juni 2010

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt ”Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt. Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.

Av gästkrönikör Peter Johansson

Läser i min digra skörd av pressmeddelanden från jordbruksminister Eskil Erlandsson att han i dag (läs den 2 juni) är inbjuden av Hästnäringens Nationella Stiftelse för att inviga Hästnäringens dag som handlar om djurskydd, företagsfrågor, utbildnings- och forskningsfrågor samt spelpolitik.

Ingenting i PM:et om att man äter hästar eller att de är goda. Det om något är ju näring.

För självklart äter vi häst – även om vi inte vet det alla gånger – för var tar annars Mias, Annas och Sigrids ponnysar vägen när den dör? Inte begraver man dem i gödselstaden i alla fall. Kanske blir några kattmat men många hamnar på tallriken.

För oss hästfantaster är anrika restaurang Minerva i Stockholm ett vattenhål. Deras biffar och stekar är alltid garanterat från riddjur.

På restaurangens meny läser jag:

Barnmeny

Filet mignon nobis med bearnaise eller persiljesmör och pommes frites 32:-

Smaklig spis Mia, Anna och Sigrid.

Peter Johansson