Ekoutsikter

Vem kan man lita på?
Vem kan man lita på? 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på. Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

– Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

Stärka mervärden och tänka motvalls
Stärka mervärden och tänka motvalls 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt “råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar. Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?

  • 1
  • 2