Feb 11 2018

Det vita guldet

“Det var jävlar i mig skönt. Man börjar nästan att gråta.”

Peder Mouritsen, dansk mjölk på Jylland har precis fått besked om att Arla höjer mjölkpriset med 15,1 öre. Han är märkbart skakad. Nu vet han att hans mjölkföretag kommer att kunna visa svarta siffror på nedersta raden i bokslutet, men det var nätt och jämnt.

Mouritsens replik är den sista i  den alldeles utmärkta tyska dokumentären “Det vita guldet” som visar hur fokuseringen på billig och mycket mjölk, slår ut både de europeiska mjölkbönderna och deras kor. Repliken är talande. Mouritsen är ett typexempel av den förebild  som ofta lyfts fram av mejerier, jordbruksverk och LRF, nämligen företagaren och entreprenören som hela tiden förmår att effektivisera och vara konkurrenskraftig. Det är han som ska klara sig på den europeiska marknaden. Mouritsen ser sig inte som bonde utan just som företagare. Han berättar att han hela tiden “optimerar”, oavsett om det gäller avel, mjölkavkastning, fodersammansättning eller om personalen sköter de 750 korna på rätt sätt. Och han berättar också för sonen att de “är i krig med alla”, vilket är en bra bild av konkurrensen på marknaden.

Inom svensk mjölkproduktion har man alltid pratat om att “kapa svansarna” och “svansarna” är den fjärdedel mjölkbönder som inte anses affärsmässiga. De producerar för lite mjölk, har för få kor, för små traktorer, för låg lönsamhet eller något annat som gör att de inte riktigt “hänger med”. Problemet med svansarna är dock att när de väl är kapade, vilket sker hela tiden, så kommer det alltid en ny svans. Det finns alltid en grupp bönder som inte är riktigt lika kostnadseffektiv som den övriga gruppen.

Det är tydligt att Mourtisen har bestämt sig för att aldrig tillhöra svansen. Ändå, trots att han gjort allting “rätt”, så börjar han nästan gråta när han får beskedet om öreshöjningen från Arla. Det visar hur skoningslös dagens matpolitik är.

-Man jobbar för storföretagen och foderfirmorna. Själv slås man ut, säger den tyska mjölkbonden Martin Geiger som också finns med i programmet.

Familjen har 250 mjölkkor och är alltså inget litet jordbruk, men han är tveksam till om de kommer att klara sig. Ändå försöker de spara på alla kostnaderna. Korna får exempelvis inte längre gå ut på bete.

Kravet på ökad produktion till samma låga, gärna lägre pris, slår ut både kor och bönder.  Och inte bara här. I mjölköverskottets Europa växer nu återigen bergen av mjölkpulver som måste finna nya marknader. Från mjölkföretagen pratar man helst om den växande medelklassen i Kina som vill äta mer mejeriprodukter, men inte så mycket om exporten till utvecklingsländer som där slår ut den gryende inhemska produktionen. Filmen visar  exemplet Senegal där billig mjölk från bland annat Arla konkurrerar hårt med de inhemska småbönderna. Bocar Diaw, ordförande i den senegalesiska mejeriorganisationen FENAFILS, går in i en vanlig matbutik och visar färgglada förpackningar med europeiska mjölkpulverprodukter som har betydligt lägre priser än den senegalesiska färskmjölken som Diaw och hans kollegor jobbar med.

– EUs politik som är avsedd att stödja det europeiska jordbruket leder alltså till att vår ekonomi utsätts för dumping, säger han.

Finns det inget alternativ då? Jo Alexander Agethle, liten mjölkproducent i Sydtyrolen hålls fram som ett alternativ. Hans  stiliga, behornade kor betar ett svindlande vackert alplandskap. Det är den här idyllen som gärna framhålls i Bregottreklamen. Eller som i filmens besök hos världens största anläggning för dryckesmjölk i kinesiska Hohhot där man har en “europeisk gata”, en vägg med idylliska målningar på kor, bönder och blommande ängar. Agethle framhåller till skillnad mot Mouritsen att hans arbete är en livsstil. Gården producerar också ost och han har alltså tagit steget till att själva ta hand om vidareförädling, försäljning och därmed en större del av kakan.

Det är inte svårt att avundas Agethles val av liv och även om jag personligen hejar på alla bönder som vågar ta detta steg, så vet jag att det är ett beslut som inte alla vare sig vågar eller kan ta. Det är en stor förändring, ett annat yrke och faktiskt, precis som Agethle säger, ett annat liv.

Ett annat alternativ som lyfts fram i filmen är den danska ekologiska storbonden Kjartan Poulsen. Trots att han har hela 1 500 kor, ser han till att de får beta grönt gräs varje dag under säsong, något som är ovanligt bland danska mjölkbönder. Han odlar också sitt eget foder själv. Men trots de positiva delarna är det ju uppenbart att även Poulsen känner av kraven på strukturrationalisering, effektivisering och högre produktion. Annars skulle han näppeligen ha 1500 kor.

Det här är en film för alla de som fortfarande tror att ökad produktion och lägre priser är något som gynnar bönderna. Det borde vara obligatorisk visning av den för regeringen och de övriga partier som fortfarande sjunger konkurrensens och strukturrationaliseringens lov. Den visar tydligt att om inte jordbrukspolitiken förändras i grunden, kommer förlorarna att ständigt bli flera, oavsett om de bor i Sverige, Danmark, Tyskland eller Senegal.

Filmen finns på svtplay. Tipsa din lokala politiker om den.

 


Oct 12 2016

Snillen spekulerar

Samtidigt som Coop går ut och uppmanar sina kunder att köpa mindre kött, kommer KF, Kooperativa Förbundet, ut med en rapport där man oroar sig över bristen på svenskt och ekologiskt kött. Den ena handen vet inte vad den andra gör, eller rättare sagt, dialogen mellan Coop och dess huvudägare verkar lite bristfällig.

KF är inte alls med på Coops tåg när det gäller att propagera för att vi ska äta mindre kött, tvärtom. I sin rapport “Konkurrensen i den svenska livsmedelsbranschen” som tittar på nöt, gris och kyckling, kommer man i stället fram till att det råder brist på svenskt kött och att det här begränsar konsumentens inflytande och valmöjligheter. Därför föreslår man en rad olika insatser för att höja produktionen av svenskt kött. Det är alltså helt andra tongångar än i Coops PR-kampanj.

Tyvärr inger dock själva rapporten känslan av att många äro kallade, men få äro utvalda, det vill säga det finns många som vill försöka sig på analyser om jordbruket och matmarknaden utan att egentligen ha någon djupare insikt om branschen. KFs rapport, gjord av ekonomiska konsultfirman PWC, är ytterligare ett sådant exempel. Rapporten konstaterar som sagt att det är brist på den sortens kött som svenska konsumenter efterfrågar i alla tre köttslagen, nämligen svenskt och gärna ekologiskt kött. Även om man nämner att lönsamheten har varit dålig för mjölk- och köttbönderna, är det framför allt koncentrationen inom slakten som pekas ut som det stora problemet. Man kan tycka mycket om slakten men att detta skulle vara huvudorsaken till bristen på svenskt kött och inte den dåliga lönsamheten och priskonkurrensen från utländskt kött, är en väldigt märklig slutsats. Särskilt som slakteriföretagen snarare har blivit fler än färre under de senaste 20 åren. Scan har ju bland annat förlorat sin tidigare nästan monopolliknande ställning.

Bland förslagen nämner man visserligen att lönsamheten i primärledet behöver förbättras, men det man verkligen trycker på i olika varianter är att märkningen av kött och charkvaror måste bli bättre så att konsumenten kan göra aktiva val. Men vänta hur var det nu, var det inte brist på svenskt kött? Är det inte så att svenska konsumenter redan gör sina aktiva val?

Men det finns en sak som är riktigt positivt bland förslagen, nämligen att dagligvaruhandeln bör använda sina egna märkesvaror för att stärka de svenska köttbönderna. Med andra ord, att slut importera kött och köttråvara korvar, pastejer, färdigmat med mera under de ägna varumärkena. Se där, ett förslag som verkligen skulle spela roll, men hur sannolikt är det att få med sig inte vara sitt egna Coop utan även de andra butikskedjorna på en sådan satsning? För skälet till att butikskedjorna importerar kött i olika form är ju inte att de är “tvingade”, vilket rapporten antyder, utan för att de helt enkelt vill ha billigare kött och en prispress neråt.

Nej, det här är inte någon tung analys av sakernas tillstånd inom animalieproduktionen eller köttmarknaden, men det råder inget tvivel om att KF verkar tycka att svenska animalieproduktion är viktigt att värna om. Nu återstår det att se om man även kan övertyga sin egen butikskedja om detta.


Aug 9 2016

Ett plåster för den halshuggne

Energisystemet behöver ställas – köp en elcykel! Matproduktionen behöver bli mer hållbar – släng inte mjölken fast datumet gått ut! Det är inget fel på dessa konkreta, handfasta råd, men ska man åstadkomma den här typen av stora systemförändringar som det trots allt är frågan om, så kommer det krävas betydligt mera. Och det är här som det ofta fegas ur.

Vi ser det gång på gång, både bland företag, organisationer och politiker, att man försöker ducka för att dels prata om frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, dels presentera något annat än detaljförslag som enbart har effekt på marginalen, om ens det. Och ingen vill absolut vara den tråkiga gästen som drar fram den digra notan för kalaset, utan  alla vill vara positiva och lyfta fram sina byten av glödlampor som ett bevis på att de tar klimatfrågan på allvar.

Men tiden går och dessa framtidsfrågor blir inte mindre angelägna för det. Däremot blir åtminstone mitt tålamod allt mindre med den här typen av retorik som främst handlar om att man inte är beredd att förändra något på riktigt. Den här gången resulterade det i en replik i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv:

Att ställa om dagens matproduktion och energisystem på ett sätt som inte överskrider våra planetära gränser kräver omfattande förändringar av vårt samhälle. De flesta förslag som läggs fram i debattartikeln ”Öka hållbarheten i hela livsmedelskedjan” (SvD Näringsliv 5/8) tyder dock på att man inte alls har förstått all­varet i frågan.

Ett antal personer i ledande befattningar inom livsmedelskedjan och några forskare diskuterar en av våra viktigaste frågor. Och det är lätt att hålla med dem när de skriver: ”En hållbar och resurseffektiv matproduktion och konsumtion är central för att världen ska klara befolkningstillväxt och andra utmaningar.”

  De framtidsmål som man föreslår och uppmanar hela livsmedelskedjan att sluta upp bakom är mycket­ radikala, ja omvälvande. Här säger man bland annat att ”Den svenska livsmedelskedjan ska år 2030 vara fossilt oberoende”. Det är ett oerhört skarpt mål som skulle innebära mycket stora för­ändringar av en omfattning som vi kanske först inte tänker på. Det handlar nämligen inte bara om att ersätta alla drivmedel som krävs för hela livsmedelssektorns transporter med förnyelsebara bränslen, utan också den olja som finns i alla de insatsmedel som livsmedelskedjan kräver i allt från ensilageplast till livsmedelsförpackningar, till tillverkning av maskiner, verktyg och konstgödsel. Att i dag ersätta enbart den diesel som används inom hela den svenska­ transportsektorn med förnyelsebar diesel, skulle innebära att vi skulle odla enbart raps på dubbla den svenska åkerarealen. Och då har vi inte pratat om bensinen.

En livsmedelskedja som inte är beroende av fossila bränslen skulle givetvis kräva ett samhälle som är fossilfritt, eftersom livsmedlen inte lever i en egen bubbla. Och inte nog med det, den kräver också att övriga världen har ställt om eftersom vi lever i en allt mer globaliserad värld. Matens globalisering märks inte bara i form av direkt import av livsmedel, utan också av alla de hel- och halvfabrikat som under beredningen kan resa runt i världen innan det landar som ett svenskt livsmedel på våra tallrikar.

Målet ”Sverige ska år 2050 ha en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna” är om möjligt ännu mer omvälvande. Både detta och målet om en fossilfri livsmedelskedja kommer­ att kräva stora politiska beslut, bland annat reglering av handeln och ett skydd av dagens livsmedelsproduktion. Men en livsmedelskonsumtion som inte överskrider de planetära gränserna måste också innebära att dagens jordbruks- och handelspolitik ­svänger om från att främst vara fokuserad på att ge oss billig mat, till att inriktas på livsmedels­trygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser. Ett sådant jordbruk skulle givetvis innebära att vi skulle få en helt annan livsmedelsproduktion och handel än den vi ser i dag.

 

Men debattörerna verkar inte ha förstått detta. Bland de sex förslag som debattörerna listar för att uppfylla dessa långtgående mål är det egentligen bara två som har någon relevans: fortsatt växtförädling och den kryptiska formuleringen ”etablering av livsmedelsprodukter med andra värden än ett lågt pris”, vilket troligen innebär att de ska vara hållbart producerade. Här finns inga förslag på hur man ska fasa ut de fossila bränslena eller vad livsmedelskedjan tänker göra för att inte fortsätta att överskrida de planetära gränserna.

I stället presenterar man förslag på affärsmöjligheter för en mycket mer ”resurs­effektiv, lönsam och konkurrenskraftig svensk livsmedelsbransch”. Bland förslagen finns innovationen att byta runda konserver till fyrkantiga för­packningar för effektivare transporter, en utveckling som har pågått i åtminstone 50–60 år. Här finns också ett förslag att använda energisnålare lampor i växthus, effektivi­sera distributionen och använda ny teknik som smarta kylskåp som talar om när maten är slut. Vidare nämns också den återkommande trendlösningen, insekter i stället för animalier, eftersom debattörerna verkar lyckligt ovetande om att insekters foderförbrukning är i nivå med kyckling. Det är inget fel på något av dessa förslag, men deras effekt är så marginell, om den ens finns, att det är lite som att komma med ett plåster till en person som precis har blivit halshuggen.

Omställningen av livsmedelssystemet en av våra viktigaste framtidsfrågor. Att då fortsätta att skyla över att man inte är beredd att förändra något, är inte längre aktuellt.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare till boken ”Makten över matkassen”


Dec 7 2015

Samma marknad, samma problem

- En matrevolution? Nej jag ser inte att det kommer att hända i vare sig Europa eller USA, säger Miquel Altieri. Han är en av världens mest namnkunniga forskare inom ekologiskt lantbruk men han börjar bli allt mer uppgiven när det gäller möjligheterna att utveckla en verkligt hållbar matproduktion inom det rådande ekonomiska systemet.
– Marknadsekonomin har blivit en succé, men samtidigt är det en tragedi som pressar livet ur människor och naturen. Om vi inte förändrar sakernas tillstånd så ser jag inte mycket hopp, säger han.
Miguel Altieri är pessimistisk, även om han som person inte ger intrycket av att vara någon dysterkvist. Tvärtom har han nära till skrattet och till galghumorn. Men när det gäller möjligheterna att förändra vår matproduktion och göra den hållbar för både människor och miljö, är han som sagt svartsynt. Med rötter i Chile arbetar han sedan drygt 30 år tillbaka som professor i agroekologi på universitetet i Berkley och är en de mest framstående på området. Hans böcker läses av den ekologiska lantbruksrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Med tiden har han sett hur det ekologiska lantbruket, precis som det konventionella, blir allt mer specialiserat. Marknadens ständiga krav på billigare mat drabbar även det ekologiska lantbruket. Små familjejordbruk slås ut, gårdarna blir allt större, allt färre och allt mer intensiva.
– Det ekologiska jordbruket blir också allt mer intensivt, precis som det konventionella. Även ekojordbruket använder mer och mer insatsmedel i form av foder, gödning, bekämpningsmedel och så vidare, i och för sig ekologiska sådana men ändå.
Jag träffar honom i italienska Vignola utanför Bologna i samband med att ekorörelsen i Medelhavsregionen har samlats för att fira 25 år och blicka framåt. Flera av föredragshållarna ställer just frågan vart ekojordbruket egentligen är på väg och hur framtiden ser ut. Efter ett par decennier har eko inte bara etablerat sig som en del av lantbruket och livsmedelsindustrin, utan även blivit en framgång på marknaden. Ändå har man inte lyckats med det som var ursprungstanken – att förändra livsmedelssystemet i grunden och vara ett verkligt alternativ. Frågan som allt fler ställer sig är om det är möjligt att förändra inom det ekonomiska systemet. Eller om det är systemet som måste förändras först.
Jag frågar Miguel Altieri hur han ser på de kraftiga protester som kommer från Europas mjölkbönder som ett svar på mjölkkrisen. Kan det vara början till en större politisk förändring? Nej han tror på det norra halvklotet, ljuset kommer istället från Latinamerika. Där tycker han sig se en växande politisk rörelse kring maten och pekar bland annat på Via Campesina, den radikala jordbruksrörelsen som strider för småbönder och matsuveränitet.
– I Europa pratar vi om konsumentmakt i stället för politisk kamp. Hur ser du på det?
– Vilka konsumenter? Jag ser inga svarta, inga fattiga på Bondens marknad, även om de är väldigt populära. Det handlar om 20 procent av befolkningen som engagerar sig i detta. Det är en medelklassrörelse där man främst bryr sig om sin egen hälsa, medan de fattiga äter skit. För att nå alla människor måste det finnas andra mötesplatser, samarbeten mellan konsumenter och producenter.
Han efterlyser också en social rörelse som även omfattar de fattigas rätt till bra mat och en politik som stöder detta.
– Det har alltid varit sociala rörelser bakom alla rättigheter, oavsett om det har gällt rättigheter för svarta, kvinnor eller arbetare och en del av dessa rörelser har varit våldsamma. Det är därför som Via Campesina säger att de befinner sig i krig med livsmedelsindustrin för det är så de ser det.
Men om man inte är lagd åt det revolutionära hållet, vad gör man då? Ja enligt Altieri är lösningen att försöka hitta ”luckor” i systemet där det är möjligt att bedriva ett så ekologiskt lantbruk som möjligt. I grunden anser han dock att dagens ekonomiska system på sikt måste förändras.
Vilka råd har du till en ung, engagerad konsument i Europa?
– Jag får hänvisa till påven Franciskus som har sagt att vi behöver ett nytt paradigm för det nuvarande leder till vår undergång. Och då måste vi förändra oss själva, inte bara andligt utan också hitta nya sätt att konsumera.

 


Sep 24 2015

Makten över matkassen

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen


Apr 21 2015

Vid sidan av händelserna

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.


Nov 10 2014

Dumskallarnas sammansvärjning

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte  bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur.  Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.”  Problemet är bara att det inte är sant.  Även om Oatly önskar att det inte vore så,  är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur.  Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions”  hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så  “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 


Nov 14 2013

Landsbygdens motor

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I  tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om “hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också  i många fall varit viktigare att “göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.


Jul 2 2013

Skärp er och tänk positivt!

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – “Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh  och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 


Apr 4 2012

Dela olika

“Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket  mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer