jordbruk

Samma marknad, samma problem
Samma marknad, samma problem 150 150 Ann-Helen von Bremen

– En matrevolution? Nej jag ser inte att det kommer att hända i vare sig Europa eller USA, säger Miquel Altieri. Han är en av världens mest namnkunniga forskare inom ekologiskt lantbruk men han börjar bli allt mer uppgiven när det gäller möjligheterna att utveckla en verkligt hållbar matproduktion inom det rådande ekonomiska systemet.
– Marknadsekonomin har blivit en succé, men samtidigt är det en tragedi som pressar livet ur människor och naturen. Om vi inte förändrar sakernas tillstånd så ser jag inte mycket hopp, säger han.
Miguel Altieri är pessimistisk, även om han som person inte ger intrycket av att vara någon dysterkvist. Tvärtom har han nära till skrattet och till galghumorn. Men när det gäller möjligheterna att förändra vår matproduktion och göra den hållbar för både människor och miljö, är han som sagt svartsynt. Med rötter i Chile arbetar han sedan drygt 30 år tillbaka som professor i agroekologi på universitetet i Berkley och är en de mest framstående på området. Hans böcker läses av den ekologiska lantbruksrörelsen över hela världen, inte minst i Sverige. Med tiden har han sett hur det ekologiska lantbruket, precis som det konventionella, blir allt mer specialiserat. Marknadens ständiga krav på billigare mat drabbar även det ekologiska lantbruket. Små familjejordbruk slås ut, gårdarna blir allt större, allt färre och allt mer intensiva.
– Det ekologiska jordbruket blir också allt mer intensivt, precis som det konventionella. Även ekojordbruket använder mer och mer insatsmedel i form av foder, gödning, bekämpningsmedel och så vidare, i och för sig ekologiska sådana men ändå.
Jag träffar honom i italienska Vignola utanför Bologna i samband med att ekorörelsen i Medelhavsregionen har samlats för att fira 25 år och blicka framåt. Flera av föredragshållarna ställer just frågan vart ekojordbruket egentligen är på väg och hur framtiden ser ut. Efter ett par decennier har eko inte bara etablerat sig som en del av lantbruket och livsmedelsindustrin, utan även blivit en framgång på marknaden. Ändå har man inte lyckats med det som var ursprungstanken – att förändra livsmedelssystemet i grunden och vara ett verkligt alternativ. Frågan som allt fler ställer sig är om det är möjligt att förändra inom det ekonomiska systemet. Eller om det är systemet som måste förändras först.
Jag frågar Miguel Altieri hur han ser på de kraftiga protester som kommer från Europas mjölkbönder som ett svar på mjölkkrisen. Kan det vara början till en större politisk förändring? Nej han tror på det norra halvklotet, ljuset kommer istället från Latinamerika. Där tycker han sig se en växande politisk rörelse kring maten och pekar bland annat på Via Campesina, den radikala jordbruksrörelsen som strider för småbönder och matsuveränitet.
– I Europa pratar vi om konsumentmakt i stället för politisk kamp. Hur ser du på det?
– Vilka konsumenter? Jag ser inga svarta, inga fattiga på Bondens marknad, även om de är väldigt populära. Det handlar om 20 procent av befolkningen som engagerar sig i detta. Det är en medelklassrörelse där man främst bryr sig om sin egen hälsa, medan de fattiga äter skit. För att nå alla människor måste det finnas andra mötesplatser, samarbeten mellan konsumenter och producenter.
Han efterlyser också en social rörelse som även omfattar de fattigas rätt till bra mat och en politik som stöder detta.
– Det har alltid varit sociala rörelser bakom alla rättigheter, oavsett om det har gällt rättigheter för svarta, kvinnor eller arbetare och en del av dessa rörelser har varit våldsamma. Det är därför som Via Campesina säger att de befinner sig i krig med livsmedelsindustrin för det är så de ser det.
Men om man inte är lagd åt det revolutionära hållet, vad gör man då? Ja enligt Altieri är lösningen att försöka hitta ”luckor” i systemet där det är möjligt att bedriva ett så ekologiskt lantbruk som möjligt. I grunden anser han dock att dagens ekonomiska system på sikt måste förändras.
Vilka råd har du till en ung, engagerad konsument i Europa?
– Jag får hänvisa till påven Franciskus som har sagt att vi behöver ett nytt paradigm för det nuvarande leder till vår undergång. Och då måste vi förändra oss själva, inte bara andligt utan också hitta nya sätt att konsumera.

 

Makten över matkassen
Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen

Vid sidan av händelserna
Vid sidan av händelserna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Världsutställningen i Milano fokuserar på maten och är tänkt att bli en milstolpe i den globala debatten om livsmedel och hållbarhet. Men Sverige finns inte med bland de 145 deltagande länderna, trots två landsbygdsministrar som lovprisat svensk mats fantastiska potential i världen.
Betydelsen av världsutställningarna, som hålls vart femte år, har varierat men brukar ändå ses som en viktig händelse. Inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ibland också politiskt. Spanien, Serbien, Senegal, Somalia, Sri Lanka och Sierra Leone är några av de länder som man hittar under bokstaven ”s” när man studerar deltagarlistan över utställarna till årets upplaga. Men inte Sverige. Redan för två år sedan beslöt Utrikesdepartementet att Sverige inte skulle vara med. Anledningen var att intresset från näringslivet var för svalt, trots att staten lovade att stå för halva notan som var budgeterad till 100 miljoner kronor.
Det var samma år som dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson gick ut i ett pressmeddelande och sa att han ville utveckla gastronomiska regioner eller som han uttryckte det: ”…skapa vår version av Champagne och Parma.” Det var en av alla tjusiga formuleringar i den förra regeringens stora politiska sufflé – Matlandet Sverige – satsningen som skulle få Sverige att erövra den gastronomiska förstaplatsen i Europa, öka sysselsättningen och livsmedelsexporten.
Men precis som en fluga inte gör någon sommar, räcker det heller inte med politiskt peptalk för att åstadkomma ett export-under. Visserligen har den svenska matexporten ökat under senare år, men den ökningen består främst av norsk lax där Norge använder Sverige som transitland till övriga EU. För den ”riktiga” svenska matexporten har det gått så där och det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin har fortsatt att backa.
Så blev det regeringsskifte och man kan tycka att dagens landsbygdsminister borde ha lärt av gårdagens, nämligen att det inte fungerar att försöka ”prata upp” en bransch som till stora delar går på knäna. Men icke. Sven-Erik Bucht verkar bara ha lagt i ytterligare en växel för positivitetspratet. Hälsosam och miljövänlig mat kan bli en lika stor succé som det svenska stålet, ja till och med större, anser ministern som i intervjuer ser framför sig hur matexporten blir motorn som driver hela Sveriges ekonomi. Och inte nog med det, han tror även att livsmedelssektorn kan bli en positiv kraft i integrationen.
Med två så oerhört positiva ministrar på raken är det lite förvånande att Sverige inte är med i Milano, särskilt som årets teman är högaktuella – ”Att föda jorden. Energi för livet.” Det borde vara ett tema som passar ett land med ambitioner att marknadsföra sig som en producent av miljövänlig mat. Var ska sleven vara liksom, om inte i grytan? Men tydligen inte.
Samtidigt som landsbygdsministern pratar om att Sverige ska satsa på kvalitet och slå världen med häpnad, verkar just nu lobbykören inom lantbruket propagera för en helt annan väg, nämligen lågprisvägen. När konkurrensen på världsmarknaden hårdnar ytterligare, höjs röster för att inte släppa ut korna på sommarbete, att stänga in suggor i burar och att börja använda genmodifierat foder. Det är ett sista desperat grepp för att försöka konkurrera med omvärldens kollegor, att ta bort allt som kostar lite mera, men därmed också ta bort några av de egenskaper som gör svenskt lantbruk och svensk mat lite unik. Och vad ska man då egentligen konkurrera med?
Landsbygdsministern har alltså betydligt större problem att fundera över än vare sig exportsatsningar eller missade världsutställningar. Han ska försöka rädda kvar några av landets djurbönder, men då kommer det krävas betydligt mer än prat, oavsett hur sockersött det är.

Dumskallarnas sammansvärjning
Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 

Landsbygdens motor
Landsbygdens motor 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om “hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också i många fall varit viktigare att “göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.