Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Debattartikel skriven tillsammans med Gunnar Rundgren, publicerad Land Lantbruk

God och hälsosam mat, biobränsle och andra råvaror, vård av natur, artrikedom och kulturlandskap och en pulsåder för ett levande landskap. Det finns många förväntningar på jordbruket, men det märks inte i debatten som mer handlar om medel i form av regler och skatter, än om mål.

Därför behövs det ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Statens klåfingrighet och konsumenternas ”tyckande”, är något som irriterar många lantbrukare och med viss rätta. Som ett mer aptitretande alternativ framhålls ibland lantbruk som styrs av marknadens villkor. Lantbrukarna tilltalas av att slippa den statliga kontrollen och övriga samhället har inget emot att besparas miljardbelopp i lantbruksbidrag, men detta är inget realistiskt alternativ. Jordbruket gör alltför stor samhällsnytta och är en viktig del i landets infrastruktur och kan därför inte överlåtas till marknaden.

Det saknas idag en jordbrukspolitisk vilja, men det är ett historiskt undantag. Större delen av 1900-talet präglades av en mycket aktiv jordbrukspolitik. Socialdemokraternas krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) la grunden till en starkt reglerad jordbrukspolitik. Överenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick igenom sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man gick med på att stötta lantbruket.

Målet var att jordbrukets folk skulle ha samma levnadsstandard som arbetarna i städerna, men småbönderna kunde inte hänga med i löneutvecklingen och dessutom ansågs maten från de små gårdarna för dyr. Detta var drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut som startade strukturrationaliseringen mot allt större gårdar som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Ökad produktion och statliga prisgarantier skulle öka böndernas inkomster och göra Sverige självförsörjande på mat om det återigen blev krig.

I slutet av 1980-talet hade böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt, samtidigt som stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjort att allmänhetens förtroende för lantbruket var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Avregleringen blev kortvarig då Sverige sökte EU- medlemskap och fick en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den tidigare.

Nu tjugo år senare är den politiska viljan otydlig. Trots avsevärda belopp till lantbrukarkåren för miljövård och förvaltning av landskap och kulturarv, ger inte den nuvarande politiken de resultat som allmänheten efterfrågar. Det är också tydligt att marknaden, med sitt fokus på konkurrens och pris, inte klarar av att kombinera jordbrukets alla roller, inte minst för att det leder till utslagning av lantbruket i hela bygder.

Jordbruket har en huvudroll i en grön omställning av vårt samhälle och är inte bara viktig för landsbygdsutvecklingen utan även för stadens framtid. För att möta alla kommande utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det bör bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Bönderna behöver återigen se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också acceptera samhällets rätt att ha synpunkter på detta. Till att börja med behöver vi på allvar diskutera vilka mål vi har med det svenska jordbruket, i stället för detaljer kring hur konkurrenskraften ska stärkas. Att fastna i medlen när vi inte har bestämt målen, kommer inte vara till nytta för vare sig jordbruket eller övriga samhället.

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
2 comments
  • Anders Rydén

    Jag har funderat en del på subventioner.
    Nyligen skrev Stefan Ljungdahl en ledare i jordbruksaktuellt att man lika gärna kan säga att jordbruksstöden är ett konsumentstöd.
    Tänker man efter lite stämmer det ju.

    Sen finns en dimention till med stöden som jag har funderat över.
    Jag ska ta ett exempel.
    Om man subventionerar päron men inte äpplen kommer päron gynnas före äpplena, det är inte så svårt att räkna ut att det blir så.
    Päron blir alltså skenbart lönsammare än äpplen på marknaden.
    Vi tänker oss nu att det är en som vill satsa på fruktodling, platsen är egentligen mer lämpad för de mer härdiga äpplena.
    Den blivande odlaren vet detta men banken vägrar ge lån eftersom det inte finns en marknad för äpplen.
    Men på grund av subventionerna är den egentliga orsaken till att det inte finns en marknad för äpplen den skenbara olönsamma marknaden.
    Fruktodlaren gör nu ett snedvridet val och börjar odla päron.
    Han tar helt enkelt chansen att vädret kommer att bli tillräckligt gynnsamt.
    Intäkterna för fruktodlaren blir inte särskilt bra eftersom subventionerna gör att uppköparna kan pressar priset, samtidigt som skörden oftast blir mindre än om han hade odlat äpplen.
    Priset sjunker tack vare ett fenomen som ekonomer kallar för minskad marginalnytta.
    Minskad marginalnytta förklarar varför diamanter i regel värderas högre än vatten.
    Odlaren i detta fallet har alltså missgynnas av subventionerna.

    De som egentligen har gynnats är de som föredrar päron före de som vill ha äpplen, samt de vars land är gynnsamt för päron.

    Äpplen eller päron är kanske inte så farligt, men om man gynnar odling av spannmål på prärien framför gräsbetande djur, då blir situationen mycket allvarligare på sikt.
    Eller om någon ger subventionerat vatten till bomulls- och mandelodlare i Kalifornien.

    När subventionerna uppstod tyckte säkert samhället att det var en bra idé.
    Men såhär i efterhand kanske det var ett väldigt dåligt beslut.

  • ann-helen

    Hej Anders och tack för din kommentar. Bra och pedagogiskt exempel du drar! Jag håller helt med om att detta med subventioner är lurigt och verkligen kan snedvrida marknaden. Det finns många exempel på det. Tänk bara på alla exportsubventioner som ett antal västländer, inte minst EU, har ägnat sig åt för att dumpa livsmedel och förstöra gryende marknader i utvecklingsländer.
    Men vi ser ju faktiskt samma effekter från den sk “marknaden” som har mycket svårt att värdera så mycket annat än pris och volym. I Sverige har gårdarna blivit allt större och färre och fälten har blivit större. I min och Anders Ingvarssons bok, “Makten över matkassen” skriver vi om en “typisk” bonde på Upplandsslätten som i dag odlar lika mycket mark som tio gårdar odlade för 15 år sedan. Han beskriver hur hans far och farfar valde att odla olika saker på åkerlapparna eftersom de visste att potatisen trivdes bäst på ett ställe, vetet på ett annat osv. I dag är åkrarna sammanlagda och det finns ingen ekonomisk möjlighet att anpassa marken efter vad den passar bäst för att odla. Maskinerna är också så stora att det inte skulle funka. Den här bonden, som är jätteduktig på sitt jobb, har inte något incitament från marknaden att utnyttja sin mark på bästa sätt, för att han skulle kunna göra det skulle han behöva tänka på ett helt nytt sätt, nischa sig på specialgrödor exempelvis, men inte ens det skulle vara enkelt

Leave a Reply

Your email address will not be published.