Jan 24 2019

Den globala morotspolisen

Förra veckans uppmärksammade rapport från Eat-kommissionen säger sig vetenskapligt ha tagit fram vad som är en hälsosam och hållbar global diet.  Men rapporten och själva förhållningssättet visar snarare på flera av de brister som delar av forskningen av matens hållbarhet lider av. Forskaren har förvandlats allt mer till opinionsbildare, en slags globala morotspoliser.

Förra veckan  presenterade EAT-kommissionen sin lösning  på hur matsystemet ska bli mer hållbart. (Här kan man läsa forskningsartikeln i sin helhet.) Det är inget nytt att forskare försöker tala om för oss vad vi ska äta för att rädda vår hälsa eller vår planet. Tvärtom har den utvecklingen pågått ett tag. Problemet är att resultaten ofta blir ganska märkliga. Chalmersforskarna kom exempelvis fram till att vi kan äta 120 kilo kött, fisk och ägg per person och år, vilket är betydligt mer än dagens konsumtion, och ändå klara klimatet. Vi skulle också kunna äta hela tre gånger så mycket kyckling som i dag. I EAT-kommissionens rapport bör vi exempelvis äta lika mycket nötter och jordnötter (100 gram) som potatis och andra stärkelserika rotfrukter! Det är ett milt sagt märkligt råd, inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även exempelvis för många afrikanska länder där man äter kassava, jams eller andra rotfrukter. Ett annat besynnerligt råd är det höga intaget av frukt och grönt, 500 gram. Det är i och för sig en siffra vi känner igen från Livsmedelsverkets rekommendation, men det är samtidigt en väldigt hög siffra som vi inte klarar av att äta, trots alla år av uppmaningar att äta mer frukt och grönt. Globalt sett är det en oerhört stor mängd frukt och grönsaker eftersom dessa livsmedel, precis som kött, är en lyxvara.  Något som författarna till rapporten inte riktigt verkar ha förstått. Och sedan finns givetvis fixeringen vid att kött från idisslare är livsfarligt, men den frågan har jag skrivit om flera gånger tidigare så den lämnar jag därhän.

Visserligen skriver rapporten att man ska ta hänsyn till lokala matkulturer och odlingsförhållanden, men när man ner till minsta gram sätter upp en global diet så suddar man samtidigt helt bort den lokala anpassningen. Och detta är också min huvudkritik – själva tanken att vi ska äta i princip samma sak oavsett var vi bor i världen är ingen hållbar tanke. Idén om en global diet passar däremot som hand i handske på dagens allt mer globaliserade och industrialiserade livsmedelskedja. Och är det något som är tydligt med EAT-kommissionens rapport så är det att den inte vill utmana de rådande förhållandena som har skapat detta bristfälliga matsystem.

Rapporten ansluter sig till ett förändrat förhållningssätt som pågått ett tag inom de delar av forskningen som arbetar med hållbar matkedjan, där forskarna blir mer opinionsbildare än vetenskapsmänniskor. Bakom de uppställda sk “vetenskapliga” dieterna har forskarna aldrig gjort några mätningar eller liknande, grundforskning lyser med sin frånvaro, utan baserar sina slutsatser på teoretiska resonemang utifrån befintliga siffror. En del av de här siffrorna är ifrågasatta, vilket jag skrivit om tidigare. Den ofta använda metoden för att räkna ut matens påverkan på miljö och klimat, livscykelanalysen, är också ifrågasatt, inte minst eftersom den missar matproduktionens stora variation.  En studie jämförde ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och visade att skillnaden mellan klimatpåverkan från en liter ekologisk mjölk och en konventionell mjölkliter, kan variera mellan hela -38 och +53 procent!

Det är också mer regel än undantag att de forskare som ägnar sig åt att tala om vad vi ska äta, saknar kunskap om det komplicerade biologiska system som ändå jordbruket är. Man utelämnar ofta biologisk mångfald, spridandet av gifter i naturen, djuromsorg, arbetsvillkor, sociala villkor med mera. De ekonomiska spelreglerna, som trots allt styr väldigt mycket av vilken mat som produceras och konsumeras, tar man nästan aldrig med. Inte heller pratar man om de maktförhållanden som finns inom livsmedelskedjan och hur detta påverkar vad vi äter. Gastronomi, matkultur och smakens kvalitet finns heller inte med. För det mesta ingår heller inte stegen efter jordbruket, dvs vad som händer vid förädling, konsumtion, tillagning osv och då ligger cirka 50 procent av matens klimatpåverkan i vår del av världen, efter jordbruket. I fallet med EAT-kommissionens rapport, så väljer man också att helt enkelt inte räkna med koldioxiden när man jämföra de olika livsmedlens klimatpåverkan. Man räknar bara metan och lustgas, vilket gör att animalier och ris får ett betydligt sämre läge än de flesta andra vegetabilier. Japp, ni läste rätt, man räknar inte koldioxiden, vilket är allt annat än seriös forskning.

EAT-kommissionens rapport är som sagt inte först med att vetenskapligt tala om hur vi ska äta, även om man nu försöker ge sken av att detta är Den Stora Lösningen. Det är trots allt hela 39 forskare involverade som ska ut på turné med sin förkunnelse till inte mindre än 30-talet olika platser i världen. En enorm satsning och det skulle vara intressant att se budgeten för detta. Men med denna ansats så skulle man förvänta sig en del tankar om vilken genomgripande förändring som vår  matproduktion och vårt samhälle behöver genomgå för att vår matproduktion ska bli mer hållbar. Men här duckar man för de stora frågorna. När man skriver att matsvinnet ska minska så blir det återigen en fråga om förpackningar, datummärkningar och konsumentinformation. Man missar hela orsaken, att vi äter och slänger för mycket mat därför att det helt enkelt produceras alldeles för mycket, till stor del med hjälp av billiga fossila bränslen. Fokuseringen på att det är vissa råvaror som är nyttigare än andra, gör att man missar att på allvar diskutera och ifrågsätta hur dagens mat produceras. För att inte stöta sig med någon blir det lite-av-varje. Regenerativt jordbruk blandas med precisionsjordbruk och intensifiering och man ser inte, eller väljer att inte se, att det här är olika system som står i konflikt med varandra. Man lyfter vikten av biologiska mångfald, men anser samtidigt inte att vi ska äta kött från de som är en förutsättning för den biologiska mångfalden, de betande djuren. De bristande näringsbalanserna, det vill säga överskott och underskott av kväve, fosfor mm, ska jämnas ut på något mystiskt sätt. Hur är oklart.

Det är en lång rapport. Det är en imponerande lineup av forskare, där flera har presterat en intressanta rapporter tidigare. Frågan är varför resultatet den här gången är så futtigt. Och varför man som seriös vetenskapsmänniska, lånar sig till detta?