenter skulle levereras en rapport som helt skåpar ut det ekologiska lantbruket?

Om någon hade läst rapporten kunde det ha låtit så här på redaktionen:

“Men hörni, den här danska rapporten som alla pratar om , det är ju för faen positiv till eko! Ta bara detta med hälsan. Visst, det är svårt att säga generellt att ekologisk mat innehåller mer vitaminer och mineraler, men å andra sidan säger rapporten att man får i sig mindre bekämpningsmedelsrester, antibiotikarester och tillsatser. Dessutom pekar man på att ekogrisar har mindre salmonella och E.coli än konventionella grisar. Näe, det här håller inte!”

“Nähä. Har de där tomtarna på TT som vanligt inte orkat läsa innantill? Nä, nä, men det finns väl åtminstone tre till gnällspikar till på SLU, förutom han Bergström som TT hade, som alltid skäller på eko. Ring någon av dem. De har säkert någon annan forskningsrapport som de kan hänvisa till. Om inte annat så kan de ju få dra ett varv till med sin bok som de kom med för något år sen.”

“Kanon! Jag ringer givetvis nån av dem. Så kan vi köra det kritiska upplägget ändå.”

Sådär hade det kunnat gå och då hade det inte varit mer med det. Ekosverige hade givetvis varit lite gramse några veckor, men å andra sidan är man rätt van vid kritiken från det hållet och sedan hade det blåst över. Men nu blev det inte så. Ingen kollade materialet. Alla redaktioner trampade på i samma fotspår och lämnar en pinsamhetens doft bakom sig.

Den första journalisten då. Han på TT. Läste inte han rapporten? Det är väldigt svårt att svara på faktiskt. Men man måste tänka på att det var helg. Man vill ju komma hem. Och dessutom var den ju skriven på danska.

SLU-slir på sanningen
SLU-slir på sanningen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Knappt har nyheten om att den ekologiska marknaden växte hela 39 procent under förra året och nu står för 7,7 procent av livsmedelsmarknaden hunnit svalna, förrän En Av De Bittra på SLU går ut och beskyller hela det ekologiska lantbruket för att vara kommersiellt hittepå.

“En dröm, en känsla utan verklighetsförankring som framför allt handeln tjänar stora pengar på”, säger Lars Bergström i DN . (Artikeln kommer ursprungligen från TT och har publicerats i fler tidningar).

Lars Bergström är en av fyra SLU-professorerna som under åtminstone 20 års tid ständigt har attackerat det ekologiska lantbruket med i princip samma argument. Det må stå honom fritt att kritisera det ekologiska lantbruket, men det bedrägliga är att han i artikeln stöder sig på dansk forskning som han menar kommer fram till samma slutsats som han själv, nämligen att “det varken finns hälsomässiga eller miljömässiga vinster med ekomat.”

Men detta är inte sant. Den som bemödar sig att läsa forskningen från danska ICROFS ser att slutsatsen tvärtom är att det ekologiska lantbruket bidrar till med många nyttigheter för samhället. Eller som man skriver: “Som helhed bidrager økologisk landbrug positivt til de fælles samfundsgoder”. Och konstaterar samtidgt att det behövs mer ekologiskt lantbruk för att utnyttja ekologiska fulla potential som samhällsnytta.

Och vidare skriver man: “Økologien har langt overvejende en positiv indvirkning på natur og biodiversitet, herunder bier og andre bestøvere og jordens frugtbarhed, samt på husdyrsundhed og -velfærd. Det skyldes bl.a., at dyrene har mere plads, adgang til udearealer, græsning og daglig adgang til grovfoder. Effekten på human sundhed og velfærd vurderes også at være positiv på grund af de økologiske fødevarers lavere indhold af pesticider, tilsætningsstoffer og medicinrester, ikke mindst antibiotika, der ikke bruges i samme omfang i den økologiske husdyrproduktion som i den konventionelle. Desuden har det betydning, at de økologiske forbrugere generelt har en sundere kostsammensætning i forhold til de officielle kostanbefalinger.”

Slutsatserna i rapporten är alltså att ekologiskt lantbruk gör mycket samhällsnytta och man pekar även på att de ekologiska lantbrukarna ofta går före och experimenterar och utvecklar det ekologiska lantbruket på ett sätt som gynnar hela lantbruket.

Rapporten är också intressant för att den visar också på de problem som ekologiskt lantbruk har och som behöver lösas. I flera fall handlar det om att intentionerna i det ekologiska lantbruket krockar med den pågående strukturrationaliseringen och konkurrensen på marknaden, något som drabbar hela jordbruket. (Strukturrationaliseringen gynnar exempelvis vare sig landsbygdsutveckling, mindre gårdar eller en spridning av gårdarna över landet, min slutsats.)

Rapporten är med andra ord ett mycket relevant och intressant underlag för en fortsatt diskussion om jordbrukets förhållande gentemot det övriga samhället. (Något som Gunnar Rundgren och jag tog upp i vår senaste debattartikel på Land Lantbruk.)

Det vore intressant om vi någon gång kunde komma dithän i Sverige att vi kunde diskutera hur vi ska utveckla lantbruket, hela lantbruket. Och det är väl en sak att en professor på SLU inte gitter att läsa igenom den forskning som han hänvisar till. Men det är en helt annan sak att den allmänna debatten så sällan lyckas lyfta sig liiite högre än det eviga “för och emot eko”. Och det finns gott om nyttiga idioter som är budbärare.

 

 

  • 1
  • 2