Priset på sylt

• augusti 13, 2013
• Ann-Helen von Bremen
• 5 comments

Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist, men de som sliter och plockar bären i våra skogar kommer ofta betydligt mer långväga ifrån.

Det är den tiden när tidningarna brukar svämma över av läckra recept på tårtor och efterrätter, dignande av färska bär. Och samtidigt kan vi med stor sannolikhet räkna med att de första rapporterna om utländska bärplockare börjar strömma in. Nationaliteterna varierar men en sak kan vi vara säkra på – vi kommer återigen få läsa om människor som lever under usla förhållanden och sliter hårt för att plocka våra skogars bär för en liten peng. Det är som om bärtårtorna och de fattiga bärplockarna lever i två olika världar, och det gör de också, fast ändå inte.

Vi reser på semester till Thailand för att försäkra oss om en härlig solbränna och thailändarna och de andra nationaliteterna reser hit med hopp om att göra det stora klippet som ska förändra deras liv, eller åtminstone kunna hanka sig fram ett år till. Globaliseringens gåvor regnar lite olika, beroende på var i världen man befinner sig och hur stor plånboken är.

Enligt bäruppköparna är det tjugo år sedan svenskarna slutade plocka bär för att sälja. Man kan säga att det tog slut samtidigt som tanterna, som var de som höll bärindustrin igång, inte längre orkade gå ut i skogen. Skolungdomar göre sig icke längre besvär, de tycker att 10-15 kronor litern för exempelvis blåbär, är alldeles för dåligt betalt. Och visst, ska det bli några pengar så får man naturligtvis plocka några hinkar oavsett om solen steker, knotten biter eller regnet strilar ner.

Samtidigt kunde Svenskt Sigill och Bärfrämjandet förra året rapportera att vi har blivit allt mer intresserade av att koka sylt, mer än var fjärde svensk tänkte stå vid syltgrytan under förra sommaren. Framför allt var det de yngre, särskilt barnfamiljerna, som såg fram emot att packa sommarens läckerheter på burk. Och nästan hälften av syltkokarna var faktiskt beredda att själva plocka sina bär i skogen! Av någon anledning är man då inte särskilt rädd för en låg timpenning, för om man räknar ut hur mycket tid det går åt för att plocka, rensa, koka och konservera så blir det en sylt som snudd på, är värd sig vikt i guld.

Man kan jämföra detta med fritidsodlandet där vi också verkar vara beredda att lägga ner oerhört mycket tid och pengar för några få kok potatis, ett par knippen morötter och lite sallat. Och när det gäller den egna täppan är vi inte heller särskilt roade av att använda kemiska bekämpningsmedel, även om vi inte tänker särskilt mycket på det när vi handlar frukt och grönt i butiken.

Uppenbarligen skiljer vi på arbete och arbete och agerar också därefter. Men frågan är ju egentligen varför vi gör det? Varför vi beredda att betala dyra pengar för några hemkokta syltburkar, samtidigt som vi är rätt snåla när vi handlar sylt i butikerna? För några år sedan intervjuade jag ett syltföretag som tidigare hade profilerat sig som en kvalitetsproducent med hög andel bär i sina sylter. Marknadschefen avslöjade att det ekonomiskt inte hade gått så bra. De hade varit tvungna att ”anpassa sig till marknaden”, dvs att börja göra sylt med mindre bär i, till ett billigare pris.

Samtidigt som vi förfasar oss över de utländska bärplockarnas arbetsförhållanden i våra skogar, är vi ändå inte beredda betala mer för vår sylt. För hur ska vi annars ha råd med den där semesterresan till Thailand?

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat nr 9)