Jul 13 2017

Det är kanske nu det börjar?

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva.  Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder.  Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet  med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande “animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje –  det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas –  Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?


Jul 12 2013

Priset för billig mat – antibiotikaresistensen

Vissa tickande bomber vill man helst inte kännas vid, men till slut går det ändå inte att komma undan. Som detta med antibiotikaresistenta bakterier. Vi har hört till leda om detta ökande problem och jag misstänker att jag inte varit ensam om att muttra någon svordom när läkaren har vägrat skriva ut pennicilin för ungens öroninflammation, på den tiden när det begav sig.

Men ibland kommer man som sagt inte undan. Ett av Almedalens seminarier, arrangerat av Svenska Djurhälsovården och Vi konsumenter, blev en påminnelse om detta. Trots att övriga EU har följt Sveriges linje och sedan 2006 förbjudit antibiotika för att öka tillväxten hos jordbrukets djur, så är ändå användningen mycket hög i flera länder. Sverige, Norge och Island har den lägsta förbrukningen, Sverige ligger på 15 mg/kg levande djur. Spanien ligger högst med  250 mg/kg levande djur, eller 16 gånger mer antibiotika.

Baksidan av den här flitiga medicinerandet av i huvudsak friska djur, är att resistensen ökar och de siffrorna är rätt kusliga. Över 60 procent av de tyska och holländska grisarna  och 30 procent av de danska grisarna bär på bakterier som är resistenta mot antibiotika.

Och detta drabbar naturligtvis oss också eftersom  resistenta bakterier från djur eller från livsmedel självklart kan smitta oss också.

Märkligt nog agerar inte Livsmedelsverket mot detta. Man anser att om livsmedlet upphettar till 70 grader så är det inget problem. Må så vara, men nog är det en märklig hållning att det tillåts säljas livsmedel som med stor sannolikhet kan vara farliga? Risken att få i sig resistenta bakterier från en tysk, holländsk eller dansk gris är ju inte direkt liten.

Eller som Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter sa:

– Som konsument kan jag inte få buskapet att detta ska jag lösa i köket!

Nu pågår dock sedan en tid tillbaka ett arbete, initierat av Axfood, för att börja ställa krav på antibiotikaanvändningen när det gäller importerade animalier. Ror man detta i land, får det sägas vara ett genombrott för en förändrad syn på handelns roll i livsmedelskedjan, en ökad medvetenhet om att man faktiskt också har ett större ansvar för den mat man säljer. Ett ansvar som man än så länge har varit rätt ovillig att axla.

Hittills har det hetat att det är upp till konsumenten att välja. Kanske är detta första steget att ta ansvar och sluta dölja sig bakom floskler som valfrihet?