Close
Enter your
text here

jordbruk

Kom in i klimatmatchen!
 Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Vattvälling & lervälling
 Vattvälling & lervälling 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Historia är inget vidare. Det handlar ju om ”förr” och ”förr” var minsann inga roliga tider i Sverige. Det är sådant som vi moderna människor inte vill kännas vid. Vi lever i den bästa av tider och har inget till övers för vattvälling på bordet och lervälling ute på åkrarna.

Det är svårt att veta vad som är värst, Skolverkets förslag att skippa historieundervisningen från 1700-talet och bakåt, eller medias uppfattning om att den tidsepoken egentligen bara handlar om – antiken! Som bekant hände det ju lite mera under den här perioden, som medeltiden, stenåldern, vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden, för att nämna några små smakprov.

Men det är något med Sverige och historia som inte riktigt lirar. Det brukar hävdas att svenskar är enastående historielösa och jag vet inte om detta är sant, men att nog verkar vi sällan vilja blicka bakåt för att förstå vad som händer nu. Och kanske beror detta på en stark tro att vi lever i den bästa av tider och egentligen inte har något att lära av historien. Peter Englund har sagt att ”få länder har kunnat omfatta framstegstanken med en sådan glad, komplikationslös iver som Sverige” och det ligger mycket i detta. Den bästa tiden är nu, eller kanske i framtiden, men det har aldrig varit särskilt bra ”förr”.

”Förr” var nämligen en tid av svält, umbäranden, hårt och slavliknande arbete och fattigdom. Alla slet ihjäl sig, framför allt barnen och kvinnorna, som i princip var livegna. Gamlingarna blev mer eller mindre aktivt avlivade. Allt var en enda grå jämmerdal, lika färgglad som vattvällingen i trätallriken och leran ute på åkrarna där folk slet ihjäl sig för att bara belönas med missväxt. Tänk på Vincent van Goghs målning ”Potatisätarna” så förstår man hur muntert det var. Den enda trösten var brännvinet. Och visst, det finns ingen anledning att skönmåla gamla tider, inte minst för att det under långa tider av dessa gamla tider, rådde stora ekonomiska och politiska klyftor. Det var ojämlikt och orättvist. Men dels utgör ju ”förr” en väldigt lång period som inte var statisk och där synsätt och förhållanden, både de basala och det som försiggår i överbyggnaden, skiftande ganska ordentligt. Dels kan det ju faktiskt ha varit så att det fanns något endaste litet som kanske inte var så pjåkigt ändå. Som kanske rent av var bättre än det vi har i dag? Men det är väldigt svårt att prata om detta, för då är man en bakåtsträvare.

Van-willem-vincent-gogh-die-kartoffelesser-03850.jpg

(Här kan man se hur kul det var kring matbordet förr. Men de fick åtminstone lite kaffe också, potatisätarna.)

Den här bilden av Det Gamla Onda Sverige dyker alltid upp när man börjar ifrågasätta dagens resursförbrukande samhälle. Den som kritiserar idén om evig tillväxt och menar att det är vårt ekonomiska system som är orsaken till att vi förbrukar för mycket resurser, som i sin tur ger oss överhettat klimat, insektsdöd och utslitna människor, för att nämna något, får antingen höra att man är Nordkorea eller också vill förflytta oss tillbaka till armodet och den gråa leran.

(Jag lämnar Nordkorea-spåret den här gången, även om man jag aldrig har förstått resonemanget om att kapitalismen är grunden för demokratin, Kina och Ryssland är ju utmärkta exempel på motsatsen. På samma sätt har jag aldrig förstått varför man inte kan ifrågasätta kapitalismen utan att för den skull vara en anhängare av planekonomi. Men det där tar vi som sagt en annan gång.)

Låt oss i stället prata om det här med historien. För den dyker liksom upp hela tiden, som ett spöke. Ifrågasätter man tillverkningen och användningen av konstgödsel så spelar det ingen roll att det är jordbrukets största enskilda utsläpp av växthusgaser, man får direkt höra att det var konstgödseln som räddade oss från svälten. Det spelar ingen roll att konstgödseln slår igenom först på 1950-talet och att vi då hade slutat svälta för länge sedan, inte minst för att vi tidigare hade börjat integrera korna i växtodlingen genom vallodlingen. Tar man bort konstgödseln kommer vi omedelbart att svälta ihjäl. Diskuterar man kemiska bekämpningsmedel och att de sprider gifter i vatten, mark och levande organismer, inte minst i oss människor, så är det samma sak där – ”ska folk svälta ihjäl eller!!!???” Lyfter man gamla spannmålssorter för deras rika smak och näringsinnehåll så är det okej om det sker i tidningen Land eller andra forum för Det Härliga Lantlivet, men det får hålla sig där. Annars hotar svälten. Och så där håller det på. Varje alternativ tanke som lyfts, möts av SVÄLTEN!!! (Ja just det, med versaler.)

Historien finns där bara för att skrämmas med, för att ingen ska få för sig att hitta på alternativa vägar. Och det gäller inte bara jordbruk. Börja diskutera alternativa sätt att bedriva omsorg av barn eller gamlingar så får ni se vilket ramaskri om blir resultatet. Och även om man då försöker prata kollektiva lösningar, så ser ändå många framför sig fastkedjade hemmafruar som snyter barn och matar åldringar i sitt anletes svett. (Det var ju så det var ”förr”.) Historiespökena är direkt på plats när någon pratar om alternativ, oavsett hur radikala de än är.

Det här är bekymmersamt för vi lever tyvärr inte i den bästa av tider och vi skulle verkligen behöva lite alternativa idéer och inspiration, inte minst från en tid då vi var tvungna att hushålla med våra resurser därför att vi ännu inte hade hittat oljan. Det var ju som sagt en ganska lång tid och återigen, något endaste pyttepyttelitet borde det ju kanske ändå finnas som vi skulle kunna lära av? Kanske? Jag menar under den där tiden av ”förr” så hann de ju ändå klura ut ett och annat, om vi ska vara ärliga.

Den här synen på historien som något linjärt som alltid blir bättre dag för dag, den är besvärlig på flera sätt. Eftersom allt ändå kommer att bli bättre (numera enligt formeln teknik, forskning och innovation) så behöver man inte göra något åt problemen i dag. Det finns ett antal forskare som brukar föra fram just den idén, att man inte ska göra något idag (för det är för dyrt), det är bättre att vänta tills sen, när tekniken blivit billig. Politikerna gillar naturligtvis den hållningen jättemycket. Det innebär ju att de inte nu behöver ta några jobbiga beslut som ger dålig stämning inom valmanskåren. Man kan vänta. På Framtiden. Och i Framtiden är dessutom allt möjligt. Då kan man uppfinna fantastiska maskiner som bara suger i sig all koldioxid, tillverka energi ur luft, inreda Mars till en never-ending-semesterplanet osv osv.

Då kanske det kommer någon gnällspik som säger: ”App-app-app, de där är ju bara humbug!” Men det beror bara på att hen har läst för mycket historia och därför känner igen charlataner när de dyker upp igen. Men det är ju faktiskt väldigt trist inställning. Ungefär lika trist som vattvälling och leråker.

Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas
 Kossans klimatpåverkan: Metan och lustgas 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:
Jag har skrivit en serie om kossans klimatpåverkan åt tidningen Husdjur där jag tittat på en del av den nya forskning som har kommit. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att bilden av kossan som den stora klimatboven har förändrats i takt med ny kunskap på området. Den första artikeln hittar du här
Det här är den andra artikeln som handlar om metan och lustgas.
Metan är den växthusgas som står för största delen av kornas klimatpåverkan. Men med snabb nedbrytningstid och färre antal kor har den svenska mjölkens bidrag till den globala uppvärmningen i praktiken halverats.
METAN OCH LUSTGAS ÄR de två växthusgaser som spelar störst roll för mjölkens och nötköttets klimatpåverkan, men till skillnad mot koldioxid finns det här stora osäkerheter.
För mjölkproduktionens klimatpåverkan står metanet för 51 procent, lustgasen för 32 procent och koldioxiden för 17 procent. Metan är en kraftfull växthusgas, men den är samtidigt kortlivad. Den bryts ner i atmosfären efter 11–12 år och ger efter det ingen ytterligare uppvärmning.
Lustgas stannar däremot kvar i cirka 150 år och koldioxid lever vidare i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll.
För metan innebär det här att om du har lika många kor som släpper ut samma mängd metan så får du efter 11–12 år ingen ökning av metanhalten i atmosfären och därför ingen ökad uppvärmning.
ASTRID KANDER, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, har räknat på växthusgasutsläppen från svenskt jord- och skogsbruk under 200 år, från 1800 till 2000. Hon skriver om detta i ett kapitel till boken ”Svensk mosskultur från 1700 till 1950”. Hon har utgått från historisk statistik över det totala antalet kor och även uppskattat kornas metanutsläpp utifrån avelns utveckling.
– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.
Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.
– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.
I DAG BERÄKNAS produktionen av ett kilo mjölk orsaka cirka ett kilo koldioxidekvivalenter. Men baserat på studien bidrar alltså inte längre svenska kors metanutsläpp till någon ökad uppvärmning. Räknar vi bort metanet, kommer mjölkens klimatpåverkan mer än halveras eftersom hälften av koldioxidekvivalenterna kommer från just metanet.
Varför har inte de här siffrorna fått något genomslag i klimatdebatten?
– Jag tror inte så många har rätt uppgifter om antalet nötkreatur, men jag undrar också över varför det blir så mycket fokus på kött och på flygresor. Jag tror det handlar om att det är sådant som man som individ kan göra aktiva val kring, medan man känner sig maktlös inför de stora samhälls- och infrastrukturförändringar som behövs för övrigt, säger Astrid Kander.
I DE LIVSCYKELANALYSER som görs för att beräkna mjölkens klimatpåverkan räknas metan och lustgas om till koldioxidekvivalenter. Metan och lustgas är kraftigare växthusgaser än koldioxid, hur mycket starkare är dock en fråga om beräkning.
Det vanligaste sättet att räkna kallas för GWP-100 (se faktaruta). GWP har kritiserats av klimatforskare för att inte ta hänsyn till att metan är en betydligt mer kortlivad växthusgas än koldioxid. Michelle Cain, forskare på växthusgaser på Oxfords universitet har sagt att en kobesättning som ligger på samma antal djur släpper ut lika mycket växthusgaser som ett stängt kolkraftverk.
”Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen”, skriver Michelle Cain på den brittiska webbsajten Carbon Brief.
Därför finns också en annan metod som kallas GTP, Global Temperature Change Potential. Och det sätt man väljer att räkna på kommer inte bara påverka hur stor mjölkens klimatpåverkan anses vara, det kommer också påverka vilket produktionssätt som verkar mest klimatsmart.
EN STUDIE FRÅN Nya Zeeland har undersökt hur olika beräkningsmodeller ger olika resultat. Använder man GTP-100 är det extensiv mjölkproduktion som ger den lägsta klimatpåverkan, men räknar man i stället med GWP-20 så är det den intensiva mjölkproduktionen som får lägst klimatpåverkan.
Ännu större osäkerhet råder kring lustgasen som främst kommer från mark och gödsel. Utsläppen varierar väldigt mycket, dels mellan olika år, men också mellan olika gårdar. FN:s klimatpanel IPCC anger att utsläppen av lustgas kan vara allt från 0,7 procent av kvävet i gödsel och urinen till hela 6 procent.
”OM DE OSÄKERHETER som anges i den nationella klimatrapporteringen används ger det ett osäkerhetsintervall på mellan 2,83 och 11,63 Mton CO2-ekvivalenter för referensscenariot år 2050.” skriver Jordbruksverket om lustgas och metan i sin rapport ”Ett klimatvänligt jordbruk 2050”.
Det är sällan som utsläppen verkligen mäts, i stället använder man schabloner och modeller. När det inte finns mätningar brukar man använda siffran 2 procent av kvävet. Under förra året publicerades i Brasilien den första studie som faktiskt undersökte lustgasutsläpp från kors urin på betesmark.
Den visade att bara 0,2 procent av kvävet omvandlades till lustgas. Plötsligt var bara en tiondel kvar av de brasilianska betande kornas lustgasutsläpp.
NYA ZEELAND HAR GJORT en egen modell för sin mjölkproduktion, baserad på egna mätningar. Där utgår man i stället från att 1 procent av det tillförda kvävet ger lustgasutsläpp vid gräsbetning. Skulle de använda sig av IPCCs beräkningar, skulle lustgasutsläppen vara hela 60 procent högre och de totala utsläppen öka med 15 procent.
Sammanfattningsvis är osäkerheten kring lustgas och metan mycket stor samtidigt som dessa växthusgaser spelar störst roll för kornas klimatpåverkan. Hur man väljer att räkna dessa växthusgaser kommer att spela stor roll för resultatet.
HUR STOR KLIMATBOV ÄR EGENTLIGEN KOSSAN? I tre artiklar berättar Husdjur om forskningen kring kon och hennes miljöpåverkan, med fokus på klimatet. Andra delen handlar om metan och lustgas, de två växthusgaser som står för den största delen av kons klimatbelastning.

Så räknar forskarna:

Olika metoder för att omvandla metan och lustgas till koldioxidekvivalenter.
GWP-100
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 100 år.
Ett kilo metan =
25 kilo koldioxidekvivalenter
GWP-20
Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) under 20 år.
Ett kilo metan =
72–86 kilo koldioxidekvivalenter.
GTP-100
Global Temperature Change Potential. Anger den temperaturhöjning som kommer att inträffa efter ett visst antal år.
Ett kilo metan =
4 kilo koldioxidekvivalenter.

Metankällor och sänkor

Genomsnittligt årligt metanutsläpp mellan 2003–2012, miljoner ton per år (siffror i parantes ger variationer i olika beräkningar).
(Källa: Global Carbon Project)
● ANTROPOGENA KÄLLOR
Fossila bränslen 105
(77–133)
Jordbruk och avfall 188
(115–243)
Bränder 34
(15–53)
SPEC AV JORDBRUKETS KÄLLOR
Idisslare 102
Ris 29
Deponier och avfall 57
Summa 188
● NATURLIGA KÄLLOR
Våtmarker
167
(127–202)
Andra naturliga utsläpp 64 (21-132) (termiter, oceaner, permafrost
osv)
Summa källor 558
● SÄNKOR
Kemiska reaktioner i atmosfären
515 (510–583)
Kolsänkor 33
(28–38)
Summa sänkor 548

 

 

Replik på EAT-kommissionens globala diet
 Replik på EAT-kommissionens globala diet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vi är 14 som kritiserar EAT-kommissionens rapport i en replik på DN Debatt:

”En global diet skulle leda till katastrof”

REPLIK DN DEBATT 18/1. En global diet vore en katastrof för både den biologiska och gastronomiska mångfalden och skulle dessutom öka inte bara jordbrukets sårbarhet, utan även hela samhällets, skriver 14 debattörer.

Vi delar debattörernas åsikt att livsmedelssystemet måste förändras och bli mer hållbart, men däremot inte metoden för att nå målet. Vårt inlägg handlar om jordbrukets och livsmedelsproduktionens påverkan på miljö, klimat och social hållbarhet. Diskussionen om hälsa överlåter vi till andra experter.

Det här är våra främsta invändningar:

  • En global diet ger förödande konsekvenser. En global diet är motsatsen till en hållbar och resilient livsmedelsförsörjning som i stället bygger på att använda och hushålla med platsens resurser. Klimat och jordar skiljer sig åt världen över och har sin tur format olika matkulturer. Därför ska vi i Sverige heller inte äta samma mat som man gör vid Medelhavet, i Indien eller i Peru. Det är globaliseringen av livsmedelsproduktionen som har trasat sönder dessa lokala sammanhang.
  • Produktionssättet ifrågasätts inte. Ska maten bli uthållig är det framför allt sättet att producera maten som behöver förändras. Det är stor skillnad i påverkan när det gäller hur vi odlar och föder upp vår mat. Att utgå från att alla grönsaker och nötter alltid är bra, oavsett produktionsmetod, men att animalier och potatis alltid är negativt, är en förhastad slutsats. Överhuvudtaget är de förslag som rör förändringar av produktionen svepande och i flera fall motstridiga. Det är tydligt att man tror att själva dieten är nyckeln till lösningen.
  • Frånvaron av koldioxid. Skribenterna vet givetvis att jordbrukets största påverkan på klimatet kommer från användningen av fossila bränslen. Trots detta väljer rapporten att inte räkna in utsläpp av koldioxid utan enbart metan och lustgas. Med deras sätt att räkna kommer alla vegetabilier utom ris att ha mycket låga utsläpp medan idisslares utsläpp av metan och lustgas räknas fullt ut. Det är ett märkligt räknesätt som rimmar illa med seriös forskning.
  • Analysen saknas. Vi håller med författarna om att man bör styra om jordbruksstödet och hela livsmedelssystemet från volym till hälsa. Vi tycker också att det är beklagligt att antalet arter som vi odlar och äter blir allt färre, men en global diet förstärker bara den negativa utvecklingen. Vi ser heller inte några egentliga förslag hur detta ska förändras. Tvärtom saknar vi analys och ifrågasättande av den globala marknaden som har lett fram till denna enfald och ohållbara produktion. En allt mer globaliserad och industrialiserad livsmedelsproduktion föredrar nämligen så få och så billiga stapelgrödor som möjligt. Det är också därför som vete, ris, majs, soja, palmolja och socker är så dominerande grödor.
  • Fel lösning för att minska matsvinnet. Självklart håller vi med skribenterna om att matsvinnet måste minska och det finns mycket aktörerna i hela kedjan kan göra för att minska det. Svinnet beror också på att mat är för billig samt att det ligger i de viktigaste aktörernas intressen att producera och sälja mer. En orsak till att mat är så billig är att många av effekterna för miljön, hälsan och samhället inte är inkluderade i priset för maten vi köper.

Vi har i dag ett livsmedelssystem som använder alldeles för mycket resurser för att producera alldeles för mycket mat som både gör oss och planeten sjuka. Den viktigaste åtgärden bör därför vara att fokusera på att förändra hur maten produceras och livsmedelssystemet fungerar, inte vad som produceras. En global diet är fel svar på denna svåra fråga.

Stefan Edman, biolog och författare Maria Gardfjell, riksdagsledamot (MP) och vice ordf i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott Artur Granstedt, docent och författare till boken Morgondagens jordbruk Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-demokraten Olle Göransson, grönsaksodlare, VD Torfolk Gård AB Stefan Hellstrand, teknologie Doktor och husdjursagronom Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och ledamot av Kålrotsakademien Patrik Ohlsson, lantbrukare och ordförande LRF Värmland Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademien Stefan Sundström, musiker och tomatodlare Richard Tellström, docent i måltidskunskap och expert i framtidsmatkultur Pella Thiel, ekolog och ordförande Omställningsnätverket Jonas Wangsten, grönsaksodlare och ordförande för Förbundet Sveriges Småbrukare Anders Wijkman, ordförande Climate-KIC och ordförande Circular Sweden

Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell
 Fullt snurr i vetenskapens PR-karusell 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nyheten om att ekologisk mat är sämre för klimatet gick förstås rakt in i nästan alla medier. Den hade allt man kunde önska sig – Klimatet, Maten, Vetenskapen och så det bästa av allt – ännu en möjlighet att få känga till ekologiskt. Det var bara ett problem, det var inte sant.

”Ekologiskt odlad mat har mycket större klimatpåverkan än konventionellt producerade livsmedel på grund av att större markarealer krävs. Detta är ett av resultaten i en internationell studie från bland annat Chalmers som har publicerats i tidskriften Nature.”

Så står det i pressreleasen från Chalmers som man skickade ut 12 december. Dagen därpå var detta en stor nyhet och fanns nästan i alla tidningar, tv, radion och övriga kanaler.

Problemet var bara att detta inte alls var sant. Studien som publicerats i Nature handlar inte alls om det ekologiska lantbrukets påverkan på klimatet, utan om en teoretisk mätmetod som handlar om markanvändning i förhållande till att binda så mycket kol som möjligt, kopplat med vissa ekonomiska antaganden. Det är precis som det låter, ett mycket teoretiskt resonemang, i och för sig intressant, men som sagt en metod som säkert kommer att diskuteras för och emot bland forskarkretsar.

Men av den typen av resonemang blir det ju sällan några rubriker.

Det blir det däremot om man hackar på ekologiskt lantbruk. Men återigen, studien handlar alltså inte om ekomatens klimatpåverkan. I studien ingår enbart två exempel från Sverige där man jämför skördarna för ärter och vete i ekologisk och konventionell produkter, men det är bokstavligen, i en bisats. Vad den svenska ansvariga forskaren, Stefan Wirsenius gör, är att han extrapolerar de här exemplen och snickrar ihop en pressrelease med hjälp av Chalmers kommunikationsavdelning.

Och sedär – en nyhet!

I dag har Ekot gjort en rättelse, vilket inte hör till vanligheterna, men övertrampet var uppenbarligen för stort. Nu återstår att se om övriga media följer efter, oavsett så är skadan redan skedd. Att eko är skadligt för klimatet är ett budskap kommer att hänga i ett tag.

Men det finns tre saker som är allvarligare än det faktum att ekojordbruket får sig ännu en törn:

För det första, den pågående utveckling där forskare frångår sin roll för att ägna sig åt PR och politisk lobbyverksamhet. Så här säger Stefan Wirsenius i pressmeddelandet:

”Det är också allvarligt eftersom vi har politiska mål om ökad ekologisk odling i Sverige. Om de målen infrias kommer klimatpåverkan från svensk matkonsumtion troligtvis att öka kraftigt.”

Är den här typen av politiska ställningstagande verkligen vad en forskare ska ägna sig åt? Har man då inte missförstått den ”tredje uppgiften”, att kommunicera sina forskningsresultat till allmänheten, å det grövsta? Borde inte Chalmers, om man vill måna om sin vetenskapliga status, i framtiden se till att inte deras forskare släpper ut vilka grodor som helst ur munnen?

Är man en PR-byrå eller är man ett universitet?

För det andra, media som publicerar rakt upp och ner utan att reflektera eller kritiskt granska materialet. Särskilt pinsamt blir det när vederbörande benämner sig för ”vetenskapsjournalist” eller ”klimat/miljöjournalist”. Då borde det ingå i arbetet att åtminstone läsa forskningsartikeln som man refererar till. Rätt pinsamt blir det också om man som på ledarplats i Svenska Dagbladet kritiserar journalister för att bara okritiskt svälja alla positiva budskap om ekolantbruket, och jag kan hålla med om att det också är ett problem, men inte själv förmår att kritiskt granska kritiken mot ekolantbruket. I stället går man glatt i fällan själv.

För det tredje, alla de vanliga kritikerna inom lantbruksvärlden som fortfarande inte begripit att ekobönder också är bönder, deras kollegor och grannar, som nu raskt hoppar på gnälltåget, ivriga att kunna vifta med lite Forskning. Kritiken sker reflexmässigt och blir kanske ännu mer absurd en gång som denna. För vad mätmetoden faktiskt går ut på är att markanvändningen slår allt när det gäller klimatpåverkan och att det därför gäller att bruka så intensivt som möjligt och plantera skog på resten. Konsekvensen av detta blir att vår mat ska bestå av soja, vete, socker, palmolja, majs, kyckling – råvaror som ger mycket kalorier per yta. Och den ytan ligger inte i Sverige, utan någon helt annanstans. I Sverige kan vi i stället plantera ännu mera skog.

Är det verkligen den typen av idéer som företrädare för svenskt lantbruk vill föra fram?