Det nya svarta vita

• februari 22, 2012
• Ann-Helen von Bremen
• 4 comments

Hömjölk är ordet på, kanske inte allas läppar, men rätt mångas ute i Europa. I alla fall när man pratar med europeiska mjölkproducenter. I flera länder gruffar man över låga priser och att skillnaden gentemot det konventionella mjölkpriset är alldeles för liten. I Tyskland, som är världens näst största ekologiska marknad efter USA och också motorn för utvecklingen i hela det ekologiska Europa, klagas det högt. Trots att Tyskland redan i dag importerar 15 procent av sin ekologiska mjölk, kommer inte marknaden att öka med mer än fem procent under detta år. Anledningen – för lågt pris på den ekologiska mjölken gör det ointressant för bönderna att ställa om.

Och det är här som hömjölken kommer in i bilden, för där ser man nämligen att handeln och konsumenterna är beredda att betala mera. Hömjölk är egentligen ett fånigt namn eftersom det handlar om alldeles vanlig mjölk, producerad på det viset som kor alltid har gjort innan man började hitta på att också utfodra dem med spannmål, raps, palmkärna, soja och andra baljväxter, bland annat. Och också innan man började ge dem ensilage, syrat gräs. Poängen med hömjölk är nämligen att det ska vara obehandlat gräs, sommartid genom att kon betar det själv och vintertid i form av hö.

Hur mycket business som nu ligger i hömjölken, återstår att se. Men fenomenet är intressant, särskilt som en utveckling mot en större andel gräs i fodret med stor sannolikhet skulle göra korna friskare än i dag. Många av deras problem med juver och klöver kallas ju för ”produktionssjukdomar” och hänger helt enkelt samman med att man kör korna för hårt – för mycket mat in och för mycket mjölk ut.

Hömjölk – kanske det nya svarta?