livsmedelsstrategi

Skyll-i-från-sig-leken
Skyll-i-från-sig-leken 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jens Holm (V) anklagar Jordbruksverket för att vilja försämra djurskyddslagen, men myndigheten verkställer bara den politik som hans parti har varit med att besluta om. Det är återigen dags för en omgång av skyll-i-från-sig-leken.

Jordbruksverkets förslag om att bland annat tillåta tidigare avvänjning för smågrisar och större grupper grisar vid slakt, har väckt skarp kritik inom djurskyddsorganisationer som menar att det är en försämring av djurskyddet. Martin Ragnar, som har ett stort engagemang för svensk matkultur och bland annat skrivit den utmärkta boken Grisens Historia, har JO-anmält den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket. Martin Ragnar menar att det nya förslaget bryter mot djurskyddslagen som bland annat säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt kunna bete sig naturligt. Han hänvisar till forskning som visar att om grisarna själva får bestämma så dias det under cirka 17 veckor. Det är med andra ord en stor skillnad mot dagens fyra veckor som nu alltså kan minskas till tre.

Personligen tycker jag att kritiken mot den föreslagna förändringen är välkommen, framför allt om det leder till en bred debatt om vilka villkor som ska gälla för lantbrukets djur. Det känns som om det var länge sedan. I stället har mycket av senare tids diskussion handlat om ifall det är fel eller rätt att hålla djur överhuvudtaget, i stället för hur djurens förhållanden kan förbättras.

Samtidigt ska man vara medveten om att Jordbruksverket i det här fallet, bara sköter sitt jobb. Myndigheten ägnar sig enbart åt att verkställa den politik som regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet har kommit överens om i livsmedelsstrategin. Därför blir det nu pikant när vänsterpartisten Jens Holm också sällat sig till kritikerkören mot Jordbruksverket och nu spelar förvånad över att myndigheten genomför den politik som han har varit med att besluta om. Han skriver att det var en förutsättning för Vänsterpartiet att ställa sig bakom livsmedelsstrategin att den ökade livsmedelsproduktionen inte sker på bekostnad av exempelvis djurskydd. Han citerar också från regeringens proposition där det står att nya regler ska tas fram ”utan att göra avkall på viktiga områden som t.ex. konsumentintresse, djurskydd och miljöhänsyn”.

Det är sant att det står precis så i livsmedelsstrategin, men Jens Holm vet också mycket väl att detta är politisk tårtgarnityr, för det som är ledstjärnan i livsmedelsstrategin är stärkt konkurrenskraft med hjälp av fortsatt effektivisering och strukturrationalisering, två verktyg som inte direkt har främjat djuromsorgen.Regeringen kan givetvis inte säga rent ut att djurskydd och miljöomsorg kommer att försämras, det skulle inte vara särskilt populärt bland väljarna, men stärkt konkurrenskraft handlar i det här fallet alltid om att kostnadsmässigt lägga sig på någon slags EU-nivå. Och ska man åstadkomma det, så innebär det försämringar av djurskydd och miljöomsorg, det vet alla som har det minsta hum om svensk jordbrukspolitik och det har Jens Holm. Han har suttit sju år i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Det är bara att läsa innantill i regeringens proposition om livsmedelsstrategin: ”Förutsättningar för att öka produktionen ska skapas genom ökat fokus på produktivitet och konkurrenskraft, inte genom att öka mängden stöd i livsmedelssektorn.”

Det där är liksom ord och inga visor. Det ska inte vara några mer stöd, dvs ersättning från samhället för det viktiga arbete som lantbruket kan göra i form av natur- djur- och klimatvård. Det ska satsas på mer produktion och konkurrenskraft och det innebär i grisarnas fall fler grisar per sugga och då kan inte kultingarna ligga där och dia för länge. Det är enkel matematik.

Livsmedelsstrategin är också mycket tydligt med vad detta innebär för berörda myndigheter: ”Regeringen gör sammantaget bedömningen att regler och andra styrmedel avseende såväl nationell som EU- gemensam politik och internationella avtal så långt som möjligt ska utformas så att de stödjer ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan.”

” Det bör utredas hur berörda myndigheter i ökad utsträckning kan beakta stärkt konkurrenskraft för företagen i sitt arbete.”

Det är som sagt svårt att utifrån dessa skrivningar hävda att inte Jordbruksverket bara försöker sköta sitt jobb.

Arbetet med livsmedelsstrategin pågick under nästan två år. Det hade kunnat bli en fantastisk möjlighet att diskutera de svåra frågorna på allvar – hur ska svenskt lantbruk klara priskonkurrensen från övriga EU-länder, samtidigt som vi vill att vårt lantbruk ska spela en viktig roll när det gäller klimatet, vård av naturen, god djuromsorg och produktion av god och hälsosam mat? Hur ska vi hantera konflikten mellan å ena sidan en prispress (konkurrenskraft) och å andra sidan alla de andra värden vi vill ha? Det hade också varit ett ypperligt tillfälle att på allvar diskutera vilka förhållanden som vi vill att lantbrukets djur ska leva under och vad vi är beredda att betala för det. För om vi ska vara ärliga så är diskussionen ifall det är bättre med tre eller fyra veckors diande, en ganska ointressant detaljfråga. Det vi borde diskutera är om dagens rationella grisproduktion verkligen tar hänsyn till grisarnas naturliga beteenden, för det var ju trots det som var mening med djurskyddslagen?

Men den frågan har man hittills valt att bekvämt ducka inför. Borde det inte vara dags för en förändring nu?

 

Det är kanske nu det börjar?
Det är kanske nu det börjar? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vad är det egentligen för typ av livsmedelsproduktion som ska öka och var kommer jordbrukets viktiga allmänna nyttor som djurskydd, miljöarbete och hälsa in i bilden? Politikerna tvådde sina händer under Almedalen, men intresset för frågorna är fortsatt stort. Kanske är det nu som diskussionen om hur vårt framtida jordbruk och matproduktion egentligen börjar?

Så här några dagar post Almedalen kan det passa att summera de personliga intrycken och eftersom det är en underbart blommande sommar utomhus så tänkte jag ta fasta på det positiva. Jag hade förtroendet att leda tre olika seminarier och hade inte förväntat mig att intresset för det som brukar kallas för lantbrukets mervärden, dvs höga krav på djurskydd, miljöomsorg mm, skulle vara så starkt. Dessa mervärden har stötts och blötts under flera decennier och det har klagats högljutt bland bondekåren och livsmedelsindustrin om att man inte får betalt för att Sverige i vissa fall har strängare lagkrav än andra länder. Frågan skulle alltså kunnat vara lite uttjatad, särskilt med tanke på att en del företrädare för lantbruket och livsmedelsindustrin verkar ha slagit sig till ro med livsmedelsstrategin, nöjda med att riksdagen har sagt att livsmedelsproduktionen ska öka utifrån konsumenternas efterfrågan. Men tvärtom blev SLUs seminarium om mervärdena och livsmedelsstrategin mer än proppfullt, många stod upp under det nästan två timmar långa passet. (Mycket folk kom också till lantbruksuniversitetets seminarium om antibiotikaresistens som också tangerade frågan då den låga användningen av resistensen är ett viktigt mervärde för svenskt lantbruk.)

Intresset kom från många olika håll, inte minst från lantbruket och livsmedelsindustrin själva. Även stora företag som Arla hade representanter på plats och deltog i diskussionen. Inte särskilt överraskande valde politikerna generellt att ducka rätt kraftigt för frågorna. Man hade till och med svårt att säga vilken typ av produktion som man tänker sig ska öka. Matilda Ernkrans (S) ordförande i miljö- och jordbruksutskottet och Centerns Fredrik Christensson från utbildningsutskottet med särskilt intresse för livsmedelsfrågor, svarade båda svävande ”animalier och vegetabilier”.

Lika otydligt var svaret bland de åtta riksdagspolitiker som deltog i det seminarium som anordnades av konsumentorganisationer, djurskydd och miljöorganisationer. (Gunnela Ståhle har också skrivit om detta på sin blogg) Däremot blev det där väldigt tydligt att politikerna, oavsett färg, fortsätter sin tidigare linje – det är konsumenterna som ska ta ansvar för miljön, djuromsorgen och den hälsosamma maten genom att göra medvetna val i butiken. Några undantag fanns förstås från den linjen. Hälften av politikerna ansåg att djurskyddet skulle höjas – Håkan Svenneling, (V), Martin Kinnunen (SD), Emma Nohrén (MP) och Marianne Pettersson (S) – medan övriga ansåg att det skulle ligga kvar på samma nivå. (Läs mer om den diskussionen hos Djurskyddets tidning)

När Martin Kinnunen pressades på svaret medgav han dock att det är besvärligt att höja djurksyddet när det gäller lantbrukets djur eftersom man har konkurrens från övriga EU.
– Jag vill höja så mycket det går utan att försämra konkurrensen, sa han.

Det var ett svar som var avslöjande ärligt, det är konkurrensen på marknaden som kommer i konflikt med andra värden, som djurskyddet.

Tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (c), sa också mycket tydligt vilken roll han ser för politiken när det gäller miljö och djurskydd:

– Politikens ansvar är att sätta de yttre ramarna för vad som är möjligt och tillåtet. Nu är vi med i den europeiska gemenskapen och när det gäller mat är det i mångt och mycket Europa tillsammans som styr vilken den yttre ramen är. Där har Sverige och om jag får säga det själv, jag i egen person, varit föregångare för att höja nivån på växtskyddsmedel, GMO och djurskyddet. Vi måste fortsätta för att få likvärdiga konkurrensvillkor mellan Europas bönder, men också för att djur ska ha det bra i hela Europa. Jag anser att vi ska höja djurskyddet för övriga Europa, sa Eskil Erlandsson.

Hälsa och hälsosam mat var kanske den fråga som politikerna hade allra svårast att svara på. Eller som Anna Richert på WWF sa som kommentar på de uteblivna svaren:

– Det verkar finnas en beröringsskräck när det gäller mat och hälsa.

För alla som lyssnade och deltog på dessa tre seminarier var det i alla fall tydligt att det finns konflikter mellan å ena sidan ett lantbruk som bygger på konkurrenskraft, effektivitet och strukturrationalisering och å andra sidan samhällets önskan om miljö- och klimatarbete, djurskydd, levande landsbygd och hälsosam mat. Frågan är om det kommer att bli det även för politikerna och om de kommer att vara beredda på att göra något åt det?

Matilda Ernkrans sa vid ett flertal tillfällen under SLU-seminariet att livsmedelsstrategin inte är perfekt, att det är en kompromiss och att mycket arbete återstår.

Det låter som en inbjudan för alla organisationer och företag som vill påverka. Kanske är det först nu som det egentliga samtalet om vilket framtida jordbruk vi ska ha, tar sin början?

Tallrikens diktatur
Tallrikens diktatur 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ibland en uppfattning om att världen skulle vara mera rättvis om alla hade samma mat på tallriken. Det är en åsikt som man kan höra både från delar av miljörörelsen och från industrijordbruket. Men inget kan vara mera fel. Det finns ekologiska skäl till att vi äter olika saker här i världen och det ska vi också fortsätta att göra.

Åsikten om tallriksrättvisan dyker oftast upp när det handlar om att äta kött eller inte. Resonemanget brukar bygga på att det är ohållbart om resten av världen skulle ha en lika hög köttkonsumtion som vi har. Det är inte svårt att stämma in i det påståendet, men det vi också borde fråga oss är – varför ska alla människor äta som vi gör? Är inte det i grunden en helt oekologisk tanke?

Ett annat resonemang brukar handla om att vi ska minska vår konsumtion för att ge utrymme för andra människor, främst i fattigare länder, att äta mera animaliskt protein. Det är en god tanke, men tyvärr fungerar inte livsmedelsmarknaden på det viset, den bygger på att människor har pengar för att kunna köpa sin mat och äta sig mätta. Den krassa verkligheten innebär att lika lite som det hjälpte 1970-talets svältande barn i Biafra ifall jag åt upp min mat eller inte, spelar det någon roll för min syster i Sydsudan ifall jag äter en hamburgare eller avstår. För dagens svält och hunger beror inte på brist på mat, utan snarare på brist på pengar och rättvisa.

I min förrförra blogg skrev jag om vår överproduktion av spannmål som bland annat driver uppfödningen av spannmålsbaserade animalier, främst kyckling men även gris, men som också ger oss en rad andra trista effekter. Men trots detta överskott förmår vi inte mätta alla människor på jorden. De här siffrorna säger något om obalansen: Vi har cirka 800 miljoner hungriga människor i världen, samtidigt som drygt två miljarder lider av övervikt och fetma. Till det kommer att vi globalt beräknas slänga en tredjedel av vår mat och mest slänger vi i de rika länderna. Europa slänger tio gånger mer än länderna söder om Sahara, trots att människor i de afrikanska länderna lever i ett tropiskt klimat och många saknar kylskåp. Vi har så gott om pengar att vi kan slänga mat, medan andra människor inte ens har råd att äta sig mätta och därför kommer det, tyvärr, inte spela någon roll för de fattiga i utvecklingsländerna hur vår matkonsumtion ser ut. Det som kan förändra deras situation är en jämnare fördelning av resurserna.

Att fördela resurserna ska dock inte förväxlas med att vi alla ska äta samma sak. Ska vi prata om en hållbar matproduktion och en hållbar kost, bör vi i mycket större utsträckning utgå från vad som ekologiskt fungerar att odla och föda upp där vi bor och det ger med automatik olika matsedlar. Geografi, klimat, kultur, traditioner och mycket annat formar den mat som produceras på platsen där vi bor. Det vore förödande om om världens största vegetariska nation Indien började äta lika mycket kött som vi, precis som det vore en ekologisk katastrof om mongolerna, världens största konsumenter av animalier, började konsumera grönsaker i samma mängd som svensken. De två ytterligheterna i kost, Indien och Mongoliet, är i båda fallen ett resultat av en ekologisk anpassning till sina respektive förutsättningar.

Är det då bara lugnt att som svensk och fortsätta sätta i sig kycklingsallad efter kycklingsallad till lunchen? Nej verkligen inte. Vi behöver också i större utsträckning anpassa vår livsmedelsproduktion efter våra ekologiska förutsättningar, vilket i sin tur kommer att påverka kosten. Det innebär en kraftig minskning av spannmålsuppfödda animalier men självklart också en förändring på den vegetabiliska sidan

Tanken på en globaliserad mattallrik kommer givetvis också från ett annat håll, från de företag som vill se en fortsatt industrialisering av jordbruket. Vi ser redan i dag hur råvaror som vete, majs, soja, socker, palmolja och kyckling tar en allt större andel av våra kalorier, oavsett var i världen vi bor. Bara en fjärdedel av all global livsmedelshandel sker av produkter som inte det importerande landet kan producera självt.

Men finns det då inte matproduktion som är mer miljövänlig och klimatsnål och därför skulle göra världen bättre om den också exporterades? Ja de tankarna finns i regeringens livsmedelsstrategi och hörs även från LRFs ledning, där man menar att svenskt jordbruk är så bra att det borde producera mat även åt andra länder. Det är ett resonemang som inte bara är rejält självgott utan även haltar betänkligt. För det första: Om nu den svenska matproduktionen är så överlägsen borde den vill att börja med se till att de fylla den svenska konsumtionen så att vi exempelvis inte importerar en stor del av våra animalier? För det andra: Varför gäller inte samma resonemang varven, textilindustrin, tillverkningen av elektroniska komponenter, leksaker och allt annan produktion som numera sker utanför Sverige?

Men återigen, om vi menar allvar med hållbarhet och att försöka att återigen koppla ihop matens kretslopp, då måste vi börja äta mat som är lokal på riktigt, som utgår från platsens resurser och som inte bygger på en rad inköpta, ofta långväga, insatsmedel. Det är först då vi också på allvar kan börja prata om terroir, att platsen ger smak, och inte ägna oss åt fluffig storytelling utan substans. Att äta och producera den mesta av vår mat som utgår från vår trakts möjligheter kommer alltid vara mer hållbart än att köpa in maten någon annanstans ifrån.

 

Matpolitik
Matpolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den 19 juni kommer riksdagen fatta beslut om den matpolitik som ska gälla fram till 2030. Trots att maten är en fråga som engagerar väldigt många människor, har debatten om regeringens livsmedelsstrategi varit oerhört liten. Det är allvarligt eftersom den föreslagna politiken bara är en fortsättning på den politik som har förts under de senaste 70 åren. En politik som i praktiken ger en rad negativa konsekvenser, bland annat en fortsatt nedläggning av svenskt lantbruk.

Här en kort intervju på temat som Hans Naess på Gastronomiska Samtal gjorde under Smaka på Stockholm i fredags.

Fel strid
Fel strid 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns mycket som tål att kritiseras i regeringens livsmedelsstrategi, men det som delar av lantbruksetablissemanget väljer att sikta in sig på är det enda hittills konkreta resultatet som kan innebära klirr i kassan för bönderna – ekomålen. Snacka om att välja fel strid.

Man kan tycka att lantbruksetablissemanget borde rasa över att det vare sig blev något mål för självförsörjningen eller att sårbarheten bara lämnades därhän. Det skulle också varit förståeligt om man kritiserat regeringen och övriga inblandade riksdagspartier för att inte på allvar vilja stödja en utveckling av fler livskraftiga lantbruk i hela Sverige, i stället för som nu, en ständigt krympande skara företag. Inte ens de mest produktionslystna borde vara särskilt nöjda, för hur fjäderlätt väger inte löftet om en ökad produktion när man samtidigt i nästa andetag skriver: ”Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan”?

Det kan med andra ord gå lite hur som helst med den produktionsökningen. Nej, jag tänker inte falla in i kören som anklaga konsumenterna för att vara vindflöjlar, för ärligt talat, vi vet ju att konsumenterna har en marginell påverkan på utbudet. De som på allvar styr efterfrågan är inköparna inom dagligvaruhandeln, livsmedelsindustrin och kroggrossisterna och även om det just nu blåser svensk-vänliga vindar, så vet vi att det kan komma att ändra sig förr än vi anar. Vi har sett alldeles för många exempel på detta.

Men icke klagar man på detta. Det första, och hittills enda, som LRFs ordförande Helena Jonsson har gått ut och kritiserat är ekomålen, dvs regeringens mål om att 30 procent av den odlade arealen och 60 procent av konsumtionen inom offentlig sektor ska vara ekologisk 2030. Fler har sedan följt efter i kritiken. Det är intressant eftersom detta än så länge är det enda förslag som kan innebära klirr i kassan för lantbrukarna. Det är också intressant eftersom fler än var femte lantbrukare i dag odlar ekologiskt och många av dessa ekobönder är också medlemmar i LRF (Helena Jonsson är själv en av dem). Att då ändå Jonsson går ut och beklagar att regeringen tänker stötta åtminstone en del lantbrukare, känns ju som ett väldigt märkligt beteende. Det är ju ungefär som att organisationen skulle klaga på att det var orättvist för övriga produktionsnäringar när grisproducenterna fick sin suggpeng , som var ett sätt att ge en krisande grisnäring lite mera pengar. Eller att man skulle rasa mot grönsaksodlarna när statliga myndigheter som Livsmedelsverket och Naturvårdsverket, tycker att vi ska äta mer grönsaker för hälsans och miljöns skull. Men då hörs inget gnäll.

Ett argument mot ekomålen är att staten inte ska gå in och styra vilken mat som ska produceras. Och framför allt inte vilken som ska konsumeras. Men det där är ett argument som bara gäller ibland. Det finns många exempel på motsatsen. Under flera år har LRF anklagat kommuner och landsting för att vara hycklare när de köper in mat som inte följer samma regelverk som de svenska. Så här skriver man bland annat på sin hemsida : ”Att politiker inte ställer samma krav på djurskydd och miljöhänsyn vid offentlig upphandling som man ställer på svenska bönders produktion är politisk dubbelmoral.” I det läget tycker man alltså att det är viktigt att staten styr konsumtionen, men inte när det gäller eko alltså.

I samma andetag brukar man propagera för att ”marknaden ska styra”. (Här är ett exempel på det, debattartikel från LRF Ungdomen.) Men det är givetvis också något som man bara säger, för det är inte särskilt sannolikt att LRF tycker att det vore en särskilt lyckad idé att låta den så kallade ”marknaden” sätta sig i förarsätet. Det skulle innebära slutet på de årliga cirka 11 miljarder kronorna i jordbruksstöd från EU som svenska bönder får, vilket motsvarar en femtedel av deras intäkter. Det skulle också innebära ett slut på de tullskydd som EU har mot omvärlden som exempelvis cirka 2 kronor tull per liter mjölk och 30 kronor per kilo nötkött, ett tullskydd som utan tvekan spelar en stor roll, inte minst för svenska bönder.

Nej, givetvis vill inte LRF se en sån utveckling. Men precis den utvecklingen vill de flesta politiska partier ha. Sverige har sedan EU-inträdet tillsammans med främst Storbritannien och Danmark stått i den ringhörna som vill avreglera och avveckla EUs gemensamma jordbrukspolitik och stöd.

Det är det här som borde bekymra LRF på allvar, detta i kombination med en tandlös strategi. Inte att man har lyckats fatta någon form av konkret beslut som i alla fall kan vara bra för en del av medlemmarna.

Nästa blogg ska vi titta lite närmare på myten att det är ekologiskt som driver livsmedelsimporten.