klimatsmart

Nej, det står tyvärr inte i facit
Nej, det står tyvärr inte i facit 150 150 Ann-Helen von Bremen

Många av de vetenskapliga modeller som försöker räkna ut ur ett hållbart livsmedelssystem ska se ut och vad vi ska äta för kost för att maten ska räcka till alla/klimatpåverkan ska minska/markanvändningen ska minska osv, är utan tvekan intellektuellt stimulerade. När beräkningarna är bra gjorda, kan de också synliggöra vissa problem eller intressanta samband. Problemet är dock att de sällan presenteras som de tankeexperiment som de i själva verket är, utan snarare som facit över vad vi ska äta och odla och det är då man går vilse.

I början av sommaren satt jag och lyssnade på ett seminarium mellan forskare där man diskuterade djurens roll i ett framtida, mer hållbart livsmedelssystem. Flera av de scenarier som presenterades var intressanta och väl värda att diskutera, men jag märkte samtidigt att jag blev allt mer irriterad, inte över just de aktuella modellerna, utan av något annat. En av de medverkande forskarna, Imke de Boer från universitetet i Wageningen, satte plötsligt fingret på källan till min irritation när hon sa: ”Vi får inte glömma att modeller är tankeexperiment och att det är svårt att få med alla aspekter i en modell.” Och det precis detta som jag ofta tycker att man glömmer bort och istället presenterar resultaten från sina modelleringar som sanningar.

Ett av de mest avskräckande exemplen är EAT Lancet-rapporten , vars globala kost fick ett så stort genomslag, inte minst i media, men även hos Livsmedelsverket, dietister, offentliga kök med flera. Det är ingen överdrift att påstå att rapporten har blivit normbildande. Jag har kritiserat rapporten tidigare, bland annat här. Att det sedan kommit ett antal vetenskapliga artiklar som har kritiserat EAT Lancet-rapporten ur en rad olika perspektiv, har inte uppmärksammats på samma sätt. Ett av de senaste exemplen är det arbete som Imke de Boer har deltagit i. Där jämfördes tre varianter av cirkulära livsmedelssystem med animalier (djuren åt enbart rester från vegetabilier och gräs i olika former) med EAT-Lancet-kosten och kom fram till att de cirkulära varianterna gav lägre utsläpp av växthusgaser och mindre markanvändning. En annan slutsats var att kor och grisar är bättre lämpade i cirkulära system än kyckling, vilket är stor skillnad mot EAT Lancet-kosten som istället lyfter fram kycklingen som bättre än fläsk och framförallt nöt.

EAT-Lancet är långt ifrån ett ensamt exempel. Det har gjorts och görs ett otal olika beräkningar av vilken mat vi ska äta för att vara hälsosamma, minska klimatpåverkan, markanvändningen, avskogningen av Brasiliens och Indonesiens regnskogar osv osv. Ett grundläggande problem med den här typen av beräkningar är att de aldrig klarar av att täcka in hela det komplexa livsmedelssystemet, men det är en insikt som inte alltid verkar ha nått fram till beräknarna själva.  Många av siffrorna som matas in, bygger också ofta på schabloner och antaganden och skillnaden mellan schablonvärde och verklig siffra kan vara oerhört stort. Särskilt tydligt blir det när det handlar om matens klimatpåverkan. Ofta saknas en djupare förståelse för hur livsmedelsystemet fungerar och man tar i princip aldrig hänsyn till marknad, ekonomi och politik när man gör sina modeller, vilket är en stor brist eftersom ekonomi och politik har stort inflytande över livsmedelssystemet. Det finns få verksamheter som är så genompolitiserade som just jordbruk.

Låt mig ta ett konkret exempel. I Sverige har det under flera år diskuterats hur man ska öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion. Detta har stötts och blötts på otaliga seminarier och i vetenskapliga artiklar. Det finns flera starka skäl till att öka odlingen, men det finns ett ännu starkare skäl till att det inte sker och det bottnar i ekonomin. Att odla baljväxter är att ta en ekonomisk risk, man vet inte om grödan hinner att bli skördeklar och därmed kommer att duga för humankonsumtion. Det är bland annat därför som de flesta bönor för humankonsumtion odlas på Öland eftersom de har långa och torra höstar. För det mesta. Ibland misslyckas skörden även där. Det finns dock ett enkelt sätt att uppmuntra fler lantbrukare att odla baljväxter, nämligen att minska risken för ekonomisk förlust. Sverige har under olika perioder gett bidrag till odling av baljväxter och under dessa perioder har också arealerna tydligt ökat. Svårare än så är det alltså inte. Merparten av dessa baljväxter har använts som foder och det lyfts ibland fram som ett problem bland de grupper som vill se mer bönor på tallrikarna, men då har man återigen inte riktigt förstått sambanden. Ska man få fler bönder att odla bönor som mat, då behöver det även finnas en marknad för baljväxter som foder för om skörden inte duger som människomat, kan den alltid bli djurmat och då blir vare sig den ekonomiska förlusten eller svinnet lika stort. Dessutom är det också en viktig insats att ersätta sojan i djurfodret med inhemska baljväxter.  Det här är ett av många exempel där animalier och vegetabilier inte står i någon konflikt med varandra, utan tvärtom kan främja varandra.

Många av de vetenskapliga scenarierna utgår ofta från att det ska sparas mark på olika sätt, antingen för att det ska kunna odlas mer mat för en växande befolkning, för energiproduktion eller för att ”ge tillbaka marken till naturen”. I mitt tycke så är detta ett konstigt sätt att se på det hela och bygger på en tanke om en totalitär stat med en planekonomi som kan bestämma vad ”sparad” mark ska användas till. I dagens samhälle fungerar det inte så här. Om det slutar att skördas foder/gå kor på marken, kommer marken att användas till något annat som ger inkomster som skogsplantering/igenväxning, solcellsparker, vindkraftverk, bostäder, vägar eller något annat. Man kan se detta tydligt i den svenska skogen som tidigare betades av kor i betydligt större utsträckning och där det i dag odlas gran eller tall.

Att ”spara” mark innebär i princip alltid att marken inte ska användas för animalieproduktion, oavsett om det handlar om att odla foder eller betesmark. Det är väldigt sällan som man hör argument för att spara mark när det gäller kaffeplantage, vinodlingar, teplantage, spannmål för alkoholdestillat, kakao, snittblommor, tulpaner, sockerbetor eller sockerrör – produkter som i och för sig är mycket trevliga, men som nog får anses vara en lyxproduktion som ligger ett par pinnhål över animaliska livsmedel. För att inte tala om all foderproduktion som går till nöjesdjur som inte vi äter upp – jag tänker på alla hundar, katter, marsvin, kaniner och hästar. Själv kånkar jag hem oanade mängder solrosfrön, hampafrön, och jordnötter till våra vilda fåglar, råvaror som odlats någonstans, tagit mark i anspråk och som dessutom kan ätas av människor.

Om marken verkligen ska ”sparas” skulle den behöva lösas in av staten och förvandlas till naturreservat som inte får röras. Det finns absolut behov av sådana områden, men att generellt se på naturen som något som ska ”lämnas i fred” av människan, är att placera människan utanför naturen, vilket naturligtvis är helt orimligt. Självklart behöver människan minska sin enorma förbrukning av naturresurser, framför allt vi i den rika delen av världen, men det är något helt annat än att överge naturen. Vi är en del av den och det finns i princip ingen mark längre som inte är påverkad av människan på något sätt.

För att spara mark till naturen och/eller för att föda upp en växande befolkning argumenteras det ofta för att det vore bättre att använda marken enbart för att odla vegetabilier till människor än att de ska ta omvägen via djuren.  Att använda mark för att föda upp djur, ses som ett stort slöseri.  Eftersom man ändå inte tror att alla människor vill bli veganer och även ser vissa poänger med lite djur i jordbrukssystemet och animalier i kosten, finns det flera scenarier som försöker räkna ut hur mycket djur man kan föda upp på enbart matrester, svinn, restprodukter från jordbruket och livsmedelsindustrin, enbart gräsmarker osv. Återigen, allt det här är intressanta tankeövningar, men det är samtidigt teorier som är långt ifrån verkligheten. Låt oss anta att befolkningen i världen ökar kraftigt och därmed också efterfrågan på mat, vad kommer då att hända? Ja en inte alltför kvalificerad gissning är att en större del av dagens spannmål, soja, ris, potatis osv kommer att användas för humankonsumtion, medan foderdelen minskar. Varför det? Jo därför att vegetabilier för människor är betydligt bättre betalda än foder och den bonde är inte född som fortsätter att odla fodergrödor om hen kan få bättre betalt för att sälja spannmålen som mat. Skälet till att en så stor del av dagens åkerareal används till foder beror på att det odlas för mycket spannmål/soja osv. Det finns ett överskott och det måste ta vägen någonstans. Ändras spelreglerna och det plötsligt blir ett ökat behov av spannmål som livsmedel, ja då kommer med stor sannolikhet uppfödningen av främst kyckling, men även gris att minska. Även andelen spannmål och proteinfoder kommer att sjunka i kornas foderstater.

Ett annat resonemang handlar om global rättvisa, att maten ska räcka även till människor i fattiga länder. Ofta handlar det också då om att använda marken mer effektivt för att ”föda världen”, men då ska man komma ihåg att vare sig svenska bönder eller några andra bönder ägnar sig åt att just detta, att föda världen. Antingen gör man som många småskaliga bönder gör världen över, odlar för sin familjs eget behov och säljer ett litet överskott på den lokala marknaden ibland, eller så säljer man hela sina produktion på en betydligt större marknad, ibland till och med världsmarknaden. Oavsett vilken marknad det är frågan om så bygger det på att den som köper maten ska kunna betala för den. Riktigt fattiga människor är hungriga därför att de saknar pengar, inte för att det är brist på mat. Personligen tycker jag att rika länder som Sverige har skyldighet att dela med sig till fattigare länder, men det kan bara ske ge en aktiv fördelningspolitik, det som brukar kallas bistånd.  Jag tycker även att ett land som Sverige behöver ta ett större ansvar i exempelvis klimatfrågan som också är en global rättvisefråga och där borde vi gå före genom att radikalt minska våra utsläpp och därmed ge åtminstone ett litet utrymme för den fattiga delen av världen. På samma sätt så bör vi kraftigt minska vår resursförbrukning, framför allt när det handlar om att förbruka andra länders resurser som mineraler, metaller, bränsle osv. Utvecklingen verkar dock fortsätta gå åt helt fel håll, men mer om detta i en kommande text.

Av samma skäl brukar man rätt ofta höra att vi svenskar som äter mer kött/fisk/proteiner eller vad som diskuteras för tillfället än vad vi näringsmässigt behöver, borde dra ner på vår konsumtion så att människor i andra länder som kan öka sin andel av kött/fisk/proteiner. Återigen, en bra tanke, men det skulle kräva globala skolbespisningstanter som talar om för alla att det är max fyra köttbullar som gäller per person och lunchtallrik. Annars blir det inte mer fisk eller kött per portion för befolkningen i Tanzania bara för att svenskarna drar ner på sin konsumtion av proteiner. Det är som sagt en fråga om pengar.

Energifrågan lämnas också ofta därhän, trots att dagens livsmedelssystem bygger på billig fossil energi. Ibland tar man hänsyn till energin, utan att egentligen förstå vilken stor påverkan som den har. Ett sådant tydligt exempel är återigen EAT- Lancet-rapporten som utgår från att den fossila energin är ersatt med energislag som inte ger utsläpp av koldioxid. Det här innebär att animalierna hamnar i ännu sämre dager än tidigare när det gäller växthusgasutsläppen eftersom koldioxiden trollades bort. Självklart kan man rita upp ett framtidsscenario där man utgår från att de fossila bränslena är borta (ett hållbart matsystem värt namnet bygger på att de fossila bränslena i princip är borta), men då måste man samtidigt inse att det här kommer att innebära oerhört stora förändringar i ett livsmedelssystem som så starkt bygger på billig fossil energi. För oavsett vilka energikällor som man satsar på, så är en sak säker, energin kommer att bli betydligt dyrare och det kommer att få stor påverkan på maten. Vi ser redan en försmak av detta nu när stigande energipriser drar upp matpriserna, men i ett helt omställt energisystem kommer priserna att vara ännu högre. Exempelvis kommer transporterna att bli så dyra att den globala världshandeln av livsmedel kommer att minska radikalt och vi kommer se en återlokalisering av maten på alla nivåer. Konstgödseln, som bygger på naturgas, blir avsevärt dyrare vilket kommer att leda till ett mindre spannmålsöverskott och därmed också en betydligt lägre produktion av kyckling och gris. Det kommer att öka intresset för att odla mer kvävefixerande växter, integrera djur- och växtodling, ställa om avloppssystemet för att återföra näringen till åkrarna osv. Men de 37 forskarna bakom rapporten tog ingen hänsyn till detta. Där utgick man från att ingenting än växthusgasutsläppen skulle förändras när man plockade bort den fossila energin. Återigen ett exempel på att man inte förstår vare sig jordbrukssystemet eller ekonomin bakom.

Som jag ser det så är det en felaktig tanke att tro att man kan äta sig till en bättre värld och det bygger också på en övertro på konsumenternas makt. Självklart har vi alla konsumenter ett ansvar för vad vi väljer att äta, men vi har samtidigt mycket små möjligheter att påverka hur livsmedelssystemet ser ut. Vi kan välja mellan ekologiskt och konventionellt odlad/uppfödd mat och även mellan import eller svenskt eller lokalt. Men ungefär där tar valmöjligheterna slut. Det är inte konsumenten som tar de stora besluten, det sker i stället på en rad andra ställen i kedjan. Vill man på allvar förändra något, då är det bönderna, livsmedelsindustrierna, grossisterna och butikskedjorna som man bör vända sig till. Samtidigt som många av den här typen av scenarierna verkar ha en mycket stark tro på konsumenternas makt och även marknadens roll, så finns det samtidigt en mycket statisk syn på det biologiska systemet som ändå matproduktionen är och en stark dröm om en global planekonomi som ska göra rättvis matfördelning möjlig. Det är två synsätt som inte går ihop och för mig personligen har jag svårt att säga vilken av dessa två ideologiska övertygelser som jag tycker allra sämst om.

Var kommer klimatsiffrorna ifrån?
Var kommer klimatsiffrorna ifrån? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det är många företag som vill sätta en siffra på maten som ska berätta hur stora växthusgasutsläpp som orsakas. I senaste numret av magasinet Filter gör jag en granskning av dessa siffror och vad som ligger bakom dem. Här är ett kort, redigerat utdrag ur artikeln med intervju med mannen som gjorde de första beräkningarna i Sverige av matens miljöpåverkan, sk livscykelanalyser. En metod som kom att ligga till grund för dagens klimatsiffror.

Metoden livscykelanalys kommer från industrin och första gången den användes inom livsmedelsindustrin var 1969. Då ville Coca-Cola veta vilket material som hade minst miljöpåverkan, glasflaskor eller plastflaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande obesvarad.  

– Egentligen är livscykelanalysen bäst för enkla saker, som bilar, säger Pär Olsson. Jordbruk och matproduktion är tvärtom väldigt komplicerade system.

Olsson, i dag pensionär, arbetade tidigare på Sik, Institutet för livsmedel och bioteknik,som senare uppgick i Rise. Han ledde en liten grupp som gjorde de första livscykelanalyserna på mat i Sverige och blev sedermera chef för den avdelning som lade grunden till dagens klimatdatabas. Precis som så många andra som räknar på matens klimatpåverkan saknade han koppling till mat eller jordbruk, han var ingenjör, utbildad på Chalmers.

– Livscykelanalysen är ingenjörsvetenskap och jag tyckte att det var jättebra, säger han.

Olsson var främst intresserad av energifrågan, ett intresse som väckts av oljekrisen 1974, och räknade därför på energiåtgången i hela livsmedelskedjan för att se var det gick att göra effektiviseringar.

De tidiga livscykelanalyserna hade alltså ett annat fokus än de som skulle komma senare. Det innebar att transporter, förpackningar, drivmedel och konstgödsel vägde tungt och man skiljde dessutom på fossila bränslen och el. En annan stor skillnad var att man redovisade olika utsläpp i form av koldioxid, metan och lustgas separat istället för att klumpa ihop dem till koldioxidekvivalenter.

Livscykelanalyser blev populära och inom Europa startades ett omfattande samarbete mellan forskningsinstitut som byggde upp databaser. Där det saknades data var Pär Olsson och hans avdelning ute och gjorde egna mätningar inom den svenska livsmedelsindustrin.

– Från början tyckte jag att livscykelanalyser var ett bra verktyg men med tiden insåg jag att man missar många aspekter kring miljön. Vi försökte bredda genom att ta in sådana saker som markanvändning, kemikalier och så vidare, men då blir det väldigt komplicerat och svårt att jämföra. Hur jämför man till exempel kemiska bekämpningsmedel med klimatpåverkan? Det går ju egentligen inte.

När klimatförändringarna seglade upp som en av de viktigaste miljöfrågorna efter millennieskiftet, ändrades livscykelanalysernas inriktning och energifrågan försvann ur fokus. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det är just den ökade energianvändningen i form av fossila bränslen som ligger bakom de stigande halterna av klimatpåverkande gaser. Men kanske kändes energifrågan lite gammal och trött, medan klimatet upplevdes som nytt och fräscht. Oavsett så började man intressera sig alltmer för även andra klimatgaser än koldioxid, nämligen metan och lustgas, och då blev det tydligt att det inte bara fanns fossila källor till metanet och lustgasen, utan också biogena, som risodling och idisslare. Därmed började också livscykelanalyserna att jämföra bilresor med grillbiff. ”Ät mindre kött!” var inte bara ett betydligt enklare budskap att kommunicera än ”ställ om energisystemet”. Det var också enklare att göra.  

Att se hela bilden
Att se hela bilden 150 150 Ann-Helen von Bremen

Här är min och Gunnar Rundgrens slutreplik i betesdiskussionen i Svenska Dagbladet. Debattredaktionen skrev också följande ingress:

Det handlar inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system: den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden.

Det är glädjande att Elin Röös och Maria Nordborg i en replik till vår debattartikel i SvD 9/8 bekräftar att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar för djurvälfärd och den biologiska mångfalden, samt att den är resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel.

Röös och Nordborg bekräftar att det finns stora osäkerheter kring hur mycket kol som kan bindas i betesmark och menar därför att vi inte med säkerhet kan hävda att beteskött skulle vara klimatneutralt. Visst finns det osäkerhet i de exakta förhållandena, men det innebär också att ingen med säkerhet kan hävda att fritt betande djur orsakar global uppvärmning och att forskare borde avstå från att sprida extremt förenklade budskap om klimatpåverkan av nötkött. Den allra äldsta formen av jordbruk, de betande djuren, bör nog anses oskyldig till växthuseffekten, tills motsatsen bevisats.

Röös och Nordborg skriver att vi bygger vår artikel på gammal forskning. Den enda rapport som vi refererade till som inte har publicerats i år, är den studie de själva publicerade 2016. (Enligt forskarna själva bygger tydligen den i sin tur på 15 år gammal forskning, vilket inte vi med automatik ser som någon nackdel, men det är å andra sidan inte vi som har gjort sammanställningen.) Våra huvudreferenser var två nya studier from Skottland och Ungern som visar på en betydande kolinlagringspotential. Dessa studier handlade om existerande produktion där man inte gjort några särskilda åtgärder för att öka kolinlagringen och ändå var kolinlagringen stor nog att helt motverka andra klimatutsläpp från djuren.

Röös och Nordborgs huvudkritik är att kolinlagringen anses avta med tiden för att avstanna efter cirka 50–100 år. Vi har heller aldrig hävdat att den pågår för evigt, men hastigheten varierar stort. Kolet i jorden finns i flera olika former med mycket varierande omsättningshastigheter. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. Även om det visar sig stämma att kolinlagringen avtar, är det ingen stark invändning mot vårt påstående att kolinlagring i betesmark kan uppväga metanutsläppen från korna. Till vardags översätts växthuseffekten av metan till koldioxidekvivalenter och ett kg metan anses motsvara 28 kg koldioxid, men mycket information tappas på vägen. Metan är en mycket kortlivad gas med kraftig växthuseffekt, medan koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år. En stabilisering av metanutsläppen på nuvarande nivå ger ett försumbart tillskott till temperaturökningen i ett hundraårsperspektiv. För koldioxiden är det däremot helt nödvändigt med att minska utsläppen radikalt, helst ner till noll. För vår diskussion om betesmarken betyder det att om kolbindningen pågår i hundra år räcker det mer än väl för att kompensera för det metan som kommer från kor som lever på samma betesmark de kommande tusen åren.

En annan invändning är att kolinlagringen kan vara reversibel. Visst kan ett jordskred eller våldsam erosion frigöra lagrat kol, men den risken är rätt liten i Sverige. Igenväxande betesmarker som inte betas eller skog som avger stora mängder kol genom okontrollerade bränder får anses vara en många gånger större risk.

Vi delar helt Röös och Nordlunds uppfattning att kolbindning i mark eller andra former av ”negativa utsläpp” inte skall användas som ett argument för att acceptera fortsatta växthusgasutsläpp. Men i fallet med de betande korna handlar det inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system, den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden. Det var också vårt huvudbudskap: betande kor, får och getter ger oss den mest klimatsmarta mat vi kan få. Vi hoppas att forskningen kan lägga mer energi på detta viktiga forskningsfält i framtiden och både klarlägga sambanden samt ge Sveriges bönder verktygen att öka kolinlagringen.

Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2.
Jag är ledsen, men detta med kor är inte så enkelt. Del 2. 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Ät 120 kilo kött och rädda klimatet!” Den löpsedeln är det förmodligen bara en tidsfråga innan den dyker upp hos en pressbyrå nära dig. För en gång är det inte något som kvällstidningarna har totat ihop själva, utan det hela bygger på en vetenskaplig rapport. Personligen anser jag att detta visar hur galet det blir om man bara fokuserar på en liten del av matens miljöpåverkan, klimatet.

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle återkomma med något om Chalmersforskarnas senaste studie. Studien går ut på att visa hur EUs klimatmål kan nås genom att kombinera olika typer av kost med diverse tekniska förbättringar och påminner i stort om forskarnas tidigare resonemang. Jag tänker därför inte diskutera detta alltför ingående.

Några saker kan dock vara på sin plats att nämna och jag gör det framför allt för att visa hur, i mitt tycke, märkligt det kan bli om man bara tittar på ett problem i taget, i det här fallet klimatet.

Rapporten kommer fram till att jordbruket kan halvera sin klimatpåverkan genom en rad olika tekniska lösningar, men att detta inte räcker, det måste också till radikala förändringar av vår kost. Den tekniska utvecklingen berör flera områden, allt från effektivare utfodring, snabbare tillväxt av djuren, gödselhantering till teknik som ännu befinner sig på forskningsstadiet och kanske aldrig blir verklighet. Och därmed finns det anledning att vara skeptisk till om den tekniska utvecklingspotentialen verkligen är så stor som påstås. Till och med Greppa Näringen, som är mycket positiva till rapporten, därför att den pushar för jordbrukets potential att minska sina utsläpp med ny teknik, flaggar för att försök med nitrifikationsinhibitorer för att minska utsläppen av lustgas från marken inte är helt okomplicerade. För övrigt så verkar också Greppa Näringen gilla ett av rapportens budskap att ju mer åtgärder som sker på gården, desto mindre behöver konsumenten involveras.

Tittar vi på kosten så blir det uppenbart att den måste förändras, i alla fall om man räknar som David Bryngelsson och hans kollegor gör. De utgår nämligen från att konsumtionen av kött ökar med 46 procent procent fram till 2050, vilket är en helt osannolik siffra. I Sverige hade vi visserligen en mycket kraftig ökning mellan 1990-2010 på cirka 50 procent. Denna ökning var exceptionell och berodde till mycket stor del på EU-inträdet då det plötsligt kom in billigt kött. Tittar man i stället på ökningen av köttkonsumtionen i EU-27 så ökade den under 1995 till 2009 med bara tre procent. Att utgå från en 46-procentig framtida ökning måste anses som mycket tvivelaktigt. Men det är självklart en användbar räkneövning om man vill få upp en katastrofkänsla.

Vilken kost är det då som klarar klimatmålet? Ja till att börja med så är förutom vegankosten så är det, lite förvånande ”climate carnivore” – en köttfrossardiet på hela 120 kilo kött och nästan 50 procent mer kött än vad vi äter i dag, som klarar klimatmålet. I köttfrossardieten är nötköttet borta och i stället handlar det främst om kyckling, men också gris, ägg och fisk. Här finns heller inga mejeriproidukter utan i stället dricker man stora mängder sojamjölk, hela 97 kilo. Vegandieten innehåller förstås inga animalier. I stället får veganen sitt protein från främst baljväxter, nötter, frön och sojamjölk och det rör sig om mycket stora mängder. I dag äter vi i snitt 4,4 kg baljväxter, vilket veganen får tiodubbla. Ett vanligt missförstånd är att en mer klimatvänlig diet handlar om att byta kött mot grönsaker, men vad det framför allt är frågan om är baljväxter. Det blir extra tydligt här då vegandieten innebär att man äter mindre grönsaker, 124 kilo i stället för 143 kilo som vi äter nu och som även gäller för köttfrossardieten. Nötter och frön ökar också mycket kraftigt för veganen, från 2,6 kg till hela 16 kilo! Och veganen dricker också lika mycket sojamjölk som köttfrossaren. Båda två måste också sätta i sig fem kilo mera vegetabilisk olja ( idag äter vi 13 kilo) för att få i sig tillräckligt mycket fett.

Det finns i princip inget resonemang om varifrån det vegetabiliska proteinet (baljväxterna) eller oljan ska komma. Ska det odlas i Sverige eller ska det importeras? Forskaren Elin Röös som är den i Sverige som hittills har försökt studera vad en mer vegetabilisk kost skulle innebära för jordbruket, hennes beräkningar visar att en ökad konsumtion av baljväxter skulle innebära tio procent av åkerarealen. Chalmersrapportens 45 kilo ligger ytterligare en bra bit över det. I dag odlas det baljväxter för mänsklig konsumtion på mindre än en promille av åkermarken. Att skala upp till dessa volymer kommer inte bli enkelt.

Även andra stora frågor viftas lättvindigt undan. En sådan är konflikten mellan klimatet och djurvälfärden. Gris och kyckling ger låga utsläpp av växthusgaser eftersom de växer snabbt och inte producerar metan, men å andra sidan vet vi att dessa djurfabriker, som det för det mesta är frågan om, innebär torftiga miljöer som gör djuren sjuka. David Bryngelsson och hans kollegor nämner konflikten, men nöjer sig med att konstatera att det går att förbättra djurvälfärden och att detta inte behöver stå i konflikt med minskade växthusgasutsläpp.

En annan sak som man tar lätt på är den biologiska mångfalden, kopplat till betande djur och hagmarker. Jo visst finns det vissa arter som gynnas av gräsmarkerna, men det finns även andra som inte gör det, lyder ett resonemang. Och vill man ändå gynna detta, så kan man ge riktade bidrag. Man för också ett resonemang om att minskad nötköttskonsumtion skulle innebära mindre avskogning i Latinamerika och alltså stärka biodiversiteten där. Men hur detta skulle hjälpa den biologiska mångfalden i Europa, framgår inte.

Det finns mycket mer att säga om denna rapport, men låt oss inte spilla mer tid på den. Låt oss i stället ägna oss åt en forskare som inte väjer för konflikterna när det gäller matens miljöproblem, forskaren Tara Garnett. Hon är en av de absolut mest intressanta på området. Mer om henne i nästa blogg.