Aug 17 2017

Att se hela bilden

Här är min och Gunnar Rundgrens slutreplik i betesdiskussionen i Svenska Dagbladet. Debattredaktionen skrev också följande ingress:

Det handlar inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system: den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden.

Det är glädjande att Elin Röös och Maria Nordborg i en replik till vår debattartikel i SvD 9/8 bekräftar att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar för djurvälfärd och den biologiska mångfalden, samt att den är resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel.

Röös och Nordborg bekräftar att det finns stora osäkerheter kring hur mycket kol som kan bindas i betesmark och menar därför att vi inte med säkerhet kan hävda att beteskött skulle vara klimatneutralt. Visst finns det osäkerhet i de exakta förhållandena, men det innebär också att ingen med säkerhet kan hävda att fritt betande djur orsakar global uppvärmning och att forskare borde avstå från att sprida extremt förenklade budskap om klimatpåverkan av nötkött. Den allra äldsta formen av jordbruk, de betande djuren, bör nog anses oskyldig till växthuseffekten, tills motsatsen bevisats.

Röös och Nordborg skriver att vi bygger vår artikel på gammal forskning. Den enda rapport som vi refererade till som inte har publicerats i år, är den studie de själva publicerade 2016. (Enligt forskarna själva bygger tydligen den i sin tur på 15 år gammal forskning, vilket inte vi med automatik ser som någon nackdel, men det är å andra sidan inte vi som har gjort sammanställningen.) Våra huvudreferenser var två nya studier from Skottland och Ungern som visar på en betydande kolinlagringspotential. Dessa studier handlade om existerande produktion där man inte gjort några särskilda åtgärder för att öka kolinlagringen och ändå var kolinlagringen stor nog att helt motverka andra klimatutsläpp från djuren.

Röös och Nordborgs huvudkritik är att kolinlagringen anses avta med tiden för att avstanna efter cirka 50–100 år. Vi har heller aldrig hävdat att den pågår för evigt, men hastigheten varierar stort. Kolet i jorden finns i flera olika former med mycket varierande omsättningshastigheter. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. Även om det visar sig stämma att kolinlagringen avtar, är det ingen stark invändning mot vårt påstående att kolinlagring i betesmark kan uppväga metanutsläppen från korna. Till vardags översätts växthuseffekten av metan till koldioxidekvivalenter och ett kg metan anses motsvara 28 kg koldioxid, men mycket information tappas på vägen. Metan är en mycket kortlivad gas med kraftig växthuseffekt, medan koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år. En stabilisering av metanutsläppen på nuvarande nivå ger ett försumbart tillskott till temperaturökningen i ett hundraårsperspektiv. För koldioxiden är det däremot helt nödvändigt med att minska utsläppen radikalt, helst ner till noll. För vår diskussion om betesmarken betyder det att om kolbindningen pågår i hundra år räcker det mer än väl för att kompensera för det metan som kommer från kor som lever på samma betesmark de kommande tusen åren.

En annan invändning är att kolinlagringen kan vara reversibel. Visst kan ett jordskred eller våldsam erosion frigöra lagrat kol, men den risken är rätt liten i Sverige. Igenväxande betesmarker som inte betas eller skog som avger stora mängder kol genom okontrollerade bränder får anses vara en många gånger större risk.

Vi delar helt Röös och Nordlunds uppfattning att kolbindning i mark eller andra former av ”negativa utsläpp” inte skall användas som ett argument för att acceptera fortsatta växthusgasutsläpp. Men i fallet med de betande korna handlar det inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system, den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden. Det var också vårt huvudbudskap: betande kor, får och getter ger oss den mest klimatsmarta mat vi kan få. Vi hoppas att forskningen kan lägga mer energi på detta viktiga forskningsfält i framtiden och både klarlägga sambanden samt ge Sveriges bönder verktygen att öka kolinlagringen.


Mar 10 2016

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.

“Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det  anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att  minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till  2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är  förutom vegankosten så är det, lite förvånande “climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som  klarar klimatmålet.  I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk.  Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det.  I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker.  Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag.  Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.