När man bara tittar med ett öga

När man bara tittar med ett öga 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Stirra dig inte blind på klimatet. Kolla på miljöpåverkan överhuvudtaget.”Det skriver Naturskyddsföreningen i sin kampanj för att få oss att äta mer ekologiskt, “ologiskt med o-ekologiskt”. Det är ett väldigt bra råd, eftersom en enögd klimatblick kan göra att man missar andra viktiga miljömål. Tyvärr följer inte organisationen alltid sitt eget råd.

I senaste numret av Sveriges Natur argumenterar man för att vi ska minska vår köttkonsumtion, just utifrån det enögda klimatperspektivet. Visst ska vi äta mindre kött, men det första steget handlar om att välja rätt sorts kött, från uppfödning där man både tar hänsyn till miljön och djuren. Gör vi det valet får vi en minskad köttkonsumtion på köpet, helt enkelt för att svenskt KRAV-kött är betydligt dyrare.

I artikeln rekommenderar man visserligen ekologiskt nötkött och naturbeteskött, bland annat därför att betande djur gynnar den biologiska mångfalden, men slutsatsen är ändå att det framför allt är nötköttet som vi måste minska. Däremot behöver vi inte dra ner lika mycket på grisköttet och det mest häpnadsväckande av allt – vi uppmanas att äta mer kyckling! Och här andas man inte en stavelse om att vi bör välja ekologisk kyckling och gris.

Och det är då man förstår att enögdheten har slagit till och att det bara är klimatfrågan som gäller. Om vi ska utveckla ett jordbruk som hushållar mer med sina resurser, så är det lamm, ko och vilt som ska utgöra den största andelen av vårt kött. Idisslarna kan nämligen äta det som inte vi kan, gräs och de kan dessutom i stor utsträckning hämta sin egen mat, om vi ger dem chansen, vilket också är resurssmart. Dessutom är Sverige ett land som lämpar sig mycket väl för gräs, men betydligt sämre för spannmål, med undantag för vissa delar. Det finns alltså ett skäl till att korna har spelat och spelar en stor roll i svenskt jordbruk.

Och på samma sätt ser det ut på många andra platser på jorden där det finns betande hjordar i stället för majsfält eller spannmål, det är marker som inte är tillräckligt bördiga att odla på men som passar bra för boskap. Att därför, som Naturskyddsföreningen, argumentera för att betesmark konkurrerar med åkermark och kött konkurrerar med grödor som skulle kunna föda människor, är därför i många fall helt enkelt inte sant.

Nu säger kanske vän av ordning att dagens kor inte enbart äter gräs utan rätt mycket spannmål, vilket är helt sant, men kossan är ändå gjord för att äta gräs och vill vi ha en mer ekologisk framtid är det åt det hållet som nötköttsuppfödningen ska gå. KRAV-korna är ett steg på den vägen, de äter redan idag mer gräs än de icke-ekologiska.

De som konkurrerar med oss om födan är däremot grisen och kycklingen. Så länge som de fungerade som gårdagens svar på kompostering av matrester, toppat med lite spannmål, hade de en självklar funktion i jordbruket. Dagens fabriksuppfödning på spannmål är däremot något som helt enkelt inte platsar i en mer ekologisk framtid. Det är vare sig resurssmart eller djurvänligt. Ekologisk gris- och kycklingproduktion är däremot ett steg i rätt riktning.

Ska vi på allvar prata om ett mer ekologiskt jordbruk, måste man ha dessa samband klart för sig. Att dessutom propagera för den mest industrialiserade köttproduktion som finns, kycklinguppfödningen, är inte bara o-logiskt. Det är i allra högsta grad o-ekologiskt.

 

 

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
2 comments
  • Thomas K Ohlsson

    Ja men det var ju riktigt bra skrivet!
    (Är vi inte alla trötta på de “vegetarianer” som äter både kyckling och lax – av värsta industrisort?)

    Och så en liten kommentar till din “För övrigt…”-spalt:

    Det är knappast förvånande att den samlande mjölknäringen inte kan förmå sej att enas till gemensamma marknadsföringskampanjer. Ansvaret vilar tungt på de medlemmar i Skånemejerier som släppte loss det kapitalistiska vilddjuret – det är synd att vare sej Torbjörn Fälldin eller Nils G. Åsling deltager i den politiska debatten längre!
    (“det var bättre förr” – åtminstone inom Centerpartiet och föreningsrörelsen)

Leave a Reply

Your email address will not be published.